fredag 2 december 2022

Robert Zimmerman, julkolor och sabbaten

Skärmdump från New York Times Review of Books, Bob Dylan; illustration by Yann Kebbi

Nå, fredag är det och därmed dags för sabbatsmåltiden. Man tänker på vinet som ska serveras och man tänker på elräkningarna som ska betalas. Just denna fredag, då el-priset går ner under fyra kronor, ska vi tvätta det som blivit liggande, och Astrid ska koka sina legendariska julkolor. De blir också en påminnelse om Lars Vilks, som älskade att få dem varje jul. Han är sannerligen saknad.



Jag ska ta bussen in till stan för att hämta ut mediciner och skicka några tidiga julbrev till särskilda vänner. Det finns skäl till det.

 

En man som jag följt sedan jag var ung tonåring kanske inte firar sabbaten längre, vad vet jag. Hans riktiga namn är Robert Zimmerman, men vi känner honom under artistnamnet Bob Dylan. Jag ber er begrunda följande rader, de är skrivna av honom: 

 

“You’re looking down your nose at society and you have no use for it. You’re hoping to croak before senility sets in. You don’t want to be ancient and decrepit, no thank you. I’ll kick the bucket before that happens. You’re looking at the world mortified by the hopelessness of it all.


In reality, you’re an eighty-year-old man, being wheeled around in a home for the elderly, and the nurses are getting on your nerves. You say why don’t you all just fade away. You’re in your second childhood, can’t get a word out without stumbling and dribbling. You haven’t any aspirations to live in a fool’s paradise, you’re not looking forward to that, and you’ve got your fingers crossed that you don’t. Knock on wood. You’ll give up the ghost first.”

 

Bob Dylan om The Who’s anthem "My Generation" ur The Philosophy of Modern Song

Inga kommentarer: