fredag 20 maj 2022

”Jag är själv homosos. Därför är jag hård och obarmhärtig i min skildring av henne.”

 

Alexander Zinovjev: Homo Sovieticus (1981, Coeckelberghs förlag 1984 i översättning av Hans Björkegren).

 

Minns ni Lenins ord: ”sovjetmakt och elektrifiering”? Jag gör. Det är själva receptet för "kommunism" - så menade i alla fall Lenin. Varenda gång jag reste i den albanska bergen – och det kunde verkligen vara strapatsrikt och otillgängligt – påpekade mina albanska ”vänner” – vilket i praktiken betydde övervakare – att man i just Albanien hade lyckats fullt ut med det. Inte en by, inte ett hushåll var utan elkraft. Och landets elverk var så mäktiga och framgångsrika att man sade sig exportera el till både Jugoslavien och Grekland. I Lenins ord, och den albanska tillämpningen låg inte bara förmågan att tända lampor inomhus, utan dessutom och särskilt, att man med sovjetmakt och elektrifiering var på väg att skapa den nya människan. Hon, den socialistiska människan, skulle övervinna allt som stod i hennes väg: fattigdom, egoism, lättja, dumhet och ojämlikhet. Trodde man.

Alexander Zinovjej skrev en märkvärdig bok på detta tema, Homo Sovieticus från 1981. Författaren föddes 1922 och gjorde en spikrak karriär in i filosofin och vetenskapen. Men när han 1976 utgav romanen Gapande höjder var det slut med det spikraka. Han uteslöts ur kommunistpartiet – första steget bort från sovjetlivet – och fråntogs sitt medborgarskap två år senare. Han bosatte sig i dåvarande Västtyskland där han bland annat skrev Homo Sovieticus. Hur ska man karaktärisera den boken? Ska man kalla den för komedi? Jovars, det kan man göra. Men det är också ett mycket tragiskt verk, bakgrunden och ämnet bäddar för de seriösa infallsvinklarna. Kanske är det Alexander Zinovjevs humor som ändå gör den till en skrattretande samling texter.

Den nya människan som också är titel på boken förkortades av författaren till homososen. Denna figur var samtidigt älskad och avskydd av sin författare, han högaktade och föraktade henne och han skrämdes av henne: ”Jag är själv homosos. Därför är jag hård och obarmhärtig i min skildring av henne.”

Det som är mest iögonfallande med boken är hur Zinovjej lyckas visa på sprickan mellan offentlig lögn och verklighet, mellan det påstådda idealet och den verkliga skröpligheten. Det fanns, allra minst i Sovjetunionen, någon ”ny människa”. Hon var samma gamla man eller kvinna, hon kämpade mot smuts, fattigdom, förnedring, alkoholism och eländiga bostäder. Hon kunde utåt sett beskrivas som stark och sund men var innerst inne svag och undflyende. Bästa sättet att slippa maktens blickar var att sno sig runt hörnet, att aldrig utmärka sig, att alltid försöka försvinna i massan. Och tro inte att det alltid hjälpte. Också den mest undflyende kunde hamna i KGB:s klor.

”Homososen tänker i tankeblock och känner i känsloblock (…) På grund av detta är homososen plastisk, smidig och anpassningsbar. En handling, som i och för sig är ond, upplevs inte som ond av homososen eftersom han inte upplever den i och för sig utan enbart som ett element ingående i en mera sammansatt helhet (ett block) vilken inte är något ont som helhet. En giftdroppe i ett sammansatt, räddande läkemedel fungerar inte som ett gift.”

Var det detta sätt att tänka som gjorde det möjligt för homo sovieticus att så snabbt och så lätt glida in i det post-sovjetiska tillstånd som med Tsar Putins hjälp förvandlades till ett annat slags totalitärt samhälle med tydliga fascistiska drag? 

 

Sådana frågor är viktiga att ställa när Putin-maffian driver ett blodigt angreppskrig i Ukraina.

 

 

Inga kommentarer: