lördag 31 mars 2012

Högerextremister? Demokrater?

En av "demokratins försvarare"

Idag har EDL i danska Aarhus ordnat en manifestation mot islamismen. Gott så. Ju fler manifestationer mot den mordiska islamismen, desto bättre.

Jag har följt rapporteringen hela dagen på Aarhus Stiftstidende och fascinerats av att de svartklädda med texten “Soldiers of Allah” inte ens fått en kritisk kommentar. Och nu klockan 18.00 rapporterade svenska tv-nyheterna två saker:

Högerextremister från hela Europa samlas och ställer till problem. Demokratins försvarare ordnar motdemonstration.

Och det roligaste av allt: en allvarlig “demokrat” talar om hur glädjande det är att så många kommit för att visa “sitt stöd för demokratin”. Bakom honom vajar tre fanor. De är alla röda och har alla hammaren och skäran som tecken på "demokratisk" hållning. Så mycket för den demokratin!

Här vajar demokratins främsta symboler.

Vem är högerextremist? När engelska EDL:s ledare talar under danska och israeliska fanor, är han då högerextremist? EDL-aktivisten i England brukar få ord som "nazist" och "fascist" kastat i ansiktet. Vem av dessa skulle hålla tal under en israelisk fana?Det går inte att förhålla sig till de motsättningar som präglar dagens Europa, utifrån en höger-vänsterskala. I så fall skulle man hamna bland de allra värsta extremisterna som "vänster"-människa. Och det är just det som sker! Och skulle vår egen svenska "höger" verkligen hamna till höger? Åh nej, man skulle som statsministern hamna i bamse-hörnet och tala om terrorismen som "icke önskvärd" utan att förstå vilket hot den egentligen utgör. Höger eller vänster rör mig inte i ryggen. Det som rör mig är friheten. Varken mer eller mindre. Och jag vet redan att den europeiska politikerklassen givit upp. Den kan vi inte hålla i handen när bomberna briserar.

EDL brukar tala om att de följer förfäderna i spåren. Fäder och mödrar slogs mot nazismen, många av dem stupade, nu är det hög tid för dagens unga att bekämpa vår tids nazism och herrefolksideologi. Jag vet inte om jag skulle ha gått med i några manifestationer alls. Det tror jag inte. Men jag välkomnar varje röst som säger emot vår fega och undfallande samtid som fjäskar för de väpnade Allah-soldaterna, oavsett om de kommer från danska förorter eller franska. De har ett och samma syfte: att förinta oss otrogna hundar. Det är upp till var och en att tiga eller tala.

Fler frågor blir aktuella. När motdemonstranten talar under bolsjevismens symboler, är han då demokrat? Vem är vem och vad är vad? Nog blir det bättre att navigera utan den tjänande statliga televisionens och pressens rapportering. Den är just tjänande och har aldrig för avsikt att berätta hur det förhåller sig. Det är upp och nedvända världen. Svart är vitt och vitt är svart.

Papper som blivit papper. Och ett annat papper som...

Av en vän har jag fått detta vackra papper. Det är tillverkat av makulerade böcker på Hornstulls bibliotek. Mest av allt blir jag nyfiken på vilka böcker som fått dö för den vackra sakens skull.

Och pappret nedan fick jag med posten igår. Nästa gång jag skriver om den ekonomiska situationen vet ni i alla fall att jag har torrt på fötterna. Jag började arbeta 16 år ung, direkt efter grundskolan 1968. Fabriker, kontor, klädbutiker, bokhandel - och sedan 1980 har jag försörjt mig på det jag skriver. Det som finns kvar efter 44 år av arbete är alltså ingenting. Sommaren 2010 hoppade jag av allt tidningsskrivande och har fortsatt på en smalare väg. Igår tog vägen slut för gott. Jag är ute ur alla sociala system nu. "Sjukpenninggrundande inkomst: 0". Har inget mer att förlora. Stipendierna och en halv, mycket blygsam sjukpension fram till 2017. Vad som finns kvar då står skrivet i stjärnorna. Kanske inte ens jag.

fredag 30 mars 2012

Hemma hos Lars Vilks.

Tidigare i vår besökte några danska författare och journalister Lars Vilks. Besöket har lett till ett flertal artiklar och reportage. Idag har danska Weekendavisen ett av de större. Meningen var att Snaphanens foton från besöket skulle ledsaga texten men redaktionen valde gamla arkivbilder istället. Jag saxar här ett avsnitt ur texten som inte finns på nätet.

*

Helle Merete Brix, Uwe Max Jensen och Lars Vilks.

Weekendavisen har et helsides-interview med Lars Vilks i dag af Helle Merete Brix og Uwe Max Jensen, et af de grundigste længe:

Kontrasten til sommeren 2010, da den ene af denne artikels forfattere besøgte Lars Vilks, er slående. Dengang kunne man køre direkte ind i kunstnerens indkørsel. Nu er han under konstant bevogtning af en særlig enhed under Skånes politi.

“Jeg tror, man havde forestillet sig, at man i begyndelsen måtte tage hensyn til disse nye borgere og deres fremmede kultur. Men resultatet er blevet, at muslimer i Sverige ikke behandles som fuldt voksne i et demokrati. At de skal have en hjælpende hånd for at kunne klare sig. Man kan ikke sige det ligeud. Men der findes ingen tidsplan for, hvornår muslimerne skal behandles som fuldgyldige borgere.”

Helle Merete Brix och Lars Vilks.

“Sådan noget som at tage til stranden med venner en sommeraften, det gør jeg ikke længere. Det bliver så mærkeligt. Man skal annoncere, hvornår ens gæster ankommer, og så skal selskabet med politibeskyttelse til stranden. Man skal også svare på, hvor længe man tænker sig at blive og sådan. Det bliver ikke rigtig socialt. Det er en slags husarrest, men en frivillig husarrest”.(Weekendavisen, Kultur, side 6)

Texten hämtad från Snaphanen. Bilderna tagna av Steen, Snaphanen. Bilder och text publiceras förstås med upphovsmannens tillstånd.

*

Jenny Maria Nilsson skriver idag klokt i Kvällsposten om terroristkramare. Fint att någon påminner om att det finns en avgörande skillnad mellan tankar och terrorhandlingar.

*

"Islam er stivnet i ritualisme, formalisme, dogmatisme, sexisme og antisemitisme. Det er blevet en religion, som er fanget i fortiden og fuldstændig uegnet til et moderne samfund. En religion, som har indstillet enhver rationalitetet og forbudt enhver kritisk tankegang. Det betragtes nærmest som en form for vantro."

Den franske koranforskaren Abdennour Bidar med anledning av Jihadisten Mohamed Merahs terror i Toulouse. Hela artikeln här.

Clarice Lispector. Två nya volymer på svenska.

Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat (Tranan, översättning av Örjan Sjögren), Familjeband (Tranan, översättning av Örjan Sjögren, Marianne Eyre och Arne Lundgren).

Det finns en alldeles unik stil i Clarice Lispectors prosa. Hon kan överraska mitt inne i en mening. Om någon lägger upp en bit tårta, blir den plötsligt en symbol för den väntande döden: ”Den första biten var uppskuren, den första spaden jord hade slängts upp…” som det heter i novellen Födelsedagen i samlingen Familjeband, en grotesk, förvriden familjesammankomst där mamma och farmor ska firas på 89-årsdagen.

I sin tystnad behandlas hon både respektlöst och med försummelse, men inne i henne maler helt andra tankar. Hon inser att hon föraktar sina egna, när hon ser hur de beter sig. ”De liknade råttor som knuffas med varandra.” När hon ber om ett glas vin blir hon tillrättavisad, ”tror du verkligen det är bra för dig” och då säger hon till de församlade: ”Kom inte med något ’farmor lilla’… åt fanders med er allihop, ni är några riktiga nollor och våp allesammans. Ge mig ett glas vin, Dorothy befallde hon.”

Men det är inte bara i sådana drastiska ögonblick hennes prosa lyfter i egensinnighet. Hennes hela sätt att uttrycka sig är speciellt, som i romanen Nära det vilda hjärtat. Låt mig ge exempel:

”Jag känner vem jag är och känslan har lagrats i övre delen av hjärnan, på läpparna – särskilt på tungan – armarnas yttersta skikt, och den rinner även inne i mig, djupt inne i min kropp, men var, var egentligen, det kan jag inte säga. Smaken är grå och något rödaktigare, i de gamla delarna lite blå, och den rör sig långsamt som gelatin.”

Denna språkligt så mogna och medvetna roman utkom redan 1944 och var Lispectors debut. Då var hon några och tjugo. Man förundras men förvånas inte över hur författarskapet utvecklades. Det är glädjande att kunna konstatera att förlaget Tranan tagit sig an det. Novellsamlingen Familjeband är en första komplett utgåva, om jag förstått det rätt. Redan 1943 började den skrivas, den utkom 1960 och en första svensk översättning kom 1986, men som omslagsfliken konstaterar, ”utan att uppbåda något större intresse från vare sig läsare eller kritiker.”

En hel del av de tidigare översättningarna finns med i denna volym, men nog är det Örjan Sjögrens nyöversättningar som skimrar alldeles extra. Han har en förmåga att fånga det portugisiska språkets rikedom. Han får Lispectors egenheter att se så naturliga ut också på svenska.

Man skulle kunna säga att det är familjelivets avigsidor som utgör tema i båda dessa böcker. Lispector tittade på det, som om hon befann sig utanför, som om hon utförde laboratorie-experiment med mammorna, papporna och barnen. Och som de beter sig, vilket ju redan födelsedagsbarnet ovan kunde konstatera. Men det är inte bara i de slutna miljöerna, hemmen och rummen, hon fångar dem. Här finns till exempel en kuslig novell om en femtonårig flicka som kapslar in sig, men som i en gränd, på väg hem, råkar ut för något hemskt. Ändå svävar man som läsare i osäkerhet om hon verkligen gör det, eller om alltsammans bara är en fantasi.

Om författarinnan kan du läsa här. Och här. Bloggaren Bernur, Björn Kohlström, har skrivit en hel del klokt om Lispector. Och här med. Och här i en understreckare i Svenska Dagbladet.

torsdag 29 mars 2012

Bertil Malmberg. Diktaren i dialog.

Peter Luthersson och Anders Mortensen (red): Bertil Malmberg. Diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer (Atlantis).

När Peter Luthersson och Anders Mortensen för fem år sedan utgav Bertil Malmberg, diktaren i sitt sekel, kändes det som en tungt vägande volym. Den innehåller framför allt artiklar som visar vem Malmberg var och hur han ställde sig till sin samtids avgörande frågor av politisk och kulturell karaktär. Inte heller redaktörernas inledning kunde jag betrakta som annat än ett mycket väsentligt bidrag till den bild av Malmberg som möjligen skulle kunna kontrastera de värsta vrångbilderna och framställa honom i ett ljus av större saklighet och rättvisa. Inte minst Malmbergs syn på nazism och kommunism, och hans texter om det judiska ödet förtjänade att publiceras på det sättet.

När nu redaktörerna återkommer med en ny, tunnare volym, Bertil Malmberg, diktaren i dialog, så känns den omedelbart efter avslutad läsning mindre tungt vägande. Till det bidrar de enskildheter som är rena dagsländor i jämförelse med den första volymens texter. Inte lär jag mig särskilt mycket av hemma-hos-reportage klippta ur svenska damtidningar. Inte heller Birgitta Stenbergs reportage i den genren, publicerat i tidningen Arbetaren, tillför någon kunskap om diktaren Malmberg.

Här finns förvisso några viktiga polemiska avsnitt, om Oxfordrörelsen, om den ryggmärgsreaktion som revolutionära socialister formulerade inför mötet med Malmberg (Ingeborg Björklund som hänvisar till Marx i Social-Demokraten 1935), om andra mer eller mindre viktiga ämnen. Men det jag fäster mig särskilt vid är en kort text av Malmberg själv, publicerad i Utsikt 1948. Den heter Begrep de min poesi? och resonerar kring den svenska litteraturkritikens läge. Man skulle kunna tro att det är vår egen samtid han skriver om.

"Men den kritik som merendels presteras i Sverige är fullkomligt värdelös, ett dött rutinarbete av lägsta kvalitet, den ger inte besked om någonting; några allmänna fraser, ett slumpartat framhävande av den eller den detaljen, som man funnit tilltalande eller mindre lyckad, en viss överlägsenhet, som den eländigaste analfabet kan tillåta sig, därför att han inte behöver bevisa dess berättigande i en kort artikel eller stå för den i ett resonemang, det är det hela."

Sedan nämner han en kritiker som i en bisats beklagat sig över Spenglers okunnighet, och då skriver Malmberg som kommentar: "... för att kalla Spengler okunnig måste man nog kunna överblicka så många områden av vetande att jag svårligen kan tänka mig den svenska kritiker som vore saken vuxen."

Detta hade förstås kunnat vara kommentarer till dagens situation. Generellt säger det något om hur lågt ribban lagts i dagspressen. Ändå är det något annat som jag betraktar som ett större hot idag, nämligen koncentrationen och likriktningen. Det faktum att allt färre kritiker publiceras i allt fler tidningar gör också möjligheten till ett offentligt samtal allt mindre. Och i takt med att pressen ägs av allt färre blir också maktkoncentrationen större. Tacka tusan för att de stora mediekoncernerna regelmässigt får sina böcker omskrivna på utgivningsdagen. Sedan länge spelar redaktörerna med. Malmberg hade säkert haft kloka ord också om det eländet.

Fredrik Sjöberg: Varför håller man på? Och andra essäer.

Nästan två dygn i sängen med feber – det räckte. Inte kan man bara ligga där och höra hur livet bland de andra pågår. Så onsdag kväll steg jag upp, stekte lite bacon och började om. Febern började släppa, liksom magkrampen. Här kommer den första litteraturreflektionen. Fler står i kö och väntar för kommande dagar. Jag har sedan måndagskvällen hunnit läsa både Bertil Malmberg och Clarise Lispector. Men först Fredrik Sjöberg.

Att läsa Fredrik Sjöbergs essäer är att färdas i både inre och yttre landskap, i det förflutna och nuet. Hans nya bok, Varför håller man på? Och andra essäer (Bonniers) är inget undantag. Redan omslagets självbetraktande lille pojke som speglar sig i en bil i barndomens landskap skvallrar en del om vad hans försök och reflektioner handlar om. Jaget möter världen. Som alltid i litteraturen.

Sjöbergs sätt att bygga en text kan te sig förstrött och slumpmässigt. Ändå vet jag att det inte förhåller sig så. Att skriva essäer som ser förströdda ut är i själva verket en metod som kräver sin särskilda planering och överblick. Sjöbergs essäer är som finurligt genomtänkta berättelser där avslutningens lilla knorr naturligtvis inte kommer av en slump.

I den nya samlingen diskuterar han essäkonsten som sådan, och han utövar den i ett drygt dussin texter. Bilder från den egna barndomen utgör ett slags ram för boken, som också logiskt avslutas med en vacker avskedstext till den bortgångne fadern. I en lustig karaktäristik om essän säger han att dess författare ”bör sikta in sig på en bildad men ointresserad läsare”. Det må vara hänt. Fast inte tror jag att det är ointresse som driver dagens essäläsare. Ibland frågar jag mig rent av om vi inte är en krympande skara. Människor som intresserar sig för försök och prövning får dåligt med syre i ett politiskt och kulturell klimat där de tvärsäkra svaren och ideologiska födkrokarna tycks dominera. Essän kan möjligen fungera som tillflyktsort.

Det som kännetecknar essäisten Sjöberg är en ton och en attityd som präglar texterna oavsett ämne. Ibland är den något raljant, ibland humoristisk – men den grundas i ett allvar som också ger den dess djup. Om han nu ska skriva om Gunnar Ekelöf, så varför inte börja anekdotiskt om en husvagn han ska ha ägt. Just den essän avslutas finurligt med ett citat ur ett brev Ekelöf skrev till Nelly Sachs 1962. Med hans egna ord bekräftas där ryktet om husvagnen, stående i en glänta med den svenska sommarnatten utanför fönsterrutan.

I essän Vid Thomas de Quinceys grav finns det en berättelse som blir svår att glömma bort. Den handlar om Sjöbergs stipendieboende under elva månader i tyska Bamberg. Boendet var av så hög klass att ett nej tack hade tett sig absurt. En enda hake fanns det. Ett framträdande på ungdomsfängelset i Ebrach. I ett gammalt kloster byggt 1127 fanns dessa ungdomar, ett kollektiv av ”mördare, dråpare och andra synnerligen kriminella pojkar och yngre män upp till 24 års ålder”. Utgången av det framträdande är en underbar och sedelärande historia. De uteblivna reaktionerna från fångarna som upplöses i skratt ”råa, inåtvända” kunde berätta mycket om vad en litterär text kan göra med människor.

Det finns förstås så mycket man kan säga om den här fina boken. Men jag slutar här och konstaterar att essäsamlingar är något av det bästa jag kan tänka mig att läsa, oavsett om jag är sjuk eller frisk. Från Montaigne och framåt.

En sak till förresten: tro inte att det ni läst är en recension. Så pretentiös är jag inte längre. På sin höjd skriver jag ner lite tankar efter läsningen.

Den nytagna vattenbilden är Anders Johanssons.

onsdag 28 mars 2012

Från sjukbädden

Sedan igår är jag sängliggande. Sover, dricker lite vatten, läser en halv sida och sover igen. Jag återkommer när jag tillfrisknat.

Foto: Anders Johansson.

tisdag 27 mars 2012

Mark Twains anmärkning.

Neil Irvin Painters bok The history of white people recenseras i TLS. Avslutningen i denna bör man inte behålla för sig själv. Läs:

We might do better instead to remember the ironic response of Mark Twain in 1898 to the rise of race-based anti-Semitism that he encountered in Austria: "I have no race prejudices, and I think I have no color prejudices nor caste prejudices nor creed prejudices", wrote Twain. "All that I care to know is that a man is a human being - that is enough for me; he can't be any worse."

Nog får det mig att tänka på andra giftiga uttalanden, också sådana som gjorts i vår tid. Det är väl egentligen bara de ängsliga som uttalar sig som vore de gjorda av slipprig, billig hudkräm? Om man inte förmår eller vågar uttala sig i direkt konfrontation mot sin egen tid och dess anda borde man helt enkelt låta bli att alls göra det. De hudkrämstalande har hela medialandskapet till sitt förfogande.

måndag 26 mars 2012

Livet som resa.

Foto: Anders Johansson

Jag har idag glädjen att publicera en ny text av Anders Johansson, Livet som resa.

Är livet en resa? Man kunde tro det att döma av hur ofta denna metafor används i alla möjliga och omöjliga sammanhang. När någon till exempel förlorar sitt jobb sägs det vara inledningen till ”en ny resa”. Denna metafor föregicks av en annan, liknande, nämligen ”gå vidare”. När jag efter många år flyttades från Vestmanlands Läns Tidnings ledarsida, där jag hade en kolumn, till ”Lätta sidan” beskrev redaktören det som om ”jag hade gått vidare”.

I själva verket var det en degradering, som möjligen berodde på att man sin vana trogen skiftade medarbetare på sidan. Metaforen kunde nästan innebära att jag ”för alltid gått vidare”, ”passed away”, d v s avslutat alla jordiska engagemang.

Som sagt, nu i våren 2012, är det ”resor” som är metaforen på modet. Bästa sättet att kontrollera bärkraften i denna ”rese-metafor” är kanske att utsätta den för lite verklighet. Används den av någon som drabbas av en stroke eller en hjärtinfarkt? Talar man om en ny resa i rehabiliteringens tecken?

Nej, jag tror inte det. Det onda och det plötsliga har stämt möte i en stroke och det som sker efter detta, om döden inte inträffar, är en långvarig återhämtning med i bästa fall en återgång till ett partiellt liv. Bob Dylan lär oss att den dag kommer när ”You can come back but you can´t come back all the way”. Någon resa med allt vad vi brukar lägga in i detta begrepp är det knappast för den som drabbas av en stroke. Den verkliga resan går då till ett lasarett, med lite tur ligger det i närheten och om lyckans gudinna ler (en annan metafor!)är det någon som hjälper oss dit. Cancer, hjärtinfarkt, nej det är inga resor vi vill ge oss ut i. Rese-metaforen ekar bara kallt och ödsligt och frågan är om den ens är lyckad i något sammanhang.

Nästa fråga är om metaforer alls är särskilt lyckliga språkdelar? Fast då är vi inne i filosofin och måste med Kirkegaard förstå att ”allt tänkande om den mänskliga anden är metaforiskt”. Poeter tar metaforerna på allvar – i synnerhet Tranströmer, den metaforrikaste av dem alla. Hans metaforer organiserar praktiskt taget alla hans lyriska motiv. Självklart uppskattar jag Tranströmer men det hjälps inte. Jag blir alltmer tveksam till de braskande metaforerna, resor eller inte. Och vad menas, förresten, med ”stjärnbilderna som stampar i sina spiltor”? Kan stjärnbilder verkligen stampa? Kan stjärnorna med sitt svaga ljus ens kasta sitt sken in i en spilta? Månen kan det nog, i en springa eller genom ett fönster, men knappast en stjärna, än mindre en stjärnbild med sitt glesa band av solitära stjärnor. Och om de ändå kan det.

Vad händer den dag då det inte finns några spiltor för stjärnbilderna att stampa i, när hästarna utfordras i lösdrift? Jo, då blir det som i refrängen ”mitt hjärtas telefon ingen ledning har”. Den metaforen är död som en dinosaurie och skälet är förstås att den skrevs när ingen visste om framtidens uppfinning: mobiltelefonen. I dag är inga hjärtan förbundna med ledningar.

Nio månader utanför livmodern.

"Stark overklighetskänsla. Försvarsmekanism mot verkligheten? Krypa ner under täcket igen eller bara förskansa sig bakom hinnan? Här ska det inte dansas mer! Här ska det inte vara några komedier! Varje gång hinnan träs över huvudet på mig blir jag som den oförlösta fjärilen. Oförlöst. Tillbaka till puppan. Tillbaka i livmodern. Den vuxna barnet som säger Nej Nej Nej och skakar frenetiskt på huvudet därinne. Ges det oss sådant skydd? Naturligtvis inte. Varje steg vi tar är ett steg tillbaka till verkligheten. Varje försiktigt tassande i natten leder också dit. Det finns ingenting annat än den, på båda sidor hinnorna, inuti och utanför livmodern. Allt är oss förnekat redan från början. Inget är oss givet. Ändå både ger och tar vi, av varandra och till varandra med samma öppna hand."

Ur min bok Inre Frihet (2007). På bilden är jag nio månader gammal. Inte lika skeptisk som på den tidigare. Kanske redan försedd med ett omotiverat och socialt leende?

söndag 25 mars 2012

En annan människa då?

1952 i mamma Ylvas famn.

Helgen har mest erbjudit fysisk smärta. Artriten kom i ett nytt skov samtidigt som den verkliga vårsolen började lysa över landskapet. Sådana paradoxer får man leva med. Men det har också varit barnbarnskalas och vacker film. Jag läser just nu en ny roman av Valeria Parrella, den italienska författarinnan som redan utkommit med en tidigare till svenska översatt roman. Den första hette Väntrum och den här heter Avskedsbrev. Jag hoppas få läsa i lugn och ro den kommande veckan. Till skillnad från den första romanen är det här en tjock, episk berättelse som kräver sin tid.


I helgen fick jag också en första recension av min nya bok. Det är Björn Kohlström som skrivit, bloggaren Bernur. Hela hans text finns här men först bara ett litet avsnitt ur den:

”Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initierade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt. Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden…”

När jag tittar tillbaka på mina år med böckerna ser jag att den normala utgivningstakten varit en bok om året, men att det ibland har blivit både två och tre. I år blir det två, eftersom jag planerar att ge ut den tredje bloggboken kommande vinter. Den trilogin ska vara enhetligt gjord och böckerna ska hänga ihop trots att de är tematiskt olika. En barndomsberättelse är på väg att närma sig fullbordan och den ligger redan hos ett förlag för bedömning. Att ge ut trilogin i bloggens namn är en spännande erfarenhet. Den första boken, Kulturen vid stupet, sålde rejält bra. Det har dessvärre inte den nya gjort, kanske beroende på ämnesvalet. Det är flera människor som sagt till mig att de är ointresserade av den arabiska våren och av Israel/Palestina-konflikten. Jag får acceptera att det förhåller sig så.

Så läser jag att den italienske författaren Antonio Tabucchi har dött i Lissabon. Kunde han valt en bättre plats att lämna denna värld på? Vid sidan av de egna verken ägnade han mycket av sitt liv åt Fernando Pessoa (som han också skrev en skruvad och fin liten bok om, den finns dessvärre inte översatt till svenska, men till norska Fernando Pessoas tre siste dager i Pax-bokserien 1998 - på svenska finns däremot den här och flera andra).


Den nya veckan innehåller flera olika hälsokontroller, bland annat ska det tas leverprover för den fortsatta cellgiftsbehandlingen. Det ser jag fram emot och hoppas att de kemiska produkterna kan ta vår- och sommarljuset i hand, så att de möts halvvägs i en välgörande process. Inget fungerar så bra som ljus och värme.

E.M. Cioran

När jag ser bilden av mig själv som litet barn i mammas famn måste jag acceptera att ett liv är långt ifrån ett och detsamma. Jag tänker ofta som E.M. Cioran, att man efter varje omvälvande händelse eller förändring borde byta namn, eftersom man är en ny och annan människa. Vad jag skulle heta vet jag inte, så jag behåller samma namn som min mamma och pappa gav mig. Tacksam fortsätter jag att vara, att de fanns och inte hade ersatts av någon anonym ägg- eller spermadonator. Vid mammas bröst och med pappa vid hennes sida hade jag privilegiet att formas i ett första utförande.

lördag 24 mars 2012

E.M. Cioran: Tears and Saints

I snart tre år har den här volymen, skriven av en ung E.M. Cioran, följt mig. Den enda för mig begripliga översättningen är alltså Tears and Saints. Cioran skrev den under den första, rumänska, författarfasen i sitt liv (den andra är alltså den då han börjar skriva på franska). Det var på 1937, den utkom i Bukarest, då han förvisso just lämnat Rumänien för Paris. Han beskrivs som en passionerad ung man som satt i timtal på biblioteket i hemstaden Sibiu. Boken blev en skandal, den ansågs vara “dekadent” och “anti-kristen blasfemi”. Man ska hålla i minnet att Cioran samma år utgav den bok som väl få ens fått läsa, eftersom den inte anses möjlig/lämplig att översätta; Schimbarea la Fata a Romaniei (Rumäniens omgestaltning). Den boken är inskriven i ett tydligt politiskt sammanhang och betraktas väl än idag som ett exempel på den unge Ciorans flirt med fascismen. En politisk utopi beskrivs som det återfödda Rumänen som skulle kunna förvandlas från elände till “en storslagen kultur”. Nå, den boken har jag alltså inte läst. Men jag kan konstatera att Tears and Saints är så långt ifrån den utopiska och politiska utgångspunkten som man kan komma.

Utan att peta i de engelska översättningarna (gjorda av Ilinca Zarifopol-Johnston som också skrev den fina ofullbordade biografin över honom, den som maken utgav med hennes egen dagbok över möten och samtal med Cioran, Searching for Cioran), vill jag visa er några små utdrag:

Only the brothel or an angel´s tear can free us temporarily from the terror of death.

*

Voluntary hunger is a road to heaven; hunger from poverty, a crime of the earth.

*

I know no other music than that of tears. Born out of the loss of paradise, music gives birth to the symbols of this loss: tears.

*

Becoming is nothing more than a cosmic sigh. We are the wounds of nature, and God is doubting Thomas.

*

Philosophers are cold-blooded. There is no heat except near God. That´s why the Siberia of our souls clamors for saints.

*

I wonder who has wept our stars?

*

Angels speak only to musical ears.

*

It is harder to forget saintly women, for they seduce us with their divine and melancholy beauty.

*

The last stop towards nihilism is the disappearance into divinity.

*

Without their madness, saints would merely be Christians.

*

Every revolt is directed against Creation.

Imre Kertész om det fruktbara avståndet.

Jag är trött på det slags goda råd – som till exempel det jag fick nyligen – att inte leva i Berlin utan slå mig ner i Jerusalem, av det enkla skälet att i Jerusalem skulle jag lika lite kunna vara uppriktig som i Budapest. Dessa människor förstår inte hur fruktbart avståndet är, förstår ingenting av det patos som kommer av att inte höra hemma någonstans, de har inget begrepp om vad stil är; fast den stora stilen är mer värd än varje form av ”fosterland”.

Imre Kertész: ur Anteckningar 2001 – 2003 (översättning av Ervin Rosenberg, utkommer på Weyler förlag, hösten 2012). Foto: Ulrika W.

fredag 23 mars 2012


torsdag 22 mars 2012

Imre Kertész: Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag

Med anledning av det som skett och sker i Frankrike publicerar jag här några viktiga anteckningar av Imre Kertész om den europeiska judenheten (de ingår i en kommande bok, som du längst ner i bloggposten kan hämta information om). Jag säger inte att hans analys är den enda riktiga, men jag menar att han pekar på något mycket väsentligt, något som väldigt få ens skulle våga/vilja säga högt eller ens tänka i tysthet.

"10 augusti 2002.

Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag, de som under förevändning att kritisera Israel tjuter med ulvarna, det vill säga med de europeiska intellektuella och höga regeringsrepresentanter som klär den gamla antisemitismen i en ny språkdräkt och som så sent som i går ville utrota dem – och varför i hela världen skulle de ha andra avsikter i dag?

Jag känner stark lust att fråga dessa fromma och dumma judar som förnekar sig själva och som likt spyor vräker ur sig smädelser mot Israel:

'På vilket sätt smärtar det dig, ditt nöt? Du lever i Schweiz, i Frankrike, i Danmark eller något annat land, hur kommer det sig att det inte är ETA:s mord, de irländska separatisternas illdåd eller den europeiska nynazismens erövring av makten som plågar dig?

Du tar förgäves på dig mask efter mask, ditt fä, har du redan glömt att Schweiz krävt att ett J skulle stämplas i ditt pass, att fransmännen låst in dig i ett koncentrationsläger och utlämnat dig åt de nazistiska mördarna, att hela Europa med tillfredsställelse tittat på de deporterade judarnas dödsryckningar i Auschwitz gaskamrar?'

Jag är nära att dra slutsatsen att den europeiska juden verkligen är den skadliga figur som intensivare än andra hatar att se självförsvarsvapen i judiska händer och som faktiskt ser sin egen utrotning som enda lösning på sitt med ett föraktligt och förvirrat medvetande framlevda liv.

Han kommer inte att ge sig förrän han har nått sitt syfte, förrän han, slagen och plundrad, har forslats till ett nytt Auschwitz, förrän han tvingats gräva sin egen grav etc, och förloppet som leder dit kommer att förundra honom igen, precis som förra gången.

Vi är åsyna vittnen till processen: vi ser hur Israel och judarna i förskingringen går helt skilda vägar."

Imre Kertész: Anteckningar 2001 – 2003 (översättning av Ervin Rosenberg). Publiceras med tillstånd av översättaren Ervin Rosenberg och Svante Weyler på Weyler förlag. Utkommer hösten 2012.

onsdag 21 mars 2012

Begravningen - och uppdateringar läggs in här under dagen.

I Jerusalem begravdes idag Rabbi Jonathan Sandler och hans två söner, sex och tre år gamla. De var tre av offren för det islamistiska angreppet i Toulouse.

Uppdatering: TT skriver att Salam Fayyad, premiärminister för självstyret på Västbanken, har fördömt attacken mot skolan och sagt att extremister måste upphöra med att använda palestiniernas sak för att rättfärdiga sina våldsdåd.

”Det är dags för dessa brottslingar att sluta torgföra sina terrorhandlingar i Palestinas namn och sluta låtsas kämpa för de palestinska barnens rättigheter”, säger Fayyad i ett uttalande enligt AFP.

Uppdatering 2: Den islamistiske terroristens namn finns nu publicerat. Och här går DN in och berättar hans livshistoria.

Islamistiska motiv

Det var som jag skrev: islamistiska motiv. Längst ner i denna bloggpost kan du läsa min allra första text efter attentatet mot den judiska skolan. Min första analys motsvarar exakt de motiv som nu redovisas:

"Mannen som misstänks ligga bakom seriemorden misstänks ha koppling till al-Qaida, sade Frankrikes inrikesminister Claude Gueant till journalister på plats. Han sade också att mannen sagt sig vilja utkräva hämnd för oförrätter mot palestinska barn och hämnas på den franska armén för dess intervention utomlands."

DN skriver:

"Den 24-åring som är huvudmisstänkt förskansar sig ännu på förmiddagen i ett hus. De misstänkta ska ha koppling till al-Qaida."

Skynews rapporterar kontinuerligt.

Danska Information uppger att mannen tidigare anhållits i Afghanistan.

Och här en längre överblickande text i Daily Mail.

Nå, nu vet vi vad som väntar framöver.

Här reprisen av det första jag skrev:

Ozar Hatorah i Toulouse angreps.

Attentaten i Frankrike fortsätter. Idag på morgonen attackerades en judisk skola. Minst fyra har dödats, flera andra skadats. Attentatet följer mönstret: människor på motorcykel öppnar eld och försvinner snabbt. Förra attentatet ägde rum i närheten av Toulouse. Då dödades tre franska militärer. Behöver vi tveka om motiven? Jihad tar sig många uttryck, en variant är att "flytta" den väpnade kampen från Israel/Palestina och Afghanistan till Europa (som om franska skolbarn hade någonting med Israel/Palestina att göra). Den teorin framfördes redan vid de två tidigare attentaten eftersom de riktade sig direkt mot fransk trupp.

Uppdatering förmiddag - Att förnedra, trakassera och mörda europeiska judar betraktas utifrån jihad-perspektivet som legitimt. Fortfarande hörs ändå mest de röster som säger "nej, det pågår ingen islamisering av väst", "det är överdrivet att påstå det"... och för varje nytt attentat flyttas fokus snart till en annan plats och ett annat ämne och någon suckar "är det konstigt att de hatar oss, så illa som vi behandlar dem".... Hört det förut?

Uppdatering 14:35 - Om dessa olika attentat utförts av samma person/personer och alldeles oavsett om det är organisatoriskt sammanlänkat och välplanerat i alla tre fallen, och fransk polis och underrättelsetjänst lyckas ta den/de skyldiga, så betraktar jag det som terrorbrott. Det är inget som tyder på någonting annat. Spekulationerna i europeisk press går både åt islamist- och högerextremist-hållet (förmodligen darrar många redaktörer just nu inför tanken att en fransk motsvarighet till den norske massmördaren skulle vara i farten). Själv tillåter jag mig en försiktig analys som trots allt kan knytas till två av de regioner där islamismen versus väst är som tydligast i dag: Israel/Palestina och Afghanistan.

Ida Jessen: Ramt af ingenting. En glemmebog (Gyldendal)

Låt mig först nämna att det danska begreppet glemmebog kan stå för det man helst vill glömma, men också för sådant som redan fallit i glömska. Det kan, som i det här fallet vara, för att det man ska benämna och berätta om är så smärtsamt och svårt. Ida Jessen, en av den samtida danska litteraturens verkligt stora berättare, är kanske mest känd för sina breda, episka romaner, och i viss mån för sin tidiga novellkonst. Den här gången talar hon om sig själv, en förlorad kärlek och ett liv fullt av frågor, i en liten tunn volym där varje enskilt textfragment är både lyriskt och mänskligt laddat. Jag läser boken med en känsla av att Jessen här försöker hålla fast i något som redan är förlorat, ett stycke liv och en kärlek som lovade så mycket men skulle visa sig innehålla den obegripliga splittring och oförenlighet som kan uppstå i kärlekens kölvatten.

”Jeg er bange for min fejhed, nu hvor jeg er blevet mig selv. Jeg har en mistanke om, at den kun har været skjult i alle disse år, fordi jeg har haft andre at tage mig af.”

I min bok om tio skandinaviska författare, Skrivandets portar, är Ida Jessen en i gruppen som kommer från Danmark. Det är ingen tillfällighet. När jag läste henne första gången förstod jag att det var något utöver det vanliga. I min bok säger hon:

”För mig är litteraturen fullbordat liv. I de lyckade, fullgångna verken är det verkligen kött och blod det rör sig om, både när jag läser och skriver. När jag skriver är jag kort sagt en annan.”

Utanför fiktionen lever den andra litteraturen, den som nu fått Ida Jessen att säga att hon ”er blevet mig selv”. Efter den stormiga och misslyckade kärleken faller man först ner i ett hål där man är ingen. Efter det reser man sig och blir sig själv.

”Hvad ved jeg om bitterhed: Den gør dig syg. Løb din vej, bli ikke stående, lad dig ikke friste. Men jag kan være bitter (…) Vil jeg være bitter? Min stemme er lillebitte. Et pust. Dette skriver jeg af nød. Gør mig ikke grim.”

Ida Jessens lilla glemmebog har berört mig djupt. Den når ända ner och ända in.

Porträttfotograf Miklos Szabo 2009. Boken utkommer idag, 21 mars.

tisdag 20 mars 2012

Bernard-Henri Lévy om antisemitismen.

Lästips: Bernard-Henri Lévys essä om det som hände igår. Textens rubrik är "After the carnage in Toulouse, France must stand together against anti-Semitism". Översatt till engelska för Haaretz.

"A word of advice to the pyromaniacs of the defense of "national identity," perceived as a closed entity, nervous and jittery, feeding on resentment and hatred: it is the social contract that is the victim of assassination in a bloodbath of this kind; it is the very foundation of our common existence that vacillates and gives way when such madness explodes. There can be no worse blow to French culture, to the soul of our country, its history and when all is said and done, to its grandeur than racism and, today, anti-Semitism."

Bilden från gårdagens manifestation i Paris.

Mördaren? Offren.

I internationell press, liksom i vår egen, talar man idag allt mer om en nazistisk, avskedad militär som trolig förövare i gårdagens och tidigare attacker. Till vänster ser man bilden som gjorde att de tre avskedades. Till höger några av offren för gårdagens attack. Om denna teori håller så hade jag fel i mina första tankar igår. Det är jag den förste att erkänna. Det fanns flera tunga skäl till att jag menade att det var en jihadistisk attack. Och uppenbarligen håller man i Frankrike dörren öppen för olika motiv (se nedan). Men nu inväntar jag vad de franska myndigheterna kommer fram till.

Så här skriver DN idag:

"Det gemensamma för alla dödsoffer hittills är att de har ursprung i andra länder än bara Frankrike. Tre av de dödade militärerna hade nordafrikanska bakgrund, den fjärde var från Martinique och samtliga offer vid den judiska skolan hade dubbelt medborgarskap i Israel och Frankrike. Polisens misstankar är därför någon form av hatbrottsmotiv, islamistiskt eller antisemitiskt. Att gärningsmannen kan ha sympatier med extremhögern är alltså också ett huvudspår, liksom det finns teorier om att gärningsmannen av någon anledning hyser agg mot den franska militären."

Och här finns nya uppgifter i Svenskan.

Diktaren Adonis kommer aldrig att få Nobelpriset....

Mitt påstående är att Adonis aldrig kommer att få Nobelpriset, eftersom han vägrar spela med i det som kallas "den arabiska våren" (med tack till Karl Malghult för tipset).

Läs, fundera, läs igen och...

Intervjun med Adonis hittar man här, men det jag nedan citerar är hämtat ur Folket i Bilds översättning.

"Med tanke på islamisternas och fanatikernas övertagande av den ”arabiska våren” kommer den arabiska ungdomen inte att kunna spela någon roll. Den arabiska ungdomen har sorgligt nog ingen vägledande ideologi, saknar organisering och är därför svag. De enda som är organiserade i arabvärlden idag, vid sidan av statsapparaterna, är de religiösa fundamentalisterna.

På frågan om människorna som massakrerats av den syriska regeringen på Hamas och Homs gator verkligen är fundamentalister svara Adonis med motfrågan: Varifrån har du fått dessa informationer? Intervjuaren svarar då att alla internationella korrespondenter och Al-Jazeera rapporterar att människorna inte är radikala islamister, varpå Adonis ställer en ny motfråga: Tror du verkligen på dessa rapporter?

Adonis påstår att en stor majoritet av ledningen i den syriska oppositionen är fundamentalister. Adonis själv är en radikal opponent till den syriska regimen, men han stöder inte den fundamentalistiska oppositionen. Han har ingen lust att bli inblandad i en radikal omvälvning av en militärdiktatur till en radikal religiös diktatur.

Kommer oppositionen att skapa en teokrati, en slags Khomeinism eller en slags kalifat? Nej ett kalifat behövs inte, en religiös inriktning räcker, vilket verkligen vore ett stort steg tillbaka, svarar han. Den arabiska revolutionen är chanslös om den inte blir sekulär. Den pågående omvälvningen rör sig mer på medeltidsnivå än i vår moderna samtid.

Skiljer man inte på staten och religionen och ger kvinnor lika rättigheter, utan håller fast vid Sharialagar, ersätts bara ett tyrannvälde med ett annat. Den militära diktaturen kontrollerar allt; människornas kroppar, språk och hela vardagsliv. Den religiösa diktaturen är för Adonis också en totaldiktatur.

Angående utvecklingen i Egypten säger Adonis att fundamentalisterna där fick nästan 75% av rösterna i den första fria folkomröstningen, vilket visar att begreppet ”demokrati” inte står så högt i kurs. Han menar att man därför bör tänka över ”demokratibegreppet”. Han nämner i sammanhanget att Hitler faktiskt kom till makten genom allmänna val, och vad blev det för demokrati? Nu har islamisterna vunnit i Egypten, vilket man måste acceptera, men han tänker aldrig ställa sig på islamisternas sida. En Islamo-fascism är ett möjligt hot. Det innebär dock inte att de nuvarande diktatorerna bör stanna kvar. De måste falla, men man måste också tänka vilken sorts regim man vill ha istället.

Särskilt Syrien kan inte betraktas isolerat. Glöm inte att det redan finns ett land i regionen som baseras på religion: Israel. Vi behöver inte ännu en religiös regim i regionen.

Adonis motsätter sig varje form av militärt ingripande utifrån i Syrien och påpekar att Ryssland och Kina bara grundar sina ställningstaganden i FN:s säkerhetsråd på egna intressen. USA har sina allierade i Qatar, Saudi Arabien and Israel. Varför skulle ryssarna agera annorlunda än amerikanarna? De har sina intressen.

Men vädjan om stöd utifrån från oppositionen för att "människor i Syrien skjuts i tusental", som framförts via Istanbul, vad anser Adonis om den? Du som intervjuare, svarar han, måste förstå att rebellerna i Syrien är mest samlade i städer som Hama och Homs längs den turkiska gränsen. Det syriska samhället i stort har inte flytt. Hur är det t ex i städer som Aleppo, Damascus och Latakia eller i centrala Syrien? frågar han retoriskt. Där är det lugnt. Om det syriska samhället skulle börja röra på sig, som i Yemen t ex, så skulle allt förändras.

Angående de syriska soldater som påstås ha deserterat och anslutit sig till ”Fria syriska armén” (FSA) säger Adonis att det är ren propaganda. Om det vore sant att höga officerare skulle ha bytt sida skulle regimen redan ha fallit. Men det är inte sant.

Adonis vill inte ha några kontakter med den ”syriska oppositionen” och förklarar att det finns mer än bara en opposition, t ex den som är allierad med Turkiet, oppositionen i västländer och de många oppositionsgrupperna inne i Syrien. Om han måste välja bland dessa skulle han välja oppositionen inom Syrien. Men han önskar inte byta regim just nu. Han vill däremot delta i en förändring av det syriska samhället i grunden.

Väst bryr sig egentligen inte om arabvärlden. De vill knäcka ”onskans axelmakter” – Iran-Hezbollah-Syrien. Denna allians vill även Adonis lösa upp, men inte till priset av utplånandet av en nation, ett land och en hel civilisation.

Så kommer det muslimska brödraskapet och dess liberala framtoning på sistone på tal. Det muslimska brödraskapets ledare är rena fascister säger Adonis. Det finns ingen liberal Islam. Liberala muslimer ja, men ingen liberal Islam. Om väst önskar sig en liberal Islam bör man ta itu med t ex Saudi Arabien.

Slutligen säger Adonis att ett år efter att den arabiska våren startade, verkar det som att Arabvärlden faktiskt har förlorat, och tillägger att, det är bättre att vara förlorare än att hamna under stöveln i en religiös diktatur."

(samtliga kursiveringar är mina, TN)

måndag 19 mars 2012

Valzhyna Morts nya bok har anlänt från USA.

Valzhyna Mort, bördig från Minsk i Belarus, har utkommit med en ny diktsamling, Collected Body, den första hon skrivit direkt på engelska. Sedan många år lever och verkar hon i USA. Ett smakprov ur boken, i min egen översättning:

Sylt

ligg stilla, säger han

och börjar gräva
liggande som en hund på stranden,
tills hålet är vattenfyllt.
han har redan grävt ur två lår av sand
när hon till slut frågar, vad finns det där,
övertygad om att där inte finns något

ingenstans kan han kyssa henne där hon inte redan kyssts av solen

varje kväll går hon till havet med sin gamle far och sina tre systrar.
de klär av sig på rad
deras kroppar identiska som i pappersgirlander.
kroppar som får dig att tänka på kvinnor som bara skär grönsaker
- det är som att bo vid järnvägsstationen,
svär deras far –
och alltid stoppar sista biten i munnen.
men det finns inte ens en kniv kvar åt henne i hela huset.
ljudet av en gök som haltar över sanddynerna.
hon tar en solstråle slipad av sten
och skär med den
och du ser genast skillnad på hennes grönsaker
och de andras, på hur de lyser.

länge efter maten samtalar de i trädgården.
uppifrån faller plommon, släppta av den varma vinden, ner mot bordet.
de drar plommonen ett och ett som dominobrickor från grenen
kärnor och krossade junilöss blir kvar på bordet.

men redan nu står de virade och insvepta i vita handdukar,
hennes tänder, markerade av en blå läpplinje, skakar,
medan de krafsar i saltkornen. hennes bitna tunga
formas i munnen till ett rött ostron,
som hon slukar, med andan i halsen.
Deras far vänder sig om för att torka pitten,
men flickorna frotterar sina bröst och skrev öppet,
händerna är vana att torka av bord,
deras huvuden stora som den tidiga månens skugga,
deras bröstvårtor stora som skuggorna från deras huvuden,
och svarta så att deras mjölk kan se ännu vitare ut.

hon är också barsk och likgiltig inför sina fulla bröst,
som om hon skuffade ner en katt från stolen,
för att hennes far skulle kunna sitta där.
de drack öl i norrskenet som lyste upp endast sig själv.
segelbåtar slänger av sina vida vita klänningar
blottar sina taniga nackar och skuldror,
och ställer sig på led vid piren som om det vore en bardisk.

det bekymrar henne, vad var det egentligen han hittade där.
så hon smeker sig själv under handduken.
det är lätt att känna var han grävt –
hålet är fortfarande mjukt.
vattenytan är slät, likt pälsen på ett djur som just slickat sig.
en fågel, stor också på avstånd,
tror att havet är ett ägg.
Så fågeln sitter i godan ro på havet
och känner hur det stöter till då och då.

Foto av Valzhyna Mort på besök i Viby: Astrid Nydahl

Attentaten i Frankrike. Jihad på europeisk mark.

Ozar Hatorah i Toulouse angreps.

Attentaten i Frankrike fortsätter. Idag på morgonen attackerades en judisk skola. Minst fyra har dödats, flera andra skadats. Attentatet följer mönstret: människor på motorcykel öppnar eld och försvinner snabbt. Förra attentatet ägde rum i närheten av Toulouse. Då dödades tre franska militärer. Behöver vi tveka om motiven? Jihad tar sig många uttryck, en variant är att "flytta" den väpnade kampen från Israel/Palestina och Afghanistan till Europa (som om franska skolbarn hade någonting med Israel/Palestina att göra). Den teorin framfördes redan vid de två tidigare attentaten eftersom de riktade sig direkt mot fransk trupp.

Uppdatering förmiddag - Att förnedra, trakassera och mörda europeiska judar betraktas utifrån jihad-perspektivet som legitimt. Fortfarande hörs ändå mest de röster som säger "nej, det pågår ingen islamisering av väst", "det är överdrivet att påstå det"... och för varje nytt attentat flyttas fokus snart till en annan plats och ett annat ämne och någon suckar "är det konstigt att de hatar oss, så illa som vi behandlar dem".... Hört det förut?

Uppdatering 14:35 - Om dessa olika attentat utförts av samma person/personer och alldeles oavsett om det är organisatoriskt sammanlänkat och välplanerat i alla tre fallen, och fransk polis och underrättelsetjänst lyckas ta den/de skyldiga, så betraktar jag det som terrorbrott. Det är inget som tyder på någonting annat. Spekulationerna i europeisk press går både åt islamist- och högerextremist-hållet (förmodligen darrar många redaktörer just nu inför tanken att en fransk motsvarighet till den norske massmördaren skulle vara i farten). Själv tillåter jag mig en försiktig analys som trots allt kan knytas till två av de regioner där islamismen versus väst är som tydligast i dag: Israel/Palestina och Afghanistan.

Uppdatering 15:32 - Nya intressant uppgifter från Daily Mail, också med spekulationer om mördaren.

Uppdatering 17:10 - Jodå, det finns andra spår. Här ett.

Ensamheten.

I Vägen till kontemplation skriver Thomas Merton om ensamheten:

“Du kommer aldrig att finna inre ensamhet om du inte gör någon medveten ansträngning att befria dig från de begär och omsorger och intressen som hör samman med en existens i tiden och i världen (…) Gör allt du kan för att undvika människornas nöjen och larm och affärer. Håll dig så långt borta som du kan från de platser där de samlas för att lura och skymfa varandra, för att skratta åt varandra eller för att gäcka varandra med sina falska vänskapsgester.”

söndag 18 mars 2012

Sällsynta söndagar.

Filmen jag just sett, denna mycket tidiga söndag (som bara är 34 minuter lång), fick mig att tänka på vad relationer är. Hur man som son förhåller sig till fadern, och hur man som far förhåller sig till sönerna. Illusionen är att man självklart för något vidare. Eller att man tar emot något som två generationer tidigare varit lika självklart. Så är det förstås inte. Varken genetiskt betingat missbruk eller beteende går med naturnödvändighet rakt in i sonens hjärta. Men det finns där, vibrerande som rönnbärsgelén till lammsteken.

Söndagen kommer. Jag följer den i spåren och gör nästa större utskick av nya boken. Sedan - som vore det genetiskt betingat - följer måndagen och nästa, betydligt mindre, utskick av böcker. Postterminalen står redo med gula och blå brevlådor.

Nå, att ha en ny bok i huset ger energi. Jag delar gärna med mig av den, som jag dricker den in i morgonsolens ljus. Sunday Morning Coming Down.

Foto: Astrid Nydahl

lördag 17 mars 2012

Auktion på Vilks senaste teckning.

Sedan några dagar har jag haft Lars Vilks senaste teckning liggande i datorn. Idag kan jag visa er den, därför att auktionen har börjat hos Snaphanen. Ett första bud på en tusenlapp är lagt. Den lär redan imorgon betinga ett högre värde än så.

Nå, kan HC Andersen som en nästan underdånigt leende dhimmi, bugande för profeten, vara något för den ironiskt lagde? Bara den för öldrickare bekanta elefanten är värd sin vikt i - tja, kanske både trycksvärta och guld. Gå till Snaphanen och lägg era bud. Lars Vilks egna ord:

"Alltsedan min teckning av Profeten och H C Andersen på studiebesök i Carlsbergsbryggerierna (2006)väckte intensivt intresse i Karlstad har jag velat möta denna uppmärksamhet med en ny version. Den nya versionen bär titeln Efter avslutat gemensamt studiebesök på Carlsbergsbryggerierna bjuder H.C. Andersen sin profetgäst farväl, dock blir denna gest på grund av elefantskäl ej uppfattad, teckning A4, 210 mm, 297 mm, signeret, Lars Vilks."

Jalving (t.v.) och Vilks i Skåne.
Foto: Snaphanen.

Mikael Jalving skriver här
om sitt besök hos Vilks. Jag fäster mig vid en mening som tycks sammanfatta vår belägenhet:

"Engang var det folkehjemmet, der bestemte; i dag er det folkevandringen."

Klicka för stor version av teckningen. Och Lars Vilks läser man, som alltid, på Vilks.net

Inte bara Malmö.

Vi som lever och verkar i Skåne vet det. Men det tycks inte vara allmän kunskap. Våldtäkt, misshandel, rån och mord är dagliga ingredienser i det nya Skåne som sägs pulsera av "spännande" händelser. Mediaklassen älskar det. Att se blod flyta stimulerar säkert både redaktörer och reportrar.

I den här Kristianstadstadsdelen (Vilan) bor en av våra allra närmaste vänner. Igår kväll small det runt hörnet från hans bostad. En man skjuten, enligt uppgift i Skånskan livshotande skadad. Kanske bara som symbolisk handling sköt man också hans hund. Det är bara några dagar sedan en annan man sköts till döds, i Ronneby, i vår geografiska närhet. Polisen ser förstås inga samband. Det är ytterst sällan det händer.

Denna "utveckling" står mig upp i halsen. Aldrig har jag varit rädd när jag vandrat i Lissabons smala och mörka gränder. Men jag tänker banne mig efter innan jag går ut i min egen hemstad kvällstid. Men det är inte illa nog. Det måste bli ännu värre innan någon i maktens lokala och centrala organ reagerar - och agerar - på allvar (festtalen och ministerbesöken kan vi vara utan). Det är en stor sorg - och vrede - att leva i svallvågorna av den flumliberala, mjuka och illusionsmättade hanteringen av en social händelseutveckling som sorteras in under den gemensamma, inte sällan felaktiga rubriken "samhällets olycksbarn". Tänk om det hade varit så enkelt.

Gunnar Lundin om Sven Lindqvist.

I Tidningen Kulturen porträtteras idag Sven Lindqvist av Gunnar Lundin, under rubriken Den unge Sven Lindqvist. Hela essän hittar du här, och en liten inledande bit kan du smaka redan här:

"En sommareftermiddag på åttiotalet såg jag Lindqvist på ett stort bibliotek i Stockholm. Där fanns unga studenter i jeans och T-shirts och äldre akademiker i skjorta och slips; Lindqvist stod i foajén iklädd kakiskjorta och den sorts kort­byxor bärs av anglosaxiska kolonisatörer och upptäcktsresande i Tredje världen; bara tropikhjälmen fattades. Detta var, förstår jag nu, också en praktik. Redan med sina första indianböcker ville han praktisera det han läste. Den vittneslitteratur som därpå följde är av stort värde. Och det finns, märker jag snart, en logik och en kontinuitet alltifrån de tidiga essäerna."

torsdag 15 mars 2012

Klart för första utskicket av boken Sextio år senare.

Idag levererades min nya bok, Sextio år senare, från tryckeriet. Tills vidare får de ligga på golvet i mitt arbetsrummet. Men jag har ställt i ordning för första utskicket. Kuverten är adresserade och frankerade, imorgon blir det dags att skriva dedikationer till de läsare som så begärt, packa och ta bussen till stan med så många som jag orkar bära. Böckerna bör nå fram till adressaterna på måndag eller tisdag, utlandsbeställningarna förhoppningsvis i slutet av nästa vecka.

Antalet beställningar är den här gången färre än de var för Kulturen vid stupet. Det kan möjligen bero på det något annorlunda temat för den nya boken. Om någon bloggare känner sig hågad, så är det bara att höra av sig för ett friexemplar. Några är redan utskickade, men jag är öppen för fler.

Beställningar från och med nu expedieras i det andra utskicket, som jag planerar att göra i mitten eller slutet av nästa vecka. Är du intresserad av boken skickar du mig ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Uppdatering fredag:

2/3 av första utskicket är nu på väg till läsarna/köparna. Jag har skött mitt, sköter posten sitt har ni böckerna i början av nästa vecka. Resten av första utskicket går iväg söndag.

Andra utskicket, som redan börjar fyllas på med beställningar, går iväg på måndag eller tisdag.

Nära nog halva upplagan är härmed såld!

Med den här länken
kommer du till en tidigare informationssida om boken. Skillnaden är alltså den att boken nu är tryckt och levererad. Här en liten presentation av innehållet:

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah. Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Dagboken innehåller också återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011. Krigsvåren betraktad från sjukbädden.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

Klassiskt judehat.

Karikatyrer får vi leva med. De är en del av det moderna bildsamhället. Men nog reagerar jag när svenska konstnärer använder sig av klassiska antisemitiska klichéer. Se på bilden. Judiska råttor, en av dem med gevär, glufsar i sig av den palestinska osten.

I tidningen Dagen kan man läsa om sammanhanget:

Konstutställning "The holy land - Det håliga landet" har uppfattats framställa israeliter som råttor. Studieförbundet Bilda tillbakavisar och meddelar att den omdiskuterade bilden tagits bort. På fredag invigs "The holy land - Det håliga landet" i Immanuelskyrkan Stockholm, en konstutställning av Stefan Sjöblom och Larz Lindqvist . "Utställningen bygger på intryck från en gemensam resa som konstnärerna gjorde förra året till Israel och de palestinska områdena", står det i beskrivningen på Bildas hemsida.

- Bilder är ju starkare än ord och tolkningen ligger i betraktarens öga. Men som sagt: Det var väldigt oväntat. Förhoppningen är att utställningen ska skapa dialog mer än debatt och jag tror att det här ska bli bra, jag ser fram emot fredagens vernissage och resten av utställningen med tillförsikt, säger Elisabeth Haag.

Haag säger att syftet med utställningen är att "skapa dialog". Hur skulle man kunna ha en dialog om den israeliska ockupationspolitiken när "juden" är en råtta? Jag nöjer mig med att ställa den frågan och visa bilden samt citera studieförbundet Bildas representant Elisabeth Haag. Jag tänker desto mer. Mycket mörka tankar.