Gräs.

Varje cykeltur innebär ett förbipasserande galleri av växtlighet. Det som ofta slår mig är hur olika vi förhåller oss till gräs. I villaområdet ser jag den ena hårt tuktade gräsmattan efter den andra. Också heta sommarveckor med vattningsförbud står villaägarnas vattenspridare på (och hälften av vattnet hamnar på asfalten utanför tomten). En del av gräsmattorna ser ut som om Satan själv hade tuktat dem. De skvallrar inte med minsta strå om att de finns i den verkliga världen, de är som vykortsbilder i färg.

Men så kommer man en bit utanför civilisationen av villamodell. Plötsligt ser jag hur någon lånat ut sin gräsäng till grannen för att hans får ska kunna beta. Vissa ytor är redan hårt ansatta medan andra höjer sig över marken, som om de ville säga till djuren: Här finns mer mat!

Jag föredrar den otuktade naturen. Otuktat är inte synonymt med misskött. Men tuktat är alltid synonymt med människans ångestdriva vilja att lägga lock på allt som andas natur och vildmark (och då talar jag förstås inte om de kulturparker som är en del av den mänskliga odlingen).

Gräsbilden är tagen i Västra Nyland, Finland, av Anders Wikström.