Idag skriver Pia Ingström intressant om nationalismen i Hufvudstadsbladet, Helsingfors, utifrån en essäsamling av Timo Hännikäinen. Boken finns bara på finska. Ingström:"Han är inte dum och han skriver inte dåligt. Visst har essän ”Impivaaralaisuuden kunnianpalautus” (Impivaaramentaliteten till heders) en fläkt av Kaurismäki-skönhet:
”... när jag ser ut genom den helsingforsiska förortskrogens fönster på slaskregnet som faller över asfalten och grillkioskens tak medan jag gnolar på toner av Sibelius, eller när jag rödmyllar väggen på min strandstuga i Padasjoki, känner jag att jag är absolut och fundamentalt finsk.”
Det där om ”absolut och fundamentalt” är dessvärre ren Blut und Boden-mystik. Redan till exempel en tvåspråkig finlandssvensk som jag besitter förutom Impivaara-moduset minst ett annat, som öppnas genom svenska språket.
Mitt bokstavliga modersmål är finskan, och jag kan instämma i Hännikäinens jubel över att ha direkt tillträde till den finska litteraturen. Men mitt fadersmål är svenskan, mitt tillträde till de skandinaviska språken tillika fritt, min innersta identitet dubbel, och – anatema! – genom dubbelheten för alltid medvetengjord om mångfaldens möjlighet.
Stadd i trög förvandling, seg men föränderlig. Jag är ett levande bevis på hur lätt det ”absoluta och fundamentala” kompliceras, multipliceras och blir organisk förändring."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar