söndag 31 juli 2011

Var tog upplysningsidealen och det sekulära landet vägen? Om fobier och verkliga hot.




Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell, Blaise Pascal, Karl Marx, Fernando Arrabal - någon?) Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhems- terroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

För detta inlägg har jag stängt kommentarfunktionen. Skälen är två: jag vill inte höra fler “synpunkter” från de politiskt korrekta, och jag vill inte få klappar på huvudet från de oskuldsfulla. De ställningstaganden jag gör är väl genomtänkta.

Uppdatering, en kommentar från författaren Anders Johansson:

"I väst har ju begreppet modernt bland annat inneburit skiljande av kyrka och stat. Kristendomen har blivit en religion av tro, inte lag. Även under medeltiden fanns en långtgående allians mellan sekulära härskare och den katolska kyrkan. Efter reformationen tog politiken en sekulär vändning som sedan fördjupades med demokratins genombrott. I kontrast till detta är islam en religion av tro och lag, i vilken det inte råder någon åtskillnad mellan det heliga och det sekulära. Och i den händelse de kommer i konflikt har det heliga tolkningsföreträde!

Den som försvarar islam i vårt samhälle är enligt min mening fullständigt aningslös och historielös. På kort tid kan vi lägga alla sekulära landvinningar i grus och aska. Tänk bara på de socialdemokratiska pionjärerna, inte minst Hjalmar Branting, som stred och satt i fängelse för sitt försvar av sekulariteten. Hur ska man förklara dagens hovnigningar inför islam bland de s k intellektuella i media? Jag tror att det ofta finns personliga tillkortakommanden som projiceras men också en längtan efter "starka ledare" och "tydliga åsikter" som borde vara sanningssökande journalister och mediafolk helt främmande. Jag har för min del fullständigt förlorat tilliten till svenska media och går långa omvägar när jag ser en tidning. Jag vet ju att där härskar godheten och det politiskt korrekta. Sanningssökandet tycks inte längre ha någon hemortsrätt i pressen."

Foto: Ulrika W.

lördag 30 juli 2011

Aldina Duarte. Igen.

Aldina Duartes nya blogg Contos de fados (ung. Fadons berättelser) är en seriös och mycket trovärdig hyllning till fadon; såväl den musikaliska som den lyriska traditionen står i centrum. Duarte är en av få som är starkt medveten om sin kulturs litterära arv. Inte nog med det: den som vill se henne sjunga kan göra det i många filmer som finns på bloggen.

I min bok Musiken som föddes bortom haven finns en längre intervju med Duarte (och det är hon som finns på omslaget) där hon bland annat säger:

"Fadon är ju en musikalisk genre som rymmer mycket starka och intensiva känslor. Jag är helt säker på att det både finns människor som kan identifiera sig med dessa känslomässiga tillstånd och sådana som inte kan det. Och att det finns människor som aldrig skulle våga eller vilja ge dessa känslor en chans. Melankolin är en av fadons mest sjungna känslor. Mina favorittillstånd i fadon är sorgen, ensamheten, kärleken och hoppet. Orden är ett mänskligt fenomen, men de drabbar alltid mer om de bärs fram av musik. Orden är ett begåvat och fridfullt sätt att kommunicera, oavsett om de är skrivna, talade eller sjungna."

Lördagstankar.

Dagens rapportering från Norge berättar att ungdomarna trodde att de var med om en statskupp där norsk polis och militär var inblandade. Jag har funderat på det under förmiddagen.

Är det inte så att statens affärer alltmer förblir dolda för oss, och att de kritiska frågor som ställs om ekonomi, demografi, kultur, religion och politik alltmer marginaliseras och undertrycks? De senaste åren har det varit fråga om en ren häxjakt på varje kritiker av den rådande ordningen.

Försiktigt formulerade kritiska frågor har stämplats med välkända ord och fått många att tiga, hellre än att riskera arbete och vardagsfrid. Det finns ämnen man bara inte ska tala om, än mindre sätta tryckta ord på. Landets kultursidor uppvisar en kuslig likriktning. Den nivelleringsprocess som pågår applåderas just för att den är totalt ofarlig för makten. Det är nästintill omöjligt att hitta en tryckt publikation som är ambitiös och medveten om tidens pågående katastrofer.

Partibladen finns, de är meningslöst förutsägbara, oavsett om de utges av vänstern, högern eller något tredje. De så kallat "oberoende" publikationerna är i slutänden trogna en ideologi som på sin höjd är ett oförargligt muspip mot omständigheternas diktatur. Vem blir klok av att läsa sådana? Ingen, och kanske är status quo-dumheten deras enda och högsta mål. Med folkbildningens död har kritiskt tänkande fått lämna plats för korrekt tänkande. Det är inte en statskupp. Ännu värre: det är en kultur- och civilisations- "kupp".

Bild från finska Österbotten: Ulrika W.

Anders Johansson: Vid Stensjön.

Mina tidiga somrar förflöt i Segelsberga och vid Fröholmen, vid Mälarens stränder och vassvikar. Det var fina somrar. Men Stensjön i sydöstra Småland hade kunnat vara en alternativ sommar. Vid riktigt fina platser grips jag av känslan att livet kan innehålla en sådan valmöjlighet. Också här kunde mina somrar ha utspelat sig bland träväggar som mörknat av dröjande barndomar. Det finns också platser, det är jag övertygad om, där man aldrig varit men där man kan återfinna skärvor av barndomen. I fantasin kan jag alltså föreställa mig Stensjön som en barndomssommar. Strax innan jag ska fylla 64 år stannar jag till vid sjön; jag har gjort det många gånger förr under olika årstider. Men nu är det sommar. Det är julisommar, en svag vind; jag hör rösterna nerifrån badplatsen och ser två unga pojkar bära en stor luftmadrass till sjökanten. Jag tar en bild av dem, strax är de ute på vattnet och ligger där och gungar på sin madrass i den svaga brisen. Jag hör rösterna. Det är ett halvt dussin människor som badar här under solen där det vackra notblomstret nu slagit upp sina blåvita klockor och står och vajar för de lätta krusningarna i vattnet. Jag går inte ner till stranden. Jag ställer bilen vid den lilla parkeringsplatsen och vandrar sedan ner på Runes lycka som är kantad av morellträd, en hel rad av träd som dignar av svarta bär. Jag går där och äter av bären och lyssnar till rösterna, både närvarande och utestängd, genom den kronologi som löper genom mitt liv. Jag är närvarande på ett distanserat sätt. Det är en bitterljuv känsla som bemäktigar sig mig medan jag går där och äter körsbär och spottar kärnor och känner doften av torkat gräs och gulmåra och hör rösterna nerifrån sjön. Barndomsrösterna.

Text och bild: Anders Johansson

fredag 29 juli 2011

I familjesfären: Lykke 3 år.

Lykke, en lycklig treåring!

Lykke i famnen på moster Ditte, före kamerakapningen.

Igår fyllde mitt yngsta barnbarn, Lykke, 3 år. Dagen till ära fick hon själv sköta fotograferingen av sitt kalas. Hon tog så där 150 bilder och var mycket nöjd med resultatet. Här bara ett urval av de allra bästa bilderna (inklusive ett självporträtt)!

Moster Malin.

Självklar takstudie.

Moster Malin och mormor Birgitta i närstudie.

Grattisblomma med skärpa på storasyster i pappas knä.

Morfar Thomas.

Lykkes självporträtt.

Stoltenbergs kloka ord.

Inte oväntat är det Norges statsminister Jens Stoltenberg som står för de klokaste orden idag. Låt oss ta fasta på vart och ett av dem. Också den avslutande meningen i Voltaires anda:

Våre grunnverdier er demokrati, humanitet og åpenhet. Med det som plattform skal vi respektere ulikhetene. Likeverdet. Likestillingen. Og hverandre. Vi skal tåle debattene. Ønske dem velkommen. Også de ubehagelige.

Foto: Ulrika W.

Vulgariteter i massakerns spår.

Författaren Ola Larsmo, ordförande i Svenska PEN, gör sig i Dagens Nyheter skyldig till det slags vulgaritet som gör all diskussion om islam och islamism omöjlig.

Jag ber mina läsare att kika på ett litet urval av det jag i bloggen skrivit om islam och islamism under årens lopp. I länkarna finns inte allt det jag skrivit om Israel/Palestina, inte heller allt jag skrivit om den arabiska våren, inte heller allt jag skrivit explicit om albanska förhållanden eller den danska debatten. Några av ämnena berörs dock. Men länkarna handlar i första hand om islam och islamismen och den totalitära tankens hot mot yttrande- och tryckfriheten och den demokratiska ordningen.

Jag ställer frågan: på vilket sätt är mina ord och mina tankar medskyldiga till den norska massakern?

Var så goda:

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/tankar-kring-en-lugn-demokrati-och_9163.html


http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/nationalismens-gift.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/varldens-hjartslag.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/norman-h-gershman-besa.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/roger-scruton-om-kulturens-mening.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/06/arabisk-host-redan-ayaan-hirsi-ali.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/06/gilles-kepel-kampen-om-islam-atlas.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/05/islamismens-svenska-reaktion.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/04/resor-i-muslimska-kulturer_18.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/04/wafa-sultan-och-den-hatande-guden.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/mikael-jalving-absolut-sverige.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/mikael-jalvings-kapitel-om-mig-i.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/nils-dacke-islam-under-slojan-books-on.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/har-talas-det-klarsprak.html


http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/rattegangen-mot-lars-hedegaard.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/en-normal-muslim.html


http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/upplysning-eller-hatbrott-lars.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/danmarks-kulturminister-om-det.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/en-dansk-ottoman-henrik-nordbrandt_19.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/yttrandefriheten-och-islamismen.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/i-krigets-hus.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/vad-ar-det-man-vill-oss-annu-en-gang.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/islams-olika-ansikten-islamismens.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/jag-later-hundarna-yla-det-har-de.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/fore-och-efter-valet-fult-folk-fint.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/09/sveriges-vag-fran-folkhem-och-optimism.html

Foto: Ulrika W, Finland.

Tidig antologi om Irakkriget.

Jag skulle nog våga påstå att beslutet att störta Saddam Hussein mottogs med massivt stöd i Europa (trots att mycket lite talade för massförstörelsevapen och ingenting för bin Ladin-samband). Tony Blair fick en opinion emot sig i det egna landet, men de flesta såg tydligen hans allians med Bush-administrationen som något bra. Nå, åren gick och alltfler opponerade sig. De flesta som jublade då ger numera mest ett pliktskyldigt och ljummet stöd för Irak-kriget, men låter alltjämt trupper finnas kvar i Afghanistan (även om flera länder dragit tillbaka sina i tysthet).

Jag själv? Åh, skulle jag sörja Saddam, nej då. Men jag försökte inte dölja det jag innerst inne trodde. Och det gäller både Irak och Afghanistan. Inte skulle den stormaktsledda koalitionen åstadkomma något långsiktigt gott med dessa krig. Och vem kan idag säga att dessa två krig lett fram till något avgörande positivt? Det finns ingen anledning att ens skriva en lista med argument.

Däremot påminner jag gärna om antologin Authors take sides on Iraq and the Gulf War. Den utgavs i London i mars 2004, på ettårsdagen för Irakkrigets början. Utgivare är Cecil Woolf Publishers, och det var han själv som i samarbete med hustrun Jean Moorcroft Wilson var redaktör för antologin. Den förde samman kortare texter skrivna av författare inför Irakkriget, men inkluderade också de texter som skrivits inför Gulfkriget 1990.

Jag blev inbjuden att medverka i antologin, och nedan kan ni läsa min text. Klicka på såväl omslag som inlagebilder, så kan ni dels se vem som medverkade och dels läsa min text. Låt mig bara nämna att sådana som Harold Pinter, Melanie Phillips, Beryl Bainbridge, Julian Barnes, Robert Fisk, Sara Peretsky och Nadine Gordiner var med i den senaste av de två antologierna. Det finns också skäl att säga att den engelska jag skrev inte är mycket att hurra för, och att den uppmärksamme också lätt inser att ett "not/inte" fallit ur en viktig rad i texten på sidan 63. Jag menar naturligtvis att motivet var olja och inte den irakiska nationens välmående.

Cecil Woolf, nu 84 år gammal, är för övrigt nära släkt med Virginia och Leonard Woolf.


torsdag 28 juli 2011

Rockdunkande scouter.

Det är världsscoutläger här i trakten nu. 40.000 scouter från hela världen. Nog hade vi räknat med tydliga tecken på det. Och vi har varit mycket positiva till deras ankomst. Men vad är det vi hör om kvällen? Jo, samma dunkande och skrällande rockmusik som på stadsfestivalen. Ingen kan numera umgås utan att det finns en högt skränande rockscen. Eller låter det så mycket när 40.000 scouter samtidigt täljer pinnar och lär nya knopar? Tvi fan säger jag bara.

Route Irish och den brittisk-amerikanska krigslögnen om Irak.

Jag behöver väl inte se spelfilm för att ha en bestämd uppfattning om Irak-kriget. Men när jag ser Ken Loach’s senaste film Route Irish, som idag släpptes på dvd, blir jag påmind om vilket smutsigt politiskt, militärt och ekonomiskt spel det handlar om. Loach har alltid intresserat sig för vanligt folks sorger och bekymmer. I Route Irish tycker jag att han träffar så hårt att det gör ont i magen. Jag ska inte ens ge mig på ett referat av filmen, som jag just sett klar, bara konstatera att den ger en bild av vad som händer i arbetarklasskvarteren i Liverpool när männen, sönerna och bröderna inte kommer hem annat än i småbitar instoppade i kistor.

Dubbelklicka på videon för helskärmsformat.

Om man inte får skrika när man ser detta, så kan man gråta. Ingetdera lär hjälpa, annat än att det ger en känsla av att filmen skänker en smula större förståelse för varför klyftan mellan västerlandet och irakierna bara kan bli större och större. Vem bryr sig om sorgesångerna i gränden? Har vi inte nog med egna problem? Man kan ställa vilka frågor man vill, men det är alltid svaren som avgör.

tisdag 26 juli 2011

Skulle jag avstå från kritik av moderniteten och islamismen? Tankar vid en skånsk sjö.

Dagens flykt gick till Bosarpasjön. Timmarna förflöt i frid och tystnad. En svan stannade till som om den ville umgås, sträckte hals, ja poserade. Efter fotograferingen fortsatte den. En holländsk och en tysk familj samtidigt, med respekt för friden. Medan pojkarna lekte ute på badbryggan, alldeles intill sin mormor försvann det holländska paret sakta ut på sjön i sin lilla båt.

Plötsligt slogs en bildörr igen, tystnaden bröts, tre chips&hamburgerfeta stockholmskvinnor vällde ut, skrikande, med en pojke som också han skrek, och bredvid dem två hundar, skällande. Min första reaktion var att säga till dem om hundarna. Jag pekade på skylten och bad dem avvika. De gick en bit åt sidan, hundarna skulle ju kissa. De lät dem göra det vid badplatsen grillhörna. Den mänskliga civilisationens avgrund var därmed närvarande och jag bestämde mig för att avvika. Bosarpasjön ligger djupt inne i den skånska bok- och tallskogen. Landskapet skiftar mellan mörk, tät skog och öppen odlingsmark. Jag läste i Ciorans Historia och utopi, den essä som heter Utopins mekanism:

“Ett stort steg framåt togs när människorna fick klart för sig att de måste förena sig och organisera sitt samhälle för att bättre kunna plåga varandra. Om man skall tro utopierna har människorna endast till hälften lyckats med detta; de erbjuder sig därför att hjälpa människorna, ge dem en lämpligare inramning för att åstadkomma fullständig lycka. I utbyte kräver de emellertid att man uppger sin frihet eller, om man bevarar den, använder sig av den endast för att skrika ut sin glädje mitt under de lidanden människorna samtidigt tillfogar varandra."

"Detta tycks vara meningen med den infernaliska oro lidandet för med sig. Hur kan man under sådana förhållanden låta bli att föreställa sig en bakvänd utopi, vilken likviderar det obetydliga goda och det oändligt onda som är förenade med all social ordning, vilken den än må vara? Förslaget är lockande, frestelsen oemotståndlig. En sådan mängd abnormiteter - hur skulle man kunna få slut på allt detta? Det skulle krävas någonting jämförbart med det universella lösningsmedel som alkemisterna sökte.”

Efter en enda dag bland skrikande sjökants-ockupanter och efter helgens norska massmord är sådana tankar som Ciorans trösterika. Han skrev denna text 1960, men den tycks mig allt giltigare för varje dag. Nu hetsas det mot varje islam-kritiker, som om en intellektuell analys och ett stillsamt samtal, med den skrivna texten som enda vapen, kunde vara detsamma som terrorism. På vilket sätt har världens ledande islam-kritiker och erfarna och kunniga människor, själva komna ur muslimska miljöer skuld i den norske dårens dåd? Det är bara en slapp och bekväm mediamobb som kan hävda något sådant. Just nu tycks den ha total hegemoni, precis som den hade innan tystnadens och samförståndets vall bröts för tiotalet år sedan. Diskussionen kommer inte att upphöra. Varje våldsfixerad ideologi eller lära kommer att analyseras, motarbetas och diskuteras också i framtiden.

Jag kommer själv inte att låta min blogg eller mina böcker rensas från sådana texter, ens om de kan försätta mig i angreppsläge. Jag är van vid det. Hösten 2010 blev en mardröm, både med anledning av valet och med den pk-elit i journalistkåren som valde sina hatobjekt med föga finess.

Med sådana som Kertész, Cioran och andra kritiker av modernitetens värsta uttrycksformer, samt Scruton, Hirsi Ali, Sultan, Demirbag-Sten, Rushdie, Lars Hedegaard och många, många andra både här i Sverige, i grannländerna Danmark och Norge och runtom i världen som kritiserar och angriper modernitetens förödande och destruktiva kil av medeltida barbari (sharialagar, könsstympning, stening, hängning och köns-apartheid) kan man hävda ett civilisatoriskt måste. Att avstå från kritiken, debatten och angreppen vore att kapitulera både för maktens krav på anpassning och på det nakna våldet från blådårarna till höger och vänster. Vi använder pennan, skrivmaskinen och datorn som enda vapen. Vi är fredliga människor. Det vi talar emot är just våldet, terrorn, de "heliga" krigen och förtrycket.

Amy Winehouse RIP




Idag begravs Amy Winehouse enligt judisk tradition.

Med stor respekt tar vi farväl av henne. Och för läsning rekommenderar jag Bernurs fina text och den här.

Amys mamma vid begravningen.

Uppdatering 17:34. En rapport från begravningsgudtjänsten.

Dubbelklicka videon för helskärmsformat.

Några ord från Imre Kertész.

Imre Kertész, ur En annan: Västeuropas klaustrofobiska skräck kommer att ge upphov till en ny Hitler till de lägreståendes överlägsenhetsparanoia.

Imre Kertész, ur Galärdagbok: Djupare sett intresserar sig människan inte för sin nästa. Egentligen är det bara verket som låter sig förmedlas.

Kloka kan vi bara vara inom vår begränsnings skrankor.

Existensen är odräglig för människorna och de tar inte sitt liv det minsta på allvar.

Översättningar av Ervin Rosenberg

måndag 25 juli 2011

Tankar kring en "lugn" demokrati och "revolutionär" våldsdyrkan.

Låt mig börja denna fundering med två citat.

”Den revolusjonære metoden bygger på finansiering av operasjonen, god research, anskaffelser av våpen og utstyr, trygg lagring og eliminering av bevis, nøye studier og planlegging av terreng og tidsruter, simulering av operasjonen igjen og igjen. Og til sist: suksess.” Den norske terroristen, massmördaren Anders Behring Breivik.

”Tid efter annan inträffar något upprörande som väcker våra instinkter till liv, men därefter fortsätter vi att se varandra i ögonen som om ingenting hänt, och vi lever tillsammans utan att alltför påtagligt slita varandra i stycken. Allt återgår till ordningen; ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit”. E.M. Cioran i Historia och utopi (övers. av Jon Milos)

Nå, låt oss begrunda detta. Breivik ser sig som en kristen tempelriddare av revolutionärt slag. Hans metod är det brutala och dödliga våldets. Hans mål, en väckelse för ”ett nytt Europa”, som tycks motsvara en extremt nationalistiskt dröm om en förgången tid. I sitt manifest – i mycket hög utsträckning en direkt kopiering av UNA-bombaren Ted Kaczynskis manifest från 1995 – går Breivik vilse i en klipp-och-klistra-retorik som saknar egentlig motsvarighet i Europa, en retorik som blandar samman en rad olika ismer och totalitära ideologier. Den sump som blir kvar är viljan att rena, både sig själv som individ, och det samhälle han tillhör. Reningen uttrycks i både etniska och kulturella termer. Han tillämpar, säger han själv, ”den revolutionära metoden”. Läser man orden i citatet ovan så blir man snabbt varse att han levt som han lär. I hela nio år förberedde han dessa massmord. Han uppträdde på ett sätt som inte i något avseende röjde hans mål. Inte ens i de nätfora där han skrev inlägg kunde man ana vad som väntade.

Cioran har i hela sitt författarskap blottlagt de mekanismer – sociala, politiska, kulturella eller religiösa – som utlöser morden och gräver en avgrund mellan medborgarna i ett samhälle. Men han har också, som citatet ovan visar, lärt den bittra läxan: vi har en ansenlig förmåga att sopa igen spåren efter tragedierna och återställa ett ”blodtörstigt lugn”.

Kanske är just detta lugn förutsättningen för att ett samhälle ska fungera, och att det omgärdas både av lagar och tabun. Det största hotet mot Europa tycks för mig vara kombinationen av krackelerande tabun och en allt svajigare juridisk ordning, där parallella rättssystem sakta men säkert växer sig starka. Se Breiviks "revolutionära" typ som ett konkret hot, självklart, men glöm för den sakens skull inte bort de långsammare och mindre spektakulära processerna. Breivik har föregåtts av sådana som Baader-Meinhofgänget, Blekingegade-ligan, Röda Brigaderna (glöm inte bort att det i epoken för "spänningens strategi" i Italien offrades många människoliv), Schakalens gäng i olika europeiska länder och inte minst de islamistiska grupperingar som dödat så många i London och Madrid. De "revolutionära" må ha olika färg på sina fanor, klä sig i olika uniformer och skriva olika slagord, men resultatet av deras aktiviteter är alltid mordet och blodbadet.

Läs också denna text av Dilsa Demirbag-Sten.

Foto: Astrid Nydahl.

söndag 24 juli 2011

Vid havet. Blåsten, friden. Jens Stoltenbergs ord.

Det blåste runt tretton sekundmeter vid Östersjöns kust idag. Det gällde att hålla i kaffekorgen och sitta vänd mot vinden. Jag flydde allt det som påminner mig om dårskapen. Därute, strax söder om Åhus, fanns det bara en handfull människor. I strandkanten den hårda vinden.

Bakom sandvallen in i strandskogen rådde en stor frid. Det starka bruset från havet hördes, men det var nästan vindstilla.

Vände mig om, såg det vilda i ögonen. Funderade på var jag ska finna en beständig plats i sådan miljö, en plats som inte måste uppsökas, en plats helt utan de materiella tillgångarna. Där ville jag leva med ett minimalt bibliotek och med livets absoluta nödtorft.

Varje dag skulle jag vandra här i strandskogen, den trolska med sina alldeles speciella färgskalor mellan brunt och grönt. När jag kom hit idag var det som att släppa ut all spänning och smärta ur mig själv, som om det bortom den politiska villfarelsen ändå fanns möjlighet till det mänskliga. Darrande av tvivel fyllde jag hela mitt medvetande med denna frid, denna tomhet och ensamhet.

När jag återvänt hem läste jag statsminister Jens Stoltenbergs tal från sorgeceremonin i Oslo, och jag fäste mig särskilt vid dessa ord:

"Vi er et lite land, men vi er et stolt folk. Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier."

Jag hoppas att det också skulle vara en självklarhet i Sverige, liksom jag hoppas att våra länder fritt och med stor öppenhet ska diskutera vilka dessa värderingar är.

De dödliga ismerna.

E.M. Cioran skriver: "Motgiftet mot livsleda är rädsla. Botemedlet måste vara starkare än sjukdomen." Nog är det rädslan som gör det till ett helvete att vara människa. Ledan kan man hantera i sin ensamhet. Men att vara människa i en tid då ismerna, de totalitära ideologierna och de religiöst motiverade dårskaperna härskar med sitt hat och sitt dödliga våld, blir allt svårare för mig. Jag kan inte se att det ges mycket utrymme åt någon bot.

Imre Kertész ord i Galärdagbok kanske ändå ger en fingervisning: "Kan vi försona oss med världens meningslöshet, med tanken på den fullständiga utplåningen som följer vårt enda liv utan att förtvivla, vad mera är, så att vi hämtar kraft i denna tanke? Ändå är det här friheten skulle kunna börja."

Jag tror att dödsmedvetandet är det enda vi måste anstränga oss att uppnå. Varje påminnelse om att ismerna kan släcka våra liv borde vara en uppmuntran i den riktningen. Ändå fungerar de dödliga arterna av terrorism mest som hårda slag mot varje individ som försöker resa sig och fortsätta leva. När jag studerat det mesta som går att läsa om massmorden i Norge ser jag ju att mer än en av ismerna är mördarens motivation. Hans längtan efter renhet släckte alla dessa liv.

(Cioran citeras ur Om olägenheten i att vara född, övers. av Lasse Söderberg. Kertész citeras ur Galärdagbok, övers. av Ervin Rosenberg.)

Foto av Anders Wikström.

lördag 23 juli 2011

Victor Serge; Fallet Tulajev (Daidalos, översättning av Lars Fyhr, förord av Susan Sontag).

När man läst Karl Schlögels fackprosa i Terror och dröm. Moskva 1937 och fått en så stark överblicksbild av dessa år framstår den skönlitterära versionen mer som komplement och fyllnadsmaterial. Väl medveten om att det finns ett mått av orättvisa i det påståendet vill jag ändå framhäva just Victor Serges roman Fallet Tulajev som nu kommer i en nyutgåva med en reviderad översättning och förord av Susan Sontag. Det som i första hand gör romanen intressant är att den utifrån enstaka individer skildrar det paranoida politiska klimatet i Stalins krets. Fanns det inte fiender så uppfann man dem. Och Serge visar hur jakten på fiender grep vitt omkring sig också i landets styrande skikt. Den ena dagens jägare blev nästa dags offer. Fallet Tulajev skildrar också en viktig och avgörande händelse i Europas historia, nämligen det spanska inbördeskriget, där Stalins och Sovjetunionens roll var att försäkra sig om total maktkontroll. Samtidigt måste jag understryka att George Orwell skrivit den verkligt intressanta boken om detta med Hyllning till Katalonien, där han bland annat skildrar hur kommunisterna förföljde och dödade medlemmar ur POUM

Samma skeende finns med i Serges roman, om än mer pliktskyldigt som ett exempel på hur Sovjetunionen lade sig i andra länders skeende. Jag skulle däremot med stor glädje sätta Serges roman i händerna på människor som inte har den grundläggande kunskapen om Stalin-tidens terror. Den ger med sina starka skildringar av privatlivets och vardagens katastrofer en bild av hur terror fungerar, nämligen att den alltid håller folket i ett slags rädsla eller skräck, även om man inte själv drabbas. Det oförutsägbara är nyckeln till makten. Folket ska veta att varje dag kan vara den sista. Åren 1936-1938 mördades ofattbart många människor av denna regim. Victor Serges roman är ett av många vittnesmål om den tiden.

Nationalismens gift.

"Av hat och magsyra skapar man inte politik". Imre Kertész.

Skulle det finnas någon som helst anledning att säga något mer om det som skett och sker i Norge? Alla sakupplysningar finns att hämta i alla medier. Att blogga snusförnuftigt är bara meningslöst. Den enda tanke jag gör mig efter några obehagliga erfarenheter av den nationalistiska greuelpropagandan, är att det skedda visar vad som händer när äckel- och magkänslan tar över och förnuftet stängs av. Det är på sitt sätt signifikativt att den norske massmördaren och terroristen är frimurare, kristen fundamentalist och aktivt i olika nätfora arbetat för att starta en norsk avdelning av EDL (English Defence League). I Sverige finns redan en sådan organisation, i kretsen kring Nationaldemokraterna. Nationalismens gift ser ungefär likadant ut i de europeiska nationalstaterna, och i den islamistiska kalifat-drömmens internationella gemenskap. Antingen är det "förrädarna" eller "de otrogna" som ska dödas. Orden skiljer sig åt, handlingarna är nästan identiska. Gatans pöbelvåld och den isolerade ensamvargens våld går hand i hand. Utöver det har jag nog inte så mycket att säga. Det man känner är bara en stegrad förtvivlan inför den europeiska utvecklingen.

Uppdatering: jag besvarar inga anonyma frågor i kommentarfältet.

Uppdatering 2: Danska Trykkefrihedsselskabets ordförande, Lars Hedegaard skriver bland annat detta:

"I et åbent samfund med ytringsfrihed vil der altid være mulighed for at kæmpe for sine synspunkter med demokratiske og lovlige midler. Enhver, der vælger en anden kurs, har sat sig uden for civilisationen. De kan aldrig blive frihedens venner, uanset hvilke motiver, de måtte påberåbe sig.

Anders Behring Breivik – hvis det, der er kommet frem om ham, viser sig at holde stik – er ikke en tøddel bedre end Osama bin Laden. De er medlemmer af samme terroristiske klub, selv om de måtte hævde at være hinandens modsætninger. Over for den slags folk hjælper ikke andet end statens magtmidler understøttet af den folkelige opinions afsky.

Jeg er ikke i tvivl om, at det norske politi er i fuld gang med at gennemtrawle det betændte miljø, hvoraf den højreekstremistiske terror har sit udspring. Det er på høje tid."

torsdag 21 juli 2011

Antecknat.

Orolig vankar jag. Cyklar och slår mig fram genom rastlöshetsfiltret. Uppspänt mellan två träd på var sin sida om vägen är filtret osynligt. Det händer att jag krossar det med tramporna och kedjan. Jag kommer då ut på andra sidan med ett inre, annars ouppnåeligt lugn.

*

Kvällarna är mycket långa. De räcker från trötthet till trötthet och hotas av den galopperande, objudna gästen i bröstkorgen.

*

Tar fram nya block. Ger dem rubriker, namn, riktlinjer. Varje dag tittar jag på dem, tomma, och tänker triumferande: Sedan, sedan!

*

Hur fruktade jag inte det välkända? Jag sökte mig mot det som låg i mörker. Jag sökte mig mot det ingen annan ville ha. I de albanska bergsbyarna och de portugisiska gränderna såg jag det jag sökt. Det präglade mig, smärtan var outhärdlig men fick mig att utstå också det alldeles vardagliga.

*

Fem meter in i en grotta ekade mina tankar. Jag försökte sluta tänka. Också då fortsatte ekot.

*

Bild: ur ett cd-häfte med Lester Young.

By efter by.

Vingens fall från bladet
Den lätta skälvningen
I allt jag såg fanns
den blinda fläcken

Genom villakvarteren drar tystnadens
stilla vind, väcker liv i sten och glas
Inte ens jag ser innebörden

Det finns ingen mening i det
Utanför står meningslösheten skriven
i sand och asfalt, allt
är ägnat att förlösa

Stelnar jag i rörelsen
förvandlas till metallskrot
och taggtrådshärvor

Björkarnas blad darrar under åskhimlen
svärtan skriver sig utanpå, allt väntar
Något obestämt närmar sig grönskan
Vi viker undan, skrämda

*

Bild: Nogersunds hamn.

Irène Némirovsky: Blodets hetta (Bonniers, översättning av Dagmar Olsson).

Jag vet få franska författare som skriver så bra som Irène Némirovsky. Förlåt, jag menar skrev. Det är nämligen många år sedan hon skrev sina böcker. Trots att det är svårt att spåra minsta judiska inslag i hennes texter, var det just hennes judiska rötter som fick nazisterna att deportera henne till Förintelsen från Paris 1942.

Sedan jag läst Storm över Frankrike (2006), Balen/Höstflugorna (2007) och Ensamhetens vin (2008) har jag tänkt att hon borde ha stått i hyllorna, läst och omläst precis som Mauriac, Sartre och Camus. En klassiker som förvisso utgavs på svenska under 1930-talet men som efter nazismens vålds- och mordorgie föll i glömska.

Tack och lov hittades originalmanuset till Blodets hetta (som bör ha skrivits 1938-1940) samtidigt som Storm över Frankrike och vi får härmed i fin svensk översättning en aldrig tidigare utgiven roman av Irène Némirovsky. Fransk landsbygd bildar fond för berättelsen. En pastoral idyll om det inte vore för det som förenar oss människor, just blodets hetta.

Här berättar Onkel Silvio om människors strävanden och tillkortakommanden – och så småningom också om ett mord. Det ser kanske ut som en olycka när Colettes make Jean faller i vattnet – men det visar sig vara hennes älskare som knuffat honom. Det finns vittnesord på det. Pojken som sett mordet förbjuds av sin mormor att yppa ett ord om det. Och tvärtemot den förlagsredaktör som på bokens omslag påstår att romanen "utvecklar sig likt en polisundersökning" kan man säga att det för dessa människor finns en annan och högre moral, som bland annat går ut på att inte blanda in myndigheter – allra minst polisen – utan att själv försöka finna en lösning som alla kan acceptera.

För Colette är saken helt enkelt den att hon behöver en man vid sin sida för att kunna fortsätta driva gården och kvarnen. Och för resten av bygemenskapen är det viktigt att hon kan göra det, utan kvarn klarar de sig inte.

Den gripande utvecklingen tar sedan en helt ny vändning som också inkluderar berättaren, Onkel Silvio, själv. Det är då man blir övertygad om Irène Némirovskys berättartalang. Hon vet att hålla sin läsare i ett tillstånd av konstant nyfikenhet och hon vet hur berättelsens ekonomi ska se ut för att den ska fascinera ända fram till slutet.

Man måste också imponeras av hennes poetiska språk, hennes förmåga att framkalla bilder, dofter och känslor utan att låta det skena iväg i de scener berättelsens franska landsbygd erbjuder.

onsdag 20 juli 2011

Nyskrivet. Sommarsamtal.

Verter zol men vegn un nit tseyln.Ord ska man väga och inte räkna (ordspråk från jiddisch).

Nej är det ord
jag måste ge liv
Dödens sköte slukar
oss redan
vid födelsen
Drar oss sakta mot bottenslam
Nej, jag skrek redan då
och allt tunnare blev min röst


Jag vandrar nedför
som andra sparar för pensionen
I lutningen vänjer sig fötterna
och tanken vid den vinkel
som upprättats mellan himmel och jord


Står där på torget
Det doftar apelsin
från den svarte mannens fingrar
Fruktförsäljaren bär rosa topp
och sorterar med fyra händer


Inte ens nu
ser jag det uppenbara
I spegelbilden från skyltfönstret
gapar jag och sväljer
varje kollektiv gäspning


Ingenting är vaket
så här dags
Bankomaten talar till oss
på det enda språk vi förstår
Femhundralapparna
viskar förtroligt


På parkbänken har man dukat
fem billiga hamburgare
De tas ut ur bröden
som fylls med stulna grönsaker
Festen har börjat
Vinet dricks direkt ur flaskan
Varje dag är en väntan
på ruset och döden


Jag hälsar gryningen
med rosslingar och grus
Jag väntar inte på solen
men följer den hack i häl
På fälten går storkar
och pickar som pensionären
i lågprisbutiken.
Jag har inte mer kött i frysen
allt jag äter föds på nytt
Allt hö är grönt


Just i det ögonblicket
ser jag allt
som är osynligt
I det omöjliga gömmer sig
allt det som är möjligt
Jag trotsar tyngdlagen
slipar skridskor på sommarstranden
och virar lager efter lager
av tyg runt mitt huvud
Den religion jag aldrig tillhört
säger ingenting om hatet vi delar
och lägger på vår dagliga tallrik
Det finns ingen bönbok för mig
Redan andningen räcker
Jag vandrar så liten som möjligt
bland människorna
och inget av det jag tänker
lyser i neon
Svärtan är min färg


När jag svär
börjar det blöda Igen
Inga förband hindrar det
blödningen är övermänsklig
och saknar puls
När jag svär
kommer jag närmast
den jag var och inte
vill vara
Allt blommar i tjocktarmen
där gödningen pågår konstant


Mellan mig och världen
finns de hinder
som står mellan världen och mig
Jag finns i världen
men talar inte till den Jag finns
inte i världen, och inga ord
korsar mina läppar Huden spricker
i sandstormen
Stormen korsar mina läppar
Ingenting finns att säga


Behövs jag? Varje försök fåfängt
Ingen behövs Varje individs utplåning
är en försumbar förskjutning
I själva förskjutningen odlar
vi myterna om jaget Det försumbara
och snabbt bortglömda
Jag är ingen Jag är allt
Språnget är mindre än ett myrsteg
och det tas mellan ingen och allt


Foto: Ulrika W.

Petra Procházková: Aluminiumdrottningen. Sex kvinnor berättar om de rysk-tjetjenska krigen (Översättning Tora Hedin, Ersatz)

I skuggan av Anna Politkovskajas brutala försvinnande från den internationella scenen utkom en bok som jag läser på samma sätt som jag läste Politkovskaja. Jag läser den som ett vittnesbörd, men också som ett närmast desperat skri ut i den värld som helt tycks ha glömt bort det folkmord som pågår i den lilla kaukasiska republiken. Politkovskaja var nog den enda ryska journalist som kunde få omvärlden att lyssna.

Hennes engagemang var outsinligt och hon fick betala med sitt liv för det. Att hedra hennes minne kan också göras med läsningen av Aluminiumdrottningen, skriven av den tjeckiska krigsjournalisten Petra Procházkova. Hennes sätt att närma sig situationen är inte alldeles olik Politkovskajas, även om hon av förklarliga skäl (hon är inte ryska) inte kan uppbåda den glödande passion och förtvivlan över Rysslands väg som Politkovskaja visade i allt hon skrev.

Petra Procházkova har gjort sex stycken omfattande intervjuer som väl tecknar bilden av situationen för kvinnor som blivit kvar i helvetets och krigets Groznyj, både av tjetjensk och av rysk härkomst, samt i ett fall en intervju med en kvinna som tillsammans med man och barn lyckats ta sig ut därifrån och hamnat på en eländig flyktingförläggning i Tjeckien. Det är i alla sex fallen kuslig läsning som påminner oss om den verkliga situationen i det Europa som stolt pratar demokrati och frihet men samtidigt tillåter Rysslands nya härskare, med tsar Putin i spetsen, att samvetslöst bomba en hel nation till grus och aska och sedan man mördat hundratusentals fortsätta förfölja, våldta, tortera och kränka de människor som förvisso överlevde flygbombningarna men tvingas leva som råttor på ett sjunkande skepp.

Inte sedan jag läste Politkovskajas böcker om Putins Ryssland och Tjetjenienkriget har jag blivit så skakad av en bok. Den är hårdvaluta för alla som inbillar sig att fred råder i Kaukasus och att det som marionettregimen i Groznyj i samarbete med ryska armén sysslar med kan kallas "terroristbekämpning". Om man lever i den vanföreställningen ska man definitivt läsa Aluminiumdrottningen.

Och av just den kvinna som kallas så, för att hon försörjer sig och familjen på att samla aluminiumskrot och sälja det, tycker jag att man gott kan stå ut med att få höra: "Först kvävdes vi av Stalin, slutligen av Jeltsin. Redan våra förfäder sa att tjetjenerna drabbas av en katastrof varje halvsekel. Nu har intervallen blivit kortare. Efter första kriget, som slutade 1996, började vi komma på fötter igen. Många människor reparerade sina hus eller lägenheter. Så fick vi ett nytt slag mellan ögonen. De gav oss inte femtio års andhämtningspaus, utan slog till efter bara tre år. "

När man läst nästan trehundra sidor sådana vittnesmål kan man ställa sig frågan varför omvärlden godtar att detta sker, genom att man återvänder till just denna skrotsamlerska vars riktiga namn är Elza Dugajeva, och fundera på hennes omdöme om oss, de tysta och medskyldiga: "Det finns säkert människor som är skyldiga i de översta skikten – i Ryssland, här i Groznyj, men också i världen.

Eftersom alla glatt fortsätter att handla med Ryssland, ger dem miljardlån, trots att alla vet att de har gjort sig skyldiga till brott. Själv skulle jag aldrig gå på visit hos en granne som slog sina egna barn." Går vi på sådana visiter om vi blir lovade bra betalning för det? Ska man döma av europeisk politik gentemot Putins Ryssland är det just det som sker. Det är en skam. Och just därför är det så viktigt att böcker som denna publiceras.

tisdag 19 juli 2011

Aleksandra Kollontaj: Dagböcker 1930-1940

Den tidiga arbetarrörelsen – i alla dess schatteringar mellan socialdemokrati och kommunism – engagerade ett ansenligt antal kvinnor som förenade sitt arbete för emancipationen med klasskampen.

Flera av dessa har blivit ryktbara in i vår tid, jag tänker på sådana som Rosa Luxemburg, Sylvia Pankhurst, Clara Zetkin och här hemma Kata Dahlström eller senare sådana som Alva Myrdal, Ulla Lindström eller Anna Stenberg, första kvinnan i Malmös stadsfullmäktige.

Många av arbetarrörelsens mest kända kvinnor kom ingalunda från fattiga eller proletära miljöer, rakt tvärtom hade de rötterna i överklassens eller de intellektuellas elit. Några av dem ter sig nu som ganska obehagliga figurer som tog över det sämsta från männens politiska engagemang och från de despoter som ledde rörelserna. Alexandra Kollontaj är definitivt en pionjär av det slaget, sedan må man tycka att hon varit aldrig så viktig för kvinnans frigörelse (själv sa hon att det var "mitt livs exempel").

Kanske borde man redan här påpeka, att det går en viktig skiljelinje mellan de kvinnor som valde den reformistiska socialdemokratin och de som valde en mer eller mindre våldsbenägen kommunistisk. Att Kollontaj blev en av Stalins ambassadörer var ju ingen tillfällighet. Sina klassintressen kunde hon uppenbarligen förena med att arbeta för en av modern historias blodigaste regimer.

Det dagboksurval som finns utgivet på svenska omfattar runt 700 sidor och ger en fyllig bild av ett sovjetiskt sändebuds arbete, liv och tankar. Eller gör det egentligen det?

Nej, det vi får läsa är en i efterhand redigerad version. Jag föreställer mig att Kollontaj varken kunde eller ville nedteckna allt som hon tänkte eller företog sig under åren som diplomatiskt sändebud, först i Norge och sedan i Stockholm. Om hon gjorde det, så redigerades vissa delar bort inför publiceringen. Och hon var väl medveten om att hon inte längre var vänsteragitator och aktivist, utan diplomat i diktatorn Stalins tjänst.

Hon var också på det klara med att nära vänner till henne i partitoppen hade avrättats, och anade att det kunde hända också henne, vilket hon antyder i en anteckning, där hon säger att man kan "hamna under hjulet" utan att ha gjort något kriminellt, eller ens fel, under Stalins terror är det "andra kriterier som gäller." Att leva och verka i en sådan extrem tid krävde naturligtvis både diplomatisk skicklighet och en betydande dos undfallenhet och fjäsk. Balanserande dessa egenskaper lyckades Kollontaj överleva och bli pensionär.

De år som täcks av den utgivna dagboken, 1930-1940, är avgörande år inte bara allmänt i världen, utan också högst konkret i Skandinavien. Kriget bultar också på våra portar, Hitler och Stalin utgör båda handgripliga hot mot vår del av världen, och flera av våra grannländer fick känna på deras respektive militära järnnävar.

Och det blir i Sovjetunionens hot mot Finland som det anses att Kollontaj spelade en "positiv" roll. Låt mig därför titta lite närmare på hur hon skildrar den saken. De flesta historiker är idag eniga om att vi talar om ett sovjetiskt angrepp i avsikt att annektera delar av Finland.

Säger Kollontaj detsamma? Nej, det gör hon inte. Hon ser naturligt nog sitt eget land som den rättvisa parten, och hon skriver att "de finska fascisterna" vill dra med sig Sverige i ett krig "till nytta för Tyskland" och att "de svenska nazisterna blir alltmer hämningslösa". Andra världskriget är igång och Sovjet har angripit Finland. Kollontajs situation är minst sagt delikat.

När det gäller quislingregimen i Terijoki, tidigare finska Karelen (som nu betraktas som en förstad till Sankt Petersburg!), ger hon uttryck för en syn som stämmer överens med det som idag skrivs som oemotsägliga fakta, det tyder på ett stort mod hos henne. Hon förstod att det inte var kommunisten Otto Ville Kuusinen som representerade det finska folket. Det gjorde regeringen i Helsingfors! Här kunde hon inte komma längre från Stalins och hans regerings ståndpunkt.

Det finns också mycket societetsskvaller i dagboken av typen "Vid svenske kungens 80-årsdag samlades prinsar och prinsessor, exkungar och drottningar. Mottagningen var överdådig och högtidlig."

Och det är den totalitära stormaktens arroganta företrädare som talar när det till exempel heter att "Storbritannien har uppträtt dumt och oförskämt". Ofta är tonen sådan hos Kollontaj.

Hur man än ser på hennes roll som sändebud i Sverige, som medlare i fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjet, eller hennes betydelse för den moderna kvinnorörelsen och emancipationen, så kan man dra slutsatsen att denna tegelsten ger oss tillgång till en rad tidigare mindre kända sidor av sovjetisk diplomati, och av hennes egen naivitet inför framtiden, då man skulle se "en epok av kamp mellan de socialistiska revolutionerna och kapitalismens rovgiriga värld."

Nu vet vi hur det gick.

måndag 18 juli 2011

Karl Schlögel: Terror och dröm. Moskva 1937 (Natur & Kultur, översättning av Peter Handberg).

Det är svensk högsommar. Regn och sol om vartannat. Jag stiger in i en ny julivecka och har just läst ut Karl Schlögels 760 sidor tjocka bok Terror och dröm, Moskva år 1937 och vet inte hur i hela friden jag ska kunna skriva om den. Det var något av det mest skakande och fascinerande jag läst i mitt liv, om allt det som heter kommunism, stalinism, terror och despoti.

Jag är tacksam för att förlaget och Peter Handberg med denna översättning ger svenska läsare en möjlighet att ta del av den. Viktigare läsning kan jag inte föreställa mig.

Jag har tagit lång tid på mig att läsa. Det finns inga enskildheter jag vill sätta fingret på, men frågan är om inte den avslutande berättelsen om Bucharin tar priset eftersom den visar oss en djupt bildad man som inte förstår varför han måste dö, och som använder det sista året i sin cell med att författa hela fyra verk, varav ett en roman om den egna barndomen och uppväxten. Bucharins exempel kan nog i olika hög grad överföras till många av de socialister och/eller kommunister som blev offer för den egna idén. De vet att de hört till partiets och statens toppskikt, de vet att de arbetat utifrån dess riktlinjer (som de själva bidragit till att formulera) men sitter till sist ändå i fängelsecellerna och väntar på att först ”erkänna” i skådeprocesser och därefter bli avrättade. Stalin var skoningslös. Hans öra aldrig villigt att lyssna till de närmaste ”vänner” och politiska ”kamrater" han skickade i döden. Besluten var fattade, bekännelser skrivna långt innan de anklagade ens förts in i rättssalarna. Brev med vädjanden, förklaringar och klagovisor därför meningslösa.

Men det märkvärdiga med Schlögels bok röjs ju redan av titeln Terror och dröm. Det pågår nämligen något helt annat medan nackskotten träffar de infångade och massgravarna fylls. I Moskva byggs det. Det byggs och skapas nytt. Boken pendlar mellan beskrivningar av terrorn och drömmen. Samtidigt som 1,2 miljoner människor dödades 1937 växte det "magiska" nya landet fram inför världens ögon. Industrin, filmen, tunnelbanorna, flodernas lopp, allt detta som Stalin satte sitt namn på, det som skulle skapa också "den nya människan", illusionen som lurade så många. Mordindustrin malde dygnet runt. De i förhand fastställda kvoterna skulle fyllas, sak samma om de som dödades inom ramen för kvoterna hade begått något brott eller ej.

Drömmen är att detta samhälle ska överträffa allt tidigare känt. En traditionell kristen kultur ska malas sönder, kyrkor och katedraler rivas eller få nya användningsområden. Kommunismen ska bli den nya tron. I namn av ett slags ”vetenskaplighet” kostade den på sig personkult. Stalin blev en Kristusfigur för den nya tidens behov. Han hade det gemensamt med alla de kommunistiska partiernas diktatorer.

Men hur skapas en dröm samtidigt som terrorn pågår? Schlögel visar att den kanske rentav fick människor att titta åt ett annat håll. Även om grannarna hämtats ville man själv leva i tron att man stod utanför det skeendet. Moskva blev en gigantisk byggarbetsplats. Filmerna spelades in och blev succéer, Sovjet-Hollywood tidens filmfabrik. Pusjkin firades. Barnböcker massproducerades. Radion steg fram som Moskvas bästa bidrag till känslan av global närvaro och nationell gemenskap. Stalins röst trängde ända in i vardagsrummen. Tiden fick nya hjältar att se upp till, äventyrsresanden följdes, Stalins aviatörer stod i centrum för dyrkan, och den sovjetiska jazzen, djaz blev 1930-talets melodi.

Kunde det ha gått på annat sätt än det gjorde? Med tanke på allt som konstruerades förfäras man av allt det som destruerades, inte minst alla de mördade och nedgrävda, som representerade det moderna Moskva med alla sina yrken, tillhörigheter, sociala skikt och åldrar. Nej, det hade inte kunnat gå annorlunda. Stalin och hans servila partifunktionärer var förvisso människor, men de tycktes alla predestinerade att agera och leva i enlighet med den totalitära tankens alla handlingsformer. Samtidigt som de förkunnade en ”monolitisk enhet” predikade de krig mot ”fienderna”. Att dessa ”fiender” alltid hittades berodde inte på en skicklig säkerhetstjänst utan på en partibyråkrati som i förväg angav vem och hur många de var, och hur rättegångarna och straffen skulle skötas och utdömas. Sist och slutligen blev också de som fastställt kvoterna offer för monoliten. Från åklagarämbetet till massgraven var vägen förfärande och förbluffande kort. Ingen gick säker, allra minst kommunistpartiets egna soldater och befäl.

Det är en alldeles kuslig bok Schlögel skrivit, och trots att jag under åren läst många böcker om epoken tycker jag att han är unik i det avseendet att han träder in i detta terrorns och drömmarnas år, och så att säga på plats berättar vad som sker. Att Stalin och den sovjetiska kommunismen alls kunde hålla det väldiga landet i ett järngrepp visar hur totalitarismen fungerar. Den styr med sådan kraft att människornas rädsla blir det effektivaste medlet mot en längtan efter något som möjligen kunde kallas frihet. Att överleva terrorn blev kanske en viktigare längtan. Alltför många misslyckades.