måndag 9 maj 2011

Motlyckan?

Jag hade kommit till sjukhuset i sällskap med A. med bara plånboken, dörrnycklarna och nya numret av TLS i axelväskan. Det var min bestämda uppfattning att jag skulle få åka hem igen när bara en läkare inspekterat mig och skrivit ut de nödvändiga recepten. Så blev det inte. Läkaren tog om min axel, såg mig i ögonen och sa: "Så som du ser ut tror du väl inte att jag släpper dig." Efter sex timmar på akuten kördes jag upp till Hematologen på våning 12. Jag gjorde i väntan på transport upp en önskelista och A. åkte hem för att hämta det jag behövde.

Att läsningen stod högst på listan var en självklarhet. Med posten hade det kommit ett bokpaket från USA, Against Happiness. In Praise of Melancholy (Farrar, Straus and Giroux, New York) av Eric G. Wilson, som jag fått rekommenderad av en medbloggare i Porto.

Det var verkligen rätt läsning! Denna fulgula lilla pocketbok parallelläste jag med Montaignes essäer. För det mesta fann jag att den senare utklassade den första i både resonemang och originalitet. Men Wilsons bok har den självklara kvaliteten att den är förankrad mitt i det postmoderna, karriärsugna, konsumtionsinriktade samhället.

Han går rakt ut i den amerikanska vardag som kunde ha varit europeisk och svensk, ser vad han ser och resonerar utifrån det. Hans huvudtes är att vi försöker leva upp till ett omöjligt lyckoideal, en föreställning om att vi varje morgon ska stiga upp med ambitionen att bli lyckliga. Det är ju en i det närmaste skrattretande vanföreställning. Man kunde ha nöjt sig med att konstatera det.

Men Wilson borrar djupare ner i en tradition och visar att alla människans melankoliska drag numera ses som hinder för produktion och nytta, och att utvecklingen därmed på ett mer grundläggande plan är självdestruktiv och mot det mänskliga livet fientligt sinnat. Wilson säger:

“We are possibly not far away from eradicating a major cultural force, a serious inspiration to invention, the muse behind much art and poetry and music. We are wantonly hantering to rid the world of numerous ideas and visions, multitudinous innovations and meditations. We are right at this moment annihilating melancholia.”

Än sen då? Vi har i vårt eget land en stark strömning som alltid talar om “nyttan” med konsten. Den ska "tjäna". Nyttotänkandet är just den kraft som dödar skapandet. Den som längtar efter skönhet går knappast direkt till Apoteket eller ICA Maxi. Skönheten och kunskapen är storheter som frodas i det icke-tjänande och "onyttiga", trots att vi behöver båda för att vara människor och inte reduceras till gastande, köttätande monster. Den som försöker slå undan människans komplexitet står kvar med sina aktieposter och ekonominyheter, oförmögen att såväl sörja som glädjas.

“Trying to forget sadness and its integral place in the great rhythm of the Cosmos, this sort of happiness insinuantes in the end that the blues are an aberrant state that should be cursed as weakness of will or removed with the help of a little pink pill.”

Nej, Wilson förnekar inte medicinernas nödvändighet. Men han hävdar att vi först måste vara medvetna om att själva livet, “in any form, is terribly and irredeemably hard”.

Har vi erkänt det kan vi kanske godta och rentav bejaka vår melankoli, men kanske också sorg och depression. Vi kan överleva med hjälp av den “onyttiga”, icke-tjänande konsten som inspirations- och kraftkälla. Ungefär så. Utan att ens för en sekund påstå att det är på det ena eller andra viset tycker jag att Wilson med sin bok pekar på något väsentligt i dessa resonemang.

Naturbilder från Västra Nyland, Finland av U.W.

6 kommentarer:

Hanne H sa...

Et tilbagevendende problem at tackle i dagligdagen: at huske at give sig selv og andre retten til sorgen, melankolien og de såkaldte negative oplevelser. Derfra kommer vores styrke, ikke vores svaghed. Og derfra også muligheden for at opleve kontrasten: de fine øjeblikke af glæde, måske endda lykke og tilfredshed.

Thomas Nydahl sa...

Hanne, den aspekten är inte minst viktig: hur skulle man kunna finna glädje och lycka om allt i tillvaron var som en schlager?

annannan sa...

Det gläder mig att du fann boken läsvärd.

Själv snubblade jag i början. Stundtals tycker jag att han generaliserar våldsamt. Men när han kommer in på konkreta exempel blir det intressant, antingen de kommer ur konsten eller ur hans egen erfarenhet.

Men melankoli? Det är ju själva livet han beskriver, med både de mörka och de ljusa sidorna. Det är inte en bok om att vara svartsint hela tiden, det är en bok om inte säga nej till den sidan, om att det mörka faktiskt kan ge näring åt det ljusa.

Jag misstänker att de tankarna är besläktade med min kärlek för det besksöta i kaffe med mjölk, mörk choklad, Bachs Cello-konserter och Bruce Springsteen och Tom Waits. Och denna sjabbiga atlantpiskade stad där jag slagit ner mina bopålar.

Ett eget existentiellt blogginlägg behöver ta form i mitt huvud....

Thomas Nydahl sa...

Anna, du skriver "Stundtals tycker jag att han generaliserar våldsamt."
Det där försökte jag sätta fingret på under läsningen och tänkte själv väldigt generaliserande att det hör ihop med ett slags amerikansk attityd som visar sig både i enskilda formuleringar och i tankegångar. Nå, som i många böcker på detta tema kan man plocka russinen. Jag tycker ju att Montaigne har mer att säga om saken, trots att han tillhör ett sedan längre förflutet.
Ser fram emot ditt eget inlägg i ämnet!

Bernur sa...

Mm, det låter som en jätteintressant bok! Och välbehövlig, kanske.

Thomas Nydahl sa...

Absolut Björn - det är i högsta grad välbehövlig. Kanske får man se den på svenska?