söndag 1 maj 2022

Alexander Dugin i Putins krig

Sedan många år saluför Arktos förlag och kretsen kring Motpol den ryske ideologen och Putin-vännen Alexander Dugin. Jag har aldrig kommenterat honom, inte heller i min bok om Identitärerna. Det borde jag ha gjort, men boken är sedan evigheter slutsåld. Nu såg jag en kommentar om honom i DN som jag gärna vill delge er. Här kommer den i sin helhet:

Magnus Ljunggren: Putin följer den fascistoides föreskrifter

 

Den fascistoide filosofen Aleksandr Dugin och Vladimir Putin – hur nära står de egentligen varandra? Dugin har kallats ”Putins hjärna”, Timothy Snyder har utnämnt honom till Putins chefsideolog. Samtidigt har Putin aldrig tagit Dugins namn i sin mun. Det är lätt att bli förvillad här. Hur ska vi fatta saken?


Vi måste nog betänka att Putin så gott som aldrig omtalar inspiratörer eller ideologiska impulsgivare. Exiltänkaren och Goebbelsmedarbetaren Ivan Iljin har han tagit upp ett par gånger, med eftertryck – det är ett mycket starkt indicium. Så tystnaden kring Dugin behöver inte betyda någonting.

I 20 års tid var Dugin nazist. Under 1980-talet hade han formats i en underjordisk nazigrupp som kallades ”Svarta SS-Orden”. När Sovjetunionen föll såg han det som den stora uppgiften att resa Ryssland ur sammanbrottets förnedring och bidra till restaurationen av vad han kallade ett ”eurosovjetiskt” imperium. För det ändamålet startade han tidskriften Element, i nära kontakt med västeuropeiska högerextremister.

Hösten 1993 – det bör ha varit vid tiden för Jeltsins blodiga krossande av de ryska nationalisternas antiparlamentariska motstånd – for han till Malaga och intervjuade den 97-årige belgiske SS-veteranen Léon Degrelle. Denne hade känt Hitler och dekorerats av honom. Det bör ha varit ett stort ögonblick för den unge nazisten.

Degrelle sparade inte på orden. Han förklarade att Führern trots allt hade burit på en stor respekt för sin paktbroder Stalin. Han hade tvingats bryta 1939 års pakt därför att Vjatjeslav Molotov ställt orimliga krav på Tyskland. Han hade talat med Degrelle om Ryssland som en fortfarande ”ung nation”.

Intervjun med Degrelle publicerades under pseudonym i Element. Dugin hade klart för sig att Hitler själv inte var gångbar på rysk mark. Det måste smygas med honom.

Under loppet av det liberala 1990-talet sprutade Dugin ur sig böcker med geopolitiska spekulationer, framför allt kring den ”metafysiska” konflikten mellan en genuin eurasisk fastlandskultur (med ett återuppståndet Ryssland som frälsare) och en illasinnad amerikansk havscivilisation, utan rötter och mylla. SS var fortfarande den uttalade förebilden: en – som det hette – ”intellektuell oas”, Heinrich Himmlers ”vetenskapliga laboratorium”.

Det var som om Dugin med sina rödbruna tankar drömde sig tillbaka till 1939 års rysktyska pakt. Lenin var närmast glömd – men Stalin beskrevs i Element som en genial imperiebyggare och Hitler fanns med i undertexterna.

Med Vladimir Putins makttillträde vid millennieskiftet valde Dugin en ny strategi. Han tonade hädanefter i sitt skrivande ner alla nazireferenser och upphörde med att åberopa SS. Han följde, kan man säga, Ivan Iljins linje. Iljin hade efter 1945 ännu bekänt sig till fascismen men samtidigt betonat att det vore politiskt olämpligt i det nya läget att skylta med den.

I mars 2014 satsade Kreml – som ett svar på Majdanupproret – på den riggade folkomröstning på Krim som ledde fram till den olagliga annekteringen av halvön. I valet deltog högerextrema västpartier med observatörer. Putin hade med detta övertagit Duginkretsens internationella kontaktnät – utan att Dugin fick äran.

De båda ”folkrepublikernas” utbrytning i Donetsk och Luhansk utlöste snart kriget mellan Ryssland och Ukraina. Nationalisterna som i allt större utsträckning behärskade ryska medier yrade om de lösgjorda områdena som ”Novorossija” (Det nya Ryssland). Dugin, nu på högvarv, såg till att ge hela skeendet apokalyptiska dimensioner. Det sades vara början till det mäktiga kontinentala befrielsekrig mot det ”atlantiska” USA som han en gång hade tecknat konturerna av i Element. Donetskrepubliken utgjorde ”historiens själva epicentrum”.

Dugin konkretiserade: ”Det är våra bröder som skapar en ny tid – ryssarna i sydöst. Deras handlingar, beslutsamhet, vilja och mod är i historiens ljus av oskattbart värde. Det är de som nu inte bara försvarar utan räddar Ryssland.”

Ukrainarna var, hette det vidare, bastarder som hade ”krälat upp ur hål i marken” – deras ondskefulla ”angrepp” mot Ryssland legitimerade faktiskt ett ”folkmord”. Egentligen var de bara en påhittad nation. Så hade Ivan Iljin på sin tid också uttryckt saken. Dugins stående uppmaning blev: ”Döda, döda, döda!” Han varnade för återhållsamhet: ”Om Putin inte slår till i hela Ukraina inträffar kaos.” / ”Ett totalt väpnat uppror är nödvändigt över hela landet.” / ”Putin, inta Kiev!”

Under 2015 tvangs Kreml tills vidare ge upp tanken på ”Det nya Ryssland” som självständig enklav eller del av det ryska moderlandet. Det lågintensiva kriget fortsatte i Donbass – varvid Dugin hördes klaga alltmer högljutt. Han tyckte att Putin hade satt sig på två stolar: på en tron och i en västerländsk managementfåtölj. Putin var på en och samma gång en ”solmänniska” med Ryssland för ögonen och en ”månmänniska” som gjort sig beroende av den sjuka gayvärlden i väst.

Emellanåt var det som om Dugin faktiskt tog sin hand ifrån Putin. 2018 bara brast det. Nu tyckte han att Ryssland ”hade blivit galet”. Nationen syntes vara på väg att tippa ner i en svart avgrund. Strax lugnade han sig något men det gamla förtroendet för Ledaren var svårt anfrätt.

Så var stunden äntligen kommen i februari 2022. Putin invaderade – och Dugin jublade. Han hade inte förstått att han bara hade behövt vänta, att Kreml hade en långsiktig plan. Äntligen kunde han pusta ut: snart ska Donetsk, det historiska epicentret, befrias och därefter hela Ukraina.

Slutsats: det är som om Putin hela tiden har rört sig i närheten av det program som fascistoiden har föreskrivit Ryssland – men i sin egen takt. Putins återkommande hotfulla utfall förefaller nu eka av de duginska slagorden, när han varnar för förrädare, insekter som ”måste spottas ut”, även i den egna eliten, när han avfärdar västkulturen som dekadent genderfixerad, när han (också i Iljins efterföljd) förmenar Ukraina rätten att överhuvud kallas nation.

Inför helvetet som pågår i Mariupol kan man inte låta bli att minnas Dugins ord från 2014: ”Alla dessa offer, all denna ståndaktighet ska nu äntligen bära frukt i sydöstra Ukraina. Hur tunga är inte historiens hjul! För att sätta dem i rörelse krävs fontäner av blod.”