lördag 21 maj 2011

Skånska storkar, polska minnen

Polsk landsbygdskyrka utan stork.

Det luktar igen. Lukten av utslagna blommor. Ljudet av fåglarnas sång. När jag cyklar allt längre för varje dag lättar en del av det tryck som annars plågar. Vinden kan vara svag eller stark, det spelar inte så stor roll. I cykelväskan finns vatten och sockertabletter om de skulle behövas.

Nere i kyrkbyn ser jag storkarna. De står där på taken i sina bon och ser alldeles vardagligt icke-märkvärdiga ut. Ändå är det just det de är. Storkarna har återerövrat sin del av Skåne och lever där ovetande om hur artens historia sett ut. För bara tjugofem år sedan var det bara i norra Polen jag kunde se stork.

Storkhägnet i Viby blev känt vida kring. Idag finns hägnet inte mer. Man registrerar istället friflygande storkar, som häckar. De storkar jag sett denna försommar har häckat på gårdsbutikens tak. Ett nytt hägn har däremot öppnats i Hemmestorp.

Polen, samma resa.

Resan med tryckplåtar, färg och annan utrustning till Solidaritet var gastkramande. Varje gång jag ser en stork minns jag min egen rädsla i kön fram till gränskontrollen när vi kommit av färjan. Tungt beväpnad militär sökte igenom bilarna, i den framför oss tog man ut ett paket blöjor och sprättade upp det.

Jag var alldeles säker på att vi skulle åka fast. Det gjorde vi inte. Han som körde bilen hade starkare nerver än jag och övertygade militärerna om att vi kommit till Polen för att leta vackra kvinnor. “Ni är välkomna” sa de. Vi skruvade upp Suzanne Vega i bandspelaren och körde mot skogarna där vi skulle lasta om, inför leveransen i Szczecin.

Bilder från resan i norra Polen. De är tagna av mig och min dåvarande svåger som körde bilen. Längst ner sker omlastning av den underjordiskt tryckta litteratur som syns på bilden ovanför.

Förtydligande: i den preparerade bilen hade vi i hålrummen (under sätena och i dörrarna) tryckeriutrustning med ner till Polen, och i samma utrymmen hade vi illegalt tryckt litteratur med oss hem, för en utställning som Solidaritet skulle arrangera i Paris.

4 kommentarer:

Bodil Z sa...

Jag vet hur modigt detta var.

JCB sa...

Jag vet det också. Och att järnridån aldrig skulle ha fallit om det inte funnits folk, på båda sidor, som uppbringat det modet.

På tal om storken kallas den i vissa delar av Polen respektfullt Pan Bocian, Herr Stork.

Kenneth Karlsson sa...

Mycket modigt. Beundransvärt.

Thomas Nydahl sa...

Tack till er alla tre. Saken finns närmare beskriven i min brevväxling med Alvar Alsterdal, samt i min egen bok Ökenvandring.