Att inte befatta sig med? Att falla till föga och ändå...
Jag vet uppriktigt sagt inte varför.
Efter en förmiddag på vårdcentralen för behandling får jag - minst - två tankar i huvudet. Den första är att jag, trots hjärtstoppet och annat, sluppit rätt lindrigt undan. Det andra är att det dagliga mötet med pressen är ett värre lidande.
En medpatient berättade om alla sina tumörer. Dessförinnan låg jag mest ner inför sköterskans milda behandling. Sjuktaxi tog mig både dit och hem för en billig penning.
En tid har jag hållit andan varje gång jag läst Ann Heberlein. Jag vet att hon är skild och har ett stort behov att prata, och då får det bli med läsekretsen.
Ofta får hon mig att häpna, både över ämnena och det hon i sak skriver.
En gång i tiden försörjde jag mig på det sättet. Det har jag i många år haft svårt att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar