George Orwell: Nere för räkning i Paris och London (Atlantis, nyutgåva av Olof Hoffstens översättning med förord av Peter Luthersson)

George Orwell (pseudonym för Eric Blair) är kanske mest känd för de två romanerna 1984 och Djurens gård. Det är förstås inte märkligt om man tänker på hur laddad av symbolik som 1984 var. Det som vår egen vänster –  liksom också den brittiska – inte talade om var att romanen av Orwell själv betraktades som en satir och dystopi utifrån båda de stora totalitära systemen; kommunismen och nationalsocialismen. När den utkom 1949 fanns förstås båda dessa enparti-diktaturer dels i färskt minne (Hitlers Tyskland), dels i synnerligen aktivt utövande (Stalins Sovjet). Djurens gård utkom fyra år tidigare och var inspirerad mycket uttalat av det samhällssystem som stalinismen utvecklade. Man ska komma ihåg att Orwell skrev den mitt under brinnande krig, då Sovjetunionen hade en allierad i Storbritannien och Stalins namn hölls högt.

Men Orwells journalistiska verk, liksom hans essäer, är av så hög klass att de förtjänar en liknande spridning. Nere för räkning i Paris och London (i original 1933) är, vid sidan av Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien, ett verk som visar hans berättartalang. Med säker hand tecknar han de stora sammanhangen och de mycket små detaljerna. Hans respekt och samhörighetskänsla med människor i tillvarons utkant präglar det han skriver.

Vägen till Wigan Pier (1937) kunde möjligen betraktas som en sociologisk studie, men den är också laddad av Orwells makalösa talang att beskriva miljöer och människor. Boken skrevs på uppdrag av Left Book Club. Hans angrepp på den brittiska vänstern i denna bok är kanske en milstolpe i hans egen utveckling bort från allt totalitärt tankegods. I Hyllning till Katalonien (1938) får vi oss till livs en gastkramande skildring av det spanska inbördeskrigets lite mindre kända sidor. Orwell reste ner 1936 och anslöt sig till POUM, den arbetarmilis som fick erfara vad den stalinistiska politiken innebar. Kommunister och socialister i olika europeiska länder gör vad de kan för att smutskasta boken och tysta Orwell.

I Nere för räkning i Paris och London får vi följa honom till de fattigaste gränderna i Paris, där man lever för vad dagen ger, om inte annat för att man pantat sina egna kläder. Bokens inledning är nära nog filmisk i sin skickliga panorering över miljön och dess människor:

”Rue du Coq d´Or, Paris, klockan sju på morgonen. En rad ursinniga, kvävda skrik nerifrån gatan. Madame Monce, som ägde hotellet mitt emot mitt, hade gått ut på trottoaren för att ta itu med en gäst tre trappor upp. Hon hade träskor på sina bara fötter, och hennes gråa hår föll fritt. MADAME MONCE: ’Salope! Salope! Hur många gånger har jag sagt åt er att inte mosa löss på tapeterna? Inbillar ni er att ni köpt hotellet, va? Varför kan ni inte kasta ut dom genom fönstret som alla andra? Putain! Salope!' KVINNA TRE TRAPPOR UPP: ’Vashe!’ Därefter en hel mångstämmig kör av skrik, då fönster slogs upp på vardera sidan och halva gatan blandade sig i grälet. Det tystnade tvärt tio minuter senare, när en kavalleriskvadron red förbi och folk slutade gasta för att se på dem.”

Likadant är det med livet i London. Orwell vandrar, lär sig ”tiggeriets tekniker”, han arbetar som sandwish-man och annat, och han sliter med ohyran där han sover. Det som förenar parisskildringen med londonskildringen är perspektivet underifrån, från den nakna nödens dofter och färger, från den tomma magens och skriande hungerns utgångspunkt. Jag skulle vilja säga att detta är en bok som överträffar det mesta man kan hitta av sociala reportage. Den har en litterär kvalitet som är enastående.Vi har idag mycket att lära av Orwell, både vad gäller stil och metod. En journalistik som bygger på den egna erfarenheten och underifrån-perspektivet har betydligt större möjlighet att tala till läsaren. Den kan dessutom tillåta sig att skriva också om det som betraktas som tabu och minerad mark. Jag tvivlar på att Orwell idag skulle ha fått sina texter publicerade i en svensk dagstidning (om de varit skrivna i den här tidsepoken och till exempel berättat om gettofieringen av våra städer eller om de alltmer inbördskrigs-liknande tillstånden). Skulle han hitta en förläggare? Jag tvivlar.

Det är en välgärning att Atlantis nu ger ut boken på nytt. Jag hoppas rentav att de ska göra det också med de två andra böcker jag här skriver om. Atlantis förre förläggare, Peter Lutherssons, har skrivit ett utförligt och mycket intressant förord som sätter in både författaren och boken i ett större sammanhang.