Första gången på 44 år som något kommer i en brevlåda i ytterdörren

 

Från vännen Lennart i Helsingborg damp det ner en inflyttningspresent i brevlådan.

Pang sa det! Första gången på 44 år som något kommer i en brevlåda i ytterdörren. Så länge sedan är det jag bodde i en lägenhet, det var i Malmö.

Bokens översättningar är gjorda till danska av kyrkomusikern och poeten Asger Pedersen. Ren mumma för kvartsdansken som är jag.

Nej, jag vill inte bo här. Lägenheten bekämpar min frihetslängtan. Men jag ska fördjupa mig i Brassens texter, i ryggläge och ensamhet.

Hur ensam

Förflutenhet. Ale Stenar

Hur ensam kan en människa vara utan att förlora markkontakten?

Så funderar jag här i min relativt ensamma kväll. 

Det finns älskade människor i mitt liv.

Rädd för sanningen har jag aldrig varit. Inte ens den som gör ont. 

Jag vårdar och avskyr ensamheten lika mycket. 

Jag betraktar den som en fiende och vän. De människor jag älskar är en del av den. Paradoxen är förhärskande.

Klyvnaden är mitt liv. 

Det är avskyvärt och vackert. 

Kände på testiklarna, konstaterade smärtan...

 

Summan: tre månaders väntetid ändrad till akutbesök. På röntgenavdelningen för två månader sedan konstaterades cystor i testiklarna. Urologen tog fyra minuter på sig från kommandot "Dra ner byxorna", till "Då kan du klä på dig igen". Kände på testiklarna, konstaterade smärtan och sa att de alltjämt var för små att operera. Fick utskrivet Tamicten och Naprocur, båda med så förfärliga biverkningar att jag tvekar att ta dem.

 

På bilden är det fortfarande 1979. I lägenheten i Malmö håller jag lilla Catarina i famnen samtidigt som jag torkar håret. Sjukdomarna syntes då inte ens vid horisonten.

 

Måndag och pension idag.

"Låt det då ske; jag är beredd", Imre Kertész, två avslutande stycken i böckerna nedan:

 

 

"Vem ser genom oss? Att leva, tänkte jag, är en tjänst man gör åt Gud. Och medan uppmärksamheten riktades mot de anländande smårätterna och de klirrande glasen som höjdes för att fira min födelsedag, tänkte jag, om också inte just otåligt, så dock med en viss förväntansfull lättnad, att den löftesrika framtid som man på senare tid från alla håll hotar oss med, behöver jag varken uppleva eller förstå." 

 

(Ur Den engelska flaggan i översättning av Ervin Rosenberg)

 

"Låt det då ske; jag är beredd. Med en sista stor kraftsamling har jag än en gång visat upp mitt bräckliga, envisa liv - visat upp det för att sedan med mitt livs bylte i mina uppåtsträckta händer ge mig av och som i en mörk flods forsande, svarta vatten

 

                         sjunka till botten,

                         Gode Gud!

                         låt mig sjunka till botten

                         för evigt,

                                               Amen."

 

(Ur Kaddish för ett ofött barn i Ervin Rosenbergs översättning)

 

... stormen rensar bort bråten

Foto: Astrid Nydahl

 

Väta eller torka, hårt eller mjukt, stiltje eller storm? De eviga motpolerna i mitt liv som blir allt lättare att ta ställning till. Där den moderna människan späker sig på stranden njuter jag hellre ett intensivt regn, i stiltjen kvävs jag, allt stillastående är mig främmande, hellre står jag mitt i en aldrig så hotfull storm och kämpar för att hålla mig upprätt, inte minst för att stormen rensar bort bråten, piskar vågorna och välter det multnande.

(På tal om sängliggandet med riktig sjukdom, ett tillstånd jag aldrig trodde att jag skulle hamna i...)

Lang Lang — “Rêverie”, Claude Debussy

Jag lyssnar just på detta stycke på BBC 3, och måste få dela det med er. Här är det mästaren Lang Lang som spelar det.

 

 

Varför glömma islamist-terrorn?

 

Med jämna mellanrum läser jag nyheter som denna.

Varför glömmer vi bort hur detta förödande krig började?  

Glömskan är bästa sättet att dra felaktiga slutsatser. Med islamistiska terrorgrupper som Hamas - det finns många fler - blir tillvaron outhärdlig för människor och hela samhällen.

Är det något särskilt med oss skåningar?

 

Foto: Astrid Nydahl

Är det något särskilt med oss skåningar? Vi tar det från början med nuet: det finns inga skåningar jag känner som inte kan läsa eller förstå rikssvenska. Alltså behövs det inga speciella nyhetsprogram för oss.

Vi har inga särintressen. Annars är det just särintressen som styr vår tid. Det finns tidningar, radio- och tv-program, det finns statliga kulturanslag och det finns snart också särskilda butiker för särintressen som är etniska, könsmässiga, politisk. Härhemma har vi skojat mycket om att komma ut som rödhåriga och kräva särskilda rättigheter.

Och om inte det hjälpte kunde vi komma ut som heterosexuella med både barn och barnbarn. Men nu handlar det om vår skånska identitet.

Varför tycker 08-människor så illa om skåningar? Varför ser de ner på oss och fnyser åt vår dialekt? Just nu är det för att vi anses vara rasister. Det beror förmodligen på Sverigedemokraternas röstsiffror här hos oss. När jag var barn hette det bland mina stockholmska kusiner i Vällingby att vi kom från ”söder om landsvägen” och att vi var ”bönder”. Men de argument vi får emot oss nu är av tyngre karaktär. Vem vill vara rasist?

Jag tror att svaret finns i historien. De flesta som växer upp idag vet lika lite om Skåne som de vet om Finnkampen eller Sven Jerrings radioprogram Barnens brevlåda. Därför tror de att skåningar är som svenskar i allmänhet. Men det är vi inte. Vi är i grund och botten östdanskar.

Nu talar jag om skåningar. Jag menar inte lyxlirarna från Stockholm eller Tyskland som köpt hus i Simrishamn eller ute på det lantliga Österlen. Jag menar inte araberna bosatta på ”skånska” Rosengård i Malmö eller på ”skånska” Österäng i Kristianstad. Jag menar skåningar som jag själv, skåningar som har starkare familjeband med den danska nationen än med den svenska, skåningar som är republikaner i sitt ogillande av inaveln och analfabeterna på slottet i Stockholm men som ändå skänker en sympatiserande, vänlig tanke till Dronning Margrethe. Vi vet att vi är östdanskar, som Bornholms, delar av Blekinges och Hallands befolkningar och vi vet att vi har historien med oss när vi säger att forna tiders Skåneland ockuperades och etnifierades av svenskarna, så som nu andra länder etnifieras av andra folk.

Vi vet att Lund var vårt danska biskopssäte och vi vet att det var där centralmakten i Stockholm satte in stöten för att språkligt, kulturellt och vardagligt göra oss till svenskar. Men vi blev inte riktigt accepterade som det. Vi betraktas fortfarande, norr om den småländska gränsen, som halvdanskar. Vi har under barndomen fått höra att vi är ”skiderövar” och att vi inte är värdiga att kallas svenskar.

 

Tror ni att jag är skånsk separatist? Tvärtom. Nationalstaten är viktigare att hävda än på länge. Bara med den kan vi stå emot det Zygmunt Bauman betecknade som globaliseringens sämsta sidor. Sverige är en nation. Det gagnar ingen svensk minoritet, skånsk, jämtländsk, samisk eller annan att försvaga denna nationalstat.

Sandra och Hans Nydahl,
mina farföräldrar.

Jag berättar allt detta för att jag vill att den månghundraåriga tvisten mellan Sverige och Danmark, ytterst den med Skåneland, ska förvaltas så att den gagnar oss. Vi är nordbor.Vi är skandinaver. Vi skäms inte för det. Vi vet varifrån vi stammar och vart vi är på väg. Då blir det så oerhört mycket lättare att säga nej till politikerklassen i Köpenhamn och till politikerklassen i Stockholm. De splittrar och river ner. De förstör och söndrar. Men de gör det på gott humör och med solsken i blick. Så ser den politiska cynismen ut.

Därför hävdar jag med stolthet min skånska identitet. Den bär inom sig det bästa av tre kulturer; den danska, den svenska och den skåneländska. Och med det perspektivet kan jag hedra min farfars mor Mathilda Petersdotter, som tog sig till Köpenhamn, där blev gravid, födde den Hans Christian som adopterades av en fiskarefamilj Nydahl i Landskrona och som skulle bli min farfar och skånske anfader.

Svunna tiders framgångar

  

 

Those were the days, heter det i sången. 

 

Hårt arbete, framgångar, ekonomi byggd på priser och stipendier.

 
Allt är över. Nu sjukdom och smärtor. Slutpunkten är nära. Så får det vara, jag kan inte påverka det alls.

 

Jag hittade breven i dag: stipendium från Svenska PEN, ett fint pris från Svenska Akademien som Mikael och jag skulle dela på (meddelat av Horace Engdahl på den tiden han var Ständig sekreterare), samt ett pris från Samfundet De Nio. I dag och sedan länge skulle jag inte få en enda krona av dem. 

 

Etienne de La Boétie: Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde (Ersatz, översättning och inledning av Ervin Rosenberg)

 

I sin essä Om vänskap(kapitel 27 i Essayer, bok 1, i översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne om ”en avhandling” med namnet Frivillig träldom av Etienne de La Boétie, och tillägger att ”folk som inte kände till den titeln har senare döpt om den och gett den det träffande namnet Mot en enda”, som författaren skrev ”som en stilövning mot tyrannerna och för att hylla friheten”. Montaigne uppger att Etienne de La Boétie ”på gravens rand” i sitt testamente anförtrott ”kärleksfullt sitt bibliotek och sina papper till mig”.

Om man fortsätter läsningen inser man snart att Etienne de La Boétie och Michel de Montaigne hade en särskild relation. När nu Etienne de La Boéties skrift utkommer på svenska reder översättaren Ervin Rosenberg ut något om denna förbindelse. Han skriver bland annat att de två under några år var kollegor som rådmän och säger att den ”exceptionella vänskapen mellan dem (…) varade till 1563 då La Boétie dog trettiotre år gammal.”

Etienne de La Boétie föddes 1530 i sydvästra Frankrike. Han blev alltså bara 33 år. Men det han lämnade efter sig och som vi nu kan läsa på svenska måste nog betraktas både som ett viktigt tidsdokument och som något att lära av idag.

Han tycks mena att det vore möjligt att bli av med en tyrann redan om vi som individer slutade ge denne vårt stöd. Rosenberg påpekar att ”han menade att det går att störta enväldet utan att bruka våld”. Faller en diktatur om folket markerar ovilja till stöd? Det är en delikat fråga. Spontant svarar jag nej på den. Men Etienne de La Boétie tycks ha ett annat perspektiv. Man kunde möjligen jämföra det med om majoriteten av ett folk upphörde att lägga sina röster i ett parlamentsval. Är makten – tyrannisk eller ej – legitim i en sådan situation?

Etienne de La Boétie skriver en mustig och rak prosa, men den är späckad med lärdom. Han utgår från en konkret tid och situation, men han gör resonemangen allmängiltiga. Man bör förstås påminna sig själv om att det är stor skillnad på den tidens envälde och vår tids diktaturer.

”Var beslutna att inte underkasta er mer och ni är fria. Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni att se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd och går i tusen bitar när sockeln den står på rycks undan.”

Man kunde säga att det i vår tid var ungefär det som hände med länderna i det som slarvigt kallades ”östeuropa”. Vi är folket sa man i DDR-demonstrationerna. Upproren svepte över alla dessa länder, tyrannerna störtades och den effektiva muren föll och gick i tusen bitar. Men var mekanismen bakom denna dramatiska utveckling bara att folken slutat ge regimerna sitt stöd? Det är en fråga som vår tid diskuterar, vänder och vrider på i det oändliga, och varje bok i ämnet fortsätter att fascinera. Det beror inte minst på att världen ännu styrs av många tyranner.

Etienne de La Boétie säger att det finns tre slags envåldshärskare: de första är valda av folket, de andra har med vapen erövrat makten och de tredje ”genom arv i sin ätt”. De folkvalda fick Europa erfara på grymmast tänkbara sätt. Hitler var tyskarnas val. De andra vet vi mycket om. 1900-talet var också militärkuppernas århundrade. Och nog kan vi säga att en tyrann som Nordkoreas Kim Jong-Un härskar därför att han ärvt makten av far och farfar.

Vi lever i massornas och konsumismens epok. Etienne de La Boétie skriver om maktens olika metoder och konstaterar vid flera tillfällen att underhållningen och konsumtionen är två sätt att hålla undersåtarna på gott humör:

”Och de förfäade folken fann alla dessa tidsfördriv vackra, njöt av den innehållslösa underhållning de erbjöds.”

Och:

”De står där med sin längtan efter ägodelar och kommer inte vidare (…) och får dem alla att åstunda allehanda ting som skulle, inbillar de sig, göra dem glada och nöjda om de hade dem i sin ägo.”

I nästa andetag konstaterar han att det egentligen bara finns en sak som människan inte längtar efter eller begär: friheten!

”Arma, eländiga, vettlösa människor och nationer, ihärdiga i er olycka och blinda för er lycka!”

Det finns så mycket mer att säga om Etienne de La Boétie och hans lilla bok. Inte minst i Ervin Rosenbergs inledning kan man lära mycket om både personen, hans tid och de villkor som gällde för en fritänkare.

Om förstörelsen av Gaza

 – Det finns inget sådant som akademisk frihet eller yttrandefrihet när varje universitet i Gaza har bombats, när hundratals journalister och författare har mördats.

(Naomi Klein 16 maj i Stockholm)

 

Klein har en viktig poäng. Hur skulle dialogen mellan israeliska intellektuella och västvärlden se ut, när vi sett och förstått vad Israel rent faktiskt ställt till med, efter ofattbara bombningar beordrade av krigsförbrytaren Benjamin Netanyahu? Klein talar om det faktiska förhållandet att varje universitet i Gaza har bombats till grus och aska.

 

Jag har alltid – med vissa undantag – sett mig som Israelvän. Efter Hamas historiskt avskyvärda pogrom den 7 oktober växte inom mig en ännu större solidaritet med israelerna och det judiska folket (som i realiteten består av många olika folk med judisk identitet). Israel har sedan sitt utropande 1948 varit den enda säkra platsen för världens förföljda judar, en plats att bygga liv och andliga liksom materiella värden. Jag har vid flera tillfällen sett och trott mig förstå hur den nationen ser ut, och jag har beundrat de människor jag mött, från hela världen med den gemensamma identiteten som israeler.

 

Israels ledare förstörde och fortsätter att förstöra denna känsla. Herr N:s kabinett går fram som klassiska folkmords-praktiker. De fortsätter att bomba utan minsta planer eller diskussioner för tiden efter kriget, om nu en sådan tid kommer. Den senaste månadens händelser pekar mot att de har en förhoppning att palestinierna helt ska lämna Gaza (för öknen?). Bombningarna leder inte till terrororganisationen Hamas utplåning, utan till förstörelse av ett helt civilsamhälle. Bara den blinde undgår att se det.

 

 

Kan man ha favoritpoeter utan att framstå som fånig?

 

Kan man ha favoritpoeter utan att framstå som fånig? 

 

Av det jag hittills flyttat hit är det fyra jag ofta läser och återkommer till: Per Helge, Adam Zagajewski, Yehuda Amichai och Eugénio de Andrade Per är min närmaste, förtrogna vän sedan tidigt 1980-tal, Zagajewski fick jag kunskap om när de första volymerna översatta till svenska kom. 

 

Amichai fick jag träffa i hans hem, högt uppe i Jerusalem tillsammans med min vän Ofra Ben Jakov (det var omtumlande, jag hade läst honom men förstod inte att han ansågs vara vår tids störste hebreisk-språkiga poet!) och de Andrade har också funnits i mitt liv sedan åttiotalet, Portugals störste samtida poet (den grå mångspråkiga volymen har jag fått av honom själv, signerad och med fint följebrev)!

 

En död son, ett yngsta barnbarn. Bilder i bokhyllan

 

Två personer i bokhyllorna: barnbarnet Hjalmar snart åtta, son till min äldste Mikael och hans sambo, och Tobbe, född 1986 och död 2014. 

 

Hjalmar står i hyllan där hela mitt eget författarskap finns, och under det bl.a. Dylan, Zagajewski och Brodsky. 

 

Tobbe lutar sig så fint mot danska Ida Jessen, vars författarskap vi håller högt. Bilden på Tobbe blev den sista. Astrid tog den vid vårt sista besök hos honom på Östervång utanför Tollarp. 

 

Där hittades han död av en av sina systrar, sittande med ett glas i handen. Han hade använt en urgammal metod för att göra slut på helvetet med tinninglobs-epilepsi.

 

Finfrämmande på väg

 

Nu börjar det likna något. Jag vet bara inte vad.

Först när detaljerna flyttar in hos böckerna finns det något som påminner mig om vad som gått förlorat och vad vi kan göra för att uthärda. 

I morgon börjar något nytt för mig när hjälpmedelcentralens arbetsterapeut kommer hit. 

Det är finfrämmande i sjukrummet. 

Dags för mörker och tystnad. 

De som syns i bokhyllan är uppifrån en man tecknad av ett av mina barnbarn , följd av Astrids foto av min son Tobias och mig i  Dudley Castle, och slutligen Fernando Pessoa på en portugisisk kakelplatta.

Jag återuppbygger ett bibliotek

 

Del av biblioteket jag återskapar idag. Jag måste vila med jämna mellanrum, så det går sakta. Och alla kokböcker något skickat hit irriterar mig.

Jag ska snart laga eftermiddagens mat, men upptäcker att stavmixern är kvar i Viby, där också Astrid befinner sig hela dagen.

Jag är glad att jag lyckades få igång routern, så jag har världen vid mina fötter igen.

Hittills har det varit tyst och lugnt i huset, men just i detta ögonblick hör jag de välbekanta, rytmiska dunkandena i luften.

Facebook, vad gör jag med det? Kanske ingenting.

Jag återuppbygger ett bibliotek. 

 

*** 

 

Skrev trots allt på Facebook, följande med samma bild som här i bloggen:

 

På plats nu. Återuppbygger biblioteket, men alla juvelerna saknas. Kanske kommer det mer imorgon, vem vet? Inte jag.
 

Om någon undrar så väljer vi medvetet att ha de bästa dvd-filmerna och serierna i bokhyllan. Vår dvd-samling stod tidigare i ett skåp, där väldigt många rymdes. Det skåpets tid är förbi. Utrymmet här klarar varken vårt litterära bibliotek eller vår filmsamling.

Det mesta finns kvar att flytta, men de goda herrar vi hade bett hjälpa oss i tre dagar avbröt i går, ty de tyckte att här redan fanns för mycket. Först nästa onsdag kommer de tillbaka, och då ska resten av biblioteket hit!

Själv har jag fem sjukhusbesök som väntar. Det börjar med urologi-kliniken och sedan kommer smärtkliniken, båda på Centralsjukhuset här i Kristianstad. Och imorgon bitti kommer de för att mäta och bedöma vilka hjälpmedel jag ska ha (liten, nätt rollator, duschstol med arm- och ryggstöd, med mera). När jag sedan får hjälpmedlen vet jag inte.

 

Första dagen uppstigna... kort rapport

13 maj, Byholmsvägen  29

 

Kapellgatan 3b, 14 maj om förmiddagen

När vi sent gick till sängs var hälften av bokhyllorna fulla.

Idag sorteras resten på  Byholmsvägen, jag är ensam i lägenheten och försöker göra någon nytta. Till exempel lyckades jag få routern att fungera.

Flytten

 

Det är längesen Lego stod i centrum. 

I dag blev det flytten. Tidigt i morse kom fyra starka män i två lastbilar. 

Resolut tog de alla viktiga möbler till nya bostaden. Men de körde först min säng och allt jag behöver av hjälpmedel 

Nu lyssnar jag på klassisk musik i P2. Den lilla radion står bredvid sängen på mitt bord som fick plats 

Livet?! Som exempel kan jag berätta att jag i telefonen nu har inköpt en senior bussbiljett gällande 30 dagar inom kommunen till en kostnad av 380 kronor.  Det nya livet under galgen. 

Tystnad råder, tiden står ändå inte still

 

Nu kommer det mest att vara tyst här ett tag. I morgon bitti och minsta fyra dagar framåt handlar det först och främst om flyttning och sedan om röjning av det stora hus vi hyrt.

 

Min allvarliga sjukdom gör också att jag måste försöka få en remiss till neurologiska kliniken i morgon. 

 

Jag medicinerar och mildrar plågorna med sömntabletter.

 

Tacksam om ni skänker mig en tanke, och minst en för Astrid också.

 

Bilden, tagen av min son Mikael som då var 17 år och inom kort skulle fylla arton, visar när jag samtalar med chefredaktören Hanna Siniora på dagstidningen Al Fajr i Östra Jerusalem, det var 1990. Tidningen finns inte längre. Det var en av mina viktiga reportageresor, i det aktiva liv jag då levde. Förutom alla reportage i tidningar och radio blev det också boken Intifada - rapport från ett palestinskt uppror. Ingen visste då vad ordet innebar, det verkade som varje svensk hörde det för första gången.

 

Idag vet alla. Inte minst efter den gångna tidens spektakel.

 

Världen var delvis en annan, idag skulle en sådan intervju vara omöjlig att göra för mig. Men ett vackert minne är det.

 

Ps. Glömde skriva att boken innehåller rejäla intervjuer med högprofilerade israeliska författare som Yehuda Amichai och Yoram Kaniuk samt möten med redaktörer för fredsrörelsens publikationer, som Hillel Schenker på  New Outlook.

 

***

 

Betänkt att det i Israel i dag är  Memorial Day

 

Yom HaZikaron 2024 (Israel). 

 

Börjar på kvällen den:

söndag

,

12 maj

Slutar på kvällen den:

måndag

,

13 maj

 

The official state ceremony began at 8 p.m. at the Western Wall in Jerusalem on Sunday night, with President Isaac Herzog saying that the Jewish people have always dreamed of peace, but as long as Israel remains under attack “we will not lay down our swords.”

Memorial Day events to continue today, with siren and nationwide ceremonies at 11 a.m.

 

An IDF soldier places flowers and flags on graves of fallen soldiers at the Kiryat Shmona military cemetery, on May 12, 2024, ahead of Memorial Day. (Ayal Margolin/Flash90)

More Memorial Day events are scheduled for today starting at 11 a.m., when a two-minute siren will blare across the country to comemmorate its fallen soldiers and terror victims, this year overshadowed by the Hamas massacre of October 7 and the ensuing months-long war in Gaza.

Prime Minister Benjamin Netanyahu will attend the main state ceremony at Mount Herzl in Jerusalem at 11 a.m., followed by another event in memory of victims of terror at 1 p.m.

Other ministers will attend ceremonies at 11 a.m. around the country, despite some bereaved families urging them to stay away.

Politicians from across the spectrum have urged keeping the deep political divisions and heated discourse out of the Memorial Day ceremonies, hoping to solemnly unite ahead of the abrupt switch in the evening to Independence Day events.

(Ur Times of Israel)

Söndagsvägen ner i sommarens solbelysta avgrund

 

Söndagen är en förlängning av plågan och innebär också vägen till allt som väntar på måndag och tisdag. 

I Åhus satt jag fridfullt med fikakorgen när jag fyllde 67 år. Det är ett annat liv på en annan planet. Ändå känner jag igen mannen som sitter där, sommarklädd och barfota i sandalerna. 

I dag, tidigt på morgonen, gjorde vi matinköp och fyllde frys och kyl i lägenheten. Gott så, men där finns inga husgeråd alls.

 

Om judehatet

 Det grova judehat som nu tillåts prägla vårt land är till mycket stor del importerat. Varför hymla med det? Det går inte att isolera till Gaza. Hela den muslimska kulturen har alltid stött ut, förföljt och dödat judarna. Också i Koranen uppmanas de till detta. Verserna i ämnet hittar man med en enkel sökning. 

Det är som Bach mot tangenterna, lätt, levande och med den spröda klangen

 

Jag bläddrar och letar, byter bordsalmanacka, gnider mina ögon fria. Det som hänt under året har inte varit oväntat, varken i det sociala eller i det privat. Allt leder från en punkt till en annan. Jag stänger av. Vilar och väntar. När natten kommer tackar jag ödmjukt och lägger mig sovande att vänta på det nya.

*

Det går sakta. Det är som Bach mot tangenterna, lätt, levande och med den spröda klangen. Det är så våra år läggs bakom oss. Det är så våra liv ser ut: droppar, minuter, dagar. Också de dagar vi minns särskilt väl, är som droppens klang i oss. Minnet är en melodi vi hört förut, som Bach och pianot.

*

Det rullar en hemlandston under ögonlocken. Den som saknar fosterland får lita till tonerna i mörkret.

 

*

Varje ideologi träder in på scenen som en frisk nyhet men lämnar den som ett härsket åsiktspaket.

*

Skrivet den 31 december 2010. Passar bra inför flytten och fallet ned i neuropati-mörkret.

 

Foto: Hideo Matsumoto.

Lördag i utförsbacken

Vem röstar jag på? Jag röstar inte. 

Vem litar jag på? Jag litar på några få.

Vilken religiös tro bär jag på? Livet är tungt nog utan tro eftersom det dogmatiskt bindande ofta blir ett fängelse. 

Varför slogs allt i spillror av sjukdomen? Svaret fanns i glasen. I botten av dem.

Nej, jag röstar inte. Nej, jag litar inte. Nej, jag tror inte. 

Allt är över. 

Ett f.d. arbetsrum. Helghälsning till alla otrogna

 

Inför fredagens tur med saker till vårt nya hem tog jag denna snabbild på mitt f.d. arbetsrum. Här, just vid denna plats, har jag skrivit drygt tjugo böcker under tjugo år. Hundratals reportage, essäer, recensioner och annat till tidningar och tidskrifter dessutom.

Med polyneuropatin avslutades mitt liv hälsomässigt. Med utrymningen av vårt hem avslutades den psykiska livsglädjen och möjligheten, efter den 14 maj är allt förvandlat till mental aska och intellektuell förödelse. 

Krigen rasar vidare. Pogromer tycks vara i sin ordning när de drabbar judar. Dåraktiga ledare bidrar till förstörelsen av det egna, medan bomberna leder till total isolering internationellt. Men inte ens islamister får betala det rätta priset för sitt hat, våld och sin förödelse.

Vi vet alla vad som pågår. När jag begrundar situationen just i dag förbannar jag att något satte igång mitt hjärta på nytt den 9 maj 2023. Ja, ett år sedan är det. 

Shabbat Shalom hälsar jag alla otrogna!

 

Text till urnsättning av Anders Wikström på Kalvholmen, Holmen i vardagstal

Stenen på Kalvholmen. Foto: Ulrika Wikström

 

Text till urnsättning av Anders Wikström på Kalvholmen, Holmen i vardagstal

 

En sten. En holme. En frid och fred.

Anders rodde ut året runt. Högg ved.

Läste vid stearinljus.

Blickade mot horisonten och inåt.

Sent i det livet blev det en liten solcellspanel

för mobil kontakt med omvärlden.

Jag skulle tro att det var den viktigaste

platsen i Anders liv.

 

Hans inre liv fick jag del av.

Han blev inte bara en vän utan också 

en frände och medmänniska på hög nivå.

 

Kommunikationen mellan Viby i Skåne och Billnäs i Finland var ofta daglig i långa perioder.

 

Han var, liksom jag själv, en icke-jude med stort engagemang i judiska frågor, det delade vi hela tiden.

 

Under hans sista månader i livet var kontakten mycket tät. Sista brevet kom strax före juletid 2023. Två dagar därpå somnade han in.

 

Jag skrev till hans syster Ulrika när jag fick dödsbudet av henne: ”Jag är så ledsen men tacksam att hans lidande är över.”

 

Idag sätter man ner hans urna på den älskade Holmen.

 

Saknaden är mycket stor, Anders betydelse för mig kan inte överskattas. De bästa vännerna är levande minnen också sedan de lämnat den jordiska existensen.

 

Till minne av Anders i Finland, brev-, musik-, litteratur-, film och livsvän sedan 2009.

 

Mina minnesord från julafton 2023 kan du läsa här.

Lars Hedegaard om de brittiska valen och islamismen

Lars Hedegaard skriver i Document.dk:

Importerer man muslimer får man islam

Det er ikke just den historie vi har hørt fra politikerne og medierne. De har fortalt, at det øgede antal muslimer ikke er noget problem, fordi de snart bliver som den hjemmehørende befolkning og opgiver mellemøstlige ideer om teokrati, dødsstraf for at forlade islam og andre dele af det islamiske tankegods.

 

Men nu har virkeligheden indhentet de propagandister, som i årtier har glædet sig over den muslimske mangfoldiggørelse og hetzet mod enhver, der ikke fandt noget at glæde sig over.

 

Muslimer medbringer et helt andet samfundssystem, der vil brede sig i takt med, at deres antal øges. De islamofile vesterlændinge har det med at pege på enkelte solstrålehistorier om vellykket assimilation, men de fleste ved godt, at der er tale om undtagelser fra reglen. Og skulle de have været i tvivl, burde de lægge mærke til udfaldet af sidste uges lokalvalg i England.

 

Labour endte som valgets klare vinder, men partiet har grund til at være nervøs over de muslimske vælgeres flugt til fordel for kandidater med en ganske anden dagsorden.

Ifølge en analyse bragt i The Telegraph faldt Labours stemmetal med gennemsnitligt 25 pct.point i områder med den højeste andel af muslimer – som eksempelvis Blackburn, Bradford, Pendle, Oldham og Manchester.

 

Det efterlader Labours leder, Sir Keir Starmer, med et alvorligt problem. Starmer har gjort op med den antisemitisme, der plagede partiet under den forhenværende leder, Jeremy Corbyn, men det har medvirket til et betydeligt frafald blandt de muslimske vælgere, som hidtil har været sikre Labour-støtter. De har i stedet kastet deres kærlighed på kandidater, der har gjort Gaza til valgets hovedtema, for muslimer bor måske nok i England, men går mest op i, hvad der sker hjemme, hvor de kommer fra.

 

Som kommentar til valget bemærker den tidligere Brexit-leder, Nigel Farage, at der ikke har været afholdt demokratiske valg i Gaza i næsten 20 år. Alligevel bliver der stemt om Gaza i engelske byer. ”Sikke noget, vi har rodet os ud i”, siger han.

 

Som et symbolsk punktum for valget blev den sejrrige kandidat fra Leeds, Mothin Ali, filmet foran et palæstinensisk flag, mens han råbte ”Allahu akbar”. En anden muslimsk kandidat, Naheed Zohra Gultasib, der med held forsvarede sin plads i Leeds, udtalte, at hun vil være en stemme for Gaza. ”I har vist [Labour], at de ikke kan tage vore stemmer for givet.”

 

Ifølge The Telegraph tabte Labour 18 pladser i ni lokalområder med en muslimsk befolkning på mindst 15 pct., mens uafhængige kandidater vandt 18 pladser i de samme områder. I en lokalitet i Blackburn med en muslimsk befolkning på 83 pct. faldt Labours stemmeandel fra 91 pct. ved det seneste lokalvalg til blot 27 pct.

 

Der er med andre ord klare tegn på, at islam og etnicitet bliver dominerende temaer i engelsk politik i takt med islams fremvækst som politisk ideologi. Spørgsmålet bliver, om der vil komme etnisk engelske partier, der ser det som deres formål at forsvare landets traditionelle kultur og bekæmpe islam.

 

Det kan ende med, at Storbritannien rummer to folk, der ikke andet med hinanden at gøre end gensidigt fjendskab.

 

Var det, hvad de dominerende globalistiske politikere og deres propagandister i medierne ville opnå?