Jiri Grusa: Maktens härlighet

Jiri Grusa: Maktens härlighet (1974-1975, spridd i 19 exemplar i Tjeckoslovakien under diktaturen, Coeckelberghs förlag 1979 i översättning av Karin Mossdal).

Prag 1968. Ett lika självklart begrepp som ”studentrevolten 1968” – oavsett om man menar Paris eller Stockholm. Begreppet ”Prag 1968” står för något mer genomgripande. I Tjeckoslovaken utvecklades under 1960-talet en ny rörelse inom det kommunistiska systemet, som fick det märkliga namnet ”socialism med mänskligt ansikte”. Om man nu menade att socialismen var det system som bäst gagnade människan borde orden ”med mänskligt ansikte” närmast ha betraktats som ett understatement. Men så förhöll det sig inte.

Socialismen hade blivit synonym med ett centraliserat system av angiveri, ekonomisk och social stagnation, tortyr, deportationer och total brist på tanke- och yttrandefrihet. I Tjeckoslovakien ville man ändra på det utan att kommunistpartiet skulle förlora sitt maktmonopol. Men självhärskarna i Moskva kände sig hotade. En social frigörelse i ett av de länder som ingick i ”östblocket” skulle kanske leda till en dominoeffekt i resten av imperiet. Den 21 augusti 1968 rullade sovjetiska och östeuropeiska tanks in på Prags gator. Trots folkligt motstånd ockuperades hela landet och försattes i total apati. Men under ytan hände det saker. Så småningom trädde Charta 77 fram på arenan och därmed hade oppositionen presenterat sig. Vaclav Havel blev internationellt känd för sitt fredliga men omutliga motstånd. I chartans kölvatten kom en mängd litteratur ut underjordiskt. Mängder av stora författare publicerade sig i maskinskrivna manus som nådde omvärlden, översattes och utgavs, i såväl USA och Canada som i Europa.

Jiri Grusa var en av dessa författare. Född 1938, aktiv som prosaist, essäist, lyriker och översättare med filosofiska studier bakom sig blev han 1972 en av många förbjudna. Hans roman Mimner betraktades som pornografi och han ställdes vid skranket för den. Det ledde till yrkesförbud. Han blev en av Charta 77:s undertecknare och 1980, då han reste till USA, fråntogs han möjligheten att återvända hem. Efter sammetsrevolutionen har han tjänat sitt land bland annat som ambassadör och som utbildningsminister.

Maktens härlighet är en alldeles underbar bok om Kepka, mannen som inte förtiger något men som i individualistisk anda kommer på kant med tidsandan, politiken och omständigheterna. Den självbiografiska förankringen är uppenbar i skildringen av en man som formas av tyskarnas ockupation under åren 1939-1945 och av den kommunistiska statskuppen 1949.

Maktens härlighet har avsnitt som sätter ljuset på ett av den totalitära statens perversa drag: blankett- och stämpelraseriet. I sann rasbiologisk anda sysslar man i denna värld med ”sädesdeklarationer”, d.v.s. blanketter som kartlägger och identifierar ett genetiskt arv. Sädens ursprung skulle redovisas! Hade man kanske med en jude att göra? Den nya världens religion – socialismen som statskonst och moralkod – tillät minsann inga ”sionistiska” eller andra infiltrationer som kunde gagna andra än partiet. Så stod det i sädesdeklarationen:

”Jag försäkrar på heder och samvete att jag är/inte är bärare av judiskt eller annat anlag, vilket jag bevisar a/ genom mina detaljuppgifter, se sid. 2 i denna deklaration, b/ genom min personliga åsikt, se bilaga. Efter det kom spalter för ”insådd”, ”koppling”, ”djupgång”, ”förgrening”. Släktlinjerna skulle blottläggas.

Ska man skratta åt detta? Jag vet inte. Jag medger att jag har svårt att låta bli. Samtidigt fastnar skrattet i halsen. Grusas fiktion ligger nära verklighetens praktik. Så här såg den ”socialistiska”, statliga antisemitismen ut. Judehatet som samhälleligt kitt.

Inte tusan kunde man tillåta sådana böcker. Men när tanksen kom rullande över gränsen hälsades de välkomna av centralkommittén, de lokala partikommittéerna och varje trogen partimedlem. Det som stod i sädesdeklarationen tycktes inte ha spelat någon roll. Socialismen var säkrad. Förtrycket kunde fortgå tills vidare.