tisdag 16 november 2010

Låtsa sig en yta eller försöka förstå ett innehåll? Svåraste frågan i vår tid.

"De seriösa - Allvarligt tänkande människor upplever sig i umgänget med andra som komedianter, eftersom de då, för att bli förstådda, alltid först måste låtsa sig en yta".

Det skriver Friedrich Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt (Symposion Samlade skrifter, band 3, översättning av Lars Bjurman).

Är det inte så att varje dagspolitiskt skeende ger oss bevis för detta? När de reflexstyrda ger uttryck för sitt "engagemang" och sin "upprördhet" gör de så, bara för att de nöjer sig med det de omedelbart inhämtat från tv-rutan, datorskärmen eller som följt med som bagage från barndomshemmet (många i min föräldrageneration röstade på socialdemokraterna, för så "har jag alltid gjort", reflexen följde dem hela livet).

Om man inte allvarligt syftat till att förstå skeendena nöjer man sig med att göra så. Men om man verkligen vill förstå, vad gör man då? Ack, informationen, kunskapen, bakgrunden till skeendet finns tillgänglig överallt för den som bara orkar läsa. Vi har bibliotek i vårt land. Vi har möjlighet att låna eller skaffa de böcker som behövs för inlärningen. Det finns datorer där man kan koppla upp sig till kunskapsspäckade hemsidor. Före datorerna menade jag att uppslagsverken på biblioteken gav oss det vi behövde för att kunna gå vidare.

En parlamentarisk demokrati styrs av en regering och en riksdag som valts av ett folk som knappt kan namnen på partiledarna, än mindre något om de ideologiska och politiska rötterna och linjerna. Varför är det så? Jag tror det är så därför att det är enklast och bekvämast att avstå. Hur ska jag då kunna diskutera med de människor som valt att avstå från kunskapen? Jag har två val: antingen kan jag vända och gå åt ett annat håll, eller så tvingar jag mig, med Nietzsches ord att låtsa mig en yta. Det sista är en omöjlighet. Det är både fysiskt och mentalt omöjligt.

*

För övrigt noterar jag att Allan Schwartz, integrationskonsult och representant för romernas paraplyorganisation Delegation och forum med roma och sinti som företräder drygt 85 procent av landets romer, skarpt tar avstånd från Maria Leissner och hennes uppskruvade och sanslösa rapport tidigare i år. Han skriver på Newsmill bland annat:

"Nu skräms vi romer av de förslag som föreslås av demokratiambassadören Maria Leissner i betänkandet Romers rätt – en strategi för romer i Sverige (SOU 2010:55). Hon skyr inga medel när det gäller att försöka svartmåla svenska folket i romernas namn, något som vi inte alls önskar göra. Hon talar i vårt namn på ett sätt som inte sammanfaller med vad vi tycker, tänker och vill säga själva (...) Så som framkommer i betänkandet vill Leissner att man ska kasta en anklagande syndabocksmantel på det svenska folket och få svenskarna att erkänna övergrepp, rasistiska illdåd etc. Detta ska ske genom en ”sannings- och försoningskommitté”, som Leissner vill driva fram. Först därefter – så att Leissner ska ha en uppgift under lång tid framöver – ska det ”byggas broar” mellan romerna och majoritetssamhället. Leissner förbiser sitt eget bisarra dubbelmoraliska handlande då hon bokstavligt själv, med alla medel, helt vill äga romernas egna frågor på alla fronter. Det är skrämmande att läsa hur Leissner återkommande angriper hela Sverige inom samtliga områden för att romerna – enligt henne – inte får vara delaktiga medan hon själv helt utesluter oss från all insyn och delaktighet. Hennes handlande strider mot mänskliga rättigheter och de skilda nationella och internationella rekommendationer som finns med och som hänvisas till i betänkandet."

Detta är också en sak där man måste välja yta eller innehåll innan man reflexmässigt ylar med hundarna.

Foto: A. Nydahl oktober 2010.