Lilian Edvall. Foto: T. Olsson.Hur skriver man om barndomen, utan att det framstår som konstruerat? Jag har själv haft anledning att fundera på saken. Tonen är kanske viktigare än allt annat. Det tidstypiska, omständigheterna och miljöerna. Men att försöka göra sig till barn blir aldrig bra. Då vänder i alla fall jag mig ifrån berättelsen. En medelålders människa som i texten leker barn blir bara ett slags yta och teater. Lilian Edvall har i sin vuxendebut, efter många barn- och ungdomsböcker lyckats med just tonen. Det finns enskilda formuleringar i Och hundarna skällde alltid på nätterna (Tusculum) som gör att jag får förtroende för hennes Margrete. Hon är solidarisk med den lilla flickan, på ett omedelbart och samtidigt ärligt sätt. Ger henne miljön där hon lever: "Älvdalen var smal och vacker och låg mitt i femtiotalet" säger hon inledningsvis. En så enkel, vacker mening ger läsningen hela förutsättningen. Vi vet var och när detta utspelar sig, och: "Det fanns en pappa också men det var så vist ordnat att hon ingen behövde. Andra kanske behövde men inte hon. Hon var en person utan pappabehov." Och ändå berättar hon för oss om hur detta "behov" uppstår när Margrete vårdar sitt "enda sköra minne" av honom. Margrete går med honom i skogen och plockar bär. Han är nästan nittio och tiden är snart utrunnen. De flesta av oss kan känna igen hur en trasig relation repereras när det nästan är för sent. Pappa- och mammabehovet känner vi igen hos Lilian Edvall. Det är både skört och vackert.
Men i barndomen representerar pappan hemmets tystnad, den kvävande: "Han tog sådan plats med sin kolossala tystnad." Edvalls skildringar, korta, förtätade och språklig genomarbetade för läsaren till barndomens kända platser: skolan, kompisarna, den första kärleken, brodern som rökte John Silver utan filter, längtan efter den egna identiteten: "Hon ville aldrig bli pojke. Hon var ingen pojkflicka. Hon var ingen flickflicka heller. Hon var en neutral flicka." Kroppen växer, förändras, utvecklas, i spegelbilden finns kanske hennes jag.Vi följer henne in i vuxenlivet. Inget vet vi om hur det går för henne. Men hon har vuxit sig ända dit. Och Lilian Edvalls fina berättelse griper mig. Jag tror på vartenda ord och när jag läst färdigt funderar jag på min egen barndom. "Ut över flickrummets rosenknoppstapeter blickade Brigitte Bardot med ena armen lyft, beslöjad blick och en självmedvetet putande mun (...) Brigitte var snygg. Elvis farlig. Sedan kom han som slog. Och alla de andra. Det skulle ordna sig. Man fick ta steg för steg." Så är det väl, med det vi kallar livet.
