Det är en stor sak att vi på svenska har tillgång till Fernando Pessoas Orons bok. Den har under åren utgivits två gånger på Pontes förlag, men den som nu föreligger är ett helt annat arbete. Redaktören Jerónimo Pizarro är en gedigen kännare av Pessoas liv och verk, och han ger i sitt korta förord en bild av hur arbetet sett ut, och varför det egentligen är paradoxalt att de två böckerna – skrivna med tio års mellanrum – publiceras i ett och samma band. Första fasen och Andra fasen följs dessutom av ett appendix där Pessoa presenterar sitt arbete och sina heteronymer Vicente Guedes och Bernardo Soares.
Orons bok, fram till 1982 opublicerat, anses med rätta vara ett av 1900-talslitteraturens främsta verk. Det fanns som 25.000 lösa lappar förvarade i kistor, vilka han lämnade efter sig när han dog 1935, endast 47 år gammal.
Den nu aktuella svenska översättningen bygger på Pizarros utgåva från 2013, där texterna kommer i just den ordning de vuxit fram.
”Orons bok består enligt Pizarro av två helt olika böcker och tio år skiljer dem åt, och det var först i den senare som Pessoa riktade blicken mot Lissabon”, skriver Örjan Sjögren.
Att ha denna översättning av Orons bok vid sitt sängbord är ett privilegium vars betydelse inte nog kan understrykas. Jag kommer att läsa den från pärm till pärm, som vore den en helt ny bok, trots att jag under många års läsning återkommit till de tidigare utgåvorna. Som Pessoa skriver i fragment 364 (sidan 423):
”Livet är vad vi gör det till. Resenären är resan. Det vi ser är inte det vi ser utan det vi är.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar