Jag tar två steg bakåt. Bläddrar i minnet och böckerna. Ser vad jag skrev då, när jag för många år sedan började gräva i fadons historia och mentalitet. Jag skrev:"Jag drev för vinden. Jag drev med vinden. Jag drev. Det är mer än tjugo långa år sedan det upphörde. I fadon fann jag en exilplats. Med dess hjälp bröt jag mig ny mark och valde en annan väg. Varför? För att inget alternativ gavs."
Det kunde räcka för att se att det inte var något som skilde sig från mitt eget inre tillstånd, som gjorde att fadon blev min hemvist. Jag hade redan varit med om detta så många gånger att jag genast såg att det var mitt. Inget alternativ gavs.
Och så skrev jag:
"Vilken längtan ryms för mig i saudade? Vilken sorg, vilken glädje? Jag verifierar begreppet dagligen. Inombords förvandlar jag det från ett portugisiskt till ett svenskt ord. För mig går gränsen inte längre mellan språken, den går mellan vägen människorna väljer. Jag valde tystnaden. I fadon finns intimiteten: öga mot öga, mun mot mun, längtan född av längtan och längtan mättad av längtan."
Var det rentav så att jag de första nätterna i Bairro Alto för tjugosex år sedan tyckte mig ha funnit platsen/ordet/känslan som sammanfattade en längtan vars kärna var både erotisk och existentiell? Alltmer tror jag det.
Det som gått förlorat de senaste åren har gjort det på grund av min ökande oförmåga att resa, att ens vara ute bland människor i trånga och slutna miljöer (buss, tåg, flyg, biografer etc.) och min avsmak för det resande som är en gigantisk industri, där också flygplatserna helt är i händerna på konsumismen med sina evighetslånga rader av butiker och handelstorg. Jag valde att avstå och hamnade därför vid sidan av, också fysiskt och mentalt. Trots det finns det en inre drivkraft som säger mig att jag åtminstone en gång till i livet ska besöka Lissabon. Om lidandet i resan är stort, är kanske befrielsen vid ankomsten större?
Foto: Ulf Bergqvist. Argentina Santos sjunger fado.
