Nobelpristagaren Elias Canetti har betytt väldigt mycket för min läsning. Utan honom hade den kanske utvecklats annorlunda. Vid sidan av alla de litterära verken håller jag Massa och makt för att vara av särskild betydelse.
Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:
"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."
"Den öppna massan består så länge den växer."
"Den slutna massan förskansar sig."
Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan ochFacklan i örat.
Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:
"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.
Vad jag inte då visste - Canetti fick Nobelpriset 1981 - var att det fanns en bok av José Ortega y Gasset med titeln Massornas uppror. Läsningen av den har haft stor betydelse för mig.
När man läser en så pass gammal bok är man övertygad om att analyserna kan komma att halta, och att de exempel som leder fram till resonemangen kan te sig minst sagt föråldrade.
Men det märkvärdiga med Massornas uppror är att den ter sig så aktuell, så starkt applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor som befolkar kontinenten. Vi får här bekanta oss med begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara använda ett begrepp som elit betraktas som suspekt. Författaren menar att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De idel och den kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara giltig. Vem är eliten i hans föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen.
Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassen låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, ryggmärgsreaktionerna istället för analys och kunskap, hötorgskonsten, kiosklitteraturen (och det är inte utan att man känner igen sig om man lever i en epok av schlagerdyrkan, shoppingrundor, vrålande "opinioner" och en deckarlitteratur som totalt dominerar offentligheten).
Sist men inte minst vill jag nämna 1980 års Nobelpristagare, Czesław Miłosz. Issadalen var den första bok jag läste av honom. Det skulle komma att bli många fler, både prosa och poesi.
