Oswald Spengler: Avgörande år m.m.

 

Oswald Spengler: Avgörande år. Tyskland och den världshistoriska utvecklingen (Natur och Kultur 1934, översättning av N.G. Liliequist)
Oswald Spengler: Människan och tekniken. Bidrag till en livsfilosofi (Hugo Gebers förlag 1931, översättning av Kerstin Måås)

1930-talets litteratur om politik och ideologi rymmer många spännande titlar. När jag köpte hem de två volymerna av Spengler var det för att jag bättre ville förstå hans plats i offentligheten under de avgörande åren fram till nazismens maktövertagande. På Natur och Kulturs förlag utgav man samtidigt Alf Ahlbergs Varför segrade nationalsocialismen? Och hans bok Arbetarrörelsen och fascismen i Italien utkom samtidigt. Två andra titlar var José Ortega y Gassets Massornas uppror, som jag också kom över, samt Severin Christensens Riktlinjer för ett rättsmoraliskt grundat, nationellt statsliv. Den senare presenterades med orden ”Här är en bok för högermän, liberaler, socialdemokrater, kommunister, syndikalister och – vildar. Men också för ungdomens och folkets fostrare, lärare och andliga ledare. Här framlägges nämligen ingenting mindre än en vetenskaplig, objektiv moral och riktningen för en statsorganisation byggd på denna.”

I essän Världskrigen och världsmakterna ur Avgörande år skrev Spengler:

”I denna övergångstid, en tid av formlöst ’mellan tiderna’, som sannolikt ännu icke på långt när nått sin kulmen av förvirring och kortvariga kombinationer, avteckna sig helt svagt nya tendenser, som visa bortom den på en fjärmare framtid. De makter, som äro bestämda att föra slutstriden om herraväldet på vår planet, börja nu taga gestalt till form och läge, och av dem kan och skall blott en giva namn åt imperium mundi, om icke ett ohyggligt öde förintar det, innan det tagit fullbordan.”

Skrivet i början av 1930-talet ekar dessa ord kusligt när de läses idag. Kanske var det nationalsocialismens tusenårsrike han tänkte sig som världshärskaren. I så fall får man ge honom rätt, det fick ett ohyggligt öde, inte bara för det egna folket, utan för alla de många miljoner som gick under med det. ”Slutstriden” skulle visa sig vara en historiskt sett kort period där alla stolta paroller snabbt byttes mot mordmaskinerier, ond bråd död och förintelse som sträckte sig långt bortom det egna landet. Imperium mundi blev ett delat land i andra makters händer. Är det inte just det som är den viktiga lärdomen? När Milosevic ville stärka det serbiska greppet om Jugoslavien och han startade krigen mot Kroatien och Bosnien, i förlängningen också mot Kosova, förlorade serberna nästan allt. Kvar finns det minsta Serbien man kan tänka sig. Tyskarna och serberna delade samma öde efter att de storslagna nationalistiska projekten havererat.

Spenglers andra bok handlar mer om hur vi människor förändras av det moderna samhällsbygget, hur maskinkulturen påverkar och formar oss. Från bokens baksidestext vill jag citera ett illustrativt stycke:

”Sin svartmålning slutar Spengler med en uttrycksfull och vältalig bild. Det är soldaten som stod kvar på sin post i Pompeji därför att ingen avlöste honom och dödades av lavan hellre än att svika sin plikt. Det är, menar de store tyske filosofen, en motsvarighet till hela vår västerländska kulturs ofrånkomliga öde.”

Spengler själv resonerar kring frihet och tvång i relation till tekniken och skriver:

Efter att ha resonerat så, tämligen sakligt, närmar han sig ändå en dom över detta samhälle. Han säger att maskinkulturen är en högkultur. Men:

”Varje hög kultur är en tragedi, människans historia i sin helhet är tragisk (…) Världens herre blir maskinens slav. Den tvingar oss, alla utan undantag, antingen vi vilja eller ej, att löpa framåt på dess bana.”

Och alldeles mot slutet påminner hans undergångsteori om vilken modern tv-reporter som helst, i den politiskt korrekta synen på tillvaron, och det ekar av något som kunde kallas profetia:

”Inom några få årtionden ha de flesta stora skogar försvunnit och förvandlats till tidningspapper, och därmed inträda förändringar i klimatet, som skada åkerbruket för hela befolkningslager (…) Allt organiskt dukar under för organisationen, som griper allt mer omkring sig. En artificiell värld förgiftar och kommer i stället för den naturliga. Civilisationen har själv blivit en maskin, som gör eller vill göra allting maskinmässigt.”