torsdag 5 maj 2011

2 kommentarer:

Bengt O. sa...

Fin text om Karins roman. Jag har just läst den klart. Speciellt beundrar jag hennes förmåga att med klara och precisa detaljer beskriva en miljö, ett rum men också en person. Jag hade väntat mig en roman om Paris och det är det ju också men mest en historia om två helt olika människor som möts och, mot all odds kanske, finner varandra.

En märklig bok egentligen i dagens skriftflöde.

Inre exil sa...

Bengt, tack för din kommentar. Jag stannade flera gånger till i texten just för att hennes poetiska sätt att beskriva material (sten), människor och deras samvaro är så övertygande. Jag tycker om alla Karins tre böcker, men den här är så lyckad i sitt format och utförande. Jag tycker också att hennes omslag och vinjetter blir en viktig del av helheten.