Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
måndag 17 februari 2025
Låt dem droppa och låt droppandet prägla varje dag
söndag 16 februari 2025
Vinterkyla och blomster
![]() |
Foto: Astrid Nydahl |
Jag steg upp tidigt om söndagsmorgonen, men gick snabbt och lade mig igen. De många minusgraderna lockade inte alls.
"Alla riktiga flanörer skriver, och ger ut, dagböcker" konstaterar Carl Henrik Svenstedt i sin nya bok Färdskrivare. Han exemplifierar med Baudelaire.
Att Astrid i sin nya dator nu återupptagit sitt fotografiska arbete är en glädje. Se bara hur hon här ovan tagit sig an ett första tecken, snödroppen! Att små blommor i februari kan ge erotiska signaler var ingen nyhet, ändå häpnar jag över den nu.
Lägenhetslivet är och förblir främmande för mig. Det hjälper inte att huset är tyst och att grannarna lever i uppenbar hänsyn till varandra. Det förblir lägenheter. Utan kontroll över hemmets alla väggar saknar jag den frihet det egna huset ger.
Bildernas värld är som de tryckta ordens; påminnelser om var jag ska söka för att finna frid.
lördag 15 februari 2025
Blåmärken: himmel, hav och själ
Stod jag så igen fanns det ett skäl: det stilla, vackert blå havet och den på himlen lysande solen.
Läser ransonerat, t.ex. Per Helges nya dikter i Och dagen har sin gång. Smärtstillande timme för timme, de vackra utflykterna i kombination med gemensam måltid och film underlättar – alltså lättar underifrån.
Helgen stänger Centralskolans höga ljudnivå. En ensam hund skäller sig förbi ner i gränden.
Var kan en människa finna glädje? Vi ser om ett hus vi erbjudits kan vara för oss.
fredag 14 februari 2025
”Litteraturen är död, leve bokindustrin.”
torsdag 13 februari 2025
"Oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet."
”Hur föga
troligt är det inte nu att alla de besvärande otillräckligheter människor
upplever skulle kunna döljas under högtravande absoluter som Skönhet, Godhet
och Sanning. Sådana europeiska stilideal som mognad, bildning och klokhet har
undan för undan gett vika för hyllningar till Det Evigt Unga i den amerikanska
stilen. Misskrediteringen av litteraturen och andra uttryck för 'högkulturen'
som varande elitistiska eller livsfientliga är ett grundläggande inslag i den
nya kultur som styrs av underhållningsvärderingar. Indiskretion om sina
okonventionella sexuella känslor är numera ett rutinmässigt, om inte
obligatoriskt, inslag i den offentliga underhållningen." (Susan Sontag i
Där tonvikten ligger).
Nå, låt oss konstatera att
underhållningskulturen är en intim beståndsdel av Den Eviga Ungdomen.
60-åringar klädda i sportkepsar och hängrövsbyxor tror att de ser ut som
ungdomar i samma klädsel. När de går på lunch klädda i gymnastikskor och shorts
är de uppfyllda av denna ungdom. Överallt i stadskärnorna manar man dem att
konsumera sig fram till ungdomen, som om man förmådde gå framåt och bakåt
samtidigt.
Underhållningskulturen kräver milt uttryckt
brist på bildning. Den vill ha en trallande massa framför scenen och vid
televisionen. Den vill inte ställa frågor, den vill varken lära ut eller
förmedla någon kunskap, tvärtom vill de hålla kvar människorna med de
förstärkta basgångarnas kittling i magtrakten. Den ifrågasätter ingenting av
modernitetens barbari mot våra städer.
Amerikaniseringen talade vi om redan i övre
tonåren. Vi identifierade den då som massimport av drycker och "mat"
men gick aldrig på djupet i en förståelse av dess innersta kärna. Den ser vi
nu: den lycklige, skuldsatte konsumenten, förebilden i varje kultur som styrs
av underhållningsvärderingar.
När Sontag
skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos dem, t.ex.
hos Zagajewski, också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri
från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.
"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)
Hon ser samma förhållande hos författare som intimt förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua född i Jerusalem 1936 som femte generationens
sefardiska
judar i staden, är kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin
författargeneration:
"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag).
onsdag 12 februari 2025
Sammanbrott
![]() |
Foto: Astrid Nydahl |
tisdag 11 februari 2025
Är vi primitiva? Är vi ofria?
Våldtäkt eller inte? Gripande ny fransk långfilm
Ortodox judisk mamma. Skilda par. Nya relationer. En pappa som går till sängs med en mycket ung praktikant.
En våldtäktsanklagad vuxen son som skulle ha följt en vuxen dotter hem, skådespelande debutanten Mila, men de "hamnar" i ett skjul där de hånglar och hon får ett finger instucket i olika kroppsöppningar. Man hittar DNA från hans sperma på hennes kropp. När hon går till polisen och anmäler kvällen som en våldtäkt börjar ett drama som håller mig fast resten av filmen. Inga blåmärken, inga tecken på våld eller motstånd. Till saken hör att den anklagade är son till tv-programledaren Jean Farel, spelad av Pierre Arditi, 80 år gammal. Det är i sin tur han som gett sig på den unga praktikanten, och vackert bäddat ner henne mellan vita lakan på lyxhotellet.
Manus är skrivet av Yael Langmann och regissören Yvan Attal, båda två för mig obekanta, men en skådespelare som Charlotte Gainsburg är mer än välbekant och hon gör här en fantastisk roll. Filmen har fått den svenska titeln Anklagelsen men heter i original Les choses humaines. Den bygger på en roman av Karine Tuil.
Boxen innehåller också en övertygande dokumentär i ämnet, Samtycke eller våldtäkt, som skildrar ett autentiskt rättsfall, där två Paris-poliser döms för brottet men sedan släpps.
***
Njutafilms har distribuerat filmen till biografer men också släppt den på dvd.
måndag 10 februari 2025
Måndag med minnen: Rallarros och musiksamlingen
I de numera gamla albumen bläddrar jag för att förskingra och glömma nuet. Hittar bilder från en träff med redaktionen för Rallarros på Ön (och tänker på närheten till Birka). Samtalar med Per Helge, han som just givit ut sin bok Och dagen har sin gång (se bild nedan). Det var första gången jag fick vara med på ett sådant redaktionsmöte (där de legendariska redaktörerna var Bengt Berg och Per Helge, och andra medverkande som Bosse Eriksson, Sten Jacobsson och Rolf Knutsson).
Jag färdas mot slutet, det är oundvikligt. När jag tänker på mängden smärtstillande är det en självklarhet att reflektera över det livet ställts inför.
Varför blommar såren? Det sägs att de hör ihop med neuropatin. Varför växer glömskan? Det sägs att också de hör ihop med neuropatin. Hör hela jag dit? Antagligen är det så.
Jag lyssnar just på BBC3, mest för all den fina, klassiska musik de sänder. Just nu John Sheppard: Libera nos, och Erland Cooper: Birds of Paradise. Det får bli engelsk radio genom routern eftersom hela skivsamlingen förskingrades strax före flytten från huset. Easy come, easy go.
söndag 9 februari 2025
Landöns förflutna
Nej, vi kommer aldrig dit mer. Landön är förflutenhet. Minnena är många.
Söndagen är lång och kroppen är hårt ansatt.
lördag 8 februari 2025
Carl Henrik Svenstedt: Färdskrivare. Underrättelser från samtiden 2013-2023 (Celanders förlag)
"Det här är ingen recension, det är en reflektion över ett vidare fält" (Svenstedt, sidan 145)
Man måste ibland bli påmind för att veta att man saknat något. Med Färdskrivare blev jag starkt påmind om att jag saknat Svenstedt och hans mycket speciella texter. Våra vägar korsades en gång i tiden på Kvällspostens kultursida. Det är historia, eftersom tidningen sedan mycket länge är en del av Expressen och dess ena kulturredaktör, unge och entusiastiske Stephan Linnér, är bortgången.
Nå, att öppna Färdskrivare är en såväl stark som glädjande sak. Så här kan det skrivas på svenska! Fast frågan är om inte Svenstedt skriver på sitt helt eget språk. Det är rikt utan att svämma över och det är distinkt utan att bli tråkigt.
Vad är det Svenstedt skriver om? Allt! I den här tjocka volymen är texterna resultatet av ett tioårigt epistelskrivande, inspirerat av fadern, den gamle lantprästen; "här är en läsning för kväll och resa".
För det mesta sängbunden av sjukdom, finner jag att denna bok, bättre än någon annan sedan julafton, öppnar sig för mig på ett sätt som verkligen inbjuder till läsning.
Ämnesmässigt rör sig boken mellan det litterära, filmiska (glöm inte att Svenstedt är filmare!), den sensuella, det gastronomiska, det politiska och jag vet inte vad. Den essäistiska rikedomen är ju förutsättningen för den som vill röra sig fritt i en värld där orden frihet och gemenskap betyder något mer och annat än de partipolitiska slagorden. Han fick sitt rättsmedvetande av Vilhelm Moberg, kunskapstörsten finner han växa med åldrandet och han kan, inte utan stolthet, berätta att det var han som fick visa Albert Camus runt i Uppsala.
Saknar man bibliotek på orten har man ett i händerna om man tar upp Färdskrivare.
All the things you are
(Kern-Hammerstein)
...är det bara du som är
den soltorkade tomatens sötma
och den nyplockade apelsinens droppar
...är det bara du som är
nattlekens gymnastik och
morgonrodnadens stillhet
...allt som du är:
strandpromenaden
om hösten, jazzkällaren om vintern och
vårskogens blomsterbäddar
sommarnattens porlande vitvinsglas
...allt som du är:
Chet Bakers trumpet viskar i örat och John Coltranes
saxofoner sjunger sånger vi redan lärt som barn
All the things you are...
fredag 7 februari 2025
Per Helge: Och dagen har sin gång (Rallarros)
Vänskap och samarbete över ett halvt liv ställer sig i vägen för en recension. Istället säger jag att Per Helges nya diktsamling anlänt, och att den i alla avseenden är just en sådan bok man förväntar sig av honom.
Per Helge skriver dikt som är förankrad i ett svunnet Sverige. Rösterna tillhör människor som både sett och erfarit det gångna, men som för den skull inte saknar närvaro i något vi känner igen.
Humorn lurar bakom dikternas saklighet, men det är allvaret i återblickarna som är tyngst. Vem kan som Per dikta om hemmanet, hästarna, redskapen, hässjelinan, pinnstolar eller en potatishacka?
Den nya boken berättar mycket om hans förfäder. Farfars far är självklart närvarande.
I den längre, lyriska berättelsen om torparen Aron kan vi begrunda innebörden av att "vandra genom livet med en stav som sällan grönskade". Också om en obesegrad gråt handlar det i den dikten, ty den slår en gripande båge mellan torpet och de konkreta livsvillkoren kring det.
De senaste årens böcker, jag tänker på Det stora kärlet, Folksånger och Bortom tiden. Om Bolöt, ett gammalt torp vid vägens slut, har mycket grävande i arkiven och bläddrande i fotoalbumen bakom sig, och är på många sätt gripande dokumentationer av människors liv och arbete, men de pekar fram mot denna nya diktsamling.
Källorna i Och dagen har sin gång finns i Per Helges eget liv, i hans krets, familj och miljö.
I byn sätts det upp anslag på vedbodens gavel. Erik annonserade hösten "med ett handskrivet anslag som angav/ datum för bastusäsongens början/ Inga klockslag:/ Vanliga Tider". Sådana rader utgör en aspekt av boken, men det finns många fler.
Man kan också konstatera att rågen utmed vägen står och "mumlar, tyst och längtansfullt, om/ händer". Sådana förbindelser är självklarheter i hela detta författarskap, från debuten 1974 och framåt.
Nog är det ett privilegium att ha en livslång vän som Per, och nog är det tacksamhet jag känner när han skickar en ny bok som denna!
torsdag 6 februari 2025
Stendhals Promenader i Rom
Mångkultur och massmord
Vem är angripen och vem är angriparen i detta drama?
På vilket sätt har den så kallade mångkulturen med detta att göra? Allt!
Sverige är ett extremt land där det extrema sist och slutligen avgör.
Vi ser det på småstadsnivå varje dag. Vi ser det på nationell nivå, oavsett vilka drömmar vår drottning har, och när det exploderar i en sjuk ung man leder det till massmord.
Det behövs inte fler frågor eftersom svaren redan är gamla. Givna. Tydliga.
Motivet alla letar efter finns i detta pressklipp från danska Berlingske: "du ska ut ur Europa".
Och här TV4:
onsdag 5 februari 2025
Prydnaderna, de små
Mörkret sänker sig
Efter gårdagens massaker sänker sig mörkret.
Självklart finns det ett motiv. Resten är struntprat eller fullfjädrad, medial obegåvning.
Vi lär bli upplysta, på ett eller annat sätt.
Benjamin Abelow: Hvordan Vesten bragte krigen til Ukraina (Hovedland)
tisdag 4 februari 2025
Tobbe och den sköra tråden
måndag 3 februari 2025
Slottet, friheten och demokratin
Varje gång jag läser en klassiker – som Tocqueville – märker jag att jag hade kunnat fortsätta kommentera och citera i det oändliga. Eftersom jag också läste Anders Ehnmarks bok Slottet – en essä om Alexis de Tocqueville vill jag därför försöka runda av ämnet.
Det finns mot slutet av Slottet ett kapitel som heter Friheten. Varje sådant kapitel är i själva verket en fristående essä. I det läser han Tocquevilles sista verk, Gamla regimen (utgivet på svenska i Ervin Rosenbergs översättning med titeln Den gamla regimen och revolutionen).
Ehnmark konstaterar att Tocqueville är i femtioårsåldern när han skriver denna bok, och att han hade dragit sig tillbaka. Han är fylld av tristess av att leva i det andra kejsardömet, och han vill försöka förstå hur ”ett mönsterbildande förtryck kunde organiseras” mitt i revolutionsförloppet. Hur var det möjligt att landet, ”det olydiga”, så villigt underkastade sig, frågade han sig men övergav tanken och satsade istället på skriva om ”de långa linjer (som) löper genom revolutionsögonblicket.” Han ville se varför den gamla regimen i själva verket var den nya och varför jämlikheten ”var ett verk av kungarna, inte av revolutionärerna”.
Anders Ehnmark menar att Tocqueville i detta närmade sig 1789 på samma sätt som Solsjenitsyn närmade sig 1917 i Det röda hjulet; ”Bägge författarna söker återskapa ett vägskäl, där en annan utveckling hade varit möjlig, återställa en öppen framtid åt det förflutna, som annars likriktas av revolutionen och bara behåller riktningen dit. På så sätt kastar ju stora händelser sin skugga bakåt.”
Och istället för att söka en ”om inte”-historia, måste han ställa sig frågan hur man kunde ge 1789 en fortsättning. Ehnmark:
”Hur konstruera en frihet, som inte leder in i rundgången befrielse-despoti-befrielse. Han liknar sig vid en obducent, som i de döda organen söker livets lagar. Hur kunde dödsfallet ha undvikits, det vill säga hur kan en upprepning förhindras? Tyngdpunkten i hans sista litterära företag förskjuts på det sättet: det som skulle bli despotins förhistoria blev frihetens”.
Avslutningsvis bara en fin reflektion som inte direkt hänger samman med föregående resonemang. Jag citerar stycket i sin helhet och avrundar med det:
”Han är för demokratin och ägnar sig istället, däri det moderna, åt att inskränka den; han är modern, fastän han inte har sitt hjärta hos det moderna. I dessa frågor följer han Benjamin Constant. Han nämner honom aldrig men följer honom nära. Fri- och rättigheterna gör en och en intrång i demokratin, hos Constant främst de individuella friheterna, hos Tocqueville främst föreningsfriheten, av skäl som redan framgått (fruktan för individualismen). Men dessutom ställs demokratin under rättvisans allmänna överinseende. Vid rättvisans gränser upphör folkets makt: det får endast stifta rättvisa lagar. Jag lyder inte annan lag, skriver Tocqueville i kapitlet om tyranni i Om demokratin, och tillägger: det betyder inte att jag förnekar folkets suveränitet, utan endast att jag över folkets huvuden appellerar till människosläktet. Tanken är omöjlig att precisera, men kan översättas till civilkuragets grundsats: i en konflikt mellan rätt och lag lyder jag rätten.”
Nina Bouraoui: Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, övers. Maria Björkman)
Jag har just varit vaken en natt och läst den till svenska översatta boken av Nina Bouraoui, Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman). För varje bok jag läser av henne blir min övertygelse allt starkare, vi har här att göra med en av den moderna franska litteraturens verkligt stora namn.
Utifrån ett slags motto har hon i den nedtecknat minnen av människor hon älskat och/eller älskat med, av föremål och platser som blivit som en kärlek för henne. Mottot lyder:
”Åtrån är inte fristående. Den är mångsidig och hemlighetsfull. Den är till genom andra människor och för andra människor. Jag har gått tillbaka till män, kvinnor, föremål och bilder som har skapat den människa som jag är.”
Åter möter vi en kvinna som har nära till sin åtrå. Den går som en röd tråd genom författarskapet. Det som lyser allra starkast här är de fragment som söker sig ända ner till femårsåldern. Ännu fler kretsar kring de alldeles tidiga tonåren. Det förvånar och gläder mig att en författare så övertygande kan skildra sina första sexuella känslor så starkt som hon gör. Kanske kan människor i allmänhet också göra det. Själv minns jag ingenting av sexualitet från barndomen. Det är först när puberteten förvandlar allting som också den erotiska åtrån fäster som ett minne. Nu är ju Nina Bouraoui inte en fackförfattare. Hela hennes gärning är skönlitterär, också när det är konkreta, levande människor och egna erfarenheter hon skriver om.
Eftersom Nina Bouraoui är bisexuell får vi möta kärlek både till män och kvinnor, även om kvinnorna dominerar. Med Kärlekens geografi (2008) chockade hon enligt egen uppgift många av sina läsare. Den skildrar en kärlek till en av hennes läsare, en man. Lesbiska kvinnor anklagade henne för förräderi. Det är förstås komiskt, som om människor trodde att en författare har ett slags kontrakt med sina läsare, ett kontrakt som går ut på att hon aldrig skulle få överraska eller förvåna.
Tillbaka till den nya boken. Det är just denna mänskliga nyfikenhet och utforskandet av den egna personen som gör så starkt intryck hos Nina Bouraoui. Jag kan läsa hennes prosa som om den var poesi. Jag vill därför bjuda bara på lite exempel:
”Jag åtrår hennes förlåtelse och sedan åtrår jag min hämnd. Min sorgsenhet följer ingen logik.”
”Det hade tagit tid innan hon kände sig trygg hos en kvinna. Hon kom från männen som man kommer från ett land.”
”Som man skulle ha kunnat fråga en alkoholist eller en narkoman om hans eller hennes beroende frågade en väninna som jag inte träffat på femton år, vid busshållplatsen på Rue de Turenne, i en solstrimma som tycktes skilja oss från resten av världen: - Har du slutat med kvinnor?”
”Jag vävde en framtida åtrå, lättsinnig inför det okända.”
”Jag kysser dig som första vidagen.”
Att läsa en sådan prosa är att själv, som läsare och betraktare, förflyttas bakåt i tiden, till de dagar som var åtråns och icke-rädslans. Det är stort för mig. Jag ska genast börja om från början och läsa Våra kyssar är avsked.
söndag 2 februari 2025
Den obildade massan
Cecilia Hansson skriver i Svenskan:
Han är ovanligt diskret för att vara den han är – en ständigt Nobelpristippad, internationellt efterfrågad stjärna. Han gör inte gärna intervjuer, är blyg och trivs inte bland folk.
Som en luffare och en globetrotter på samma gång delar han sitt liv mellan Wien, Trieste och Budapest – men rör sig ledigt runt om i hela världen.
Han är uppvuxen bland den bildade borgerligheten, i en by i sydöstra Ungern, långt borta från stadslivet. Men har även utforskat samhällets lägsta delar och något i hans gestalt berättar om att han har genomskådat världen, att blicken verkar sett mer än han berättar om.
Det är tio år sedan jag träffade författaren László Krasznahorkai sist. Då sågs vi på ett tjusigt och inrökt kafé i Budapest där sofforna var klädda i rött. Nu är han i Stockholm med sin översättare Daniel Gustafsson för att ta emot Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris för romanen ”Herscht 07769”. Ett slags dystopi som kretsar kring den något oväntade kombinationen Johann Sebastian Bach och nynazister, och som framstår som märkligt aktuell, samtidigt som författaren själv tycks verka inifrån ett tidlöst universum.
Vi ses i Norstedts lokaler på Riddarholmen. Som den gentleman László Krasznahorkai är slår han ut med armarna när han ser mig, utbrister att vi ju firar tioårsjubileum och föreslår skämtsamt att vi ställer in intervjun och beställer in champagne i stället.
(...)
Medan vi gör oss redo för att ta oss ut för att ta några bilder pratar vi om hans inspiratörer. Om Bob Dylan och hur viktig folkmusiken och beatpoesin var. För att inte tala om hans radioprogram på olika teman, som var som en glimt ifrån en annan värld. Om frijazzens inflytande för hans skapande och om John Coltranes känsliga händer. Varför konsten är extra betydelsefull i den gamla världen som utgör Centraleuropa.
Samt om hans inspirationskälla Franz Kafka. Att det faktiskt var han som fick honom att bli författare.
– När jag var tolv år liten ville jag vara med i min brors gäng, han var arton år. Han läste mycket, och en bok var han särskilt intresserad av. Han läste den den två gånger. En natt när han sov smög jag in och tog boken ur hyllan och försökte läsa den med en ficklampa. Boken var ”Slottet” av Franz Kafka. I många år förblev den hemlig för mig. Det är den högsta formen av litteratur, som bär den sortens hemlighet
– Jag försöker hela tiden komma lite närmare Kafka. Men så ser jag min hand, och då är min handflata tom.
https://www.svd.se/a/vgyRjm/outbildad-massa-finns-sa-manga-skitstovlar
lördag 1 februari 2025
Den gamla sedeln och kommunismen
Arbetarna stod i centrum på Albaniens sedlar. Enver Hoxha härskade. Lekë hette valutan. Här är det en kvinna i bomullsfabriken som visas upp. Hon spinner i maskin tio timmar varje dag, hennes lungor fylls av det dödande dammet.
Numera slåss den egna valutan med dollarn och euron om uppmärksamheten. Vem vinner? Det är inte svårt att gissa.
Den här sedeln tog jag med mig hem sommaren 1978 då jag varit platschef för Svensk-Albanska och representant för RESO.
Marianne Faithfull har lämnat oss
fredag 31 januari 2025
Att inte släppa taget om sin döde son
![]() |
Ett slitet fönster till vedförråd hos Tobbe. |
Nej, jag släpper aldrig taget. Tobbe är mitt yngsta barn. Född 1986. När han dog var det som om jag själv skulle dö. Jag behövde ledas in i rummet där han låg i bårhuset. Han såg alldeles levande ut, min älskade Tobias. Han hade smuts under naglarna, som alltid när han kom från jobb. Skäggstubb och en doft som alltid var hans.
Varför kan man inte släppa taget? Därför att den människa som är en del av mig förblir det så länge jag själv lever.
Om än mycket sjuk efter mitt hjärtstopp och med neuropatin brutalt närvarande, lever jag tillräckligt för att orka omvandla sorgen till hans dagliga närvaro.
torsdag 30 januari 2025
Bemärkelsedag fyrtiosex
![]() |
Mobilfoto: T.N. |
Idag fyller hon 46 år, mitt tredje äldsta barn. Varje gång någon av dem har en högtidsdag går mina tankar bakåt, och förstås framåt. Vid Åhus låg dimman över havet så att skärgården knappt syntes.
Inne i mig tätnar den dimma som bryter ner vad som en gång skapats. Det är det mänskliga livets självklarhet.