Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.

Foto: AN

David Urquhart blev biskop i Birmingham 2006. Han lovade då att ödmjukt närma sig det han satts att ansvara för. Han ville möta människor, samtala med dem innan han gjorde några som helst offentliga uttalanden. I juli 2011 skriver Birmingham Post (BP) att han trots allt tydligast markerat ett ansvar inför frågor om social rättvisa. Tidningens rubrik löd: Birminghams biskop tar till orda om ett ”omoraliskt” och själviskt samhälle.

Tidningen skriver att biskopen tar strid emot ett samhälle som på engelska kallas ”Britain’s get rich quick, me-me society.” När det gått nästan sex år sedan han installerades har han börjat ta på sig en ledande roll i kampen mot Birminghams ”motbjudande förlustproblematik, som han är rädd kommer att förvärras om man inte tar itu med de kommunala utgifter, som väntar fullmäktige, polisen och hälsovården.” Och BP fortsätter: ”I sitt uppriktigaste tal hittills, sa biskop David till stadens etablissemang att han var förbryllad och bedrövad över, att fattigdom i Storbritannien kunde bli så akut, med tanke på landets stora ekonomiska tillgångar.

Han lade skulden på de ”omoraliska” attityder som de som blivit rika under ekonomiskt framgångsrika tider har, utan att de ens övervägt hur de skulle kunna hjälpa mindre lyckligt lottade. När han talade på en konferens om stadens strategiska partnerskap, Be Birmingham, höll han inte inne med kritiken. Han sa till publiken att Storbritannien var en av världens mest välmående länder, men att det hade ’förlorat sin hållning när det handlade om hur vi ska vara mänskliga tillsammans.’” BP kunde ändå inte hålla tillbaka sin egen uppfattning, och skrev att biskopen ju bara talade till de redan övertygade. Be Birmingham är ju ett samarbete mellan fullmäktige, viktiga institutioner, frivilligorganisationer, affärslivet, universiteten som redan ägnat en livstid åt att försöka förändra de sociala orättvisorna i staden. Nå, så redovisar de fakta: ”Fyrtio procent av Birminghams invånare lever i stadsdelar som räknas bland de tio mest eftersatta i England. Dessa områden finner man i Washwood Heath, Lozells & East Handsworth, Bordesley Green, Aston, Shard End, Nechells, Kingstanding, Soho and Tyburn. Med arbetslöshetssiffror runt 40 procent och en total brist på kvalifikationer bland de arbetssökande, oroar sig stadens ansvariga för att den globala finanskrisen kommer att leda till en period av ännu större prövningar och möjligen social oro. I Washwood Heath klassificeras 94 procent av invånarna som fattiga. Problemen begränsas inte till de asiatiska samhällena, vilket många tycks tro. Tre av de mest eftersatta samhällena/stadsdelarna, Tyburn, Kingstanding and Shard End,  har en övervägande vit arbetarklassbefolkning. Man kan också se en mycket oroande syd-nordindelning av stadens områden. Människor i Sutton Coldfield lever till exempel i genomsnitt tio år längre än de som bor i Washwood Heath. ”

Biskopen leder nu en arbetsgrupp som ska försöka hitta metoder för att få ner fattigdomen. Det låter alltför bekant. Dessa arbetsgrupper och utredningar har alltför ofta bristfällig kontakt med det brutala klassamhälle som definierar vem som ska förbli fattig, och vem som i allt högre grad ska berikas. Det lyckas arbetsgrupper och utredningar förmodligen inte ändra på. En ledande medlem av Labour har beskrivit Be Birmingham som ”en sammankomst av levande döda.” Ändå har man varit så framsynta att man skissat på hur staden kan te sig år 2026.

Och där hittar man förstås all den politiska snömos som inte säger eller innehåller någonting konkret, utan bara en serie floskler om det goda livet, friska människor och grönskande stadsdelar. När jag läser om detta tänker jag, att biskopar, politiker, artister, intellektuella, kan samlas så ofta de vill, tala så vackert de vill, spegla sin egen förträfflighet i de andra deltagarnas förträfflighet, kanske återvänder de hem efter dessa konferenser med en uppriktig känsla av att ha gjort något gott, men någon förändring av maktstrukturerna leder det aldrig till. De har olika infallsvinklar, de tillhör olika politiska partier eller rörelser, de representerar olika religioner, men det som får dem allra lyckligast tycks vara känslan av att de, bara de, kan skapa en framtid värd att leva i. Man skulle kunna låna slutorden från en fullmäktigeledamot med mycket makt. Han sa så här: ”Ja, det är hårda tider nu. Men Be Birmingham kan ta en utmaning. Be Birmingham slutar inte arbeta och vi har fortfarande en vision att leverera.” Jaha.

När arbetsgruppen för social inkludering (The Birmingham Social Inclusion Project) lade fram sin rapport i juli 2012, visade sig följande besvärande fakta:

2024 kommer den vita befolkningen i Birmingham att vara under 50%. Man konstaterade att hälften av stadens befolkning är under 30 år och att fler än 50% är arbetslösa i vissa stadsdelar. Ungdomsarbetslösheten i kommunen ligger på 25% och i pakistansk- respektive bangladeshier-dominerade områden har man den största andelen arbetsföra, icke-utbildade människorna, hela 50%. Arbetsgruppen leds av David Urquhart, Birminghams biskop, och den publicerade rapporten är en så kallad interims-rapport , efter den ska man dra slutsatser och formulera målsättningar som ska presenteras senare.

(Detta är ett kortare avsnitt ur min nya bok Black Country. Är du intresserad av boken, klicka på omslaget i bloggens högerspalt för mer information)