STEWE CLAESON (1942-2023). Minnesord av kollegan och vännen Per Helge

Stewe Claeson. Foto: Per Helge

Jag vaknade i morse, började bläddra mig igenom rubrikerna på de större tidningarnas hemsida och möttes av beskedet: Stewe Claeson är död. Min första tanke var, att detta är en orimlighet. Så här kan det inte gå till. Vi talades ju vid senast för några dagar sen. Dessvärre var det dock inget misstag, som gick att rätta till. Det var dagens mest skoningslösa sanning.

 

Stewe Claeson var en ovanlig legering av djupaste fridsamhet och den mest otyglade otålighet. Han gjorde sig känd och omtyckt i hela Sveriges land som en av de senaste decenniernas mest fascinerande berättare, först i en rad novellsamlingar, där berättelserna snart nog blev för trånga för hans svängrum och nyanseringsbehov, och därefter i en rad romaner, som till allt annat hade den egenheten att de från den ena gången till den andra i stort sett kunde handla om vad som helst. Intet var honom främmande. Det mesta hade han dessutom – när det väl blev skrivet – begrundat under lång tid, ibland i flera år, och väl dokumenterat förberedelserna inför i sina anteckningsböcker. Ingen, förmodligen knappt ens han själv, hade riktigt klart för sig hur många blivande romaner han vid varje tillfälle hade på planeringsstadiet. Men flera stycken var det alltid.

   Vad novellsamlingarna angår, var redan titlarna berättelser i sig: Ouvertyr till en luffarbegravning, Stenhuggaren som gick barfota, Jag bor granne med en stråkkvartett. Romanerna fortsatte längs samma spår: De tiotusen tingen, Än jublar fågelsången, Stämma i havet. Sammanlagt blev det sjutton böcker, den senaste kom hösten 2021, hette Antydningarnas tid, och hade underrubriken: Samtal under en förintelse. Då, som ofta, flydde Stewe till det klassiska Rom. Den som får stå för den samtalande sidan av levandet var den gamle stoikern Seneca, en av Stewe Claesons mångåriga följeslagare.

   Stewe skrev om sina djupa intressen, och de var många: medeltiden, via den i hans version allt annat än heliga Birgitta; Tegnér; Heidenstam; det högst alldagliga livet, i berättelser som De tiotusen tingen, den som utspelar sig intill en bilskrot; den byråkratiska och korrumperade världen i skildringen av en ung, ambitiös miljöinspektör som går på en rad pupmpar. Sin egen ovanligt allsidiga livserfarenhet utnyttjade han helst indirekt, via såna ämnen som de nämnda, där han fick utveckla sig själv med armlängds avstånd. Med ett undantag: den finstämda romanen Den tjugotredje dikten, där han låter två äldre män råka träffas vid ett gammalt nedlagt sågverk i Dalarnas skogsland och utveckla en vänskap som i samtalsform och med hjälp av dikter de haft glädje av fördjupa sina synpunkter på det vardagsliv de båda var mitt uppe i där och då. Ja, en formidabel berättare, det var han, Stewe.

 

Fast egentligen var han helst folkbildare. Under mer än fyrtio års tid var han rektor på olika folkhögskolor, och där satte han avtryck hos alla han mötte. I lugn och ro kunde han ägna sig åt sitt stora nöje: det muntliga berättandet. Vad som än stod på schemat, ett personalmöte, en samling vid elevlunchen, ett seminarium, förvandlade han i påtaglig mån till en stund av berättande. Det levande ordet, Grundtvigs motto för folkbildningen, var hans ledstjärna och GPS. Bland folkhögskolans kärnfolk kommer han att bli lika ihågkommen och respekterad som i böckernas värld. Nog för att han hållit många pristal som författare, men lika angeläget var det för honom, när han fick den äran, att hålla hyllningstalet till den svenska folkhögskolans nestor, Gösta Vestlund, som 1998, 85 år gammal, tilldelades en av folkhögskolerörelsens finaste utmärkelser. (Vestlund levde och höll fanan högt till 2020.) Det talet är en riktig pärla bland Stewes insatser. (Att det finns nerskrivet, ja rent av tryckt, är en god sak, men det skedde i efterhand. Det Stewe framförde vid mötet där i Sigtuna, skedde muntligt.)

 

Stewe kombinerade gärna de här båda världarna. Han bjöd in författarna till sina skolor. Jag tror att han, i takt med att åren gick, hann bli vän och bekant med fler författare än de flesta. Det var så det gick till att vi kom att träffas för första gången, när Malungs folkhögskola, där han då var rektor, arrangerade en poesi- och musikkväll i Tyngsjö skola, på skogen mitt emellan Malung och det Hagfors där jag på den tiden bodde. Det var 1978, eller möjligen 1980. Det kom att bli mer, både av sånt och med tiden av personlig kontakt och djupnande vänskap. Som en av redaktörerna för tidskriften och förlaget Rallarros blev jag den som fick ta emot Stewes förslag om utgivningar av sånt som upptog honom, innan hans eget författarskap hade fått särskilt stort utrymme, nämligen översättningar av amerikansk poesi. Två böcker samarbetade vi om att ge ut på förlaget Rallarros: en antologi, Försångare, 1981, med ett dussin mer eller mindre okända amerikanska poeter (däribland en vid namn Louise Glück), och en med ett urval dikter av den fine poeten Mark Strand, 1985. För egen del hann han med åren med att göra en lång rad av poeter från USA läsbara på svenska: William Carlos Williams, Louis Simpson, Ezra Pound, Donald Hall, Joy Harjo, den nämnda Louise Glück, för att nämna några. 

   Just intresset för det amerikanska kom att ytterligare förena oss. När jag själv så småningom kom att översätta poeter och författare som John Haines, Ted Kooser och Wendell Berry, var det Stewe som från början visat mig i deras väg. Den som vill få sakkunnig guide till längre turer in i det amerikanska kan läsa hans bok Snön faller i Cochise County.

 

För drygt ett år sedan drabbades Stewe och hans hustru Ingela av ett svårt besked: Ingela fick diagnosen Alzheimers. När hon inte längre klarade av det dagliga livet hemma, ens med Stewes hängivna närvaro och stöd, utan fick hjälp att flytta till ett vårdboende i närheten, kom Stewe att dag efter dag, från morgon till kväll, vara hos henne. Det tärde på hans krafter, något därutöver blev det varken tid eller ork över till. Våra återkommande kontakter blev färre, men in i det sista ringde han när han ville sända sina tankar på en stunds utflykt utanför vårdhemmets väggar. Han var verkligen uthållig, betydligt mer än det egna hjärtat, visade det sig, den del av honom som så gränslöst togs i anspråk av närvaron hos Ingela. Där fanns inget att dela. Han gav henne allt.  

 

Stewes död skapar sorg och förstämning hos många, läsare och vänner. Frid över hans minne. 

 

                                                                 PER HELGE

 

Premiären - med förhinder

Foto: Astrid Nydahl

 

Visst kom vi till havet på premiärdagen. Svinkallt. Jag satte mig i sommarstolen som alltid följer med bilen. Gav snabbt upp. Hade hälsan varit på topp hade jag tänkt ta den lilla kustvandringen också, men den fick anstå.

Priserna på grönsaker gjorde oss smått chockade också. Vi handlar sådant hos en speciell butik när vi har bil. 48:- kilot för blomkålen måste vara prisrekord, men jag köpte hem tre kilo för att göra puré.

Veckan börjar. Om jag själv kommer igång är mer osäkert.

***

Författaren och översättaren Stewe Claeson är död. Här finns en bra text om honom, som minne. Jag återkommer här i bloggen de närmaste dagarna.

 

Vad skulle man klaga på?

Foto: Astrid Nydahl

 

Ingenting förändras i dygnsrytmen denna vår. Rutinen är den bästa ram som finns för att dagen ska ha mening och mål.

De utomhusvistelser vi gör från och med i dag, äger rum på förmiddagen. Oavsett temperatur och vind blir därmed varje dag frukten av ljus och syre.

Bortom detta finns sedan varje dags matlagning. Den har jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, inte minst för att den är meningsfull och leder fram till en gemensam måltid. Kvällarna är alltid, nästan utan undantag, litteraturens och filmens värld. 

Vad skulle man klaga på? Möjligen hälsan som ter sig minst sagt bräcklig. Men inte ens det gör mig särskilt nerslagen, även om det periodvis påminner mig vad som pågår inombords. Det finns bara en väg och den leder lika lite framåt som uppåt. Hur gammal måste man bli för att förstå att allt leder mot ett oundvikligt slut?

Van Morrison Vanlose Stairway HD BBC Four Sessions

"Visa mig ditt nummer. Du är 174 517"

 

Det är alltså sant, det man hör om selektioner, gas och krematorier? Krematorier. Den andra, Walters sängkamrat, vaknar med ett ryck och sätter sig upp: "Kan man inte få sova i fred?" Han är polsk jude, albino, ingen ungdom längre; hans ansikte är utmärglat men har ett godmodigt uttryck. Han heter Schmulek och är smed. Walter förklarar i korthet vad det rör sig om.

Jaså, "det Italejner" tror inte på selektionerna? Schmulek skulle vilja tala tyska men det blir jiddisch; jag förstår honom med knapp nöd, bara därför att han verkligen vill göra sig förstådd. Med en gest tystar han Walter, han ska minsann övertyga mig:

"Visa mig ditt nummer. Du är 174 517. Den numreringen började för arton månader sedan och gäller Auschwitz med tillhörande läger. Vi är nu tiotusen här i Buna-Monowitz, kanske trettiotusen med Auschwitz och Birkenau. Wo sind die Andere?" (Var är de andra)

"Kanske förflyttade till andra läger...?" föreslår jag.

Schmulek skakar på huvudet, vänder sig till Walter: "Er will nix ferschtejen." (Han vill inte förstå).

Ur Primo Levi: Är detta en människa? (Bonniers Panache 1988, översättning av Ingrid Börge från Se questo è uomo)

 

***

Vi lever nu i den tid då allt måste sägas på nytt. Också sådant som man egentligen inte vill eller kan förstå. När jag läser Primo Levi blir jag brutalt tagen tillbaka till själva grundkunskapen. Den är varken anpassad till vårt mediala hojtande eller till de sensationslängtande scenerna. Den berättar i korta sekvenser ur det verkliga livet. Dessa sekvenser är nedtecknade alldeles i anknytning till ett pågående barbari, inte sällan publicerade på 1950-talet, motvilligt eller utan författarens tillstånd. Levi ville först inte ställa sig på scenen. Men han hade, paradoxalt nog, också denna längtan efter befrielse, kopplad till skrivandet. När han väl publicerade sig kom han att bli en av de verkligt trovärdiga och seriösa krönikörerna. Levi skriver själv i ett förord till Är detta en människa?

 

"Såväl före som efter befrielsen var behovet att berätta för 'de andra', att låta 'de andra' ta del, så omedelbart och pockande inom oss att det tävlade med de andra elementära behoven. Boken skrevs för att stilla det behovet, alltså i första hand för att nå inre befrielse."

Så läser jag Primo Levi. Så läser jag vittnesmålen från de nazityska årens industriellt fungerande dödsmaskinerier. Så läser jag alla andra böcker från lägerfångar som överlevt och befriats, oavsett om de uthärdat Gulag i Sovjetunionen, de ryska lägren i angreppskrigets Ukraina, de kinesiska korrektionslägren eller andra, fortfarande aktiva avstjälpningsplatser för människor som inte anses värdiga att leva eller som har fel sorts uppfattningar eller som aktivt vänder sig emot regimerna de lever under. Om inte annat är det sådana reflektioner man gör sig, när man vet att jakten pågår för fullt och nödropen endast sporadiskt når den fria omvärlden. 

Sista dagen utan bil

Jag och min bror på Sevedsplan, Malmö mitten av 1950-talet

 

Nu är det slut på en hel vinters bussåkande. Lördagen blir bildag på nytt och söndagen ska ägnas åt första turen tillsammans.

Busshalvåret blev katastrofalt avslutat. När jag skulle åka hem efter läkarbesöket på fredagen, stormade ett dussin tonårsflickor dörren och "såg inte" att jag redan stod där med min käpp. Orden jag yttrade tål inte dagens ljus, men flickorna fick vad de förtjänade. De saknar inte bara hyfs och vett, de saknar grundläggande insikter om mellanmänskligt beteende. Också det är tidstypiskt; nivellering och allt större egon gör allt annat omöjligt. "De älskar sina speglar", kommenterade en på bussen.

Nu väntar en lång sommar - gärna fram till slutet av oktober - med egen bil. Våra välkända platser ska återses, från nordskånska kusten till orterna runt Ivösjön. Det kan bli bra, om man bara håller sig på rejält avstånd från människorna - de andra!

 

Jean Giono: Mannen från bergen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

Omslaget till Mannen från bergen.

Den tredje boken i trilogin Pan av Jean Giono ska det nu handla om, boken som enligt förlaget "hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet, människans nära samspel med naturen och kärlek och som övervinner alla hinder." Det är en alldeles ovanligt sann förlagstext, för precis så här kunde jag själv ha beskrivit Mannen från bergen(1929). Här finns naturscenerier - och ovädersskildringar! - av ett slag man sällan eller aldrig möter i dagens litteratur. Här finns skildringar av människors hårda arbete och otacksamma slit mot alla odds, och här finns inte minst en kärleksskildring som står och väger på gränsen till det ofattbara. Jag läste den här boken på två kvällar. Så jag kunde med glädje avsluta där bokens berättare Amédée står och blickar ner mot platsen för dramat och med ett lugnt och eftertänksamt beslut drar sig tillbaka, han vet att allt nått sin fullbordan, han vet att kärleken placerat hans förtrogne vän Albin och hans äntligen återfunna Angèle och deras barn precis där de ska vara för att få leva ett liv med framtidsdrömmar.

Det är när Amédée, huvudpersonen som berättar, når fram till gården La Douloire som det lunkande och allt mer spännande dramat börjar. Han tror sig veta att Albins älskade Angéle finns där någonstans, gömd eller undanskymd. Hon har en gång tvingats ut i prostitution, fött ett barn och av familjen gömts undan, därför att skammen och hedern gjort allt annat omöjligt. Albin har förlorat henne, sitt livs enda och stora kärlek. Men Amédée är inte välkommen till gården, han blir aggressivt bemött. Det är när först när den folkilske husbondens fru lugnar ner stämningen som han inser att han kan ha nytta av vandraren. Själv är han skadad och föga duglig i jordbruket. Så kommer alltså den främmande mannen, som just dykt upp, att bli en i huset, han sover, äter och arbetar där, och blir snart belönad; han tycker sig höra något som mycket väl kan vara Angéle, men han vet inte var i huset hon finns. Kanske är hon inlåst i någon kammare eller källare? Så småningom kommer också det ljud som får honom att dra slutsatsen att hon dessutom inte är ensam. Ett barn finns det absolut med i ljuden!

Så fortsätter letandet och han kan gå högre upp i bergen, berätta för Albin och tillsammans med honom smida planen för att befria Angéle. Det gör de förstås. Men så här enkel är ju inte historien, den rymmer sidoblickar, den överraskar och gör det ännu lite mer spännande för läsaren. Det är som att stiga rakt ner i en miljö som ligger långt tillbaka i tiden och att höra människor tala från hjärtat, på gott och ont. Här finns inga intellektuella överväganden, här är livet ett drama på blodigt allvar. Om det inte lät så uttjatat skulle jag säga att detta är genuint folklig litteratur. Den får mig att tänka på sådant jag läste av Ivar Lo och andra arbetarförfattare, då de utifrån egen erfarenhet gestaltade människor som kallas små bara för att de är så många, människor vars storhet består i att de sliter med jorden för att vi alla ska ha mat att sätta på bordet. Jean Giono är en av de finaste författare jag läst av den här typen och Jan Stolpes översättning är en fröjd. Han lyckas verkligen förmedla Gionos doft-, smak- och ljudrika prosa.

En av de starka rösterna från Kroatien. Dubravka Ugresic har avlidit

 

Dubravka Ugresic har avlidit i sitt hem i Amsterdam. Hon var kroatiska, född 1949 och flydde undan de förfärliga, mordiska Balkankrigen 1993.

 

Hennes bok Smärtans ministerium kom att betyda mycket för mig i svenska översättning av Djordje Zarkovic.

 

I min bok Stormar och vilopunkter skrev jag följande, som det finns skäl att återkomma till.

 

”För en människa i exil känns exiltillståndet som ett slags ständig, säregen känslighet för ljud, för en melodi; ibland känner man att exilen inte är något annat än en sorts omedvetet musikminne.”

Dubravka Ugresic: Den ovillkorliga kapitulationens museum.

 

När 1990-talets Balkankrig befann sig i sitt mest intensiva skede – anfallet på Kroatien var fullbordat och Bosnien stod sedan ett år i brand, lämnade litteraturhistorikern och författaren Dubravka Ugresic sin födelsestad, kroatiska Zagreb. Vid sidan av sina skönlitterära verk (romaner, noveller, barnböcker) har hon skrivit ett stort antal essäer. En av hennes mycket läsvärda essäsamlingar finns också utgiven på engelska under titeln Thank you for not Reading (Dalkey Archive Press, 2003), liksom en handfull andra titlar. På svenska utkom 2000 Den ovillkorliga kapitulationens museum och nu kommer Smärtans ministerium. För båda dessa böcker gäller ett slags genreöverskridande prosa, där den litterära berättelsen sprängs sönder i och präglas av en essäistisk ton. Det kanske värdefullaste av allt med denna metod är att den saknar alla inslag av feghet, författarinnan understryker visserligen att hon inte är identisk med böckernas huvudperson, men tillåter sig samtidigt att med både biografi och text upphäva sitt påstående. I den meningen liknar hennes böcker mer litterära essäer än romaner. Hon skriver medvetna försök att förstå det som hände under krigen, och hur det präglat exiltillvaron för alla de människor som flydde. Själv lever hon numera i Amsterdam, och det är också dit handlingen är förlagd i den nya boken (i den första stod exilens tillfälliga pålar nerkörda i Berlin). Den uppenbara skillnaden mellan de två böckerna är att den första tycks bestå av hundratals snabbt förbiflimrande minnesbilder, anteckningar, nedslag i vardagen, medan den nya är mer sammanhållen och entydigt geografiskt förankrad. 

             I bokens inledning finns en dikt av Marina Tsvetajeva, som bland annat säger: ”Ej ens det kära modersmålet/frestar mig med sin honungsstämma./På vilket språk den som jag möter/ inte förstår mig, gör detsamma”.

             Man kan säga att hela boken handlar om missförstånd, att känna att man inte når fram med ord och tankar även om man tillägnar sig exilens nya språk.

           

I berättelsens centrum står Tanja Lucics som tillsammans med sin make Goran flytt krigets Kroatien. De har gått skilda vägar, också klyftan mellan det kroatiska och det serbiska – som kriget ytligt sett tycks handla om – äter upp deras relation, och när han i Berlinexilen erbjuds arbete vid ett universitet i Tokyo blir det förevändningen för att skiljas åt: ”Goran var nämligen serb, och jag var väl hans serbkärring.” Hon själv får arbete vid Amsterdams slaviska institution, där en vag plan om undervisning på det språk som kallades serbokroatiska lever kvar. Både hon och hennes studenter uppfinner dock ett nytt namn: vårska, alltså det språk vi kan kalla vårt (och som de andra nu döper om till kroatiska, bosniska, serbiska). Hon själv tilltalas på alla de sätt man kan tilltala det försvunna landet skingrade människor: Kamrat (”betydde lärare och var för mina studenter en munter, intim kod som förband dem med de skolbänkar som både de och jag hade lämnat för länge sedan, med gamla tider, med det land som inte längre fanns. Det var inte ens ett ord, det var det lustfyllda ljudet från Pavlovs klockor”), fröken Lucics, professor Lucics eller kort och gott Tanja. 

 

Lektionerna blir den terapisoffa där alla ska försöka identifiera och beskriva sina fantomsmärtor, naturligtvis med mycket skilda resultat. Ty i studentgruppen finns bokstavligt talat hela det försvunna landet representerat, både sådana som haft turen att få en partner i Holland och därmed början till ett anständigt liv, och rena krigsvrak. Tanjas första problem uppstår redan när hon ber eleverna fylla i ett formulär inför kursen, och till den foga en kort biografi på engelska. På engelska!? Varför nu det, undrar studenterna. Svaret är enkelt: Tanja vill göra det enkelt både för sig själva och studenterna, genom att inte ens ta sådana ord i munnen som kan väcka anstöt, och det är också därför som begreppet vårska så småningom föds. Nu kan de som vill vagga sig själv med den gamla sydslaviska drömmen, och de andra, som vill bryta upp i sin nya självvalda identitet göra det. Vips har alla ett språk de kan kalla något utan att stöta sig med bänkgrannen. Den ende som avviker är Igor som svarar: ”Shit, I don´t have any biography!”. Och det är hans insikt som också får Tanja att se, att exilen i sig är ett slags regression, vuxna människor förpassas till ett slags andra barndom och det de förväntar sig av läraren är det omöjliga: att hon ska föra dem hem till sina rätta jag igen. Klassrummet blir det förflutna. Rum och tid smälter samman, och som om kriget och flykten aldrig ägt rum vill de ny födas på nytt, i kroppar och själar som är de rätta.

              

Tanja Lucics kan naturligtvis inte hantera situationen. Sakta bryter hon samman inför förväntningarna. Mötet med skolans rektor, som är gift med en landsmaninna i Amsterdam, blir vändpunkten. Hemma hos dem, över en middag som utstrålar småborgerlig instängdhet och ångest, förnedras hon grovt. Väninnan Ines skryter om sina materiella framgångar och hennes holländske make Cees utsätter Tanja för en yrkesmässig attack, och meddelar, mitt i maten, att studenterna klagat på hennes undervisning som ”inte har någon tydlig plan och att era lektioner är kaotiska. Vi har även fått in klagomål där det hävdas att de ofta sitter på kafé med er och att det är ni som insisterar på det.”

              

Det gungar för Tanja. Marken försvinner under henne. Allt det hon byggt upp, i akt och mening att ta hänsyn till studenternas minst sagt olika förutsättningar, vänds nu mot henne. Cees berättar att han redan lämnat in nya kursplaner, där man kommer att skilja de kroatiska och serbiska språken och deras respektive litteraturhistoria och dessutom förlägga dem till två olika universitet. Tanja skulle bli arbetslös. När de förnedrat henne vänder de till en inställsam ton, som vill förmedla tanken ”vi vill bara ditt eget bästa” och just därför blir så mycket större i sitt hyckleri. Tanja ser bara en väg, och tillbaka på institutionen tar hon strid med eleverna, inför stränga program och slutar dricka kaffe med dem. Väl medveten om att hon kanske aldrig ska lyckas identifiera de elever som anmält henne för skolledningen, utsätter hon hela gruppen för samma kärva behandling.  För henne blir det en fråga om överlevnad. Men överlevnadsstrategin ska utsättas för ett slutligt, rent fysiskt angrepp som tycks vara berättelsens själva crescendo.

              

Det är just i detta skede som romanen och dess idémässiga underlag blir intressant. Dubravka Ugresic tycks här ifrågasätta hela exilkulturens lätta väg, d.v.s. den som reflexmässigt bygger en miniatyr av födelselandet och inom dennas gränser återskapar hela dess kulturella överbyggnad. Ugresic vänder på hela resonemanget och blir genom Tanja en främling i exilkretsen. Hon flyttar ut till en bedrövlig och nergången liten förortslägenhet i Amsterdam, sedan hon förlorat också sin tjänstebostad. Därifrån ser hon hur allt det som förväntades av henne egentligen ser ut. I det tysta byggs utanförskapet upp som en ny kollektiv identitet, och destruktionen av sociala mönster blir vägledande. ”Vissa kallade dessa stadsdelar för getton. Den här kallades ’lilla Casablanca’, vilket jag skulle få reda på först senare.” Ugresic säger istället att de är oaser. De tillfredställer alla mänskliga behov. Där finns allt ifrån daghem till skolor, kemtvätt, frisör, en pizzeria och ”en coffeeshop där våra ynglingar köper hasch”. Och trots det, eller just därför, är förorten med sina exilvarelser ”en parallell värld, vi lever i en halvvärld” Alldeles oavsett vilka slutsatser man drar av Tanja Lucics plats i världen, ger Ugresic en mycket svart bild av dess förutsättningar. Alldeles oavsett vad ”vi” står för i hennes avslutande berättelser, tycks den mig kunna handla om mänskligheten som sådan, i ett slags ursinnig pessimism av samma slag som EM Cioran brukade redovisa:

              

”Vi är barbarer. Vi har inget alfabet, vi lämnar vår underskrift i vinden. Vi ger ifrån oss ljud. Vi skriver under med skrik, röster, vrål och spott. Så markerar vi vårt revir (…) Vi krossar rutor, vi åstadkommer smällar, fyrverkerier är vår favorit-underhållning. Ljudet är vårt alfabet, oväsendet som vi åstadkommer är det enda beviset på att vi existerar, smällarna är de enda spår vi lämnar efter oss.”

Resterna av det krigande Ryssland sålt till Kina

Foto: Astrid Nydahl

Vad var det Putin log så åt? Han stod där med festglasen och bytte artighetsfraser med den kinesiske diktatorn. Läs här varför Putin log:

Toppmötet mellan diktatorerna Xi och Putin resulterade i att Ryssland ska bli en kinesisk råvarukoloni. I princip all rysk olja och gas kommer säljas till Kina till år 2030 när nya pipelines ska vara klara, och Ryssland ska handla i den kinesiska valutan renminbi. Kina kommer också sälja sin så kallade högteknologi till Ryssland, och därmed kunna avlyssna all telekommunikation i Ryssland. Man kan läsa mer om det hela i Washington Post. I grund och botten har nu Putin förvandlats till Xis handdukspojke.

Moskva har återigen blivit en undersåte till Gyllene Horden.

Varför kan inte de svenska pressdrakarna informera om detta? De har trots allt anställda som kan både Ryssland och Kina. Analyserna låter i alla fall vänta på sig, och det är bara att vända sig till Washington Post för närmare information.

Som när tranor går in för landning

Foto: Astrid Nydahl

 

"De politiska förhållandena hade vid den här tidpunkten plötsligt förvärrats på ett sätt som bara kan betecknas som förfärligt och dödligt." (Thomas Bernhard, ur Ja, i översättning av Jan Erik Bornlid)

Det grå, tryckande inre tillståndet: som när tranor går in för landning och de fångas i en banal bild. Det inre kan inte göras till bild. Orden räcker inte heller för att beskriva det. 

Vad är det som händer när en människa går från glättigt och pratsjukt sällskapsideal till isolerad och osynlig? Den processen kan jag inte beskriva. Men jag kan beskriva själva resultatet. Det yttrar sig i fördragna gardiner, stängda dörrar och en ovillighet att delta i några som helst diskussioner.

"Men akta dig för världen! Den förstår dig inte"

En vildvuxen kyrkogård precis bakom puben Bear and Staff i Selly Oak, Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

 

Ni som följt mina bloggar vet att jag återkommande har läst Olav H. Hauges dagböcker, i det svenska urvalet (översatt av Lars Molin). Det är ju en mycket uppfordrande samling dagböcker, de spänner tidsmässigt över sjuttio år, från 1924 till 1994. 

Nu har jag tagit fram honom igen. I det svarta hål jag befunnit mig sedan flera månader har sådana böcker hjälpt mig att hålla kvar förnuft och rationalitet. Hauge skriver:

"Men akta dig för världen! Den förstår dig inte. Och mycket elakt sägs om dig. Låt det bero! Ensamhet, skulle du veta vad det är!"

Det intressanta med hans hållning är att han hela livet lever efter eget huvud - jag lärde mig aldrig att gå i takt, skriver han på ett ställe - men samtidigt som han kräver ensamheten av sig själv vill han leva med en kvinna. Han menar att ett liv utan kvinnan är att försöka sig på det omöjliga:

"Han som gör det har alltid en kamp att föra - han somnar aldrig."

Helvetet på jorden är i nio fall av tio det mänskliga

Foto: Astrid Nydahl

 

"...utan fågelsång och helgmålsringning kan jag inte riktigt föreställa mig ett lyckligt liv", skrev Richard Swartz i Dagens Nyheter. Det är en mycket intressant tanke eftersom den kan sammanfatta det som skiljer vår snäva tid från ett större och längre förflutet. Det är ett faktum att djur, från de minsta insekterna till de största däggdjuren, både hotas och i många fall också utrotas.

Det omänskliga ligger mig varmare om hjärtat än det mänskliga. Skulle det vara något konstigt i det? Nej det tycker jag inte. Helvetet på jorden är i nio fall av tio det mänskliga. Undantagen känner vi alla. De består främst i de vetenskapliga landvinningarna. Våra mediciner, våra kulturella landvinningar, våra verkliga framsteg. De illusoriska tillhör kategorin människoskapad människofientlighet. Men det omänskliga, det som ligger utanför och bortom människan, är alltid det eftersträvansvärda. När jag sitter vid havet och bakom mig hör fågelsången tänker jag ungefär som Richard Swartz. Det hade jag inte velat vara utan.

 

Ny måndag, ny vecka

Foto: Astrid Nydahl

 

Varje ny vecka är i stort sett blott kalenderblad. Men när jag denna måndag konstaterar att det är tredje veckan sängliggande blir jag mest bara bedrövad.

Jag stiger upp för frukost, sedan tillbaka till sängen. Jag stiger upp för att laga lunch eller middag, och sedan tillbaka igen. Kvällstid stiger jag upp för att se en film. Nätterna är oroliga och präglas av åkomman. Denna måndag ska jag i alla fall konsultera min husläkare. Han är ingen trollkarl så jag räknar inte med att få veta mer än jag redan vet. Alltså ingenting.

Quislingarna i vår tid

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag äcklas när jag på nätet ser människor fjäska för Putin-fascismen. Några av dem har jag samarbetat med. Några har jag länge hyst största misstänksamhet mot. Vilket värde har allt tal om yttrande- och tryckfrihet om man sprider föraktliga uppgifter om Ukraina och samtidigt lovsjunger Ryssland?

Quislingar finns i alla tänkbara varianter. Liksom anhängare av olika ismer ser de på sig själva som goda och välmenande människor. Domen över dem kommer att bli hård. Den formuleras i detta nu, och för varje nytt offer i Ukraina blir listan över deras brottsliga handlingar allt längre.

 

Bortom tiden. Om Bolöt, ett gammalt torp vid vägens slut. En introduktion av Per Helge

(Bolöt 1924:) Mitt i bilden sitter mor Annette och mjölkar en av korna.

 

Boken Bortom tiden. Om Bolöt, ett gammalt torp vid vägens slut, uppmärksammades här i bloggen i början av februari (recensionen finns här). Den är skriven av Per Helge, som varit författare i femtio år och gett ut närmare 25 böcker, både poesi och dokumentära berättelser. Gemensamt är deras återkommande tema: den svenska landsbygden, dess förändring och utarmning, men också, gärna i minnets form, dess livskraft, genom alla de människor som med vilja och envishet, inte minst med oändlig fysisk möda, skapade en grund för det samhälle där vi, dagens människor, lever, ett samhälle som borde bättre förvalta arvet och minnet efter dessa människors gärningar. Här följer en introduktion av boken, skriven av dess författare:

 Bortom tiden

Den här boken berättar om ett gammalt torp, lite avsides beläget räknat från en gammal landsväg i norra Smålands skogsland. En gång var det ett soldattorp, men när Indelningsverket lades ner i början av 1900-talet, friköptes torpet av den siste soldaten där. Han och hans familj fortsatte att bruka stället, tills de sista kvarvarande barnen skänkte bort det vid mitten av 1980-talet. Idag är det fortfarande bebott, även om ägaren inte brukar det. Berättelsen slutar där den gamla soldatfamiljens närvaro upphör.

Det är en flik av det gamla Sverige som här stiger fram, med ett litet jordbruk byggt på självhushåll och i hög grad på naturaekonomi. Här fanns inga modernare maskiner än en enkel slåttermaskin, i övrigt utfördes arbetet med de gamla handredskapen: liar och högafflar, spadar och grepar, hackor av olika slag. Plog, harv, slåttermaskin drogs av ett par oxar.
   Till den lilla gården hörde två, ibland tre kor, ett dussin höns, en gris. Ur sjön nedanför hämtade man den fisk man lyckades fånga, mestadels med nät. På åkrarna odlades havre, vete, råg, betor och potatis. Kreaturen hade sina beten. På stugtomten rymdes trädgårdsland, för nyttans skull, och flera blomsterrabatter, som ett uttryck för glädjen i att leva.
   Det mesta som ställdes på bordet vid måltiderna kom från gården. En del av överflödet, främst mjölk och ägg, såldes varje vecka till traktens mejeri och handelsbod.
   Vid mitten av 1930-talet kom elektriciteten hit; innan dess lystes kvällarna upp med fotogenlampor och stearinljus. Värme i huset fick man genom att elda med ved i kaminer och vedspis. En liten brunnsbassäng fanns nära huset, där man kunde kyla en del av de matvaror som vi moderna människor utan att ägna saken en tanke ställer in i kylskåpet.
   Husets modernaste inventarium var en radio, driven med batteri, som gjorde det möjligt att höra radioandakterna. För det här var en familj där religionen spelade en viktig och daglig roll. Bibeln lästes och citerades, med olika grad av flitighet gick familjens medlemmar till pingstförsamlingens kapell för att delta i möten och gudstjänster. 

 

Mor Annette, dottern Märta, moster Lydia. De här tre visste hur en räfsa och en högaffel skulle hanteras.

Varje läsare som hunnit så här långt har för länge sedan kunnat konstatera att det här är utsnitt ur en mycket omodern och i högsta grad gammaldags tid. Avståndet mellan den och den värld som vi högmoderna människor lever i kunde knappast vara större. Visst låter allt pittoreskt och exotiskt, kanske rentav på ett lite spännande vis, men vad har det med oss sentida varelser att göra? Föråldrat är det, en gång för alla överkört av tidens tunga maskineri.

Delvis är det förstås så. Ställ en slåttermaskin med ett oxpar bredvid en modern skördetröska och jämför. Handmjölkningen, tre gånger dagligen, av tre kor, intill en högmodern robotmjölkningskarusell. De råkalla timmarna strax efter islossningen när näten läggs i och senare vittjas i sjön nedanför torpet har för länge sen ersatts av delikatessdiskarnas överfyllda utbud i varenda storköpsbutik. Här, i det moderna, är vi, här blir vi. Ja, här vill vi vara.

 

*

 

I den majestätiska litterära skildring av Sverige, på längden och på tvären, med blankversens hjälp, som författaren Göran Palm började ge ut 1984, i fyra delar under titeln Sverige en vintersaga, ägnar han sig tidigt i berättelsen åt att i krogens sköna värme från ett bord blicka ut över Öresund och in mot den tid då isen just smält och de första levande varelserna började närma sig söderifrån och vandra in över den svenska tundran. Det var en hård tid, konstaterar författaren, men i ett par slående rader summerar han deras tillvaro jämfört med vår idag: 

 

De mådde bättre än de hade det.
Vi har det mycket bättre än vi mår. 

 

Kanske vågar vi rent av göra en liknande jämförelse mellan oss och den förmoderna familjen i Bolöt? Förvisso var det fromma varelser vars slutmål var himmelrikets eviga salighet. Men vägen dit gick genom en jordisk tillvaro som var allt annat än bekväm. Ändå tvivlade de aldrig på sin plats, i jordiskt perspektiv längtade de ingenstans, de var redan från början framme.
   Jämsides med sin himmelska tro hade de sin jordiska tilltro till allt det som omgav dem: kreaturen och jorden, luften och vattnet, markerna, gemenskapen med familjen och med grannarna. Det dagliga arbetet var en självklarhet. Meningen med livet låg inte dold i arbetet; arbetet, lika delar slit och nåd, var livet.

Deras liv, i all sin yttre torftighet, var idel rikedom. Ett annat sätt att beskriva den rikedomen kunde vara: förnöjsamhet. De begärde eller förväntade inte mer än vad de redan hade. 

 

Här ser vi nästan hela familjen i Bolöt: Märta, Annette, Erik, fotografen, David, pappa Carl-Gustaf (som dog 1927), längst bak till höger Ingrid död 1924, 21 år gammal), framför henne moster Lydia, längst fram barnens mormor Charlotta. Den som saknas är äldste sonen Artur (född 1898), som for till Amerika 1916.

Världen gjorde sig påmind på olika sätt: genom myndigheternas reglementen och prästernas påbud, via tidningar och radio, genom folks berättelser från marknader och kyrkbackar. Soldaterna i Bolöt gjorde regelbundna möten, folk träffades på kalas. Enstaka sockenbor gav sig ut i världen, kort eller långt, för försörjningens skull, kärlekens, eller av äventyrslystnad.
   Jag har velat ge en antydan om detta, genom att i släktberättelsen foga in sidoaspekter, olika slags förgreningar, som har beröring med bolötborna: engagemanget hos baptisterna och i pingstkyrkan, järnhyttorna som en viktig lokal industriverksamhet i äldre tider, torpets långa delaktighet i Sveriges krigshistoria. Sist men inte minst hur tre av barnen gav sig ut utanför hemmet, till Västervik, till Stockholm, ja ända till Nordamerika, för att på olika sätt upptäcka världen och berätta om sina upptäckter för de hemmavarande.
   Bolötborna var inte ovetande, de visste tillräckligt om vilken värld de levde i, men de tvivlade inte på vad de behövde och inte behövde för sina egna liv, ja för sina livs salighet.
   De små torpställenas världar kunde likna hjulnav, som snurrade (långsamt) och stod stilla på en och samma gång.

Berättelsen om Bolöt vill inte uppmana någon av oss att återgå till det sätt att leva som de tillämpade. Bara föreslå att vi ägnar en stunds uppmärksamhet och eftertanke åt den djupare innebörden i deras livsform. Däri finns sannolikt livsvärden att återvinna, ja att något balansera våra dagars tillvaro med, den som i många avseenden blivit modernare än våra drömmar om den ville att den skulle vara.

 

***

 

Är du intresserad av att köpa boken kan du skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Bonnie Raitt & David Lindley - Everywhere I Go

 

 

David Lindley dog för ett par veckor sedan. Han var multinstrumentalisten som fick det att regna stjärnor över många artister och sånger. Se bara här hur han förgyller Bonnie Raitt. De två tillsammans får bli den här veckans musikaliska final.

David Perry Lindley (March 21, 1944 – March 3, 2023) was an American musician who founded the rock band El Rayo-X and worked with many other performers including Jackson Browne, Linda Ronstadt, Ry Cooder, Bonnie Raitt, Warren Zevon, Curtis Mayfield and Dolly Parton. He mastered such a wide variety of instruments that Acoustic Guitar magazine referred to him not as a multi-instrumentalist but instead as a "maxi-instrumentalist." On stage, Lindley was known for wearing garishly colored polyester shirts with clashing pants, gaining the nickname the Prince of Polyester.

The majority of the instruments that Lindley played are string instruments, including violin, acoustic and electric guitar, upright and electric bass, banjo, mandolin, dobro, hardingfele, bouzouki, cittern, bağlama, gumbus, charango, cümbüş, oud and zither. He was the unparalleled master of the lap steel guitar in the rock music sphere, and an expert in Hawaiian-style slide guitar blues. Multi-instrumentalist Ben Harper acknowledges Lindley as an important influence.

 

Att bryna en lie, inomhuset och ledan

Foto: Astrid Nydahl

Olav H. Hauge skriver 1958 i sin dagbok:  

 

”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.”

Så trött man blir på sig själv. Tio dagar till sängs. Böckerna vid min sida läses. Och jag sitter i tv-fåtöljen om kvällarna - inte för att se tv, gud bevare mig! - för någon riktigt bra film.

Inställda möten en del av sängläget. Jag har två viktiga saker på gång, som inte får ställas in. Lever på hoppet att det här eländet ska vara över nästa vecka.

Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna väntar. Jag väntar på hennes tur. 

Hauge igen:

”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.”