onsdag 25 maj 2011

... jag ändå fått ensamheten kär.

På juldagen 1943 skriver Dietrich Bonhoeffer i sin cell i Tegelfängelset:

“Jag hämtar nästan oavbrutet näring av ditt besök (…) det var verkligen en ‘necessitas’! Det finns en andlig hunger efter att få tala ut, som är långt plågsammare än den kroppsliga… Med få ord och antydningar har vi nu berört och klarat upp hela frågekomplexet. Den fina inställning på varandras våglängd som vi förvärvat genom årslång och inte alltid friktionsfri övning, får vi aldrig mer mista. Det är en otrolig vinning och en ovanlig hjälp. Vad har vi inte hunnit med att beröra och få veta av varandra på 1,5 timme! Tack för att du utverkade och genomdrev detta! De andra här har velat göra julen så trivsam som möjligt för mig, men jag är ändå glad, så snart jag får vara för mig själv; jag undrar över detta och frågar mig ofta, hur jag skulle kunna finna mig tillrätta bland människor igen (…) Trots allt jag måste avstå från har jag ändå fått ensamheten kär. Med glädje talar jag med en eller två personer, men varje större anhopning av människor och framförallt allt slags kallprat och struntprat inger mig avsky.”

Dietrich Bonhoeffer: Motstånd och underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset (Verbum, översättning av Ingemar Lindstam).

Den 9 april 1945 avrättades Bonhoeffer. Han var en av dem som “under inga omständigheter fick överleva”. Breven i boken är ställda till föräldrarna, vännen Eberhard Bethge, och hans fästmö. Gestapo lyckades aldrig upptäcka hans brev när han satt fängslad i Tegel. De fanns kvar i dolda utrymmen när kriget tog slut och de publicerades 1951. Sedan dess har de översatts och lästs i många länder och betytt mycket både som rapporter om det nazistiska tyranniet och hur en människa överlever med rak rygg i dess våld. Breven till fästmön publicerades långt senare i en separat volym.

Brevet från juldagen 1943 som jag här citerat ur är viktigt, just för att det så konkret visar på pendelrörelsen mellan lyckan av ett besök och viljan att ändå hålla ensamheten kär. Allt det kan varje människa känna igen. Frågan är hur vi hanterar det. Brevet var ställt till vännen Eberhard Bethge som lyckats få tillstånd att besöka honom i fängelset.

Trädfoto: Anders Wikström.

3 kommentarer:

Kenneth Karlsson sa...

Redan efter två ord in får jag tårar i ögonen. Tack Thomas för att du förmedlar den här texten. Som också får mig att tänka på syskonen Scholl. Har du sett filmen om Sophie Scholl? Det är en film jag alltid återvänder till, inte minst i stunder då jag tvivlar på mänskligheten.

Thomas Nydahl sa...

Tack Kenneth. Ja, jag har filmen och ser den då och då, den är en fin påminnelse om motståndet. Men också smärtsamt eftersom den visar vilket priset kan vara.

Hanne H sa...

Ja, netop det, at sætte pris på samtalen og et venskab, hvor man straks er på bølgelængde uden besværlig udenomssnak, og så samtidig det, at holde af ensomheden.
Hvilket beundringsværdigt mod og hvilken uretfærdig pris at betale for sin ærlighed.