Södra Albanien. Foto: TN

 

Albaniens Londonambassadör, Mal Berisha, har skrivit en mycket intressant artikel om albanernas relation med judarna, historiskt och nutida. Han går förstås tillbaka till Besa-begreppet som jag skrivit om vid flera tillfällen här i bloggen. Hans artikel börjar med ett konstaterande som få folk och nationer kan stoltsera med:

 

"Det har aldrig förekommit pogromer, brott, förolämpning eller annat av albaner som folk i sitt land, mot någon jude under de två tusen år som gått sedan deras första bosättning ägde rum här.”

 

Liksom Norman H. Gersham konstaterade i sin fotobok Besa, påpekar Berisha att begreppet, som hederskod både i det egna folket och i relation till gäster, privata eller nationella hade mycket bestämda och uttalade syften:

 

”Kanun är en mycket gammal kod i det albanska samhället. Kanun förklarar: ’En albans hus tillhör Gud och gästerna’.

Dygnet runt måste en människa vara bered på att välkomna en gäst med bröd, salt och ett öppet hjärta. Han måste erbjuda gästen en bädd, en kudde och värme. Det var till glädje för de judar som sökte hjälp undan nazisternas mordmaskin hos albanerna – många av dem muslimer .

 

Ordet Gäst betydde här gäst i landet likväl som gäst i ett hus. Varje alban kan betrakta sig som som en god människa när han blir tilltalad som en hedersman. ‘En människa måste försvara gästens ära också om hans eget liv är i fara.’”

 

Berisha berättar sedan om några konkreta familjer från tiden för den nazistiska ockupationen av Albanien. Här ett exempel:

 

"Sulo Mecaj var bonde i Kruja och han levde med fru och son i ett litet hus som hans far hade byggt. 1943 öppnade han sitt hem för tio judar, medlemmar av Battino-familjen. När Sulo fick bud om att tyskarna var på väg till honom för att leta efter judar, meddelade han judarna att han skulle ge dem ett tecken då de skulle gå till ett utrymme som han färdigställt för dem på vinden (…) Judarna frågade vad som skulle hända om tyskarna satte eld på huset. Sulo bad då sin son att gå till vinden tilllsammans med dem. Han hade inget val. Det var en hederssak.”

 

Vi vet alla hur den europeiska judenheten decimerades av förintelsen. I Albanien kunde man efter kriget istället konstatera att landets judiska minoritet hade vuxit från 1.000 till 3.000 individer, tack vare att man för det första räddat landets alla fastboende, albanska judar, och för det andra tagit emot de många judiska flyktingarna som kommit dit:

 

"Uppskattningsvis hade Albanien ungefär tusen judar 1930. 1945 hade siffran stigit till tretusen. Den judiska befolkningen i Albanien ökade trefaldigt medan den i Europa reducerades med miljoner.”

 

När jag läser artikeln kommer jag att tänka på att jag en gång i tiden, för ett halvt liv sedan ganska exakt, sa till mig själv, att det knappast varit en tillfällighet att jag intresserat mig för och studerat båda dessa folk. Liksom judarna har albanerna under århundradena tvingats i exil, gång på gång. De är ett litet folk som ständigt ifrågasatts och fortfarande ifrågasätts. Men de har bevarat sin nationella kultur, sitt språk, sin stolthet. Precis som judarna.

 

 

”Jag är kränkt, alltså finns jag.” (ur boken)

 

Jag tror att man kan belysa Lars Åbergs ärende med den nya boken i några citat.

 

”Ju fler som flyttar in i ett främmande land, desto större potential för fördomar, kränkningar och diskriminering”, skriver Lars Åberg i boken.

 

Eller så kunde man säga: ”Ju fler främlingar som flyttar in i ett land…” och då bli ännu tydligare i det omgivande resonemanget. Ty här talar vi främst om de problem islams väldiga tillväxt skapat i vårt land. ”Man föds svart, men inte som muslim; den senare identiteten är en social konstruktion”, förtydligar Åberg.

 

I ljuset av det senare kan vi läsa hela Åbergs klargörande och viktiga bok om kränktheten som kultur i Sverige. Varför är den då viktig? Jag menar att betydelsen ligger i att han samlar, förklarar och visar på sambanden som verkar göra samtidens människor i Sverige till världsmästare i kränkthet. Världens mest jämlika land försvann just i skarven mellan homogen kultur och påtvingad, huvudsakligen importerad mångkultur.

 

Konsekvenserna är fasansfulla i flera olika avseenden. Inte bara de små vardagliga exemplen bör uppmärksammas, utan också de långtgående, politiska. Det sker sådana manifestationer inte minst i Malmö.

 

”I praktiken tillmäts dock vissa former av hot ooch missaktning mindre värde, som när en lång bilkaravan i Malmö i oktober 2023 hyllade Hamas terrorattack mot kibbutzer och en musikfestival i Israel. När såg vi senast hundratals människor köra runt och jubla över att judar mördats och kidnappats utan att det beskevs som hets mot folkgrupp?”

 

Det jag här citerat har sin grund i en extremt stor invandring – kalla det hellre hitflyttning, både legal och illegal – som inte har minsta likhet med forna tiders inflyttning av hårt arbetande människor från syd- och centraleuropa. Hur många stenkastande, hatiska människor från Rumänien eller Tjeckoslovakien hittar man i dessa pöblar? Inga, skulle jag naturligtvis våga hävda.

 

Hela berättelsen – ty en berättelse är det! -  om situationen i de kränktas land är kryddad av fyndiga formuleringar. Smaka på dessa:

 

”Hyperindividualismen är som gjord för hyperkänslighet.” - ”Möjligheterna att känna sig kränkt tycks vara fler än möjligheterna att känna sig lycklig.” - ”Värdegrunden kan dock innebära en förolämpning mot människors intelligens eftersom den förutsätter att de förstår väldigt lite av det de håller på med.”- ”Vår ängslan har vi fått i arv.” - ”Vem ogillar mångfald? Alla tycker om mångfald. Konsultföretagen har frodats i mångkulturbranschen.”

 

Efter en dryg fjärdedel av boken ser man att den också växlar ut på delvis andra spår som leder till omvärlden, då blir det sannerligen inte mindre intressant. Lars Åberg kan till exempel USA, det har han visat många gånger, och här ger han multikultur-romantiken ett grått och mycket elakt mönster som bygger på långtida erfarenhet. Men han dyker ändå ner redan på Öland för att ställa den dräpande banala frågan: Är kränkthet en form av hemlängtan?

 

Ja, så kan det vara en metod för att ”organisera de goda minnena”. Just det gör vi, nostalgiker som vi är, eller uppvuxna i ett folkhem, tämligen homogent, som vi i hjärterötterna saknar, dagligen!

 

Våldet står ofta i centrum för Åbergs berättelser. ”Där gatstenen landar upphör Sverige” skriver han, och vi drar oss lätt till minnes de så kallade ”Koran-kravallerna”. Då kan vi tillägga att där gatstenen kastas har Sverige sedan länge upphört. Orten är ett annat land, ett främmande land.

 

Att islam i denna berättelse spelar en central roll är väl inte ägnat att förvåna? Det gör därmed också slöjan. Att Alexis de Tocqueville citeras är inte konstigare än att Koranen gör det. Sammanhangen och orsakerna står att söka i Åbergs resonemang. Så gör han en tillbakablick på alla våldsamma kravaller knutna till den senare boken och landar i slutsatsen att terroristerna som flög in i World Trade Center i grund och botten i grund och botten var kränkta!

 

Slöjan då? Hijaben i varje kvarter i Sverige, från Orten i storstäderna, till köpcentra och bostadskvarter i småstäderna? Åberg säger, och där tror jag att han har helt rätt, att ”normaliseringen av hijaben innebär således en normalisering av kvinnoförtrycket”. I vårt eget arma land har Högsta förvaltningsdomstolen så sent som 2022 slagit fast att ”det är en del av yttrandefriheten att föräldrar klär sina små döttrar i hijab”.

 

Så mycket mer hade kunnat anföras ur denna kloka, viktiga bok. Här känner vi igen Lars Vilks, vars milda personlighet och skapande själ skulle förintas i ett eldhav, vi känner igen jakten på konsensus där sossar och moderater i lika hög grad söker och strävar efter trivselnationalismen, och vi känner tyvärr också igen det språkliga förfall som i offentligheten blivit högsta ideal och där svenska språket – i Sverige! – blivit fritt villebråd.

 

Vi som alltid propagerat för jämlikhet i tredje världen borde oftare betänka att vi i vår aktiva vardag, politisk eller ej, ser till att cementera raka motsatsen till det som var lyckliga gatan.

 

Vill man förstå Sverige, och massinvandringens konsekvenser bättre, ska man läsa och begrunda Lars Åbergs nya bok. Den är alldeles för viktig för att spolas bort i floden av uselt formulerad stapellitteratur.

 

Det som händer ett folk som i långa tider knutit näven i byxfickan framgår klart. Katastrofen kan alldeles logiskt kallas kränkthet.

 

Anders Wikström (1953 – 2023)

 

Idag skulle han ha fyllt 73 år.

Anders Wikström (1953 – 2023) blev en av mina allra närmaste vänner. När hans syster Ulrika berättade att han somnade in på lille-julaftons kväll 2023 fick jag det definitiva och mycket mörka beskedet att en alldeles speciell och för mig så viktig människa var borta.

 

Genast kom tre ord för mig. Litteraturen, filmen och Holmen. Tidigt i vår bekantskap fick jag lära mig om roddturerna till och vistelserna på Kalvholmen, Holmen. Där fanns det ingen el och inget rinnande vatten. Men där fanns friden och friheten, tystnaden och stillheten. Jag skulle tro att det var den viktigaste platsen i Anders liv.

 

Som yrkesman hade Anders sin plats på Fiskars. Han bodde och levde i Billnäs med hustrun Eivor och sönerna.

 

Anders och jag förde en tät dialog om litteratur och film, men också om politik och existentiella frågor. Han var liksom jag själv en icke-jude med stort engagemang i judiska frågor, framför allt de som gällde kulturhistoria och sociala omständigheter. Den islamistiska massakern i södra Israel 7 oktober blev för oss båda en chockerande insikt kring judehatets ständiga närvaro i historien. Skuggorna från Förintelsen kom åter att hänga tunga över oss. Hur Israels svar skulle se ut kunde vi inte föreställa oss, då. Nu vet vi.

 

Inte sällan hade Anders lagt med tidnings- och tidskriftsklipp i judiska ämnen. Att han läste Judisk krönika var en självklarhet.

 

Han var därtill en gynnare av svenska småförlag. Jag har hört fler än en sådan förläggare berätta om ”en man i Finland som köper allt vi ger ut”. Den glädjen, att få skicka böcker till Anders Wikström, hade också min son med sitt förlag, liksom poeten Hans Boij (också han avliden) som fick alla sina tjocka böcker beställda av Anders.

 

Filmer i stora lådor kom vid flera tillfällen med posten. Anders hade en kännedom om enskilda filmregissörer jag aldrig hört talas om. Mycket av det han skänkte var amerikanskt, och alltid av högsta kvalitet. Men där fanns också djupa källor från Japan och Italien, två av alla de okända jag alltjämt botaniserar i. Omöjliga att värdera är dessa gåvor.

 

I alla avseenden var Anders Wikström en äkta humanist. Det handlar om en livshållning, inte något man skryter med. Livshållningen innebär inte minst hur man kan orientera sig i livet, så att meningen framgår både av handlingar och intressen.

 

När Putin-fascismen med sitt militära angrepp på och invasion av Ukraina blottade ännu en djup kris i vår samtid var ämnet självklart för Anders. Våra diskussioner om Rysslands framtid och krigets innebörd för såväl Finland som Sverige var många.

 

Med Anders död förlorade jag en vän med vilken den dagliga kontakten skänkte både mening och rikedom. Om det ekar tomt i huset i Billnäs, så ekar det tomt också här hos mig i Skåne. Mycket tomt.

 

 

Har man av en händelse luckor i sin läsning av Per Helges diktning finns nu en fantastisk chans att få alla de femtio årens utgåvor i en enda volym, från debuten Träffpunkter, som kom 1974 till Och dagen har sin gång, utgiven 2025.

 

"Slätterna i Flandern, fält stora

som härader och mer

Skyttegravarna vända mot varandra

blev nationer

på liv och död, i deras bottenlösa djup travades

varv efter varv av unga män från fjärran, de dog,

knappt visste de varför. Mild och förlåtande

var inte döden, men smutsig, ful, aldrig

så omänsklig som här i lerhelvetet

vid den stilla, vackra floden Somme"

 

(ur Sången om John från Hällerum: Fälten i Flandern, Folksånger, 2020) 

 

Han diktar sig således både djupt i de egna trakterna och ut i världen och vår historia. Det ger hans diktning något särskilt, något som man kanske inte alls var beredd på.

 

"Hösten kommer med tunga stövlar, dova steg

luktar inget, på sin höjd ruttet (…)"

 

(ur Snö ska falla, I rågången, 1992)

   

Det var nog så jag under många år vande mig vid att läsa Pers diktning. I samling efter samling fanns årstiderna, vädertyperna och människorna förankrade i landskapens olikheter. Femtio års diktning täcker denna nya, mycket generösa volym. Dess rikedom är så stor att redan när jag håller den i handen övertygar den. Det är ju fåfängt att försöka göra den rättvisa. Men jag har i alla fall berättat att boken existerar!

 

”Ett sådant år är det:

träden knäar överfyllda av frukter

 

Doften av äpplen löper som en

stambana genom huvudets geografi”

 

(ur Frukt och mörker,  Dessa tider, 1982)

 

 

När jag bläddrar i Astrids Köpenhamnsbilder blir jag smärtsamt påmind om hur mycket jag saknar vår huvudstad. Skåneland har en historisk förbindelse med Danmark. Min egen familjehistoria har också en stark sådan i farfars liv, Hans Christian som han hette.

  

Stora delar av mitt yrkesliv läste och recenserade jag dansk litteratur, främst för KvP:s kultursida när den återuppstod ungefär 1980. Redaktören Ulf R. Johansson var mycket angelägen om detta.

 

Allt ligger bakom mig. Allt är borta.

Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl

 
 

"Sommaren 2023 publicerade jag en oförarglig bild på Instagram av en släkting i kippa, den judiska huvudbonaden. Snart mottag jag ett direktmeddelande från en tidigare bekant, en pappa som haft barn på en annan av Stockholms mest prestigefyllda skolor. Judar, upplyste han mig om, är ”jordens råttor”. Fränheten överrumplade mig. Menar du allvar, var jag tvungen att fråga. ”Man ska akta sig för juden. Enkelt”, svarade han. Då hade det gått några år sedan DN avslöjade att elever från Fredrikhovs slotts skola heilat på film till tonerna av Richard Wagner under en studieresa till Auschwitz."

 

Björn af Kleen, DN 17/9-2026

 

Jag trodde igår att boken jag köpt var borta för alltid. Men så knackade det på dörren och där stod en av mina grannar. Boken lades i hennes brevlåda och hennes namn kan inte med sämsta vilja i världen blandas ihop med mitt.

 

Det är hit jag vill återvända. Under många år åkte vi hit. Vi hade en bil som Astrid körde.

Nu är inte Astrid och jag ens ett par längre. 32 år hade vi. De var en gåva som krackelerade. 

Resten tog sjukdomen.

Jag får bläddra och hitta bilder; minnen och fantasier blandas som skönheter mitt i sörjan.

Landön, omsluten av havet, var en av de bästa platserna.  

 

Varje dag på CSK bär drag av utflykt. Tre timmar med serviceresorna inräknade. Och så förstås fika utomhus i alldeles för starkt solsken, med en god croissant.

 

Väl hemkommen ringer en bosnisk kvinna på dörren. Dagens representant för Hemtjänsten. Istället för att städa smorde hon mina ben och fötter, medan vi diskuterade de forna Balkankrigen och vilka effekter de hade, inte minst i trakterna av Srebrenica, där hon kom ifrån.

 

Så ser livets sista del ut. Helt konkret och utan försök att klaga eller lovsjunga.

 

Kan man diskutera förändringar i människans beteende utifrån studier som är kortsiktiga? Frågan slog mig när jag läste José Ortega y Gassets bok Massornas uppror (Natur och Kultur 1934, översättning och introduktion av Alf Ahlberg). Den publicerades 1930 och byggde på två tidigare studier av honom, dels boken Espana Invertebrada som kom 1922, dels en artikel i El Sol med titeln Masas, 1926, samt i två föredrag hållna i Buenos Aires 1928. När man läser en så pass gammal bok är man övertygad om att analyserna kan komma att halta, och att de exempel som leder fram till resonemangen kan te sig minst sagt föråldrade. 

Men det märkvärdiga med Massornas uppror är att den ter sig så aktuell, så starkt applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor som befolkar kontinenten.  Vi får här bekanta oss med begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara använda ett begrepp som elit betraktas som suspekt. Författaren menar att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De idel och den kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara giltig. Vem är eliten i hans föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen. 

Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassen låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, ryggmärgsreaktionerna istället för analys och kunskap, hötorgskonsten, kiosklitteraturen (och det är inte utan att man känner igen sig om man lever i en epok av schlagerdyrkan, shoppingrundor, vrålande "opinioner" och en deckarlitteratur som totalt dominerar offentligheten).

 

"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..." Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur Sammanfattning av sönderfallet från 1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen). 

 

Ändå ville jag återigen citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han: "Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes." Man skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed presenterar sig i världen som lösningen på människans problem? 

Profeten träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster. "Om ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå, dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som tyranner." Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista: "Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"

 

 ”Ja, just då minns jag mina underbara pseudo-luffar-vistelser i Paris; poesi, vin, mystiska möten, gator och plötsliga insikter (…) ’Episoderna’ är kanske mitt ’testamente’. Där finns de små kornen av verklighet från mitt liv. God natt från Tavastland, (ligger här mellan Lahti och Hämenlinna).” 3/7-1997

Ur brev från Anne-Marie Berglund, som ingår i Sedan möttes vi i Paris, redaktör Thomas Nydahl, Occident 2021

 

Det är många år sedan jag upptäckte Buddy Miller. Han är en ovanlig artist som är sparsam med sina utgivningar. Nya skivan som kom i dagarna är den första på femton år.

Han uppträder till exempel med Emmylou Harris. Hon är också med på nya skivan.

Jag har aldrig haft en tanke på att öppna ett Spotify-konto, men nu gjorde jag det. 

Hans nya album bär endast hans namn. Men om jag skulle rekommendera en sång för närmare bekantskap, så blir det den där både Emmylou Harris och Teresa Williams medverkar. 

The Inner Sanctum of God: https://music.youtube.com/watch?v=Oz18431sItw&list=OLAK5uy_m9844Fp2yAtvMIow2ydxvOEcXmz3bakL

 

 

Nya synagogan på Oranienburger strasse i Berlin. Foto: T.N.

 

Niklas Ekdal i DN för ett bra tag sedan:

Västmakternas passivitet är dubbelt ohållbar. Dels kommer historiens dom att bli brutal när vittnesmålen staplas från platser som Mariupol. Dels etableras ett livsfarligt prejudikat.

Vad ska hindra Putin när han hotar nästa land med atombomber? Vad hindrar Kim Jong-Un att ta över Koreahalvön med samma metod?

Nato har inget annat val än att ingripa i Ukraina. Att bara skicka vapen räcker inte. Ju längre vi väntar, desto högre blir insatserna – för att inte tala om det mänskliga lidandet.

Jag delar den uppfattningen. Hela min syn på krig och fred förändrades under Balkankrigen. Serbien hade fria händer i både Bosnien och Kosova. De genomförde den ena massakern efter den andra. Deras ledare log motbjudande varje gång en journalist ställde frågor. Daytonavtalet för Bosnien innebar inte fred utan endast eld upphör. Det kan brytas till hett krig igen. FN-trupperna i landet fick inte använda vapenmakt. 

Det var ett vidrig skådespel. Först när NATO ingrep under Kosovo-kriget blev det en förändring. Det är en läxa jag lärt mig. 

Med dagens Putin-fascistiska våldtäkt på och förstörelse av Ukraina finns det inget val. Hela kartan har politiskt och militärt ritats om. Därför delar jag Ekdals syn.

 

Väntar vi denna lördag på helgfrid? Det är nu en fåfäng tanke, eftersom frid inte kan finnas i krigstid.

Man kan förstås ljuga för sig själv och sin omgivning, men lögnen blir förr eller senare genomskinlig.

På en annan nätsida talar man om Stefan Zweigs fantastiska bok Världen av igår. En europés minnen.

Jag vill citera slutet i min recension av boken, då den tycks mig synnerligen relevant. Det är inte helgfrid utan snarare en känsla av meningslöshet som präglar mitt liv när Putins fascistiska regim föröder Ukraina och är orsaken till Europas olycka just nu:

Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.

 

Arvo Pärt sökte efter det enkla och blev en av de allra största. Människor över hela världen berörs av musiken som brukar beskrivas som ”helig minimalism” – men en kris gjorde att han tystnade i flera år.

När Eric Schüldt var i tjugoårsåldern hörde han Arvo Pärts musik för första gången. Där och då förändrades allt och han har inte släppt musiken sen dess. Och han är inte ensam.

Pärt är den nu levande tonsättare vars musik spelas oftast i konserthusen. Den hörs i filmer, på bröllop och begravningar. Men musiken har inte alltid varit så här vacker och stillsam.

Följ med på en resa genom Pärts ”taggtrådsmusik” och krisår och hör om intervjun som höll på att sluta i total katastrof. Det är en berättelse om sju års tystnad, sovjetisk censur och sökandet efter den enda sanna tonen som förändrade den moderna musiken för alltid.

Innehållet i programmet bygger på en rad olika intervjuer och texter, men den viktigaste källan har varit Joonas Sildres serieroman ”Mellan två toner. Arvo Pärts väg till ett eget tonspråk”, i översättning av Sandra Riomar.

En dokumentär från 2026 av Eric Schüldt.

Lyssna här:  https://www.sverigesradio.se/avsnitt/p2-dokumentar-arvo-part?

 

Hela mitt liv har jag sett hur allt bestämts av konkreta mänskliga beslut och aktiviteter. Den politiska makten samverkar med den ekonomiska.

 

På 1990-talet, då jag frilansade för familjehushållet hade jag runt 10.000:- i månaden efterskatt, det räckte till oss alla, inklusive hus, bil och kläder.

 

Idag, många år senare, han jag 9.955:- i pension efter skatt. Av det går 7.455:- till hyran. Inte mycket att tjafsa om.

 

Är det något att gå till val för? Är det något som skulle få mig att be om färdtjänst för att lägga valsedeln?

 

Som sagt, avståndet krymper och jag lyssnar nog på en gammal John Lennon-skiva ikväll. Skulle inte Mind Games vara passande?

 

Här: https://www.youtube.com/playlist?list=PLRSHq9y36AwokLOB7nx62QdyYIeBt2en5 

  

Anders Björnsson: Det latenta upproret (CKM Förlag)

 

I all korthet kunde jag skriva: bästa boken jag läst på nya adressen.

 

Utförligare uttryckt: Anders Björnsson är alltid läsvärd. Den nya boken har något extra, redan i formen. I ett avslutande ps skriver författaren: ”En tid för utflykter både i rummet och i den mentala tiden. Varken kronologi eller fart hade någon större betydelse.”

 

Texterna har alla samma längd, runt dryga 2 boksidor. Det ger förstås läsningen en särskild rytm. Innehållsmässigt äger de en stor rikedom, växlande mellan ämnena och därmed skapande en grundläggande nyfikenhet och tillfredsställelse i läsningen. I alla tillbakablickar kan han vara strängt fokuserad, eller drastisk som här:

 

”Den kortlivade revolutionära rörelsen skulle inte ha klarat sig en dag utan de många kufar sin bar upp den.”

 

Tag och läs!

11 september för 25 år sedan. Bilderna har vi sett. Kunskapen har vi. Vad gör vi åt islamismen?

 

Född Malmöpåg gick jag ut grundskolans nionde årskurs 1969. Jag fyllde 16 år bara dagar efter utsparken och började direkt arbeta på Pripps bryggerier, där okvalificerade jobb fanns att få bara minuter efter att man sökt.

Hade vi med oss ”trender” då, och hade någon lovat oss ”underverk”? Hade vi ens lektioner utan lärare? Och inte minst frågar jag mig: hade vi ens hört talas om att ”trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker”?

För att börja från slutet: på 1960-talet var skolan fortfarande en kollektiv angelägenhet för samhällsmedborgarna och det uppväxande släktet. Den hade inte, som det numera heter, ”konkurrensutsatts”, vilket kort uttryckt innebar att inga privata intressen, med eller utan vinst, ens hade föreslagits, än mindre förverkligats. Fanns det ett ”pedagogiskt etablissemang” med intresse för skolfrågorna så kom det senare, kanske mot mitten av 1970-talet då forskning om inlärning och socialisering blev het.

Om vi elever lämnades så mycket som en minut ensamma i klassrummet utbröt den stora och obehagliga känslan av osäkerhet. Vad skulle vi göra utan läraren? Ingenting. Det radikalaste som hände på högstadiet, Kronborgsskolan i Malmö, var att kristendomsläraren, en före detta präst som tvingats sluta, kom bakfull till klassrummet och direkt dirigerade oss ut att promenera i Pildammsparken för att stärka moral och hälsa. Jag minns än idag att det var då jag smygrökte för första gången.

Men de ”visionära skolpolitikerna” då, har inte de bidragit med mycket positivt? Pyttsan. Jag vill hävda att det programmatiskt visionära nästan alltid ställer till med ett elände. Om man först ifrågasätter och sedan skrotar väl etablerade, fungerande arbetsmetoder i skolan, får man inte automatiskt något bättre. Tvärtom är de flesta, om inte rentav alla, experimenten ett elände för unga människor. När man är tonåring behöver man ett tydligt och klart besked från lärarna. Inte ett svassande för mobbare och fridstörare. Inte kapitulation för de mest högljudda och hotfulla. I och med att läraren abdikerade från den rollen förstod tonåringarna, de är funtade på det viset, att det var fritt fram för både verbal och fysisk terror. Då hjälper det inte med visioner. 

Istället börjar skolorna ringa in säkerhetsföretag som patrullerar i korridorerna. Skoglund använder ordet ”disciplin”, ett av vår tids mest föraktade och bespottade ord. Men jag tror att hela problematiken kan belysas utifrån detta ord. Det är mycket länge sedan jag arbetade i en skola. Sist det hände var för tiotalet år sedan, i den förort som nu helt saknar svensk befolkning. Att jag ens kunde göra mig hörd där var ett underverk. Klassen hade två lärare. De såg båda livrädda ut och de sa inte ett pip för att disciplinera eleverna. Jag förstod att detta var deras vardag. Mina försök var förstås fåfänga eftersom de aldrig mött en lärare som hade sådana idéer. Så var jag inte heller lärare. När jag skulle avrunda en dubbellektion med att berätta om en poesiinläsning på cd-skiva jag ville att de skulle lyssna till rusade två av klassens aggressivare pojkar fram och slet skivan ur händerna på mig. Till klassens buanden spelades den upp medan jag packade väskan och lämnade lokalen. Den dagen bestämde jag mig för att det var absolut sista gången jag befann mig i ett svenskt klassrum.

Ny pedagogik är inte mycket att ha om man inte vill bygga vidare på väl beprövad erfarenhet. Med tidens alla digitala melodier tror jag inte ens att det har minsta möjlighet att lyckas. Man behöver inte ens ställa den klassiska vänsterfrågan ”Är du lönsam lille vän?” Det räcker att fråga sig om de som är fysiskt närvarande i själva verket är helt frånvarande, då de sysslar med sina mobila maskiner istället. Uttråkade redan i tolvårsåldern visar de vad som väntar. Deras framtid kommer att präglas av den digitala och djupt asociala frånvaron, den som visar upp individen som en varelse som i alla situationer går med huvudet böjt framåt och läser av, skriver, spelar, lyssnar, jag vet inte vad, på en skärm som kallas telefon, surfplatta eller i-pod eller något annat femte, de som gör människor både mindre upplysta och mer likgiltiga för varandra.