onsdag 4 maj 2011

Duras och drickandet.

Marguerite Duras visste vad hon talade om när ämnet var alkohol. I Vardagens ting (Interculture, översättning av Katarina Frostenson) samtalar hon sig fram till en text, tillsammans med Jérôme Beaujour.

“Jag har levt ensam med alkoholen hela somrar” inleder hon det avsnittet med. Och berättar att alkoholen “får ensamheten att ljuda och till slut gör den så att man föredrar den framför allt annat.” Hon drack så mycket att hon runt 51 års ålder fick skrumplever. Så levde hon vit i tio år. För att kunna sluta röka var hon tvingad att gå tillbaka till alkoholen. “Så fort jag började dricka blev jag alkoholist. Jag drack omedelbart som en alkoholist. Jag gick om alla andra. Jag började dricka på kvällen, sedan drack jag mitt på dagen, sedan på morgonen, och sedan började jag dricka på natten. En gång per natt och sedan varannan timma.”

Hon berättar varför hon aldrig provat på andra droger (bortsett från Aspirin) och menar att alkoholmissbrukaren, också “rännstensalkisen“, är intellektuella människor. “Alkoholen får en att tala” säger hon. “Det är andligheten driven till logikens vanvett, det är förnuftet drivet till vansinnets gräns som försöker förstå meningen med detta samhälle, meningen med detta Orättvisans Rike - och som alltid slutar med samma förtvivlan. Ett fyllo kan vara vulgärt, men är sällan oanständigt.”

Men det är ingen tröst hon finner i alkoholen. Däremot menar hon att alkoholen “har uppfunnits för att uthärda universums tomhet”.

Alkoholens frestelse är det farligaste som finns för en alkoholist. Redan bilden av en flaska vin kan återuppväcka drickandet. Duras säger att hon börjar en ny drickande period av ett enda glas vin. Och hon vet vilken drivkraften är: “Dö på något sätt, varje dag…”

3 kommentarer:

Le rédacteur sa...

Skönt att läsa ett inlägg om en text vi gav ut på Interculture. Väcker härliga minnen från den tiden.

Apropå författaren minns jag också att hon tyvärr inte kunde komma till Sverige då vi gav ut boken. Hon var inte längre istånd att resa, var det svar vi fick...
Jan

Thomas Nydahl sa...

Vet du Jan, jag har vid ett flertal tillfällen i bloggen också skrivit om Camus-dagböckerna. Det är en rik skatt att i bokhyllorna ha så gott som allt du gav ut. Inget ter sig onödigt. Allt ter sig viktigt, kanske rentav nödvändigt.
Varm hälsning till er båda! Thomas

Inkan sa...

Man kan dö av allt om det blir för mycket... t o m av vatten!
Ja vad skrev egentligen Falstaff Fakir om vattnet kring Visby stift?

Men det känns ändå tragiskt att inse vilken kamp hon måste ha utkämpat hela sitt liv mot anden (demonen) i flaskan.