Närheten till huden. Tanken att detta är den eviga vilan. Kan en vaka utomhus i dagsljus påminna mer om icke-varandet, det djupfrysta tillstånd då kroppen stelnar mitt i en rörelse för att sedan aldrig mer tinas?
Den öppna vidden. En sida täckt av vattenvy. En annan sida av hed, lavar, mossa, betande får. Längre ner på samma vidd: vattenvyn blir nu tvåsidig: mot öst det väldiga, kalla Östersjövattnet, mot väst den smalare men inte mindre kalla Kalmarsundpassagen, nu med väldiga anhopningar av issörja, hela flak, stråk av vit, genomfrusen massa längre ut.
Vetskapen om drivans djup får mig att avstå den första impulsen: ett hopp ner kunde ha dränkt mig i schaktet. Ser drivan. Ser den igen, nu på bild. Ser drivan och tar ett djupt andetag. Var går gränsen mellan syn- och känslointryck? Finns det en sådan gräns, eller inbillar vi oss bara att det är förnuftets koppling till synen som utgör underlaget för våra beslut? Jag litar lika ofta till känslan. Jag avstår att ta det avgörande steget, jag avstår en kommentar som redan formulerats. Jag ser in i drivans täta vithet och ryggar tillbaka som om den angripit mig med full kraft.
*
Så läser jag SMHI:s prognos för det kommande dygnet och inser att snön och kylan ska finnas kvar i Skåne minst ett dygn till, och det gör mig både tacksam och glad:
Utsikter till fredag kväll
Klart till halvklart och i natt 14-18 minusgrader, lokalt ännu kallare. I morgon ökar molnigheten söderifrån. Mitt på dagen omkring 10 minus och till kvällen 2-5 minusgrader. Mest svag vind, från inatt sydost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar