tisdag 3 maj 2011

Patti Smith får årets Polarpris.

Eftersom Patti Smith får årets Polarpris tillsammans med Kronos-kvartetten repriserar jag här min recension av hennes självbiografiska bok. Hade det funnits möjlighet hade jag skrivit en rejäl text om årets val, eftersom båda pristagarna befinner sig på en nivå man bara kan bejaka. Inte minst Kronoskvartetten vore värda en egen text. Och formuleringarna i motiveringen att tilldela Patti Smith priset är så pubertala och fåniga att också de hade förtjänat en egen kritisk text. Men som sagt, jag nöjer mig med nedanstående idag.

*

Det är få förunnat att vara poeter/textförfattare/musiker och samtidigt träda fram som mogna prosaister. Men Patti Smith visar sig nu vara en berättare av rang. Hennes prosa är amerikansk i bästa mening, och gång på gång under läsningen stiger tidigare berättare fram i minnet. Att kritiker jämför Just Kids (Brombergs förlag, översättning av Ulla Danielsson) med Bob Dylans självbiografiska Chronicles är varken märkligt eller anmärkningsvärt. Jämförelsen är relevant i flera avseenden, inte minst förbindelsen med poesin och sångtexten, där Bob Dylan länge har framstått som sin generations främste.

I Just Kids ser vi en ur den urbana rockkulturen stigen prosaist av samma lödighet som den berättare vi möter i Chronicles. På vilket sätt är denna prosa amerikansk? Prosan är här både exakt, kärv och poetisk, målande. Patti Smith finner ett slags balans i den prosa som både kan berätta och i en kort fras slå fast någonting. Ibland blir hon så träffsäker att man bär med sig ett sådant prosafragment efter läsningen: "Vi hade vårt arbete och vi hade varandra", "Far läste Platon för oss. Mor gjorde köttbullssmörgåsar", "'Patti, ingen ser världen så som vi ser den' sa han till mig" (om Robert Mapplethorps sätt att förhålla sig). Det kan vara sådana små minnesbilder eller repliker. Minnena blir litteratur, de blir berättelsen om en kvinnas väg.

Vad är det då Patti Smith berättar om? Hon söker sig först tillbaka till barndomen. Den unga flickans ovilja att vara just flicka. Hennes känsla av att stå bredvid och betrakta sin omgivning, sin familj. Där tycker jag mig känna igen de flesta konstnärsbiografier: den känslan tycks vara ett slags förutsättning för det som ska växa fram av konst, litteratur, musik. Att tänka annorlunda, att ifrågasätta det som ter sig självklart, att med skeptisk blick betrakta redan barndomen. Skepticism, tvivel och misstro som grund för en konstnärspersonlighet. Patti Smith var utan tvekan en sådan ung kvinna.

Ändå är det först med hennes flykt till New York i tjugoårsåldern som berättelsen formas som en medveten självbiografi. Här brinner texten av angelägenhet och av minnen så starka och påtagliga att hon nästan tar på dem. De får doft och smak, de får röst och ansikte. Människorna vi möter i det långa kapitlet från Chelsea Hotel är alla pusselbitar för Patti Smiths egen identitet som sakta formas i ett växelspel med livskamraten Robert Mapplethorp, skildrad med så stark sympati att alla hans tillkortakommanden kan tvinga fram tårar av blod. Denne fotograf, nu nästan en ikon, som lever i förnedring och som horar för att han och Patti ska få pengar till hyra och mat. Bilden av honom är lika tragisk som den är kärleksfull.

Boken är indelad i avsnitten Måndagsbarn, Just Kids, Hotel Chelsea, Skilda vägar tillsammans och Hålla Gud i handen. De är självständiga berättelser som kronologiskt hakar i varandra. Redan inledningsvis i Måndagsbarn ger hon oss en förståelse för att hon ser mötet med Mapplethorp som ödesbestämt, de föddes båda på måndagar och sedan tvinnades deras livsvägar samman till en enda. Patti saknar honom som partner, men de lever tillsammans i ett slags icke-sexuell kärlek. Boken slutar efter förlusten av Robert, som dör i aids. Att han kommit att prägla Patti Smiths hela liv framgår klart, även om hon också visar att hon förmår ett helt annat, i ett äktenskap och som mor till två barn.

Hennes memoar är en sorge- och kärlekssång för Robert, men också en av de vackraste New Yorkskildringar jag läst, där hela 1970-talets musikaliskt och konstnärligt revolterande krets finns med, passerar revy eller ses i ögonvrån i någon trappa eller i något rum på Chelsea Hotel. Det som Leonard Cohen sjöng så vackert om (i ett minne av Janis Joplin) blir här en utförligare berättelse om det alldeles vardagliga och ändå så märkvärdigt unika livet där.

När jag läser Just Kids önskar jag att den svenska litteraturen befriats från alla sina stereotypa skrivskoleprojekt. Det finns ju samtida litteratur som verkligen griper en därför att den skrivits mot bakgrund av ett levt liv, en bakgrund av erfarenhet, slit, tårar, förluster, kärlek och insikter. Patti Smiths bok är en sådan. Den får mycket att framstå som oväsentligt och när man läser den kan man bara känna tacksamhet. Att förlaget dessutom har den goda smaken att bifoga en cd-skiva med boken gör det bara ännu bättre, trots att jag aldrig själv läser till musik så vet jag att stunderna för Patti Smiths sånger också kommer.

Porträttbilden tagen av Ulla Montan för omslagsfliken. Övriga bilder ur boken.

7 kommentarer:

Bernur sa...

Ja, vilken gläjde! För mig är det här stort: Patti Smith är min stora kärlek, sedan jag var 11 år och hörde henne för första gången. Så låt oss glädjas, strunta i prisnomineringen, de fattar ändå inte.

Inre exil sa...

Ja men Björn, du har alldeles rätt. Blir bara så irriterade på de där motiveringarna som försöker säga allt men träffar inget. Glädjen delar jag med dig. Tänk om man kunnat se den där konserten i Stockholm!

annannan sa...

Men det är väl egentligen omöjligt att skriva en motivering? Över huvud taget, menar jag. Det viktiga är att välja rätt.

Jag fattar egentligen inte hur man kan göra något annat med musik än att lyssna på den, och beskriva den i antingen tämligen objektiva termer (tonsats, instrument osv) eller i något så fullständigt subjektivt att det är rena turen om det är förståeligt för någon annan än den som skrivit? Man kan förstås också skriva om vem som framför den, om eventuella budskap i texter, om vilket sammanhang den kommit till i eller spelat en roll i.

Men väldigt väldigt ofta finner jag det svårt att hitta någon mening i det som skrivs om det som skapas konstnärligt.

Det är en allmän betraktelse och inte en kritik mot det du skriver, Thomas, som jag i regel finner sakligt och relevant.

Inre exil sa...

Anna, detta har du alldeles rätt i, och ändå menar jag att det finns bättre eller sämre formuleringar. Och innerst inne förstår jag ju att dessa är subjektiva och/eller omöjliga att gillas av alla. Och som vi kommit fram till: det roliga är att hon får priset. Faktum är att jag tror Kronoskvartetten kunde kompa henne med stor framgång!

Hanne H sa...

Har netop læst hendes biografi fra de unge år og livet med og uden Robert Mapplethorp,- beskrivelser af mennesker og situationer på mange måder fremmede fra mit eget liv, men så ligefremt berettet, med så stor kærlighed og respekt, at det blev virkeligt, relevant også for mig. Som at blive lukket med indenfor.

Inre exil sa...

Hanne, det glädjer mig att du säger detta, för det är verkligen en stark bok.

Inkan© sa...

Det vore något att få ta del av: Patti Smith på scen med Kronoskvaretetten... befruktelse på hög nivå. Jag tror faktiskt att de skulle trivas ihop...

Åter en text av dig Thomas som jag tar till mitt hjärta- håller på att läsa om boken om musiken som kom över haven... sedan blir det Patti Smith.