lördag 4 februari 2023

Per Helge: Bortom tiden. Om Bolöt, ett gammalt torp vid vägens slut (Rallarros förlag)


”Levandet och döden, ljuset och skuggorna: så nära berör de och fäster vid varandra, att talet om det ena inbegriper också det andra.” Per Helge i I en så långsam trakt som vår

 

Per Helge har det senaste årtiondet ägnat sig åt att skriva ett slags böcker vi alla bör läsa, om vi vill tillägna oss kunskap om vårt eget lands och vår civilisations väg från fattigdomens, det hårda fysiska arbetets och nödens vardag, fram mot ett annat, inte alltid nödvändigtvis ”bättre”, men modernare och ofta mindre plågsamt liv. 

 

Jag tänker särskilt på Mellan prärien och evigheten från 2014, Det stora kärlet från 2016 och den enastående Folksånger från 2020.

 

I rättvisans namn ska sägas att de också har förbindelser med en rad tidigare böcker av honom, och två av dem jag tycker bör framhävas är Sång för arbetshästar från 1999 och I en så långsam trakt som vår, 2006. Att bläddra sig tillbaka i detta författarskap är inte minst en självklar upptäckt av en påtaglig kontinuitet.

 

Oavsett om Per Helge rör sig i nordamerikanska landskap på jakt efter egna släkttrådar och andras historia, eller om han gräver där han konkret kan identifiera sin egen familjs rötter (och senare tillkomna sådana, t.ex. i Västmanland) så känns han igen, både tematiskt och stilmässigt. Hans moral är särskilt tydlig i hanteringen av material som detta, då han ju har att göra med egna rötter, egen familj och ett levande minne av en hembygd.


Skördebild Bolöt

Det blir i den nya boken till skildringar av torpens och torparnas tillvaro, av soldaterna, baptisterna och pingstvännerna, jordens arbetare, och om det Sverige som förstås var ett i alla avseenden brutalt klassamhälle, men också en typ av civilisation där människor kunde erfara både en förnöjsamhet och en frid i det lilla och vardagliga. Men också värk, smärta och stor trötthet.

 

Är detta en form av romantisering av det länge sedan gångna Sverige? Minst av allt! Tvärtom är det en berättelse fjärran all romantik, född och framskriven ur en stor respekt och kärlek till tidigare generationers män och kvinnor. Respekten handlar inte minst om deras kärva villkor, kärleken till det som förbinder syskon, kusiner, generationer. Bolöt är det gemensamma namnet. Bolöt är platsen, torpet och villkoren. Det tål att sägas mer än en gång!



Alla, män och kvinnor, är namngivna i denna bok. De finns avbildade på fantastiska bilder, vilka ursprungligen fanns som glasplåtar, restaurerade och digitaliserade. Helge köpte sig en skanner och förvandlade alla 382 bilder i datorn. I boken är de ett rikt och inspirerande material. Efter det läste han alla breven, vilka täckte en fyrtio år lång tid av liv.

 

Att kunna se människorna, uttala deras namn, skapar en mycket stark närvarokänsla. Per Helge brukar med sina texter skapa en sådan redan i orden, men den förstärks här med självklarhet av bilderna (och citaten ur breven). 


Längst till höger står Märta

Per Helge höjer aldrig rösten i sitt författarskap. Men i den nya boken ser jag för första gången en indignation, när han skriver om Bolöt-flickan Märta, född 1901 och stämplad som ”idiot”:

 

”Men varför ’fick’ hon inte gå i vanlig skola? (Hon gick inte i någon annan skola heller, utan lärde sig läsa och skriva hemma, med moderns hjälp.) Den brutala förklaringen står att läsa i socknens kyrkobok. Där förses hennes namn med den enkla kommentaren: ’Idiot’. I senare års volymer har detta omdöme något mildrats och ändrats till ´sinnesslö´.” 

 

Efter en utvidgad förklaring kring det som drabbade Märta skriver Per Helge:

 

”Är detta något att göra affär av? Ja, självfallet (…) så enkelt har det varit, ännu in på 1900-talet, att till synes godtyckligt stämpla en ung människas liv med det hårdast tänkbara domslut, en stämpel som utfärdades på livstid.”

 

Efter detta framhäver han det faktum att ingenting i Märtas vuxenliv tyder på att begrepp som idiot och sinnesslö ägde minsta giltighet. Inte minst de brev hon skrev visar på något annat än ”normala förmågor.” Så här skriver han avslutningsvis i berättelsen om henne:

 

”Berättelsen om hennes liv har av omständigheterna tvingats att delvis ge utrymme åt en något fläckad version av vår gärna så glansiga moderna självbild.”

 

Det är sådana ”fläckar” som lär oss något om det förflutna. Det skenbart enkla kompliceras här av fakta som ingen kan säga emot.


Kaffepaus i skördearbetet. Från 1925 eller 1926.

Sidoberättelserna och utvikningarna förstärker både tidskänslan och helhetsbilden. Vad gör till exempel gamle finansministern Gunnar Sträng i boken? En av bokens huvudpersoner, inte minst för sitt fotograferande, är minstingen Erik. Han kom att vistas på mönsterjordbruket Ogestad, där han skulle lära sig trädgårdskonstens teori och praktik, och senare kom han först till Rosavilla handelsträdgård i Västervik, och senare till Sofiebergs handelsträdgård i Hälsingborg. 


Lydia virkar

Han kom attt flytta fler gånger, och på en trädgårdsanläggning i Skogsberg blev han arbetskamrat med just Gunnar Sträng, som där var facklig ordförande. Han gick hårt fram i värvandet av nya medlemmar. Helge citerar Sträng som uppgav att de anställda hade en femtiolapp + mat och logi som lön. En av många påminnelser i denna bok, om en tid som de flesta unga människor vet bara lite eller ingenting alls om.

 

Det, och allt annat i Per Helges nya bok, är argument nog för läsning. Jag vill varmt rekommendera boken, den är särskilt viktig i denna tid av nivellering, obildning och medveten, medial fördumning.

 



Inga kommentarer: