Skönheten i terrorns tid.

Att förlora en natt eller en dag, minnet av det svarta hålet är outhärdligt. I turbulensen som uppstår i den bortom-verkliga världen atomiseras jag fortare än någon annanstans.

När jag i natt läste om Svjatoslav Richters bortträngda punkter av smärta kände jag igen mig. Hans smärta kom sig både av familjens öde och nationens terror. Hela hans skapelse kom sig av ett trots allt som är större än jag kan begripa. Att förmedla skönheten i musiken samtidigt som folkmordet pågår övergår mitt förstånd.

Jag förlorade en natt men vann en - nej, inte insikt, men kanske bättre förståelse för villkoren. De plågar oss alla.