torsdag 1 december 2022

Nyskördad polsk svamp, cesium, Zaporizhzhia

 

Om jag inte åt min svamp skulle

kriget ha nått mitt kök. Nej, jag har ingen

tillgång till helkroppsmätning men jag

vet hur faran ser ut om

Putins fascister spränger Zaporizhzhia.

 

I ugnen tillagas vildsvinsköttet, det

ger inte ett ljud ifrån sig, det är kanske en

tyst bomb i mitt hem. Strålskyddsmyndigheten:


”Halter av cesium-137 (137Cs) i vildsvinskött är höga jämfört med andra viltslag. Studier i Europa, där vildsvin hela tiden har funnits i områden drabbade av Tjernobylolyckan, visar att cesiumhalterna sjunker mycket långsamt och att problemen med vildsvin är mer långvariga än för till exempel rådjur och älg”.

 

Jag underskattar inga skrivbordstexter, jag underskattar

aldrig texter, jag kanske överskattar svensk poesi, men

det får jag själv ta det fulla ansvaret för.

När jag spiller ut en hel julöl över skrivbordet kan jag

inte lasta någon annan för det, myndighet eller ej.

 

Vad ska jag säga till gästerna om de lovsjunger vildsvinet?

Jag ska instämma, tugga lite ljudligare än annars

och le lystet, inget cesium finns i mungiporna och

långtidseffekten av min måltid kommer att utebli.


Rysk ockupant vid Zaporizhzhia. Skärmdump


onsdag 30 november 2022

Lissabon förr. Bättre eller sämre?

Foto från 1983
Vi var ännu unga, Per Helge och jag. Vi satt för första gången på fado-restaurangen A Severa. Det skulle vi komma att göra väldigt många gånger under åren framåt. Fadon hade satt sig i våra själar, vi kunde inte leva utan den. Varför skulle vi?

Med fadon följde vinet. Men vinet följde den goda maten. Det var en tid - före EU - som Portugal kunde erbjuda det goda livet också till oss med tunna och små plånböcker.

Var det en bättre tid att leva? Det beror helt på vem som får frågan. För portugiserna var den förmodligen inte alls bättre. Men hade den kvalitéer som är helt borta nu? Jag vågar gissa att de flesta - också portugiserna - skulle hålla med mig om att det är så.


Bussen står stilla

Alla har åkt hem... men ingen tog bussen ty den kom aldrig. Foto: Astrid Nydahl


Vi är många på bussen när chauffören

stiger av, han ska bli avlöst men

avlösningen uteblir, han slår av motorn

och går med lugna steg därifrån.

 

Den nya kadern chaufförer är

inte de våra, de är östlig import nästan alla

och de har som tidtabell tagit med

sig den enda giltiga, Inshallah!

 

Ungdomarna på väg till skolan

stiger alla av, de börjar gå mot Söderport

Jag sitter kvar med käpp-beroende män

som jag själv, och kvinnor med rollatorer

 

Vi är många av den gamla stammen som

har både integrations- och anpassningsproblem

Arabisktalande är vi inte, arabisktänkande

blir vi inte på tre generationer än

 

I min stad rådde Balkankultur under

hela 1990 och 2000-talen; albaner, bosnier, serber,

kroater, makedonier och deras grannar

flydde från krigen till chaufförsjobben

 

Den fria världen släppte loss sin militära arsenal

i två av de viktigaste länderna och några till

Porten till Helvetet öppnades och

massflykten startade

 

Libyerna hade Kaddafis diktatur, nu inbördeskrig

och tre regeringar, syrierna och irakierna skulle

bli fria men fick ofrihet och ryska mordvapen

respektive amerikanska


 

tisdag 29 november 2022

Terrorregimernas tid - när tar den slut?

Östersjön vid Olseröd. Foto: Astrid Nydahl
 

Landet sover och tycks fortfarande inte ha begripit att de här människorna, som ser ut som om de klivit ut från ett fotografi från förr i tiden, inte längre är gäster här. Deras hånfulla flin kan närsomhelst blotta huggtänderna, därför måste man hela tiden vara på sin vakt, och när man vänder sig om måste man se till att inte blotta ryggen för deras hugg.

Poeten Krystsina Banduryna från Minsk i HD, översättning av Mikael Nydahl

Det är Ukraina som är centrum för vår uppmärksamhet. Men också i grannlandet Belarus uppför sig de ryska soldater som herremän. Läs hela Krystsina Bandurynas artikel i Helsingborgs Dagblad.


***

Med anledning av ett reportage från Nordkorea, där man förutspår en mycket ung, ny härskare skrev jag följande:

Ju-ae

 

Ju-ae är hennes namn. Skämt eller hot? Hon är

Kim Jong-uns dotter, alltjämt ett barn, men framför

de kärnvapenbestyckade missilerna är hon värre än

de barn som ännu har dockan eller lego-lådan på rummet

 

Ju-ae heter hon, jag ljudar hennes namn i tysthet,

i mitt huvud förvandlas namnet till ett begrepp, ett grepp,

en begriplighet; det är i dynastin de värsta despoterna

växer fram, så som dynastin Kim hittills visat prov på

 

Inte var Juche-idén så storslagen, trots Kim Il Sungs

arkitektur, inte blir Ju-ae så storslagen, trots pappa Kim Jong-un

bakom ryggen, i märgen och i tankarna,

Var klev hon från palatset till kärnvapnen

 

“Finally, both of her initial public appearances have been in the context of strategic nuclear weapons — the crown jewels of North Korea's national defense capabilities”, skriver Daily Mail, som om bilderna inte räckte.

Friedrich Schlegel: En avgrund av individualitet. Romantiska fragment (Bokförlaget Faethon, urval, översättning och efterord av Peter Handberg)

 


I detta urval av Friedrich Schlegel (1772-1829) påpekar översättaren Peter Handberg, att vi har att göra med kärnpunkten ”av det romantiska fragmentet som kom att bli ett avgörande uttryck under sent 1700-tal och framåt.”

 

Friedrich Schlegel föddes i Hannover i en släkt av kyrkomän, jurister och diktare, hans far var professor i teologi och metafysik. Fadern ville se honom studera juridik och 1791 påbörjade han dessa studier i Leipzig. Där lärde han känna Novalis.

 

Han skulle dock sent i livet slå in på en väg som medförde mystik och religiös fanatism. ”Den underkände mystikern Schlegel blir en profet av kommande tider och den borgerliga och kristna världens upplösning”, skriver Handberg.

 

”Slösa inte bort din tro och kärlek i den politiska världen utan offra ditt innersta i den eviga bildningens eldström i vetenskapens och konstens gudomliga värld.” (Idéer, sidan 127)

 

Detta rika urval av Schlegels romantiska fragment är naturligtvis en bok som kommer att leva länge hos den nutida läsaren. Fragment sträckläser man inte. Man finner – och läser – dem styckevis för att i lugn och ro reflektera över deras innebörd.

 

Handberg har delat in dem i avsnitt som tar sin början 1797 och går vidare ända fram till utdrag ur Häftena om historia och politik från 1806-1828.

 

”Där politik eller ekonomi råder finns ingen moral.” (Idéer, sidan 126)

 

När jag ramlar över påståendet att ”manér är karaktäristiska hörn” i en tidig anteckning, slås jag av det drastiskt underhållande draget hos honom. Det kan räcka med ett sådant fragment för att läsarens inspiration ska tändas. 

 

Handberg påpekar att Schlegel vände sig mot den framväxande industrialismen och kapitalismen, ”som går före anden”. Mot den bakgrunden blir inte hans visioner om änglar särskilt svårförståelig.

 

”När förstånd och oförstånd vidrör varandra så ger det upphov till en elektrisk chock. Det kallas för polemik.” (Atheneaumfragment, sidan 78)

 

En avgrund av individualitet är en bok för den kommande vintern. En bok att sittande eller liggande under värmande filtar stegvis bekanta sig med. 

måndag 28 november 2022

Östersjöns adventsfrid. Bilderna

Foto 27/11-2022: Astrid Nydahl
 
Foto 27/11-2022: Astrid Nydahl

Foto 27/11-2022: Astrid Nydahl

Foto 27/11-2022: Astrid Nydahl

Foto 27/11-2022: Astrid Nydahl

Vid Östersjön i tystnad och stillhet

Nyagrop vid Olseröd. Foto: T.N. 27 november 09.30
 

Det blev en fantastisk tur till Östersjökusten under söndagen. Oplanerad, oväntad, men eftersom vi fick låna vår bil var turen självklar.

Vi möttes av stiltje (se på det blanka havet bortom husen). Tystnaden var påtaglig. En äldre dam - ja, äldre än jag alltså - kom vandrande över sanddynerna, det var allt.

Någon läsning blev det inte. Första advent ägnade jag åt att göra en särskilt god middag, vi tände våra juleljus, första stearinljuset i adventsstaken och så småningom sänkte sig mörkret.

Boken nedan kommer jag att recensera endera dagen, utan att stressa. Det är fantastisk läsning, som översatts och introduceras av Peter Handberg (bekant här i bloggen).



söndag 27 november 2022

Efterlysning

Du i Stockholm med nummer Icloud Private Relay (104.28.31.63), varför spammar du min blogg dygnet runt? 

Hör gärna av dig till Thomas.nydahl@gmail.com och förklara. Jag måste vidta några åtgärder för att slippa detta. Tack på förhand!

Första advent vid Östersjön. Minnen av Irene Cara

Foto: Astrid Nydahl
Med söndagen följer en högtid för oss. Det är förstås första advent, men jag syftar på att vi ska få komma till havet. Vi får låna vår egen bil över helgen och kör på söndagsmorgonen till Olseröd, där vi traditionsenligt hämtar all vår julprydnad. 

Grenar, kvistar, kottar, bär och annat. Astrid gör alltid den stora dörrkransen av sådant, och så ska blomgrupper i huset fixas, liksom skogens prydnader för ljusstakar och annat.

Men för mig, viktigast av allt: vi befinner oss vid Östersjön. Jag ska sitta i min sommarstol med fika, bara blänga mot horisonten och drömma om slutet av mars 2023 då vi får tillbaka vår bil och behåller den över sommaren.

Nu har jag fått låna ett par riktigt bra läsglasögon, så det blir några timmar på rygg med bra böcker framöver. Utprovning av nya glasögon kommer att ske i januari.

Hade inte kriget pågått så... men jag har aldrig blundat för realiteter. Mullret från fronterna i Ukraina blir hela tiden ett bakgrundsljud. Putin måste avlägsnas om Europa ska återfå freden.

***


Under lördagen kom beskedet att Irene Cara avlidit endast 63 år gammal. 1980 blev jag mycket tagen av hennes sjungande karaktär i filmen Fame. Dansen och sångerna gick som strålar av livsglädje genom salongen där vi satt. Cara stod främst och resten av ungdomarna dansade och sjöng med henne. Det de studerade var just "performing arts" i New York.

Jag hade presskort för Malmö filmfestival och fick sitta till bords samt intervjua några av de från festivalens övriga filmer medverkande stjärnorna, bland annat Alan Alda - mest känd från serien om Koreakriget - på restaurangen i Kronprinsen. Han var förtjusande trevlig och vänlig mot oss unga amatörer och svarade mellan tuggorna vänligt på frågor om det nya filmen Fyra årstider (som senare blev tv-serie). 

På ett annat Malmöhotell fick träffa två ur Monthy Pyton-gänget som det året släppte Ett herrans liv, samt Lasse Åberg som ville slå ett slag för Sällskapsresan. Alla de andra har försvunnit ut i glömskan. Men Irene Cara glömmer jag aldrig. Hon kom också att bli en flitigt anlitad soul-sångerska, senare också i filmer som Flashdance och Sparkle. Hennes sista filmmedverkan blev i Downtown: A Street Tale som släpptes 2004.

Om filmen Fame kan man läsa:

Set in New York City, it chronicles the lives and hardships of students attending the High School of Performing Arts (known today as Fiorello H. LaGuardia High School), from their auditions to their freshman, sophomore, junior and senior years.


lördag 26 november 2022

Trumps judehatare

Nog kan vi dra slutsatser av Donald Trumps middagsgäster. En av dem var Nick Fuentes:

Fuentes har bland annat krävt att alla judar i USA bör lämna landet. Han har jämfört Förintelsen med en ”tävling för att baka kakor” och sagt att det republikanska partiet kapats av ”judar, ateister och homosexuella”. Fuentes beskriver feminism, hbtq-rättigheter och hög invandring som en judisk konspiration för att ”tillintetgöra amerikanska värderingar”.

På konferensen bad Fuentes publiken om en varm applåd för Vladimir Putin och sade sedan att Putin jämförts med Hitler, ”som om inte det vore något positivt.” 

En annan gäst var Kanye West, en avskyvärd så kallad artist, som efter skilsmässan från Kim Kardashian utvecklats till en rabiat antisemit. Han tycks inte det minsta bekymrad över att ha förlorat sina viktigaste sponsorer, bland annat Adidas. Det är alltså sådana män - ökända judehatare - som Donald Trump bjuder på middag. Varför skulle han ens kunna kandidera till presidentämbetet? 


Hon saknar varken mod eller ambitioner när hon öppnar en fransk bokhandel i Berlin

Foto: Astrid Nydahl
 

Françoise Frenkel: Ingenstans att vila sitt huvud (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona, förord av Patrick Modiano)

Hon saknar varken mod eller ambitioner när hon öppnar en fransk bokhandel i Berlin. Året är 1921. Hennes bokhandel blir en populär mötesplats för den tyska huvudstadens frankofila läsekrets. Hon säljer såväl böcker som tidskrifter och uppmuntras från olika håll.

Hennes namn är Frymeta Idesa Frenkel och hon föds i polska Piotrów i trakten av Lodz 1889. Hon är judinna med stor passion för det franska och för litteratur. 1914 börjar hon studera litteratur vid Sorbonne och fem år senare gör hon sin praktik i en bokhandel vid Rue Gay-Lussac. Hon heter nu Françoise Frenkel.

När hon mot slutet av andra världskriget lyckas ta sig till frihetens Schweiz – jag ska återkomma till det – börjar hon skriva den bok jag nu läst, det sker 1943 och två år senare utges den av ett förlag i Genève, Ingenstans att vila sitt huvud.

Den svenska översättning har ett intressant förord av Nobelpristagaren Patrick Modiano, i vilket han bland annat skriver:

”Jag vill helst inte veta hur Françoise Frenkel såg ut, hur hennes liv utvecklades efter kriget eller när hon dog. Då förblir hennes bok något av ett brev från en okänd kvinna, ett brev som glömts kvar på posten i en hel evighet och som man fått av misstag men som kanske ändå var avsett just för en själv.”

Jag kan förstå hans behov av mystik, eftersom Frenkel verkar ha varit allt annat än en offentlig person. Det finns inte något foto av författaren i boken. Däremot finns det en kortfattad biografi som i tre korta nedslag från 1945,1958 och 1975 ger oss hennes sista personliga uppgifter. Att hon avled i Nice 1975 torde vara klarlagt.

Nå, vad är då detta för en bok? Ännu en andra världskrigs-berättelse i förintelsens skugga? Det finns olika svar förstås. Ja, ämnesmässigt är det ”ännu en”. Och så som jag tillägnar mig litteratur är det underordnat det faktum att varje enskild berättelse – kalla det vittnesmål om du vill – är giltigt och angeläget inför framtiden. "Ännu en" är för mig inte något annat än ännu en röst som personligt och gripande berättar vad människor utsattes för under denna epok. Samtidigt kan man säga: nej, det är inte ännu en sådan berättelse, eftersom denna utgår ifrån ett annorlunda perspektiv, det kulturpolitiska och det franska (med tonvikt på livet i den del av Frankrike som styrdes som en quislingrepublik, mer känd som Vichyrepubliken).

Frenkel ger oss starka och ovanligt personliga bilder av livet och människorna där.

Där jagar man, visserligen på tysk order, de kvarvarande judarna varje dag. Judar och ”utlänningar” i största allmänhet måste antingen gömma sig eller försöka lämna denna del av Frankrike fortast möjligt. Det perspektivet är väl dokumenterat. Men Frenkel kommer från Polen till Frankrike av kärlek. Den bokhandel hon öppnar i Berlin tillsammans med sin man Simon Raichenstein är unik, den första i sitt slag. Från 1933 går maken i fransk exil och Frenkel driver bokhandeln vidare ensam. 


Just när andra världskriget ska bryta ut lämnar hon Berlin för Paris, som hon så småningom tvingas fly.  I december 1940 når hon Nice. Två år senare dör hennes make i Auschwitz-Birkenau och samma år gömmer sig Frenkel på olika ställen i Nice. Kort därpå upphör Vichy-republiken i praktiken, marskalk Pétains inflytande blev allt mindre. Tyskarna ockuperar hela denna del av Frankrike från november 1942. Totalt deporterades fler än 70.000 judar av Vichy-regimen.

Naturligtvis är Frenkels skildring av bokhandlarlivet, nazismens begynnande våld och omöjligheten för hennes verksamhet i det alltmer hotfulla Tyskland både fascinerande och intressant.  Men det är ändå den andra berättelsen som väger över och som blir bokens verkligt angelägna. Hur är det möjligt att människor kunde behandlas på det här sättet i en kulturnation? Vad är det som göder judehatet? Man kan till exempel studera hotellägaren Thérive som Frenkel berättar om. Han stänger och ger judarna skulden. ”Det är bara judarnas lyxhotell och flotta pensionat som kan klara sig” säger han, för att sedan modifiera med orden ”Jag kallar  alla dem som lyckas klara sig för judar”. Nå, om juden då blott är en symbol för framgång, varför då jaga, misshandla och döda honom eller henne? Frankrike var inte skyddat mot judehatet. ”Många franska tidningar utvecklade livfullt nazisternas teorier”, konstaterar Frenkel.

fredag 25 november 2022

Enzensberger död

Hans Magnus Enzensberger är död. Han har betytt oerhört mycket för min läsning och jag har refererat till honom här i bloggen. Jag fann dessa kloka ord av Jan Eklund i DN om honom:

Hans Magnus Enzensberger var en radikal och engagerad intellektuell, men alldeles för klok och egensinnig för att kunna fästa en lämplig etikett på. Därför blev han också, enligt tysk press, som ung valp utesluten ur Hitlerjugend.

Liza Alexandrova-Zorina får stanna!

Här finns hela hyckleriet sammanfattat i DN. Först ska man plåga en flykting från Putins fascism och krig, sedan eventuellt ge henne rätt att stanna. Det är en skam att vi gör så. Varje Putin-kritiker och anti-krigsaktivist borde få gömma sig och leva i ett fritt europeiskt land.


Skärmdump från DN


Författaren, journalisten och dissidenten Liza Alexandrova-Zorina lämnade Ryssland för Sverige 2021, när människorättsorganisationen som hon var engagerad i förbjöds av ryska myndigheter.

Sedan dess har hon bott på heltid i Sverige, där hon har etablerat sig som journalist och lever tillsammans med sin make och ettåriga son som båda är svenska medborgare.


När hon i förra veckan fick besked om utvisning från Migrationsverket väckte det starka reaktioner och fördömanden i såväl traditionella som sociala medier.

Men nu har Migrationsverket omprövat sitt beslut, bekräftar myndigheten för DN.


När DN når Liza Alexandrova-Zorina befinner hon sig på Moderna museet tillsammans med sin son. För en timme sedan blev hon uppringd av sin man, journalisten och dramatikern Dmitri Plax, som meddelade henne att Migrationsverket valt att bevilja henne uppehållstillstånd i Sverige.

– Det har fortfarande inte sjunkit in att de ändrat beslutet, jag tror fortfarande inte att det händer. Men jag är så tacksam för det stöd jag fått från alla människor, från mina kollegor och vänner, tidningar och helt okända personer som skrivit till mig och visat sin solidaritet, säger Liza Alexandrova-Zorina och fortsätter:

– I Sverige kan man via medier och kampanjer tvinga Migrationsverket att erkänna sina misstag. Det känns skönt. Det hade varit helt omöjligt att göra detsamma i mitt hemland.


Liza Alexandrova-Zorina säger att hon på sätt och vis tycker att det är pinsamt att Migrationsverket ändrat sig och beviljat henne uppehållstillstånd eftersom det så tydligt visar hur privilegierad hon är – genom sitt yrke och sina kontakter – i relation till andra människor i en liknande sits. Därför, fortsätter hon, är det hennes skyldighet att arbeta för att hjälpa mindre lyckligt lottade personer.

– Jag är lite känd och har en politisk bakgrund och det har gjort att jag fått mycket mer stöd och hjälp än andra personer som inte beviljats uppehållstillstånd. Men jag hoppas att mitt fall kanske kan skapa ett slags nytt prejudikat på Migrationsverket, att de nästa gång tänker efter lite innan de avslår en rysk dissidents ansökan. Om vi har tur så kan den uppmärksamhet som riktats mot mig och Migrationsverket medföra att också andra får det bättre.


Enligt Annette Bäcklund, kanslichef på Migrationsverket, ändrades beslutet eftersom nya omständigheter kom in i ärendet.

– Det som har varit avgörande har varit tillämpningen av en EU-dom, som ger möjlighet att pröva ansökningar inom landet, som vi blivit uppmärksammade på och som inte hade hanterats i första prövningen. Det har ju varit klon i det här ärendet: förutsättningarna att kunna bevilja henne utan att hon ska behöva åka hem, säger Annette Bäcklund.


Har uppmärksamheten och kritiken i media haft någon påverkan på ert beslut?

– Kritiken som sådan har inte påverkat vår tillämpning, däremot har vi ju gjorts uppmärksamma på att den här EU-domen inte hade tillämpats. När vi får in synpunkter ska vi alltid titta på det, men enkom att det blivit uppmärksammat i media gör inte att vi ändrar beslut, utan vi följer lagstiftning och praxis och i det här fallet fanns praxis som inte hade tillämpats.

 

"Baraye" med Bahareh Razekh ”UROISH” & Malmö Operaorkester med Joakim Ha...



”Innan filmen”, frågar jag, ”kan vi inte se Malmö Operas inspelning av ”Baraye”, låten som blivit en symbol för protesterna i Iran?”

Min vän ger sig in på Youtube och trycker efter en liten stund igång Shervin Hajipours låt i den här alldeles färska skånska versionen. Orkestern börjar lågt och långsamt, snart får de sällskap av sångaren Bahareh Razekhs röst, full av närvaro och känslor.

Vardagsvitalitet och förlorat gods

En helt annan buss, men ändå en buss. Foto: Astrid Nydahl

En torsdag på resande fot.

Man stiger upp orolig. Ett öga är starropererat och ett annat är efterstarrsbehandlat.

Man går till optikern som avtalat. 

Man undersöks.

Optikern är på sitt bästa humör. Skojar om det jag kan se och det jag inte...

Går därifrån med besked om att prova nya glasögon runt 15 januari.

Sitter på en busshållplats, länge och väl. Just som jag öppnar dörren och stiger in i hallen slås jag hårt: Min väska är inte med hem.

Först panik, sedan likgiltighet. Jag hade flyttat telefonen och plånboken till rocken innan jag steg på bussen. Resten kan bero.

Astrid ger sig inte, tar bussen tillbaka in till stan. På hållplatsen sitter en pundare. Hon säger "Jag har vaktat väskan till er."

Astrid kommer hem med min väska. Hur tackar man henne och pundaren?

Förlorat gods visar sig vara hemfört gods. 

torsdag 24 november 2022

Aldrig mer en flygplats

Hyde Park. Fågelkaos. Foto: Astrid Nydahl
 

Det finns ett före och ett efter pandemin. Före pandemin reste jag då och då utomlands tillsammans med Astrid. Till London, Birmingham, Manchester och andra städer i England inte minst. Sista resan var till Manchester 2018, för arbetet med boken Från All My Loving till Allahu Akbar.

Nu är det efter pandemin, även om man på många platser fortfarande använder munskydd.

Vill jag återuppta resandet? Absolut inte. Det skulle inte falla mig in att ännu en gång komma till en fasansfull flygplats där kommersen ska stilla människors resfeber och fylla köpmännens kassor. Aldrig mer en flygresa! Och resmålen då? Skulle inte vilja se dem över huvudtaget. Inga av mitt livs resmål skulle vara värda att repriseras. Gjort är gjort. Det förflutna får vara minnen, inget annat.

Sjukdomarnas och åldrandets realiteter har stora fördelar. Det är jag tacksam för.

Aldrig några glada nyheter


Redan på den tiden Rapport-sändningarna såg ut så här hörde man människor klaga över att det "aldrig var några glada nyheter".

Jag kom att tänka på det med anledning av statistiken för min blogg. När jag skriver om kriget i Ukraina, Putin-fascismen och om Förintelsen faller antalet läsare. Vad beror det på?

Är ni trötta på ämnena får jag nog räkna med färre läsare framöver. "Glada nyheter" kommer det mycket sällan.

Inte heller vältrar jag mig i den katastrofala inrikes kriminaliteten, om än jag skriver om den ibland. Inte minst när den så uppenbart är kopplad till den politiska klassens vilsegång. Å andra sidan stiger då läsarantalet.

En bok jag ska recensera senare
Inför det nya året är några ämnen självklara. Jag tänker på Putinfascismen, jag tänker på Sveriges politiska och kulturella fall ner i dyn, jag tänker på underkastelsen vi uppvisar gentemot islamismen, jag tänker på sjukdomarna kopplade till åldrandet - och jag tänker inte minst på den litteratur jag kommer att läsa, och därför skriva om.

Tro bara inte att jag ger "vår" nya regering några ord på vägen. Den är lika bedrövlig som den förra - minst. De 20% röstberättigade som satte sitt hopp till SD blir tids nog varse vad det innebär. All politisk makt har jag lärt mig hålla distans till.

När det våras får vi tillbaka vår bil, då blir det varje dag härliga kustresor med nytagna bilder i bloggen. Den tiden är något att helt privat se fram emot.

***

Lars Åberg skriver i Fokus:

Ändå togs detta sällan på det allvar som situationen redan då förtjänade. I politiken och i medierna ansågs det oftare vara fel på budbäraren än på förhållandena som det bars bud om.

Det är sannolikt inte fascismen, och definitivt inte nazismen, som har landat i den nya svenska regeringen utan konsekvenserna av de senaste decenniernas politiska tillkortakommanden. Det borde vid det här laget vara uppenbart att Sverigedemokraternas framgång beror på Socialdemokraternas kräftgång, både i fråga om idéer om den samhälleliga utvecklingen och ansvarstagandet för hur samhället har blivit.

Det blev regeringsskifte eftersom väldigt många väljare ansåg att tryggheten försvunnit.

Det riktigt sorgliga är att samhällets strukturella välvilja det senaste halvseklet har lyckats producera så många nya konfliktytor att invandrare kommit att uppfattas inte som aktiva individer utan som ett passivt kollektiv som måste hanteras. Uppjagade röster menar nu att Sverige kommer att bli splittrat och segregerat, men det är ju precis en sådan verklighet vi sedan länge lever i.

onsdag 23 november 2022

Jean Améry: Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde (Faethon/Glänta, översättning Tommy Andersson)

 


Jean Améry: Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde (Faethon/Glänta, översättning Tommy Andersson).


Om jag säger att Jean Amérys bok Bortom skuld och botgöring är det radikalaste och mest uppfordrande jag läst bland hundratals vittnesmål från nazismens, koncentrationslägrens och Förintelsens epok, kan det lätt uppfattas som ett klichémässigt uttalande. Uppfordrande, hur så? Radikalt?

 

Uppfordrande är det som påminnelse och för den personliga kompromisslösheten. Radikalt är det för sättet det berättas – den sakliga ton med vilken han förmedlar de mest hårresande händelser och omständigheter. 

 

Jag har under läsningen gång på gång känt en mycket stark obehagskänsla, ett äckel som om jag i läsaren/mig själv också upptäcker den sadistiska människan och hennes personlighet. Det är sannerligen något mycket ovanligt. Hos Jean Améry möter vi ju ett offer som också bär på en form av skam! Så paradoxal är denna bok, som bygger på fem radioföreläsningar som han höll i tysk radio 1964.


Författaren hade flytt nazismens Österrike och kommit till Belgien. Han antar detta namn, sedan han förpassat det ursprungliga, som var Hans Mayer, med katolsk mor och judisk far. Efter Anschluss hade han fått mellannamnet Israel som alla andra pojkar och män, vilka naziockupanterna betraktade som judar. Han blir aktiv i en liten motståndsgrupp.

 

Ämnen för essäerna gör oss omedelbart bekanta med hans ärende: Vid intellektets gräns, Tortyren, Hur mycket hembygd behöver en människa?, Ressentiment, samt Om tvånget och omöjligheten att vara jude. Till dessa fem ska läggas författarens två förord, samt efterordet av Victoria Fareld.

 

I första essän fastnar jag för att han föresatt sig att ”tala om konfrontationen mellan Auschwitz och intellektet.” Han talar om en särskild sorts intellektuell, som placerats på en plats, där hon ”tvingades välja mellan att stärka eller ogiltigförklara sitt intellekts verklighet och verkningskraft. Denna plats är en gränsstation: Auschwitz". Att han avvisar goda vänners råd - att inte nämna denna plats vid namn - är förstås en självklarhet.

 

Han berättar gripande och skoningslöst om vad som väntade i koncentrationslägren, beroende på om man var okvalificerade arbetare, eller hade ett kvalificerat yrke, då till exempel advokaten i lägret förvandlade sig till en enkel bokhållare och journalisten utgav sig för att vara sättare. Men de som hamnade i svåraste situationen av alla var de intellektuella. De lyckades inte ens skaffa sig vänner. Rent språkligt hade de problem att anpassa sig till lägerjargongen, säger Améry, och han frågar sig om andens bildning och en intellektuell grundposition alls var till nytta i lägret. 

 

”En kamrat som en gång frågats ut av om sitt yrke hade oklokt nog talat sanning och sagt att han var germanist, vilket hade lett till ett fruktansvärt raseriutbrott från SS-mannens sida.”


Det är självklart att en jude inte kan vara germanist, det säger grundläggande nazi-logik! Alltså återstod bara lögnen som överlevnadsstrategi. Men det finns en annan och kanske än viktigare beståndsdel i hans agerande, eftersom: 


”i lägret förlamades de intellektuella också mycket mer än sina icke-intellektuella kamrater av sin historiskt och och socialt förklarliga vördnad för makten; i själva verket har den intellektuella människan alltid och överallt varit helt beroende av makten.”



Jean Améry (1912-1978)


Nästa föreläsning har rubriken Tortyren. Den börjar med en geografisk utflykt till Fort Breendonk, som tydligen är ett turistmål. Under den tyska ockupationen av Belgien blev fästningen ”ett slags litet koncentrationsläger”, i vilket Améry själv fick erfara tortyren som praktiserades där. När han hängs upp med armarna bakom ryggen går axlarna ur led och hans smärta kan förstås inte beskrivas med ord. Men han använder den erfarenheten för ett mer övergripande resonemang om de regimer som praktiserar tortyr. Nazismen uppfann inte tortyren, men den var dess apoteos eftersom ”den Hitlertrogne” måste tortera, han måste kunna hantera tortyrverktyg, så att man skulle kunna beundra honom ”för att han utraderat sina barmhärtighetskänslor”.

 

Om själva tortyren säger han att den är som en våldtäkt, en sexualakt, och torteraren är inpå honom och förintar honom därmed. Han talar om ”en existentiell utplåning”. 

 

Kapitlet med hembygdsfrågan är särskilt intressant. Vi som föddes på 1950-talet fick tidigt lära oss att begreppet Heimat var solkigt och förknippat med nazismen. Det skulle visa sig vara en grov förenkling. Améry säger rent av att hembygd är säkerhet, att i ”hembygden behärskar vi suveränt dialektiken mellan kännedom och igenkänning, mellan tro och förtroende.” Under exilåren var förhållandet till hembygden också besläktat med förhållandet till modersmålet, skriver han. 

 

Direkt efter dessa resonemang kommer kapitlet om ressentiment. Man förstår genast varför detta begrepp är så viktigt för Améry. Hur skulle han – eller någon annan som plågats så av det Tyskland som plötsligt ville vara något helt annat – kunna uthärda tanken på sina bödlars efterkrigstida framgångar?  Hans ressentiment riktades mot verkliga bödlar och aldrig mot några inbillade!


"Jag talar i egenskap av offer och undersöker mina ressentiment. Det är inget nöjesföretag, vare sig för läsarna eller för mig, och kanske vore det bäst om jag inledningsvis bad om ursäkt för bristande taktkänsla..."

 

Bokens sista essä sammanfattar på sätt och vis de fyra föregående, då den formulerar sig i meningen Om tvånget och omöjligheten att vara jude.

 

Jag kommer att tänka på Hermann Görings ord "vem som är jude bestämmer jag". Nu kan inga förbrytare av hans rang längre yttra något sådant. Men Améry behöver fundera på, och problematisera, frågeställningen kring den judiska identiteten. Det var hans far som var jude, inte modern. Ändå fick han redan som barn utstå spottloskorna och de hatiska skriken.

 


Han inleder kapitlet med att berätta om det obehag han känner, när någon jude ”med legitim självklarhet inbegriper mig i sin gemenskap”. Redan där formuleras dilemmat. Hans obehag beror inte på att han inte vill vara jude, ”det är bara för att jag inte kan. Och ändå måste vara det.”

 

Han vet inget om judisk religion. Han vet inget om judisk kultur, men minns barndomens fina julfiranden. Men så besinnar han sig, och skriver:

 

”På min underarm finns mitt Auschwitznummer intatuerat; det går snabbare att läsa än de fem moseböckerna eller talmud och berättar ändå avsevärt mer”.

 

Det är med tacksamhet jag läst denna bok. Den har fördjupat min förståelse för vari den livslånga plågan består. Tortyren tog aldrig slut.

 

Jean Améry tog sitt liv 1978.