Markis Pombal och tsunamin.

Allra längst upp, där Avenida da Liberdade börjar, med blicken riktad ända ner till floden Tejo, intill Eduardo VII-parken, där står Markis Pombal staty. Det är en förunderlig plats. Och det är en viktig man som hedras där. Utan honom hade förmodligen återuppbyggnaden av Lissabon efter den förödande tsunamin den förste november 1755 inte gått som den gjorde. Begrav de döda, ge mat åt de överlevande och bygg upp staden, löd hans enkla och kärva besked till stadens invånare. En särskild skatt infördes, för att finansiera återuppbyggnaden, vars syfte bland annat var att ge staden breda avenyer och stora öppna platser. Det är frukterna av detta arbete vi idag kan njuta av i Lissabons lågt belägna centrala stadsdel Baixa.

Den mest kända texten om jordbävningen och den efterföljande tsumanin finns i Voltaire Candide, där de berömda orden står: ”Om detta är den bästa av världar, hurdana är då de andra?”

I skillingtrycken också i Sverige berättades det om stora händelser ute i världen. 1755 var ett årtal som gav anledning till sådana texter: ”Den stora händelsen tilldrog sig utanför Sverige och gäller jordbävningen i Lissabon första november 1755. I trycket med titeln »Det olyckeliga Lissabon« vädjas till högsta makt att beskydda vårt land och huvudstad från sådan förödelse. I samtida källor uppskattas antalet omkomna till ungefär 70 000 människor.” skriver Östen Hedin i Vackra versar om den förskräckliga olyckan – om olyckshändelser i skillingtrycken (Kb.se/BIBLIS)

”Den första november 1755 drabbades Portugals huvudstad Lissabon av ett kraftigt jordskalv. I själva staden dukade 30 000 människor under och stora delar av bebyggelsen raserades. Lissabon hade tidigare räknats till Europas mest förnäma och välbeställda städer. Storhetstiden sammanföll ungefär med reformationen och välståndet började tyna redan under andra halvan av 1500-talet, men ryktbarheten som kulturell högborg och betydande handelscentrum levde kvar tillsammans med minnet av storartade upptäcktsresor, långväga handel och vetenskapliga framsteg. Känslomässigt kom därför jordbävningen att drabba den europeiska själen.

"Den mest framstående civilisationen rubbades i sin förvissning om fortsatta framsteg och evig välgång. Europa hade redan på den tiden sett många katastrofer som till antalet döda hade varit betydligt värre – det räcker att tänka på digerdöden. Men med händelsen i Lissabon öppnades en helt ny dimension. Inte nog med att man hade passerat det våldsamma 1600-talet, föreställningen om att Gud straffar synd och omoral började mista sin trovärdighet. Även om sådana idéer levde kvar i breda lager, kunde man inte längre – nu vid mitten av det upplysta 1700-talet – helt värja sig för det naturliga och amoraliska i händelsen. Vetenskapens, filosofins och samhällsteorins utveckling hade oroväckande nog medfört att det som vid första anblicken såg ut som ondska orsakad av synd och obotfärdighet istället borde uppfattas som slump och otur inom ramen för ett strängt lagbundet universum, med en objektiv, befintlig – men också principiellt hanterbar – ondska och smärta som följd.” skriver Mattias Martinson i nättidskriften Eurozine, (en artikel hämtad från tidskriften Glänta), och träffar huvudet på spiken. Begrav de döda och ge de överlevande mat! Handlingskraft istället för böner och förbannelser!

Litteraturen om händelsen är omfattande. En av de intressantare svenska böckerna är Gunnar Brobergs Tsunamin i Lissabon (Atlantis 2005). Brobergs bok är intressant för att den jämför denna händelse med andra stora naturkatastrofer, och hur de påverkat människans tänkande. Lissabon-tsunamin kom i djupast tänkbara mening att vrida människans tro på en god gud en bra bit bort från tidigare föreställningar och förväntningar. Voltaire spelade en viktig roll i den processen. Att gå för att se Markis Pombals staty är därför mer än en turistisk passage, det är att hylla den processen och bejaka det förnuft som styrde under ett svindlande kort och farligt ögonblick i Lissabons historia.

Ur min och Ulf Bergqvists bok Lissabon - Miljöer, människor, musik. Bild: Ulf Bergqvist.