Danilo Kiš var en av
Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags
representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans
ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris
1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav
för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och
Tidiga sorger, 2003
Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken
skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska
historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra
nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och
Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som
utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet
och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska
medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor –
syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för
att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om
det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav
för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade
på verkliga människoöden.
En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om
irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås
grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i
Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir
en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att
sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver
Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar
sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet.
Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i
Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn.
Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.
Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från
hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det
gick. Litteraturen om detta är omfattande.
Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg
utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar
nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som
förde bort dem.
”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten
av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma
avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade
tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november
1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned
placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för
alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”
Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog,
deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som
kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats
gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden
följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter.
Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få
skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en
förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst,
ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade
i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så
smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas
det är att trampa på offren för terrorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar