söndag 21 november 2010

Söndagen den 21 november; regn, grånad, cykeltur, skyddad av inget.

Novembergrånaden som en nedfälld persienn framför mig när jag cyklar på byvägen. Allt är vått, kinderna stelnar i en smärtsam grimas. På vägen mellan by och by utmed nakna, svartkladdiga åkrar förbannar jag varje bil som kör förbi och lyfter vägbanans pölar till kaskader som slår in över mig.

Det är snart slut för den här gången. Året har följt mig som en lydig hund, men alltid bakom. Inte en dag har ens försökt dra mig med. Jag har passivt stått stilla och när jag flyttat mig ett steg eller två har dagen följt med. Året blev inte de inställda upprorens men väl de inställda uppdragens. Jag har inte saknat de dagliga maningarna till rättning i ledet. Svensk offentlighet är en tvättinrättning där både kemikalier och vatten tagit slut. Allt är smutsigt, allt är indränkt i årtiondenas lögner och halvsanningar.

På onsdag beslutar sig riksdagen för att anta en ny grundlag. Det finns ingen fridfull oas runt hörnet och den som letar efter nyckeln till folkhemmet får fortsätta leva på illusioner. Det som redan skakat Grekland skakar nu Irland. Om (eller när?) den monetära unionen rasar samman kommer någon att viska: lille man, sök din räddning snabbt. Jag fortsätter cykla in i den våta novembergrånaden. Där inne, skyddad av inget och angripen av ingen, bidar jag min tid.

Bilder av A. Nydahl