tisdag 30 november 2010

Idag kom den. Mariza sjunger traditionell fado och kompas av tre gitarrister.

Så var det dags. Mariza söker sig bakåt, till fadons rötter. Med Ângelo Freire på portugisisk gitarr, Diogo Clemente på spansk och José Marino de Freitas på basgitarr blir det så bra det någonsin kan bli.

Prova själv med Promete jura. Ljudkvaliteten på skivan är förstås mycket bättre än i detta tv-klipp. Och här berättar hon om skivan och fadons hemort: krogen, tavernan.

Konstens moder?

"Vid leda upplever man ögonblicket som tidens tomma gång. Det som sker till det yttre är utan betydelse och också sig själv upplever man som betydelselös." Så skriver Rüdiger Safranski i sin bok "Nietzsche - tankarnas biografi" (Natur och kultur 2003, översättning av Peter Handberg).

Han fortsätter: "Livsbestyren förlorar sin inre spänning, de faller samman i sig själva, likt en sufflé som man tagit för tidigt ur ugnen. Rutiner och vanor, som annars ger stadga, framstår plötsligt som det som de är: hjälpkonstruktioner. Också ledans spöklika sceneri uppenbarar för ett ögonblick den sanna känslan."

När han ytterligare en bit beskrivit ledan kommer han in på motkraften, det som kan häva oss upp ur ledan: konsten. Han citerar Nietzsche som skrivit att "Flykten från ledan är konstens moder", och säger att "Över denna intets underjord utför konsten sitt självstimuleringsverk (...) Konsten är en hjälp att leva, därför att livet annars inte visste någon råd inför tillströmningen av känslor av meningslöshet."

Det kan sägas på många olika sätt, men Safranskis formuleringar är ovanligt skarpa. De höjer min beredskap inför det som kan utgöra en flykt, som spårar ur, en flykt som leder in i destruktiva beteenden, som har en och samma efterverkan: tomhet igen, känslan av misslyckande. Bara i konsten kan flykten från ledan förverkligas: i skriften söker jag min plats, i litteraturens outsinliga källa av erfarenheter och berättelser. Jag tar sats varje dag. Rutinen misslyckas, leda uppstår och flykten måste, med Nietzsches ord, förvandlas till konstens moder.

måndag 29 november 2010

Ny vecka. Samma flyktmekanism.

Bilder från södra Öland i november, A. Nydahl

I samma ögonblick som svanarna lyfter från det grunda vattnet i Alvarets kant slår det mig: livets kraft och mening finns förborgad i möjligheten till flykt.

Där människan trängs in i ett hörn drömmer hon om vingar. Hon kommer aldrig att få några men vårdar drömmen ett helt liv. Hörnet kan vara ett ekonomiskt haveri, en oförmåga att hålla jämna steg med månadsräkningarna. Hörnet kan vara fysisk eller psykisk sjukdom som inte tycks möjlig att lindra eller bota.

I hörnet står hon, människan, den ensamma, darrande och lilla, i hörnet står hon och drömmer medan svanarna lyfter, obekymrade som bara svanar kan vara. Hon eller jag som står kvar, betraktande, räknar hjärtats oroliga slag.

söndag 28 november 2010

Söndagens tillstånd.

Söndagen brukar inledas med sovmorgon, läsning och minst två dubbla espresso. Idag blev allt annorlunda. Uppstigen medan det fortfarande var mörkt, ingen frukost, inget kaffe, inte ens ett glas vatten. Klockan åtta på morgonen var jag på plats hos Capio Citykliniken, hade redan fått bedövningen i strupen, blivit lagd på britsen och läkaren steg in i rummet. Gastroskopi av allt som går att se på det sättet, från övre magmunnen och ner mot tolvfingertarmen. Idag hade jag förväntat mig ett entydigt besked om vad som orsakar mina bröstsmärtor sedan flera månader tillbaka. Resultat: övre magmunnens bråck var visserligen sämre, men inget alarmerande tillstånd. Svampinfektion i matstrupen, som är vanligt för diabetiker, kan behandlas medicinskt. Provtagning visade att magsåret var läkt och att helicobacter pylori, den elaka bakterien jag hade, nu var förintad.

Nu väntar fortsatt utredning: lungröntgen och arbets-ekg på Centralsjukhuset. Det är söndag och ingenting förändras av det. Av den omskrutna och omskrivna snöstormen som skulle dra fram över Skåne bidde det också en tumme: fyra eller fem flingor singlade ner ovanpå det redan vita snötäcket. Jag bidar min tid och inväntar nästa steg. Det är söndag. Allt är som det är. Mycket är som det inte borde vara.

Notera också att väsentliga aspekter av den svenska yttrande- och tryckfriheten från och med idag upphör att gälla. Gummiparagrafer hade vi redan förut, men nu lär det bli ännu mer av den varan. Det ska bli intressant att se om det blir en bloggare, en journalist eller en författare som först dras inför rätta för sina texters skull. Läs mer här.

Foto, Öland i november: Astrid Nydahl

Czeslaw Milosz: Själar i fångenskap.

Czeslaw Milosz: Själar i fångenskap (Natur och Kultur, svensk översättning 1956 av Ingrid Ekman Nordgaard, återutgivning 1980). Det märkliga med denna tidiga bok av 1980 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, är att den säger det som andra försökte säga flera årtionden senare. Det är som om den skrevs alldeles i närheten av själva skeendet, och det kan sammanfattas med några få ord: i den totalitära staten överlever en skapande människa inte i offentligheten, om hon inte är redo att sälja sin själ. De själar i fångenskap som Milosz berättar om tycks signifikativa, de väljer förvisso olika strategier för sina yrkesliv, men de är alla redo att köpslå med Staten och Partiet. I det avseendet liknade de så kallade "folkdemokratierna" i Sovjetunionens europeiska intressesfär alla andra totalitära system, oavsett vilken ideologi som bestämde utanverket. Milosz kallar den för Den Nya Tron. Omvärlden trodde sig se "socialism" eller "kommunism" men Milosz gör klart för sina läsare - minns att det sker redan 1953! - att det handlar om en tro, en religion där guden ersatts av Partiet och dess dogmer. I det avseendet kunde "folkdemokratierna" lika gärna ha varit fascistiska eller nationalsocialistiska. Skjortorna var inte svarta eller bruna, det är alldeles sant, men det som tygerna i skjortor, banderoller och fanor dolde var Den Nya Tron och övertygelsen om att det man uppfattade som besvärande omständigheter bara var stationer på vägen till Lyckoriket.

Själar i fångenskap består av en serie fallstudier. De intellektuella han berättar om får dessvärre aldrig några namn. De kallas A,B,C och D och definieras av ett slags övergripande rubrik, från Moralisten, över Den besvikne älskaren, till Historiens slav och Trubaduren. Idag hade jag bra gärna velat veta vem som var verklighetens förebilder för Milosz-studierna. Fanns de alls, eller var hans fallstudier ett slags sammanfattning av en samlad erfarenhet? Oavsett vilket ter de sig märkvärdigt aktuella. Utöver de fyra fallstudierna finns inledningsvis också ett långt kapitel om "Ketman, det tysta förbehållets konst", som på ett kusligt sätt förbinder det muslimska begreppet ketman (som innebär att man är en ögontjänare eller att det man säger bara är läpparnas bekännelse) med hur människor i 1950-talets Polen kunde låtsas vara något de inte var och att de sparade sin innersta övertygelse och tanke till privatsfären.

I bokens åttonde kapitel, Fienden, finns det ett stycke som sammanfattar alltsammans:

"Läser man de offentliga förklaringar som A,B,C och D skrev kan man med en viss rätt säga att de alla fyra sålde sig. Men sanningen är inte så enkel, för dessa fyra var mer eller mindre medvetna offer för en historisk situation. Trots det kunde de inte befria sig från sina bojor, eftersom det var just denna insikt som smitt bojorna. Den kunde bara skänka dem en tröst: det tysta förbehållet. Aldrig har träldomen under kunskapen varit större än i vårt århundrade, och likväl lärde vi oss som satt på skolbänken i början av seklet att man ska förvärva frihet genom kunskap. Den kamp som pågår i folkdemokratierna är en kamp om andligt herravälde över människorna. Människorna måste bringas därhän att de förstår, för har de väl förstått säger de ja.Vilka är det nya systemets fiender? De som inte förstår. Och att de inte gör det beror på att deras hjärnor arbetar för trögt eller fungerar dåligt."

Mindre än 30 år senare bröt en medveten revolt fram. Först i Polen och sedan i alla de länder som Sovjetunionen höll som fångar. Ett efter ett föll de för kraften i frihetslängtan, och alldeles inpå föll själva Imperiet samman. Kommunistpartiernas makt över själar och nationer var över. Endast i några få länder skulle den fortsätta att försumpa tillvaron. Czeslaw Milosz verk kan ännu idag fungera som en läxa för alla som söker tröst i de totalitära idétraditionerna

Foton från Öland i november 2010: A. Nydahl.

lördag 27 november 2010

Stråkkvartetten en isande vinterdag.

Emerson-kvartetten som hörs här.

Stråkkvartettens tid på nytt. Jag var där ofta på 1990-talet. Vilade i de fyra stråkarnas samtal, det växelspel som sammantaget skapade ett rum av musik. Gömmer mig därinne nu. Gömmer mig för dagarnas obönhörliga snöljus. När jag tryckte ner tangenterna för att forma ordet ljus bröt solen igenom, den lyser nu starkt mot mina tunna, vita linnegardiner. Jag hör den djupa bordunstämman. Jag härmar den inom mig. Växer den eller förminskas den? Den tonar bort. Den dör i detta nu.

fredag 26 november 2010

Shlomo Sand frågar: finns det ett judiskt folk? Han letar bland khazarerna.

”Folk? Religion? Nation? Alla dessa begrepp kan appliceras på judarna, inget är tillfredställande” ur Le Juif imaginaire av Alain Finkielkraut.

”Fanns inte juden skulle antisemiten vara tvungen att uppfinna honom” ur ”Réflexions sur la Question juive” av Jean-Paul Sartre.

”Vem som är jude bestämmer jag” uttalade Hermann Göring.

"Säg mig, är herrn jude? Ja, svarar mannen, jag är jude. Den frågande replikerar: Märkligt, ni ser inte ett dugg judisk ut." Vits uppsnappad i Israel.

Nå, varför samla dessa uttalanden på det här sättet? Jag gör det av ett enda skäl. Det är nämligen så att jag läst Shlomo Sands bok Skapandet av det judiska folket (Voltaire Publishing, översatt från engelska av Ulf Gyllenhak). Originalet publicerades på hebreiska 2008. Boken lär ha vållat ordentlig debatt i Israel. Författaren är professor och föreläsare i historia vid Tel Avivs universitet. Han föddes 1946 i ett österrikiskt flyktingläger, av sovjettrogna, polsk-judiska föräldrar. Familjen kom till den nybildade staten Israel, och författaren växte upp där.

Ville man vara elak, kunde man till citaten från Finkielkraut, Sartre och Göring foga ett likadant av Sand: "Det finns inget judiskt folk." Så skulle man nämligen kunna sammanfatta hans bok, som är allt annat än lättillgänglig.

Den historia han skriver går konsekvent på tvärs mot all vedertagen sådan. Men man får vara mycket väl inläst på såväl biblisk som jordisk historia, kunna den egyptiska forskningen och därtill vara insatt i de historikerstrider som uppenbarligen rasar i den judiska världen. Sand använder minst två metoder: källkritisk läsning av historieskrivningar samt belysningar av genetisk antropologi. Men boken sönderfaller genast i två: den första, och mest omfattande, är den som går tillbaka på judisk historia och snabbt kommer in på det khazariska spåret. Den andra är ett slags samtida polemik som omfattar allt ett samhälle kan sägas vara: identitet, etnicitet, religion, nationalitetsfrågor och annat.

I det avseendet står de två identiteterna "israel" och "jude" i skarp motsättning. Hur, ja det får man veta om man läser bokens sista hundra sidor (den är totalt dryga 400 sidor tjock). Jag har inte för avsikt att gå närmare in på bokens teser. Det saknar jag kunskap till. Men jag finner det bestickande att de ofta sammanfaller med samtida antijudiska ställningstaganden så som de formuleras av islamister och nationellt sinnade rörelser. Det är ingen tillfällighet att både Ahmed Ramis Radio Islam och nätportalen Nordisk.nu talar för khazarspåret.

Herta Müller om Oskar Pastior och ryktena kring hans liv i enpartistaten Rumänien.

Foto av Sofie Amalie Klougart i dagens Information.

Vill man tränga en bit djupare in i Herta Müllers bekymmer, ska man läsa dagens stora intervju med henne i danska Information. Saken gäller förstås Oskar Pastior. Om man tror att världen är lätt att leva i, för den som andas, sover, arbetar och uthärdar i en totalitär diktatur, då blir det också lätt att döma. Men vem av oss bekväma, lata och illa informerade västerlänningar har rätt att döma Müller eller Pastior?

"Han inderliggjorde tavsheden så stærkt. Det kommer af hans lejrerfaringer og den skjulte homoseksualitet. Men at det plagede ham hver eneste dag, er jeg ikke i tvivl om" säger Müller. Och lite längre fram i artikeln: "Hvis beviserne kommer, er jeg jo nødt til at tro på det. Hvis han ikke var død, ville mit forhold til ham afhænge af, hvad han ville sige. Hvis han havde villet forsvare sig, så ville vores forhold være slut. Men hvis han ville forholde sig korrekt, tale om tingene og ikke skåne sig selv, ville vi stadig være venner, for jeg ved, hvordan tiderne var. Og jeg kan ikke forbyde mig selv at holde af ham."

Överallt i världen sitter det legioner av käringar på kulturen, fjättrade och bundna vid litteraturen...

”Litteraturkritiken” äcklar mig. I BTJ-häftet fann jag ännu ett lågvattenmärke: ”Jag tror att boken kan läsas av många”. Inför en sådan plattityd ställer man sig frågan: Hur många? Och vilka? Och varför?

Det steg man nu påstår sig diskutera är poängsystemets inträde i litteraturkritiken. Hur så? Jo, man ge en eller flera stjärnor, plustecken eller något tredje som betyg för en bok. Kan ni se det framför er: glömska så kallade kritiker som ger fyra stjärnor åt en ny svensk roman, samtidigt som den aldrig ens kunnat mäta sig med de första två sidorna i någon av den verkliga litteraturens verk. Vad kan en skrivskoleutbildad "författare" komma med vid en jämförelse? Ingenting. Poängsystemet är litteraturkritikens frivilla reträtt. Den hamnar där den hör hemma: i nöjesjournalistiken, i de massproducerade, gapskrattande och förfäade festivalkulturen. Samtidigt frågar jag mig: är det någon kvalitativ skillnad på poängsystem och usel litteraturkritik, så som den skrivs av fäsörerna.

Hos Witold Gombrowicz finns en passage man hade velat förpacka med surströmming och sända alla dessa halvbildade:

”Överallt i världen sitter det legioner av käringar på kulturen, fjättrade och bundna vid litteraturen; de är djupt förtrogna med de intellektuella värdena, estetiskt medvetna, uppbackade av idéer och begrepp (…) Åh! de vet att man måste vara självständig, enkel och djup och därför är de självständiga, enkla och djupa och fulla av den mest rumsrena anpasslighet."

Tulpanerna (fotograferade av A. Nydahl) skickar jag till de åldrade eller redan döda, männen och kvinnorna som redigerade de litterära tidskrifterna, de som skapade våra stora diktverk, romanerna, novellerna, poesin och essäistiken, de som förstod och tillämpade insikten att litteratur är något annat, större och viktigare än veckopressens skvaller och den nya pressetiska regeln om ständiga skratt och oavbruten förlustelse.

torsdag 25 november 2010

Greta Garbo kunde äta vindruvor


Greta Garbo kunde äta vindruvor på filmduken så att första bästa amerikanska porrfilmsproducent hade fått slänga sig i väggen. Tala om sensualism. Tala om safter och munnar och doft av åtrå! Jag ser de berömda scenerna och suckar av glädje. När hon kysser, gör hon det med hela munnen, glupskt. När hon går runt i rummet och älskar med väggar och bjälkar gör hon det med hela kroppen.

Det är ju hennes ärende: att med hela kroppen minnas sin älskade i detta rum. 1933 spelades dessa scener in. Vad är den moderna pornografin annat än ett hån mot dem som kunde få kött och ande att bli ett på duken och få filmpubliken att njuta så.

I den här scenen äter hon vindruvorna.

Det är ju inte så konstigt att Greta Gustavsson blev Garbo med hela världen. Och hon får förlåta mig den plumpa jämförelsen med industripornografin. Det var bara det att kvällens mästerverk fick mig att tänka på hur mycket smörja som vräks över oss, i alla former av media, som ett avgrundsvrål från konsumismens offer.

Tystnaden, lydnaden.

De lydiga är de farligaste. I varje samhälle, oavsett om det är öppet, demokratisk eller slutet, totalitärt, är lydnaden i sig det största problemet. När människor inte ens säger ifrån om de ser förtryck i den närmaste kretsen eller på sin arbetsplats har tystnadens broder segrat: lydnaden.

Att opponera sig, säga emot, ge uttryck för tvivel är inte ett självändamål. Det är den demokratiskt sinnade människans sätt att utvecklas - i dialog eller konfrontation. Demokratiskt sinnade människor förändras i varje stund av olydnad. Människor som fötts i totalitär politiska eller religiösa system saknar denna impuls. De är vana att lyda, därför att olydnaden har ett högt pris. Vad riskerar människor i ett öppet samhälle, när de säger sin mening? I grund och botten ingenting.

Det finns bilder av tyska präster som höjer sina armar i lydnad inför Führern. De ger uttryck för den totala och katastrofala lydnaden. Den ledde till miljontals människors död. Den lade grunden för folkmord.

Foto: A. Nydahl

Lyckans land - ny grundlag och goda poeter.

Ny grundlag antagen i riksdagen (har du läst den?) och en "antirasistisk poesifestival"( var du med och uttryckte din godhet?).

Vad gnäller ni för? Sverige är lyckans land. Den som är emot räcker upp handen.

Bägge bilderna tagna vid Oppmannasjön i Skåne, sommaren 2010.

onsdag 24 november 2010

Aurelio Feitor. En äldre herre i fadons värld.

Aurelio Feitor, född och uppvuxen i Vila Franca de Xira, var fram till igår helt okänd för mig. Men så fick jag ett mail av hans sonson Angelo Feitor, boende i Sverige. Hans farfar är ännu i livet och har sina bopålar både i Portugal och London. Man behöver inte alls vara besatt av fatum (ödet), det som skapat begreppet fado, för att fascineras av hur man, år efter år, lär sig nytt och får höra av människor med djupa rötter i denna musiktradition.

Mina fyra böcker om Lissabon och/eller fado ger mig ständigt sådana påminnelser och kontakter, här i Sverige, i Portugal eller i andra länder. Om Aurelio Feitor finner jag inte mycket att läsa, så om någon i läsekretsen vet mer tar jag tacksamt emot tips. Stort tack till Angelo för tipset!

Förnyat erbjudande. Årets julbokpaket – två alternativ.

Kan beställas från och med 14 november, till och med den 20 december.

Observera att dessa extremt låga priser endast gäller denna tidsperiod. Du kan beställa i kommentarfunktionen här i bloggen eller med att uppge namn och adress i ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail.com

Glöm inte ange om du vill ha paket 1 eller 2, eller båda. Priserna gäller endast beställningar i Sverige. För utlandsbeställningar tillkommer postens portoavgift.

Paket 1, fyra titlar, pris inklusive porto 150:-

Den tysta zonen, prosabetraktelse om tystnad, ensamhet och frihet, 136 sidor, mjukband.

Förensligandet, en prosabok om hur barndom, ungdom och erfarenhet formar våra vuxna liv, 126 sidor, mjukband. Min tredje bok på detta ämne och en uppföljare till Äntligen ensam och Melankolin.

Ökenvandring, en samling stads- och miljöskildringar kombinerade med politiska betraktelser från Libyen i söder, via bland andra städer Amsterdam och London till Polen och Sverige, 160 sidor, danskt band. Utgör andra bandet i min trilogi Politisk geografi men kan läsas helt oberoende av de två andra. Förutom geografierna finns här också en handfull samtalsessäer med nordiska författare.

Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.


Paket 2, fyra titlar, pris inklusive porto 250:-

Lissabon – en promenadbok. Min första Lissabonbok i samarbete med den japanske fotografen Hideo Matsumoto, stort format, tryckt på exklusivt papper, 120 sidor. Boken är rikt illustrerad med sepiabilder. Matsumoto är en fotograf som kan skapa en känsla av närvaro, oavsett om han befinner sig i den trånga gränden eller i stadens kustmiljöer.

Lissabon – Miljöer, människor, musik. Ulf Bergqvists och min Lissabonbok, en guide i ord och bild till stadens olika kvarter, stort format, fyrfärg, rikt illustrerad med en handfull kännare och resenärer som gästskribenter, hårda pärmar, 144 sidor. Innehåller texter om stadens historia, miljöer, människor och musik. Flanörens bidrag och ett alternativ till vanliga turistguider, skapad av människor som kan sitt Lissabon.

Inre frihet, prosabetraktelser om den inre friheten i läsandet och skrivandet, 200 sidor, mjukband. Texterna bygger på Occident-bloggen 2007-2008.

Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.

Ett omslag att spara.

Tidskriften Författaren, som jag fått i brevlådan i drygt 35 år, har sällan fått mig att höja på ögonbrynen. Förvisso är den organ för Sveriges Författarförbund och det matnyttiga är väl mest sådant som har med skrivandets vedermödor att göra. Men numret som låg i brevlådan igår fick mig att haja till. Vilket fint foto på omslaget! - tänkte jag. Men ju mer jag tittade på den där bilden desto märkligare blev den. Tills jag insåg att det i själva verket är en akvarell av Lars Lerin. Den mannen överträffar sig själv, gång på gång. Dessvärre syns här bara halva akvarellen, den fortsätter på baksidan nämligen. Klicka på bilden för att se Lerins enastående arbete. Och här nedan en av de två Lerin-akvareller som pryder mitt hem. Den gjordes under en tvådagarsräd till Österlen efter kollegan L.N:s utställning i Köpenhamn. Lerin satt vid ett bord och målade akvareller på löpande band, vi andra tre fyllde i dem med mer eller mindre meningslösa rader.

För övrigt anser jag att varje läsare av denna blogg ska kika in på norska Document, som idag presenteras med ny lay-out, men med välbekant innehåll kring tidens brännande frågor kring politik, filosofi, religion, moral och kultur, så som de kan diskuteras utanför den ängsliga och räddhågsna mediavärlden.

Min vän Per Helge skriver i dagens understreckare om essäisten och romanförfattaren Wallace Stegner. Den är mycket läsvärd.

tisdag 23 november 2010

Elias Canettis Massa och makt.

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.

Bilder från Forsakar, Skåne, av A. Nydahl

måndag 22 november 2010

Det finns två sätt att möta en ny vecka.

Det finns två sätt att möta en ny vecka:

Jag kan välja den enkla vägen och konstatera att jag trots en hård veckolång medicinering inte blivit frisk, utan att smärtorna i bröstet är tillbaka med full kraft. När jag konstaterat det kan jag sätta mig vid frukostbordet och svära eller gnälla, och efter det börja slå sönder porslin. När det är klart skriver jag till landstinget och beklagar mig över sjukvårdens förfall. Jag bryr mig inte om att det finns andra människor som har det värre, jag är helt upptagen av mitt ego och handlar som om jag var den enda människan angripen av en fysisk sjukdom.

Eller:

Jag kan också välja den svåra vägen, den som är styrd av förnuftet. Då ringer jag kliniken och försöker skynda på gastroskopi-undersökningen. När jag gjort det tar jag en dubbel dos medicin, brer mig en macka av det danska rågbrödet med leverpastej, tar fram det nyanlända numret av Times Literary Supplement som från London vanligtvis anländer med måndagsposten, ser ut i den nya dagen och tänker att hoppet är en liten fågel som bor i samma bröstkorg som smärtan. I läspauserna konstaterar jag att det är lätt att få tag i sin läkare och att lindring finns alldeles runt hörnet.

Så väljer jag att möta den nya veckan. På det andra sättet. Med hopp och förtröstan.

Foto: Hideo Matsumoto

söndag 21 november 2010

Söndagen den 21 november; regn, grånad, cykeltur, skyddad av inget.

Novembergrånaden som en nedfälld persienn framför mig när jag cyklar på byvägen. Allt är vått, kinderna stelnar i en smärtsam grimas. På vägen mellan by och by utmed nakna, svartkladdiga åkrar förbannar jag varje bil som kör förbi och lyfter vägbanans pölar till kaskader som slår in över mig.

Det är snart slut för den här gången. Året har följt mig som en lydig hund, men alltid bakom. Inte en dag har ens försökt dra mig med. Jag har passivt stått stilla och när jag flyttat mig ett steg eller två har dagen följt med. Året blev inte de inställda upprorens men väl de inställda uppdragens. Jag har inte saknat de dagliga maningarna till rättning i ledet. Svensk offentlighet är en tvättinrättning där både kemikalier och vatten tagit slut. Allt är smutsigt, allt är indränkt i årtiondenas lögner och halvsanningar.

På onsdag beslutar sig riksdagen för att anta en ny grundlag. Det finns ingen fridfull oas runt hörnet och den som letar efter nyckeln till folkhemmet får fortsätta leva på illusioner. Det som redan skakat Grekland skakar nu Irland. Om (eller när?) den monetära unionen rasar samman kommer någon att viska: lille man, sök din räddning snabbt. Jag fortsätter cykla in i den våta novembergrånaden. Där inne, skyddad av inget och angripen av ingen, bidar jag min tid.

Bilder av A. Nydahl

Joseph Brodsky om att lämna sammanhang.

Joseph Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan:

”Det var en instinktiv handling, ett avhopp. Förnuftet hade väldigt litet med det att göra.Jag vet det, för jag har fortsatt att hoppa av alltsedan dess, och allt oftare.” Han talar också om avhoppen som upphov till ”den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan slut”.

Jag tänker på hur Brodsky hanterar ”den plats man råkar inneha” och kopplar till mina få, men livsuppehållande ”platser” som kulturjournalist och kritiker. Allteftersom jag utvecklats och förändrats har dessa platser tyckts mig otillräckliga, ja ibland rentav förnedrande. Min omgivning har manat mig att stanna kvar, argumentera för förändring. Brodsky igen: ”Hur anspråkslös den plats man råkar inneha än är, kan man, om den är någorlunda anständig, vara säker på att någon en vacker dag klampar in och kräver den åt sig själv eller, än värre, föreslår att man skall dela den. Då måste man antingen slåss för den där platsen eller lämna den. Jag råkade föredra det senare.”

Om en plats, en organisation eller en förening också lockar till sig andra som kräver att få dela den med mig, på de givna villkoren, utan förändring, måste jag genast lämna den. Att stanna kvar vore att förnedra mig själv. Istället för att ängsligt be om nya uppdrag som betalas med pengar drar jag mig undan, hoppar av, flyr.

lördag 20 november 2010

Jag klär mig varmt. Jag läser.

Jag klär mig varmt och vandrar ut i kylan. För varje steg jag tar ökar värken. Varje dag är ett åldrande och en tilltagande brist. Det som föds färdigt att använda blir med åren alltmer oanvändbart. Men i samma stund jag bestämde mig - det kan väl vara fem eller sex år sedan nu - för att aldrig beklaga mig över världsliga ting som värk och låga inkomster, förvandlades också något av det inre tillståndet. De verkligt angelägna sakerna kom i förgrunden: barnens och barnbarnens hälsa, sättet vi lever, både i det privata och i det kollektiva, samhälleliga.

Alldeles i min närhet finns det hela tiden en flock av glädjedödare: de befolkar inte minst mediavärlden, de är på sin höjd halvbildade, de vet inte hur man skriver svenska och de saknar varje form av ambition bortom det som roar eller möter en lust och längtan. Just för att de hela tiden har ambitionen att roa sig blir de glädjedödare. Den verkliga glädjen måste födas i allvaret, den måste födas där för att omständigheterna är sådana att de gynnar glädjen. Jag klär mig varmt. Jag läser. Men det räcker inte alltid för att hålla undan medvetenheten om de halvbildades diktatur.

Foto: A. Nydahl

Tripoli/Benghazi. Kaddafi-land.

Kaddafi med livvakter. Foto: T. Nydahl, Benghazi 1983.

"The Blacks will prevail in the world" Moammar Kaddafi.

Ser du huset därborta? frågar min guide, det var där vi brukade köpa brännvin svart, men nu kan man inte ens göra det, sedan de nya alkohollagarna trädde i kraft vågar inte ens västambassaderna servera alkohol, för de blir utvisade om de upptäcks, det enda som står att uppbringa i landet nu är Seven Up och en billig, blaskig apelsinlemonad, om man inte hellre dricker de alltid framställda och upphällda kopparna kaffe eller thé, att komma som gäst till Libyen är som att stiga ner i helvetet, redan stämpeln i passet gör mig till ett säkerhetstjänsternas studieobjekt, och ändå löser jag med glädje ut helvetesbiljetten och sätter mig på planet till Rom, där avlösaren ska ta oss vidare in i den arabiska terrorismens vagga, det är på Leonardo da Vinci-flygplatsen jag blir varse vad den innebär, i varje skrymsle och vid varje cafébord patrullerar där k-pistbeväpnad polis, vi sitter ner vid just de bänkar där massakern utfördes några år tidigare i frihetens allt mer nedsolkade namn, och när planet från Libyan Arab Airlines kommer går vi in i en annan värld och sätter oss till rätta för den korta resan förbi Tibern, ut över Medelhavet och ner på den sandiga sidan, där den arabiska världen brer ut sig i norra Afrika och vi stiger av planet andäktiga, fulla av förväntan (är allt bara fördomar eller kommer mina inre bilder att bekräftas?), vi slussas in i vänthallen där vi serveras kalla drycker, allt fler ansluter sig via sina flyg från hela världen och allt fler svarta amerikaner kommer in i hallen, vi sitter där timme efter timme, då och då kikar en libysk tjänsteman in och säger att snart får vi veta, men timmarna tickar vidare och förväntan övergår i irritation, trötthet och hunger, när vi slutligen får gå ombord på ännu ett plan, som ska föra oss till Benghazi i landets östra del, alldeles nära gränsen till Egypten, där vi ska bo och leva, utan att ens ha visst om det, och väl där ankommer många av oss utan bagage, därför att vi fyllt i våra bagagelappar med Tripoli som slutlig destination och för att de inte ens varit med samma plan som vi, när vi lägger oss i den sena svarta arabiska natten kan vi varken byta underkläder eller borsta tänderna och vi vaknar med en redan unken doft ur våra kroppsöppningar, en del tar det med ro, andra, som jag själv, alltmer irriterade och besvärade, stående vi disken på det båthotell där vi bor, och libyerna där med sin ständiga besvärjelse Inshallah, de alltid ringande telefonerna, alla samtalen till och från Tripoli som tycks leda till absolut ingenting och den mörka blicken som säger: Du får ingen väska bara för att du skriker, vi går allt längre in i denna väntan, denna till synes meningslösa intighet som den arabiska miljön indränker oss i, allt är inshallah och människorna tycks inte ens försöka påverka dess innebörd, om gud vill får vi naturligtvis vårt bagage och vill han inte, so what, vi kan inget annat göra än handtvätta de enda kläder vi går och står i, lägga oss i förhoppningen att de ska torka till morgonen därpå, vilket de sällan gör i den heta vårluften, vi stiger upp och sätter oss varje dag i bussarna som för oss in till Benghazis centrum och universitet, där den stora internationella konferensen om Kaddafis "tredje universella teori" ska hållas, och vi är alltifrån frilansande svenska journalister och tyska husockupanter till amerikanska svarta muslimer, afrikanska presidenter och andra potentater som anländer i nypustade silvergrå Mercedesbilar, vi sätter oss i konferenssalen, vi bär alla de arabiska ID-brickorna på våra bröst och de öppnar alla dörrar för oss, jag känner igen mig själv på bilden men har ingen aning om vad den arabiska texten säger, jag går in i salen och sätter mig, hamnar mellan Benins president och Per Garthon som tycks vara något slags hedersgäst här, snett bakom oss sitter en finländsk man av arabiskt ursprung, han behandlas som om han vore Kaddafis bror, servilt och med alert uppvaktning, vi sitter där i stolarna och applåderar artigt när den nicaraguanske militären avslutat sitt tal, och en ny talare, är han möjligen denna gång från palestinska PFLP, går upp i talarstolen, och så där håller det på dag efter dag, timme efter timme i två veckor, talen är självbespeglande och uppblåsta, men lika snabbt som de hållits lika snabbt är de bortglömda, meningslösa deklarationer för att hålla Kaddafi på gott humör, och längst bak i salen, där uppe på det som kunde ha varit de billigaste platserna i en konsertsal, sitter Kaddafi själv, gömd bakom solglasögonen och med sin ungflicksvakt vid sin sida, jag går därifrån och ut till bokborden i foajén, jag hittar en ung man med varm, vänlig blick och frågar honom om någon libysk författare finns där på bordet, någon som är representativ för den nya arabiska prosan och poesin, men hans vänliga leende vänds till ett fånigt, ett leende som avslöjar att han inte ens förstått frågan, ty på detta bokbord finns ingenting annat än plakatpropaganda och Ledarens egna visdomsord, de ord han samlar i sina gröna böcker, nu tryckta på ännu flera språk, i tron att de, liksom en gång Maos små röda böcker, ska influera en hel värld att gå i hans fotspår, nej på dessa bokbord finns ingen litteratur och jag vet inte ens var jag ska leta för att finna den, efter en kort stund kommer Garthon ut och jag räcker honom två dagstidningar, en italiensk och en arabisk och frågar om han möjligen kan snappa upp någon nyhet av vikt, men det kan han inte och jag fortsätter ut på universitetets baksida, där jag fotograferar hus och människor och tänker på ryktet som säger att tre unga män hängdes där inne i universitetsbyggnaden veckan innan vi kom, de hängdes därför att de var upprorsmän, och i denna folkliga diktatur är det så man gör med de människor som inte stämmer in i körens hyllningar av systemet och dess ledare, jag funderar på det och förstår att de hunnit städa upp inför vår ankomst, men tittar ändå djupt i varje students ögon för att se om möjligen en spegelbild av själva avrättningen där ska synas, men jag ser ingenting och ingen vill tala med mig därför att man i en diktatur aldrig samtalar med en främling, det lärde jag mig redan som ung, då jag i en gränd i Durrës i Albanien försökte tala med ett gäng ungar, när en man kom och slog bort dem, bokstavligt talat slog, därför att han fann det olämpligt, och just denna stämning märker jag överallt i Libyen, som när Daniar och jag går upp i Tripolis villakvarter för att fotografera blomsterprakten och en bil med sladdande bakhjul tvärstannar framför oss på trottoaren, tre män rusar ut och försöker slita åt sig kamerorna, det var först i och med att de läste våra arabiska ID-brickor som de lät oss gå, med kamera och allt, deras misstanke var grundmurad, något skumt måste det ju vara med två utlänningar som promenerar i överklasskvarteren och gång på gång riktar sina kameror mot buskar, blommor och träd, kanske är det just denna misstänksamhet som är diktaturens främsta kännetecken, och just i varje diktatur jag rest har jag sett den i sin vardagliga uppenbarelse, än som nedslagna blickar, än som undanmanövrer, än som civilklädda unga män som frågar What do you think about my country? och än som uniformerade och beväpnade män och kvinnor, poliser, miliser eller något okänt tredje som ska upprätthålla ordningen, och just i Libyen blev inslaget av nedslagna blickar och snokande civilister så stort att det rentav blev besvärande, och jag försökte, med erfarenheten från Albanien, istället iaktta så mycket som möjligt och samtala så mycket som möjligt med dem som lät sig inledas i ett samtal, för att slippa konfronteras med människor som inte ville, det var denna strategi som också fick mig att sitta ner i lemonadbarerna runt om i landet och tala sociala och politiska system med alla gästerna, som kommit av samma skäl som jag; afrikaner, araber, européer, amerikaner, kineser, vietnameser, jag samtalade med dem och utvann ur dessa samtal råmaterial till tankar om diktaturens och socialismens många ansikten, som alla påstod sig vara mänskliga, men som just i sina konkreta uppenbarelser visade sig vara raka motsatsen, och det kunde aldrig vara något att ta fel på, eftersom varje människa i sitt beteende avslöjar om hon är fri eller fånge, och i Libyen var det just de fängslade människornas beteende som kunde ses överallt, också inne i storstadsgränderna, bland hantverkare och butiksägare, de som alltid lät blicken svepa över närmiljön, som om de alltid behövde vara på sin vakt, också när de skulle sälja ett köksredskap eller en skjorta, därför att säkerhetstjänsten inte tillät vilken intimitet som helst med den tilltänkta kunden, men det var ändå där, inne i gränderna, de smala passagerna, med skonsam skugga bakom pelarna, som jag trivdes allra bäst, det var där jag åt de starkt kryddade lammköttsbitarna medan araberna stod i kö för att glo på mig, där inne i skuggan kunde jag reda mig ett bo undan ökenhettan och stadsbullret, och köpa de arabiska souvenirer jag ville ha med mig hem; kopparfatet med kameler, de lövtunna, handsnidade salladsbesticken, tygerna och det jag visste att någon därhemma skulle förstå att uppskatta, och det var på håret att vi inte ens fått se allt detta, därför att vardagsstaden undanhölls oss och vi slussades runt från det ena praktobjektet till det andra, uppe i Gröna bergen där vi fick se tomatodlingar och statliga mönsterjordbruk, som om vi varken sett grönsaker eller traktorer förut, men för att inte glida ner i cynism drar vi oss till minnes att detta faktiskt var konstbevattnad före detta öken, och deras stolthet över att ha omvandlat detta till jordbruksmark trots allt var befogad, Marsha från Washington och jag gick från den ena attraktionen till den andra, strax före oss gick Daniar från Malmö och Temba från Johannesburg, vi gick ända upp till det gamla kungliga palatset, där lökkupolen lyste med sitt guld i solen och avgaserna från alla de gamla italienska bilarna lade sordin på stadens alla ljud, som en matta över människorna och grönskan, också i den stora rondellen där vi stod väntande så länge innan vi kunde korsa gatan och gå in på den religiösa myndigheten där Daniar skulle tigga pengar till moskébygget i Malmö och de förnedrade honom så, att jag själv tvingades gå ut på gatan och han ensam fick föra kampen om dinarerna och dollarsedlarna, moskén i Malmö stod ännu halvfärdig och byggfirman vägrade fortsätta innan de fått mer betalning för utfört arbete, och i Malmöpressen skvallrades det redan om att ledningen för Islamic Center lagt beslag på pengar från den saudiska kungafamiljen, dessa islams välgörare och gynnare som köper sig missionärer överallt i Europa, och när vi sedan stod vid stranden och drack kaffe med nigerianerna förstod vi nästan ingenting av det de sa, därför att engelskan de talade hade annan gröt i munnen än den engelska vi själv förstod, och inne i foajén satt libyerna och tittade på en dubbad version av Dallas och vi undrade vad alla dessa, till synes sysslolösa män, klädda i finaste europeiska modekostymer, gjorde hela dagarna förutom att titta på amerikanska tv-såpor, när den canadensiske skogsexperten förklarade för oss, att libyerna numera var så oljerika, att de helst inte utförde något kroppsarbete själv utan valde att köpa det av gästarbetare - alltifrån de asiatiska uppassarna och servitörerna på hotellen och restaurangerna, till medicinsk, teknisk och annan expertis som byggde landets sjukhus, motorvägar, jordbruk och mediavärld, det var i den senare jag lärde känna maltekarna som kommit för att skapa och utveckla såväl tv som radio i Kaddafis propagandabehövande ökenrike, där Ledarens röst skulle höras överallt, i städernas myller och i ökentältens solitära tillvaro och hans gester och leenden skulle ses i varje tv-apparat och själv fick jag tesen bekräftad de dagar jag låg magsjuk på hotellbåten, när Kaddafi stod i tv-skärmens blå ljus hela dagarna och tycktes tala utan såväl pauser som avbrott, han talade och talade och ingen tycktes ta någon notis om alla tv-skärmarna han talade genom, båtens vardagsliv levdes långt bortom denna propaganda, denna ihärdiga och enerverande, hela tidens mässande röst som mekaniskt förmedlade ett budskap, om vad vet jag inte, ett budskap som varje libyer förväntades göra till sitt, på samma sätt som varje medborgare i de forna östeuropeiska socialistiska länderna förväntades vara regimernas röst, var de än rörde sig, vem de än talade med, men i Libyen liksom i dessa länder misstar sig härskarna, när de tror att diktaten i varje avseende åtlyds, och därför blir också deras chock så stor den dagen de störtas, därför att de trott sig leva i den tryggaste av världar, undantaget är kanske just en sådan härskare som Kaddafi, som suttit vid makten i hela sitt vuxna liv och som överlevt många kuppförsök och till och med undkommit de amerikanska bomber som istället dödade en av hans döttrar, Kaddafi som tycks överleva både exilgruppernas ljusskygga verksamhet och supermakters militära angrepp eller som i fallet Ryssland dess tillbakadragna hjälp, kanske är han inte den galning många vill göra honom till utan snarare en mycket klok och strategiskt begåvad ledare som vet vilka strängar han ska spela på, i den balansgång han hela tiden gått, någonstans mitt emellan militant islam och sekulariserad och av socialismen inspirerad, modern statsbyggarkonst, där han fått framför allt de unga männen och kvinnorna med sig, och där han fördelat oljemiljarderna på ett sådant sätt att de religiösa agitatorerna inte lyckats övertyga folket om att Kaddafi skulle ha varit en nackdel för dem i vardagens strävsamma liv, snarare tvärtom har de ansett att hans regim givit dem grundläggande behov, också dem som går bortom brödet och kläderna, till exempel därför att hans regim slagits så för den arabiska kvinnans rättigheter och rentav gjort henne till soldat i den revolutionära arméns tjänst och uppmuntrat hennes bildning och frigörelse, så att hon inte i något avseende liknar de kvinnor i arabvärlden som gömmer både kroppar och talanger under meterlånga, svarta slöjor, utan istället med frimodigt lugn syns i gatuvimlet, deltar i landets uppbyggnad, tar över från männen i universitetsvärlden och på sikt kommer att omvandla hela denna nation till något mycket modernare än både diktaturerna vid dess sida och de så kallade demokratierna, därför att Kaddafi möjligen är egocentrisk och märklig, men för att han framför allt drivs av en passion att förverkliga sina drömmar om ett Libyen fjärran de utländska herrarnas inflytande, detta pyttelilla ökenland som varit lekplats för koloniala makter och som därför också underkuvats så som många andra arabiska nationer gjort det, och för att hans allt mer provocerande slagord producerats just i avsikt att markera att en ny tid har kommit (men som också i sina mest extrema former bara är nya varianter av Black Power och Black is beautiful-paroller som vi så gärna anslöt oss till under revoltens år), och om de svarta ska segra i denna nya värld, är det bara ett symboliskt uttryck för att de så länge underkuvade nationerna i Afrika nu rest sig och kämpar för att bygga en egen framtid, helt utan inflytande från den vite mannens maktcentra, och i kanske just sådana mantra, uppenbart rasistiska och obehagliga att läsa, också när de sitter uppspikade i libyska lokaler, det ligger en sanning som är smärtsam just för att den säger mig, den vite betraktaren och besökaren, att min egen tid av privilegier och makt kanske går mot sitt slut, och att dessa väldiga massor, bosatta mellan ökenvidderna och södra Afrikas djupa och mycket fuktiga skogar, nu kommer ut i ett ljus vi inte tidigare har sett dem stå i, och att varje slagord som Kaddafi formulerat mer eller mindre står i samklang med denna historiska förändring, större än att vi ens förmår förstå den, större och mer djupgående än någon västerländsk människa i sitt liv kommer att godta, därför att varje förskjutning av makten mellan dessa olika världar också innebär konkreta förändringar i våra sätt att leva, det är en insikt som ingen Grön bok i världen behöver förtydliga, därför att den materiella standard ett samhälle lever med är alltings ram och plattform, i de provocerande parollerna, The Blacks will prevail in the world, ligger därför också en utmaning mot allt det vi håller heligt, och just därför kom Kaddafi att utpekas som världens farligaste terrorist och hans land som en bas för all terror riktad mot västvärlden, rätt eller ej fick i alla fall våra underrättelsetjänster ett styvt jobb att hålla efter allt det som planlagts i Kaddafis tält, och när ett plan sprängdes över Lockerbie kom också en ny epok att inträda, den då västerlandet slog tillbaka mot Libyen och markerade att detta var gränsen, landet utsattes för en mäktig internationell bojkott, dess gränser stängdes och ingen flygtrafik till eller ifrån Libyen tilläts, så pressades Kaddafi sakta men säkert mot ett erkännande av sin roll i terrorismen och det helvete jag nedstigit i under min resa i landet förbyttes sakta till något som liknade normalitet, turister började resa dit och journalister skriva entusiastiska reportage om de undersköna historiska skatterna, Kaddafi återgick till sitt livs stora projekt, att skapa en afrikansk union, och lyckades delvis komma in i värmen igen, allt detta skedde medan de libyska agenter som hölls ansvariga för Lockerbie fängslades och ställdes inför rätta och ännu en gång kunde spindeln i nätet överleva och restaurera det som förstörts av honom själv, och Gröna torget i Tripoli kunde möjligen bli en plats att komma till, också för dem som inte var revolutionsturister och panarabiska romantiker, detta pyttelilla land som mest beboddes i en smal remsa i norr mot Medelhavet, medan resten av det egentligen bara var mil efter mil av het ökensand, detta lilla land som gång på gång skulle förbrylla omgivningen med sina politiska svängningar, och när Kaddafi nu skulle bli en statsman undrade jag om skyltarna fick hänga kvar på offentliga platser och om den rasistiska retoriken skulle döljas på samma sätt som alla terrorismens aktiviteter.

Ur min bok Ökenvandring, 2003. Boken ingår i julbokspaket nummer ett.

fredag 19 november 2010

En dansk ottoman. Henrik Nordbrandt mellan Ankara och Köpenhamn.

Foto: Snaphanen, 1994 på Kastrupgård. Henrik Nordbrandt
(t.h.) tillsammans med konstnären Svend Wiig Hansen.



”Noget af det bedste jeg ved, er at forlade et sted, likgyldigt hvilket (…) Når man kommer til et nyt sted, genfinder man de samme problemer, man troede, man havde sluppet, selv om man ville sværge på at de ikke var med på rejsen.”

Ur Breve fra en ottoman

Finns det någon som bättre symboliserar hemvisten i det nordiska, och flykten bort från det, än den danske poeten Henrik Nordbrandt? Under sina många år i Turkiet och Spanien har han uttryckt en sådan ilska mot sitt gamla Danmark och en sådan motvilja mot ljuset och höststormarna i Köpenhamn att det gränsat till förakt. Och så plötsligt: en stor försoning, en mildare ton, ett slags hemkänsla. Just så ser också hela hans författarskap ut: från lovsånger till en kvinna i den danska miljön, till en kokbok om turkiska maträtter (Damelår og andre specialiteter).

Ett slags sammanfattning av exilåren sker i Dumhedens løvefødder, en mycket engagerad uppgörelse med religion i största allmänhet och med det han sett av den i Turkiet i synnerhet. Också här ser man sambandet: det var när de religiösa fundamentalisterna på nytt började marschera i Turkiet som Nordbrandt lämnade landet. Det kunde han varken förlika sig med eller leva i som vardag. Hellre huka i snålblåsten med uppfälld trenchcoat-krage mellan Nyhavn och Hovedbanegården än sitta på café i Ankara och höra hur ännu en författare ställts inför rätta eller ännu en islamistisk politiker tagit över i kommun eller stat.

Ungefär så har Nordbrandt tänkt, och kommit tillbaka till sin nordiska födelseort, Frederiksberg, där han såg dagens ljus den 21 mars 1945, vilken han för övrigt så fint har beskrivit i självbiografiska boken Døden i Lübeck (ett smeknamn han fick i ungdomen då han p.g.a. sjukdom vägde knappt fyrtio kilo), en bok som med sin svarta humor kastar ett ljus över poeten som kan vara till glädje vid läsningen av honom:

”Hvordan kan det være, at man har to forældre, fire bedsteforældre, otte oldeforældre, seksten tipoldeforældre o.s.v., när det stadig bliver flere mennesker i verden? Hvis jeg brugte en weekend til at sætte mig ned og tænke over det, ville jeg muligvis nok kunne fortså det. Men så meget tid synes jeg ikke jeg har. Og børn skal nok heller ikke vide alt.”

För att förstå hur förbindelsen – och senare konflikten – mellan Köpenhamn och Ankara såg ut, bör man läsa en bok som heter Ruzname. Den har sin titel från det ord av persiskt ursprung som fanns i det ottomanska väldet, och som betyder dagordning eller dagbok (men som i modern tid ersatts av andra ord). I denna bok kan man se hur Nordbrandts kärlek till Turkiet sakta övergår i en mycket stark pessimism. Boken skildrar tiden 4 mars 1995 till 4 mars 1996. Dag för dag kan man här följa hur Nordbrandts liv påverkas av det politiska och sociala händelseförloppet i Turkiet, och hur hans ljuva exil alltmer liknar en tvångströja.

Samtidigt är dagboken ett slags skrivövning eftersom författaren parallellt med skrivandet lär sig hantera den dator den skrivs på. När Turkiet nalkas en ny tid, som i alla avseenden också är en gammal svunnen tid, kämpar författaren med den nya teknik som ska förmedla hans tankar. ”Det har været en helvedes ’litterær’ måned. Af samma grund har jeg heller intet fåed skrevet” antecknar han den 30 september och fortsätter: ”Nu regner det, og der står nogen og glor. Nogen. Glor. Det varer hele dagen, så den varer et år. Man ved, hvad det er, man dør af, og har egentlig ikke noget imod det.”

I december erinrar han sig barndomens segelturer på Öresund, och säger: ”Hvor Norden dog er grim, bleg og modbydelig.” Turkiet glider mot en osäker framtid och Nordbrandts bokbestånd ruttnar och möglar i den fuktiga värmen.

Idag (detta skrevs 2006) är det en mycket svartsynt Nordbrandt som skildrar Turkiet, och det är i den nya boken han gör det:

”Nogle af mine bedste venner er muslimer, og jeg tager skarpt afstand fra fremmedhadet i Danmark (og alle andre steder).Men det betyder ikke at jeg kan acceptere islam. Jeg betragter den som en historisk ulykke.” skriver han. Och det är med ett citat ur Koranen han utvecklar sitt resonemang, ett citat som säger att Abu Lahab måtte försvinna och hans händer vissna, han ska brinna i en flammande eld tillsammans med sin hustru. Så säger Nordbrandt, att dessa verser är ”nogle af de mest hadefulde i Koranen, men langtfra de eneste”.

Det är denna typ av våldsamma utsagor i en helig skrift som får Nordbrandt att beteckna religonen som sådan som en historisk olycka. Men vad får honom att dra denna radikala slutsats? Vid närmare eftertanke är också kristendomens heliga skrifter fulla av detta slags hämnande Gud. Kan man nöja sig med att hämta verser ur Koranen eller Gamla testamentet för att förstå Nordbrandts slutsats. Nej, jag tror inte det räcker. Man får nog söka sig till hans barndom för att se hur han mycket tidigt präglades av inställningen att all religionsutövning är dumhet. Han formulerar det själv på annan plats i boken:

”Så længe de, der styrer verden, henviser til magter, som ingen kan bevise eksisterer, og hvis formodede natur modsiges af den videnskab, som menneskeheden har indrettet sit liv efter, vil der nok ikke være nogen ende på de trojanske krige”.

Det är alltså inte en särskild religion som orsakar Nordbrandts starka misstro. Det är bokstavligt talat allt prat om makter utanför människans kontroll, oavsett vad de kallas eller kallar sig själv.

När islamismen vann sina övertygande segrar i Turkiet var det dags att återvända hem till Danmark. Och väl hemma finner han en kultur där folkkyrkans representanter ”af Dronningen modtager folkekirkens præster de samme ordener som militærets folk, og alligevel taler præsterne uden blusel om ’moral’ og ’kristne værdier’. Er kombinationen Gud, konge of fædreland en kristen værdi? Er titlen general en kristen værdi? Historien kunne godt give det indtryk, men mon Jesus vile have skrevet under på det?”

Så resonerar en modern dansk poet som vägrar inlemma sin diktning i någon högre statlig eller religiös institutions tjänst. Och det är denne poet som också utgivit diktsamlingen Guds hus: ”Som et modent granatæble/ for den tørstende/ var vores kærlighed i Guds Hus:/En hård, blank skal./ Fuld af sød, rød saft/ umulig at drikke/ uden at komme til at knuse/ de bitre kerner i den.”

Lyssnar man på tonfallet förstår man att det inte är en hatisk man som talar. I dansk press har jag sett insändare som betecknat Henrik Nordbrandt som hatisk, för att han i essäer, artiklar och intervjuer förklarat varför han tycker så illa om religioner och de politiska rörelser som föds ur dem. Jag tror att dessa reaktioner har mer att göra med de tabun som idag finns i Europa när det gäller islam. Ty Nordbrandts kritik av islam skiljer sig inte nämnvärt från den kritik som alltsedan 1950-talet riktats mot kristendomen.

Man ska inte läsa honom som om han vore hatisk eftersom hans kritik ingår i en lång västerländsk tradition. Man ska läsa honom som den upplysningsman han är. Henrik Nordbrandt är i den meningen också en nordisk mystiker, full av respekt för livets alla outgrundligheter. Även om hela hans livssyn tycks rotad i upplysningstraditionen, hindrar det inte honom att ständigt umgås med det heliga, vilket tycks vara en av poesins hörnstenar. En poet som bara litar till förnuftet skulle inte ha varit en poet.

Nordbrandts idévärld sträcker sig från den materiella världen och dess lagbundenhet, till den lyriska mystik som ofta gestaltas i samlingen Guds hus: ”Matematik er for datamater./ Guds hus er for vand, /figentræer, slanger og æsler/ og folk som har fået evnen/ til at le ad det indlysende.”

Ur min bok Stormar och vilopunkter från 2006. Om någon vill läsa hela boken så går det bra att beställa den direkt från mig. Jag har en restupplaga kvar.

torsdag 18 november 2010

Yttrandefriheten, islam och islamismen.

Ayaan Hirsi Ali, en av islams främsta kritiker.

Låt mig börja med ett citat. Orden är skriven av en svensk intellektuell som tidigt i livet konverterade till islam:

"För drygt fem år sedan började jag ifrågasätta min tro på Gud. Det var en smärtsam, men nödvändig process. En drivande faktor i denna process har varit mina erfarenheter av islamiskt kvinnoförtryck. Som muslim hävdade jag att det inte var islam det var fel på, utan muslimerna (...) Efter min "avislamisering" har jag insett att det förhåller sig precis tvärtom: det är inte muslimerna det är fel på, det är islam. Jag menar att många troende muslimer blir låsta av islam till vissa åsikter och praktiker. Att hävda att det inte finns objektiva kriterier för förtryck klingar falskt."(Pernilla Ouis i tidskriften Humanisten, november 2009).

Det som här följer är några reflektioner kring islamisk väckelse och krav på inskränkningar av yttrandefriheten. Texten ingick i min bok Stormar och vilopunkter som utkom 2006.

Helle Merete Brix:/Farshad Kholghi/Peter Legård Nielsen: Fri tale. Danske kunstnere om ytringsfriheden (Gyldendal, 2005).
Ayaan Hirsi Ali: Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld (Bonnier Fakta, översättning av Joakim Sundström, 2005)
Botho Strauss: Kopistens misstag (Norstedts, översättning av Lars W. Freij, 2000)
Jósef Tischner: Solidaritetens etik (Åsak, översättning av Anders Bodegård, 1984).

”Högmodet och inbilskheten att vilja härska bortom graven är det mest löjeväckande och oförskämda av allt tyranni. Människa äger icke människa, ej heller äger något släktled del av kommande släkten.” Så skrev Thomas Paine för mer än tvåhundra år sedan i Människans rättigheter, ett våldsamt angrepp på den engelska kungamaktens ärftliga tyranni. Thomas Paine hade idémässigt anslutit sig till franska revolutionen och därmed också till upplysningen. Mot denna fria människa satte tyranniet in allt vad den hade av kraft och möjlighet. Hur har tiden sedan dess visat att makten kunnat förhålla sig neutral till upplysningsidéerna och dess uttolkare? Tyranniet har förvisso fortlevt, om än inte i de länder där Thomas Paine drabbades av det.

Man skulle kunna säga att Salman Rushdie är den moderne, i det demokratiska Europa verksamme författare som först fått känna på vad tyranniet innebär i praktiken, eftersom den dödsdom som utsändes av ayatolla Khomeini, fortfarande efter dennes död är giltig. Det är bokstavligen tal om ett tyranni som ärvs, och det är därför inte heller konstigt att den danska antologin Fri tale utgår ifrån just denna fatwa i många av bidragen. Man skulle också kunna säga att 1989 års fatwa, vilken alltså kom samma år som Berlinmuren föll och man började skönja en större frihet i Europa, är något av en vattendelare sedan dess. Är det rimligt att religiösa vanföreställningar styr det fria ordets öde i vår del av världen? Vattendelaren har senare förstärkts, i och med att fatworna inte bara kommit från en annan världsdel, utan de facto flyttat in i de europeiska samhällena. Det rituella mordet på filmskaparen Theo van Gogh i Amsterdam blev i det avseendet nästa upptrappning och nästa vattendelare. Det kom i en tid som helt präglas av 11-septemberdåden och de därpå följande terrorattackerna mot Madrid, London och en rad andra städer, både i och utanför Europa.

Är yttrandefriheten i Europa hotad? Den människa som i ett eller annat avseende betraktar den som given begår ett stort misstag. Att för dagen inte ha ett behov av att yttra sig, betyder inte att den finns, trots min egen tystnad. I samma stund jag tar till orda ser jag om det jag sagt låter sig sägas. Att kritisera religion har i alla fall i min egen kulturkrets betraktats som en självklarhet. Någon gång mot slutet av 1960-talet upphörde väl intresset för det ”hädiska”, och den kritik som i ett eller annat avseende riktats mot den kristna kyrkan, både som religion och som institution har efterhand tyckts mer och mer ointressant. De debatter som trots allt förts, som kvinnoprästfrågan eller homosexfrågan, har för den icke troende tett sig som å ena sidan inomkyrklig problematik och å den andra sidan som mellanmänskliga och rent allmänt giltiga för samhällslivet och kollektivet i stort. Med islams starka grepp om Europa har denna situation radikalt förändrats. Plötsligt har 1950-talets hädelser blivit som nya. Att kritisera islam har blivit synonymt med främlingsfientlighet. Att angripa religionens urkunder – vilket t.ex. den franske författaren Michel Houellebecq (islam är "världens knäppaste religion", Svenska Dagbladet 23/8-2005) och den italienska journalisten Oriana Fallaci (" Om vår kultur har samma värde som en som kräver burqa, varför tillbringar ni då er semester i Toscana och inte i Saudi Arabien?” The Wall Street Journal, Opinion Journal 13/3-2003 ) gjort i sina angrepp, vilka varit både starka och principiellt djupgående – har inneburit en risk att hamna inför rätta, anklagad för att begå ett ”hatbrott” eller att ”kränka en världsreligion och dess utövare”.

För konstnärer som på 1950- och 60-talen angrep katolska kyrkan på samma sätt – som t.ex. Fernando Arrabal – skulle dagens situation ha framstått som mycket osannolik, därför att deras eget agerande bidrog till att göra ”hädelsen” alltmer ointressant och marginaliserad. Arrabals angrepp var inget självändamål. Lika lite som tidigare angrepp på kristendomen har varit det. De syftade till förändring, till upplysning där vanföreställningar och myter härskade. När Ingemar Hedenius utgav sin bok Tro och vetande 1949 blev det något av sista spiken i kistan för dem som fortfarande tyckte att man skulle dra människor inför rätta för att ha hädat. Hedenius skrädde inte orden och konstaterade: ”Vi står inför valet att antingen förkasta den kristna tron i alla dess former eller just i den viktigaste livsåskådningsfrågan vända oss bort från förnuftet, det enda instrument vi har för att få hållfast klarhet om verklighet och vår situation i den.” (s. 131). Hedenius kunde inte ha föreställt sig att ett land som Sverige återigen skulle göra avkall på vunna framsteg och ställa sig i vanföreställningarnas tjänst, genom att misstänkliggöra och tabuisera kritiken mot en religion. Hädelsen skulle på nytt bli både intressant och central. Botho Strauss, som själv tycks vara bekännande kristen, skriver i Kopistens misstag: ”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! (Och jag senast på nytt i Canettis Masse und Macht). Och så uppstår religionernas makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”(s. 47)

I vår tid är religionen alltså lika fräsch som en nyutsprungen ros, och framstår kanske som en av de stora stridsfrågorna för dagen. Återigen kan vi ”häda” och angripas för att vi gjort det. Vi kan inte bara angripas med ord av troende människor. Vi kan råka betydligt värre ut en så om vi formulerar ett tvivel eller en ateistisk tanke. Det är nämligen stor skillnad på gudstro och religiöst formulerat hat. Skillnaden mellan fredsfursten Jesus i den kristna traditionen och krigsherren Muhammed inom islam kan inte bli tydligare än den är just nu. När människor mördas eller drivs till tystnad av islams förespråkare kan man inte karaktärisera situationen på annat sätt. Hur har då sekulariserade europeiska samhällen kunnat drivas hit? Vilka krafter har styrt utvecklingen, och i hur hög grad är vi själva skyldiga till att den ledde hit? Jag skulle vilja börja besvara dessa frågor med att hävda, att tiden efter Förintelsen bestämt vår egen räddhågsna, nästan undanglidande, relation till folk och kulturer utanför den kristna och/eller sekulära. Varje nytt inslag i våra länder, som nått oss antingen med invandringen eller med den globala sammansmältningsprocessen, har gjort oss osäkra och försiktiga.

I och med att de officiella ståndpunkterna präglats av erfarenheterna från Förintelsen har också varje kritik mot invandringens karaktär eller omfattning stämplats som ”rasistisk” eller ”främlingsfientlig”. Ingen, bokstavligt talat ingen, har i det offentliga samtalet tagit risken att förknippas med nynazistiska eller andra extrema rörelser och har då hellre tigit, också inför de uppenbara missförhållandena. I ett land som Sverige, där det blivit ett brott att hissa den svenska flaggan och att sjunga psalmer i kyrkorna på skolavslutningen har varje meningsyttring om nation, identitet, språk och kulturtradition stötts ut ur offentligheten till förmån för en offer-kultur där alla resonemang utgår ifrån abstraktioner som ”etnisk rättvisa” och ”etnisk representation”. Med begrepp som ”andra-generationens invandrare” har vi skapat en mytologi som dels baseras på att en ättling till invandrare för alltid själv kategoriseras som en sådan, dels på en rad tabu-belagda ämnen. Till exempel har det betraktats som ”främlingsfientligt” att diskutera islam, om en invandrare varit muslim, eftersom denna då kunnat känna sig ”kränkt”. Det lustiga med den uppkomna situationen är att den så radikalt skiljer sig från efterkrigstidens kristendomskritik: den har kunnat framföras utan minsta hänsyn till om en kristen människa skulle ha känt sig personligen angripen. Och just denna kritiska hållning till ideologiska och filosofiska system måste vara en av demokratins och yttrandefrihetens grundpelare, eftersom den till sin karaktär aldrig riktar in sig på en enskild människa som omfattar dess idéer utan på idébygget som sådant.

Författaren Anders Johansson, poeten som vid sidan av sina diktsamlingar är mest känd för sina vackra bild- och textskildringar av öländsk natur och djurliv, fick känna på vad ett engagemang i dessa frågor kan innebära. Vårvintern 2003 startade han en debatt i Ölandsbladet om invandringen och de islamistiskt präglade svenska gettona. Han ställde en rad kritiska frågor och undrade bl.a. över hur nationsbegreppet angrips i en tid av våldsamma etno-sociala konflikter. Han påpekade också, på tal om den stora muslimska gruppen bland invandrarna, att ”hedersmord, kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av etniskt förankrade kvinnoförtryck är förbjudna enligt svensk lag.” (s. 66) Om man deltar i debatten med sådana synpunkter blir man snabbt stigmatiserad.

Anders Johansson blev utkastad från Carlssons förlag där han i många år utgivit sina naturböcker. Detta fick inte sägas! Och sades det ändå fick man räkna med repressalier eller utstötning. Anders Johansson fick just detta, men understryker själv idag att han högt värderar den frihet det inneburit. Det spelar ingen roll hur man ser på företeelser som omskärelse eller hedersmord – om man anser dem kulturellt eller religiöst betingade – poängen är att de inte får diskuteras. Det är själva motsatsen till den frimodighet som bör utmärka en demokrati, där själva livsluften är det fria ordet.

Själv skrev jag sommaren 2005 ett stort reportage om brottsligheten i min egen hemstad. Den ledde till mängder av sympatiyttringar från läsarna. Men brottslingarnas familjer anmälde Kristianstadsbladet för Pressens Opinionsnämnd, och skrev bl.a. i sin anmälan att de ”kände sig som offer för yttrandefriheten”. Jag tror att detta är ett klassiskt exempel på hur tystnaden lett fram till fatala missförstånd. Man kan rimligen inte vara ett offer för en grundlagsstadgad frihet så länge man själv orsakat en publicistiska uppmärksamheten.

Det finns en rad exempel från svensk offentlighet. De få människor som vågat sätta ord på sammanhangen och visat på sambandet mellan islamisering, getto och brottslighet har på ett eller annat sätt marginaliserats, avskedats eller tystats. Man kan i sammanhanget påminna sig vad Kåre Bluitgen skriver i den danska antologin Fri tale, danske kunstnere om ytringsfriheden: ”Der er idag så mange i det offentlige rum og i den offentlige debatt, der føler sig krænkede, at man kan fordre svin med dem. Der er tale om mennesker, hvis ytringer tillægges stor værdi af mediefolk og politikere; det er nærmest blevet et argument i debatten at føle sig krænket.” (s.105) Men Bluitgen visar att det finns ett historiskt samband för denna känsla av kränkning: ”På et område stammer traditionen med att gengælde verbal krænkelse med vold fra Muhammed selv. Digtere, der krænkede hans ære, beordrede han dræbt. Det gjaldt bl.a. den gamle jødiske digter Abu Afak og den kvindelige digter Asma bint Marwan.” (s. 108)

Mot hela den räddhågsna kultur, vilken inte tar strid mot farliga tendenser i det egna samhället, skulle jag vilja ställa en helt annan. När den polska kommunismen äntligen bjöds motstånd av en stor folkligt rörelse, djupt förankrad i den katolska tron, Solidaritet, skrev en av kyrkans män, Jósef Tischner en uppfordrande bok, Solidaritetens etik, i vilken vi kunde läsa om ett helt annat slags människor: ”Människorna kastar av sig sina masker, går ut ur sina gömställen, visar sina verkliga ansikten… Saken gäller människans värdighet, vilket i sin tur har sin grund i hennes samvete. Den djupaste solidariteten är samvetenas solidaritet.”

Just i detta historiska ögonblick ser det ut som en stark religiös tradition möter upplysningstraditionen och ger människor mod och ansikten. Därmed blir också deras röster – och samveten! – synliga inte bara kollektivt utan också, och kanske framför allt som ett tydligt budskap till tyrannerna: er tid är förbi, våra samveten tillåter inte längre att ni härskar över oss. Det som hände i Polen i början av 1980-talet tycks idag som bortblåst. I Europa råder ett slags spänd tystnad, som väntade folken på något, en förlösning, en avgörande vändning, en förändring. Hukande under EU-diktaten och den kulturella nivelleringen låser vi våra dörrar med dubbla lås och hoppas att ingen ska kunna läsa våra innersta tankar.

Mot den bakgrunden är det befriande att läsa Ayaan Hirsi Alis bok Kräv er rätt! Själv född in i en muslimsk kultur har hon trätt ut i ljuset, deltagit i debatten, engagerat sig politiskt och på andra sätt argumenterat emot en religion som kräver av sina anhängare ”ett skräckfyllt förhållande till Gud” och ”fullständig underkastelse” (s. 8). Hon gör allt annat än tiger. Hon samtycker inte. Hon ansluter sig till den tradition där samvetet och övertygelse formar orden. Men låt mig för ett ögonblick återvända till Botho Strauss. Om man läste resten av det stycke jag tidigare citerade av honom skulle man finna något ytterst bestickande. Han skriver nämligen: ”Den nya sfäruppdelningen är verkställd sedan länge. Den ena sidan utkämpar trosstriden, den andra kämpar för en djupare förståelse av den som har en annan trosuppfattning. Det skulle ju också kunna tänkas att man i en sådan konflikt återupptäckte eller stärkte sin egen sakramentala identitet.”(s.48) Det är något helt annat Strauss är ute efter. Frågan är om hans tanke är realistisk i en tid då kriget redan proklamerats och alla tankar på samtal och lärdom om den andre skrotats? Kan upptäckten av den andre stärka en kristen tradition?

Hirsi Ali skulle förmodligen inte hålla med Strauss, eftersom hon in på bara huden fått känna av motsatsen. Ytterst är det den egna erfarenheten som avgör ställningstagandet, hur ”fördomsfria” vi än vill framställa oss själv, inför spegeln eller andra människor. Vad är det då Hirsi Ali fått vara med om? Vad är det som lagt grunden för hennes frihetliga tänkande?
Låt mig först bara påpeka, att hennes bok i både Sverige och Danmark mötts av arrogant kritik. Det är hon som kallas ”provokatören” – därför att hon kritiserar en rörelse och en ideologi som har mord på sitt program. I liberala Information kunde man t.ex. läsa om utgångspunkten för hennes kritik, att den har en ”mildest talt diskutabelt præmis” – och man frågar sig varför. Jo, för att Hirsi Ali talar klarspråk och kallar den islamistiska rörelsen ociviliserad och medeltida. Den upplyste liberalen vill helst ha en diskussion som utesluter klarspråket, av rädsla för att såra någons känslor eller kränka någons identitet. Just samma hädelse-politik jag tidigare belyst.

Hirsi Ali har inte haft annan anledning att omvärdera sin muslimska uppväxt än en erfarenhet och dess fysiska tyngd: ”Jag förebrås för att jag inte gör någon skillnad mellan religion och kultur. Kvinnlig omskärelse skulle inte ha något med islam att göra, eftersom den här grymma ritualen inte förekommer i alla islamiska samhällen. Men islam kräver att kvinnan är oskuld när hon ingår äktenskap (…) Genom islam har sådana lokala sedvänjor spritts, förstärkts och blivit heliga.” (s.25) Hennes nya liv, som sekulär medborgare i ett demokratiskt land, präglas av upplysningens ideal. Hon är i själen en syster till Thomas Paine, och det hennes kritiker kallar för ”provokationer” är just beståndsdelar av denna upplysning.

När hon gjorde filmen Submission, Part 1, tillsammans med Theo van Gogh var det uttalade syftet att med citat ur Koranen visa hur religionen som sådan föreskriver underkuvandet av kvinnan, både i familjen och i samhället. Hennes kritik bygger på att belysa faktiska förhållanden, inte att skenfäktas. De krigiska verserna ur Koranen står därför skrivna på den pryglade, blödande och nakna kvinnans kropp. Filmens titel är densamma som betydelsen av ordet islam: underkastelse! Och det är bokstavligt talat denna nakna kropp som man kräver underkastelse av: ”Oh, Allah, när jag ligger här sårad och nedbruten hör jag inom mig domarens röst när han förklarar mig skyldig. Straffet jag dömdes till finns i dina ord: ’Skökan och skökokunden skolen I giva hundra gisselslag vardera; Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion om I tron på Gud och den yttersta dagen’”. Den straffade kvinnan heter Ashia. I filmen ligger hon i fosterställning. Hennes kropp är full av sår och ärr, och ur Koranen läser man den text som heter Ljuset (24:2). Kan det bli tydligare än så? Är inte bilden av den sönderslagna kvinnan just den illustration som texten kräver?

När jag ställt dessa frågor knyter jag gärna an till det Jósef Tischner skrev. Motsatsen till den underkuvade människa, vars kropp är fullskriven av aggression – texter vars banalitet heligförklarats i den muslimska traditionen – återfinns just hos honom: det öppna ansiktet, den orädda blicken, viljan att låta samvetet tala och därigenom säga emot all ärftlig tyranni. I den meningen står han mitt i upplysningens bästa avsikter, som en fri människa, redo att fatta sina beslut, välja sin framtid och göra det i gemenskap grundad på den tradition och det arv han eller hon tilldelats.