Viktor Orbán och vägen bort från liberalismen

“We have to abandon liberal methods and principles of organizing a society, as well as the liberal way to look at the world.” (Viktor Orbán, Ungerns premiärminister 26 juli 2014)

Det jag nu här ska försöka beskriva utgår ifrån Viktor Orbán’s tal vid XXV. Bálványos Free Summer University and Youth Camp, 26th July, 2014., Baile Tusnad (Tusnádfürdo) i Rumänien inför en ungersk publik.

I detta tal underströk Orbán om sitt land att han “will undertake the odium of expressing that in character it is not of liberal nature.” Om man menar att europeisk och amerikansk konsensus idag innebär att man bekänner sig till liberalismen och dess principer om yttrande- och tryckfrihet markerar Orbán redan där varför han vill se en helt annan utveckling i Ungern. Han kallar den för “illiberalism” och ideologiskt kan man väl närmast karaktärisera denna väg som en stark statlig styrning av nationell ekonomi, kultur och samhällsliv. Fareed Zakaria kommenterar det så här i Washington Post:

”Democratic governments, often popular, were using their mandates to erode individual rights, the separation of powers and the rule of law. But even I never imagined that a national leader — from Europe no less — would use the term as a badge of honor”. 

Vilket är problemet? Orbán betraktar som sina förebilder Ryssland, Kina, Indien, Turkiet och Singapore, vilka väl alla måste betecknas som mer eller mindre despotiskt styrda av starka individer och partier (från Putins nya nationella återuppbyggnadsteorier, över Kinas kommunistparti till Turkiets islamistparti vilket de senaste tio åren radikalt inskränkt de medborgerliga fri- och rättigheterna i landet). WP skriver:

”The Hungarian leader traced his extraordinary conclusion to the global financial crisis, which he said had exposed the weakness of Western societies and mandated “a race to invent a state that is most capable of making a nation successful.” He was particularly scathing about the United States, claiming that “the strength of American soft power is deteriorating, because liberal values today incorporate corruption, sex and violence.” 

Det är uppenbart, redan utifrån denna korta passage, att Orbán ser liberalismen, som en avknoppning av nordamerikanskt samhällsliv, i första hand som ett förfalls- och dekadenstecken.

”Korruption, sex och våld” är, som jag ser det, tre termer som väl täcker in hela den politiska och ekonomiska klassens nuvarande levnadsstil, och den inskränker sig sannerligen inte till västvärlden. I Afrika och Latinamerika är makt detsamma som korruption. Att därtill köpa det man vill ha av köttets förlustelser är en självklarhet och våldet riktar sig, som alltid, mot de respektive ländernas och kontinenternas folk.

Å andra sidan kan man säga att Orbán med detta uttalande ansluter sig till en tradition där liberalismen likställs med dekadens. Dekadensen har sin egen historia och den är alltid värd ett studium. Det tredelade argumentet har i vår omedelbara historia använts av såväl de kommunistiska som fascistiska och nationalsocialistiska rörelserna. Idag är det en grundsten i islamismen. Såväl Boko Haram som ISIS vill "rädda världen" undan denna dekadens.

Orbáns iakttagelse äger sin giltighet i varje samhälle. Ett tidens tecken är just dekadensen. Men är vägen framåt nödvändigtvis den som innebär stark statlig styrning? Hur kan man med automatik koppla en sådan politik till människor av kött och blod - alltså: vem ska välja de människor som varken är korrupta eller använder sex och våld som metoder, till att utöva denna starka stats makt?

Resonemanget faller på sin egen orimlighet. Jag vill förvisso inte leva i det Europa som nu gräver sin egen grav, men jag ser inte Orbáns väg som ett alternativ. Rakt tvärtom.