Dan Park - dömd idag tillsammans med galleristen

Då kom domen idag. Dan Park får sex månaders fängelse och ska betala stora summor i skadestånd till "krängkta" människor.

I en kommentar säger en konstkritiker på SR att Park oftast är "obegriplig" och att han just därför kvalar in bland konstnärerna.

Jag har sett så många Park-posters att jag hade svårt att välja dagens. Men se nu på den här intill.

Är den "obegriplig? Jag tycker tvärtom att den är glasklar. Här ser vi IKEA-loggan på en mycket helig plats i islams värld. Till vänster står Kamprad med sin ungdoms flagga och till höger ser vi en slöjklädd drottning Silvia. När Park får till det blir det så här.

Och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Här några försök:

1/ Dan Park. Vårt behov av vulgaritet och äckel.
2/ Dan Park. Hatets och hotens kolportör.
3/ Dan Park. Ett yttrandefrihets-lagstiftningens offer.
4/ Dan Park. Det Nya Rikets tystade samvete.
5/ Dan Park. Ointressant, patetisk posör.
6/ Dan Park. Nynazisternas favoritpropagandist.

Nå, ni anar att budskapen liksom ligger bubblande under ytan när man tar del av vad som skrivs på nätet om Park. Läser man Dispatch slås man av den totala bristen på proportioner; i Sverige väntar nu "koncentrationsläger" (när man skriver sådana dumheter bidrar man till banaliseringen av den största ondska Europa sett i modern tid). Läser man de "goda" förstår man att Park självklart ska i fängelse (och ger man uttryck för sådana tankar glömmer man att man själv - som konstnär - kan bli aktuell längre fram).

Vore det inte bättre om man diskuterade vad som är det verkliga problemet? Nämligen att delar av den politiska klassens erbjuder allt snävare definitioner av vad som utgör yttrande- och tryckfrihet! Det är där skon klämmer. Och det är en konkret punkt i det demokratiska samhället vars brister blir uppenbara och egentligen inte särskilt svåra att påtala, kritisera och försöka göra någonting åt.

I rätten sades det om Dan Park:

"Det är riktigt att han, där han bor, har en pärlplatta med ett hakkors som motiv, en del klistermärken och en bok om Hitler. Det har dock inget med hans bilder att göra."

På vilket sätt är detta relevant i en domstol? Jag har själv många böcker om Hitler. Jag har lika många om Stalin. Är jag i farozonen därmed? Denna lilla passage som finns med i domen säger enligt mig något viktigt om hur man resonerar inför fängslandet av en man som anses ha "gått över gränsen."

Moral, lämplighet, motiv - allt pekar mot Park. Han tycks sakna allt som hade kunnat göra intryck på en åklagare. Han röker hasch ibland, han nyttjar alkohol, han saknar fast bostad. I domen står det:

"När tingsrätten ska avgöra om Dan Parks agerande är straffbart som hets mot folkgrupp ska, som redan nämnts, skyddet för yttrandefriheten beaktas. En avvägning ska därvid göras mellan rätten till yttrandefrihet och intresset av att andra personer skyddas från kränkningar. När det gäller frågan om förtal ska beaktas om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgifterna."

I domen sägs att Park och hans gallerist visat "missaktning" mot svarta och romer. När jag ser att domen konsekvent omtalar de "krängkta" som "svarta" slår det mig att ett sådant begrepp idag också betraktas som grovt. Hur ska de tilltalas? Afrosvenskar? Jag tror det, eftersom en av dem som tilldelades ett rejält skadestånd är just representant för Afrosvenskarnas riksförbund. Finns det en chans/risk att han anmäler domstolen?

Hur ska drottning Silvia och Ingvar Kamprad reagera? Är det inte samma "missaktning" Park visar dem, på bilden ovan, så förstår jag inte hur man resonerar.

Alltsammans kan egentligen sammanfattas så här: varje satiriker hamnar förr eller senare i den situation som Dan Park befinner sig i. Inte nödvändigtvis åtalad, inte nödvändigtvis dömd, men alltid betraktad som en ansvarslös, elak, grov, ringaktande figur. Det ingår i den politiska satirens historia. Det är inte ens en nyhet.

Jag ska inte orda mer om detta. Jag hänvisar till den bloggpost jag skrev när Park dömdes förra gången. Den äger giltighet än idag.

Lars Vilks skriver också om saken - här kan du läsa hela hans text - och jag citerar:

"Man kan konstatera att Dan Park har återupplivat modernismens skandalföreställningar och att hans verk är tveklöst gränsöverskridande. Eftersom rättegången handlade om en utställning där Park tog steget in i galleriet är det fråga om en institutionell inbrytning. Vid detta tillfälle tänkte sig utställarna att få till stånd den ”sakliga och vederhäftiga” debatt som tidigare rättsinstanser efterlyst. Någon sådan hann det aldrig bli eftersom åklagare och polis ingrep innan konstnären hade fått tillfälle att berätta om sina arbeten. Man kan beskylla utställarna för naivitet. Att utställningen var kontroversiell torde ha varit självklart och det hade nog varit lämpligt att det redan innan utställningens öppning hade framlagts en väl genomförd diskurs på högsta möjliga nivå för att markera att utställningen var genomtänkt och motiverad.

Så blev det inte och det går naturligtvis att säga att konstnären, enligt en gedigen tradition, överlämnar verken att fullbordas i betraktarens skapande akt. Problemet var förstås att den kreativa akten som bland annat åklagaren utförde ledde till det resoluta domslutet ”hets mot folkgrupp”. Och där hjälper inte det vanliga ”så kan man också se det”.