fredag 13 maj 2011

Anders Johansson: I Vilhelm Mobergs sällskap

För mig är författaren Anders Johansson främst förknippad med fantastiska naturskildringar av Öland och Småland. Hans många böcker i ämnena är vackra av det enkla skälet att de rymmer ett stort antal fina foton av natur, djur och människor.

Men Anders Johansson är så mycket mer. Det försökte vi visa med den skrift om honom som bland annat jag medverkade i.

Han är en av våra allra främsta poeter och jag vet att det är den poetiska ådran som hans själv vill framhäva. Men man får inte glömma Anders sociala, politiska och kulturella debattlust. Nog kan man säga att det är den som kommer tydligt fram i hans nya bok, I Vilhelm Mobergs sällskap (För beställning av boken, ring författaren på telefon: 076 – 1079124 eller sänd honom ett mail: anders@andersikalmar.se )

Denna debattlust ska inte förväxlas med demagogi. Tvärtom är det så att varje synpunkt på samtiden här förankras i det lästa. Vilhelm Mobergs böcker stiger åter fram och lockar också mig att återvända till dem. Egentligen är det obegripligt faktum att våra riktigt stora intellektuella – Vilhelm Moberg var bara en av dem – tycks som bortblåsta från all offentlighet, bara några årtionden efter att det lämnat jordelivet. Var finns Ivar Lo-Johansson, var finns Moa Martinson, var finns Stig Sjödin? Moberg har ändå en djup förankring i och med att han lyckades visa sin stridslust också i television, inte minst i legendariska debatter med Olof Palme.

Så här skriver Anders Johansson:


”Mot Sveriges fogdevälde ställe Vilhelm Moberg friheten i Amerika. Han tyckte sig i slutet av 1940-talet i Amerika finna ett samhälle som var fritt från överförmynderi och myndighetsmissbruk. Det var ännu långt till Vietnamkriget. Det exotiska konfronterar han med det vardagligt anspråkslösa. Kaliforniens apelsinträd skadas av frost men den tåliga enen i hans barndoms hagar i Småland ger ett gott enbärsöl.”

Är det inte just Mobergs utvandrarepos som finns djupast i våra minnen av honom? För mig är det så, inte minst tack varje Jan Troells mästerliga filmatisering av eposet.

Anders Johansson igen:

”Men sannolikt är själva emigrationsmotivet i hans utvandrarepos övervärderat. Framför allt använder Moberg den stora folkomflyttningen för att skriva ett drama om människan. Han beskriver henne i storhet och lidande, han skapar hjältar, vardagshjältar – och låter dem lida nederlag.”
Jag kan mycket väl instämma i den analysen. Varje stort litterärt verk når sin läsare just för att det i sin konkretion förvandlas till något allmängiltigt för varje människa, något att känna igen sig i, att lära av.

Särskilt intressant tycker jag de avsnitt som behandlar Moberg som samhällsvarelse är. I kapitlet Att stå det onda emot resonerar han kring folk och överhet. Här tillämpar han Mobergs attityd också på vår samtid, och visar hur vår tids rättsröta och kulturella nivellering ser ut.

”Varför är svensken så märkligt undergiven och lojal med det som sägs i media? Kanske förhåller det ändå så som Vilhelm Moberg skriver om svenska i Det gamla riket, 1953, denna skildring av landet Idyllien som är utförd i samma andra som Strindbergs Det nya riket och Swifts Gullivers resor: ’ De kan tycka att en förordning är dum, löjlig, ja, vanvettig – men de följer den! Svensken i gemen vill inte bråka – framför allt inte med de styrande. Han knorrar mycket, mest i det tysta, men han lyder sina myndigheters bud.’ En debattartikel (DN 7.11.1947) avslutar Moberg med följande ord: ’Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter desto lättare blir det ett offer för diktaturen.’ ”

Nog finns det skäl att lägga Mobergs – och Johanssons – ord på minnet. Likgiltigheten och knorrandet tycks vara vårt lands olycka.

Anders Johanssons bok om Vilhelm Moberg är just ett sådant arbete vi befinner för att återfinna våra rötter.

Bilderna är tagna av Anders Johansson och hämtade ur den aktuella boken.

5 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Till stor glädje "upptäckte" jag för bara några år sedan Sara Lidman, Stina Aronsson och Ivar Lo.

Sara ansåg nog själv att hon var ett geni, och jag är beredd att hålla med. Ingen har skrivit loss den gammelsvenska historien och språket med sån melodik som hon.

Ivar Lo, jag började med Pubertet, skriver som om han simmar genom sin historia. På en gång ansträngningslöst och koncentrerat.
Pubertet är en av de vackraste allvarliga romaner jag läst. Det gjorde mig häpen.

Jag tror Sara skymde sikten för sig själv, när hon stod och predikade på torgen i min ungdom. Det blev nödvändigt att komma över den bilden av henne. Även om hon oftast hade "rätt".

Moberg kanske återstår att upptäcka. Han bodde i våra trakter, när jag var ung, och vi (familjen) betraktade honom alltid som en hjälte. Helig vrede var längesen man såg något av. I de trakterna, och andra.

Thomas Nydahl sa...

Tack Gabrielle, det var otroligt vackert skrivet. Jag njuter och låter mig inspireras!

mats c sa...

Ja det var märkligt vad Moberg är bortglömd som samhällsdebattör. En av de få som uppmärksammat honom är nyliberalen Johan Norberg som i sin debutbok Motståndsmannen Vilhelm Moberg ville betrakta honom som en liberal maktkritiker.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Motst%C3%A5ndsmannen_Vilhelm_Moberg

"Soldat med brutet gevär" rekommenderar jag. Den är bitvis självbiografisk på det sätt att den genom huvudpersonen Valter sträng skildrar hans uppväxtmiljö och hans personliga utveckling, icke minst på det politiska planet

Malou sa...

Wilhelm Moberg har alltid varit en av mina favoriter. Hans sätt att skriva. Om jag vill lämna mitt RL för en stund, kliva in i ett nytt liv, läser jag bara ett stycke ur Utvandrarna.
Dessutom, när jag ibland hör feminister uttala sig ringaktande om mäns natur.. tänker jag bara: ni har fel, se på Wilhelm Moberg. *smile*

annannan sa...

Den boken tror jag att min far ska få i födelsedagspresent.

Vilhelm Moberg är oerhört stor för mig. Jag läste utvandrareposet under flera års tid i de sena tonåren och första hälften av tjugoåren. När jag kom till Sista brevet hade jag själv blivit utvandrare. Vad jag grät med Kristina. (Nu vet jag att jag blivit en integrerad invandrare, inte en som behöver gråta vid astrakanträd).

Senare har jag läst hans självbiografi, och Din stund på jorden, ännu ett utvandrarperspektiv.

Ja, stora böcker om mänskligheten.