Varje bok av Canetti som kommer i nyutgåva är förstås av stor betydelse. Eftersom han fick Nobelpriset redan 1981 finns det mesta utgivet åren däromkring. Jag antar att de till och med kan vara svåra att hitta antikvariskt. Därför hoppas jag också att Brombergs ger ut de två efterföljande böckerna i självbiografin, Facklan i örat och Ögonspelet.
Canetti kan verkligen berätta ända ner i barndomsminnena om sitt liv. Han levandegör detta Ruse i Bulgarien (som han menar är en alldeles för oprecis platsbeskrivning eftersom man där varje dag kunde höra sju eller åtta språk talas, här levde bulgarer, turkar, greker, albaner, armenier, zigenare och från andra sidan floden Donau kom också rumänerna).
Canetti är intressant också för det han skriver om familjens egna språk. Översättaren Hans Levander kallar det för ”spanska” som talas i familjen, men det är inte riktigt korrekt. Snarare skulle man säga spaniolska eller judespanska(x). Föräldrarna talade tyska med varandra, men med barnen, vännerna och släktingarna talade de spaniolska. Den räddade tungan är skriven på tyska.
Per Landin har skrivit ett instruktivt förord som tecknar ett porträtt av den vuxne Canetti, och tiden efter 1938 då han lämnade Wien tillsammans med sin första hustru Veza Canetti för London. Hon avled, kanske genom självmord, redan 1963. Elias Canetti själv blev nästan 90 år och dog i Zürich. Landin slutar med dessa vackra ord:
”Människan Canetti förlorade kampen med döden. Men som diktare fångade han livet levande. Hans strävan var att bevara det i det stora minne som är mänsklighetens bibliotek.”(x). I Svenska Akademien, SAOB spalt: S9107; tryckår 1982 heter det: om den ålderdomliga (med hebreiska ord uppblandade) kastilianska som spanjolerna talar, spanjolernas språk, judespanska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar