Rare Disease Day. Hugo och Alströms syndrom

Mitt barnbarn Hugo

Idag, den 28 februari, är det Rare Disease Day. Jag skulle vilja visa er vad min dotter Malin skriver om sonen Hugo med anledning av det. Hugo är en av fem personer i Sverige som fötts med Alströms syndrom:

"Alströms Syndrom är en av de mest ovanliga syndrom som existerar. Hugo är en av fem personer som lever med detta monster i Sverige idag, i världen finns det sammanlagt ca. 800 diagnostiserade fall. Rare Disease Day finns till för att sprida kunskap som kan hjälpa dessa barn som Hugo, som har ett inneboende monster att ständigt kriga med."

Här kan du läsa mer om Hugo och hans förestående USA-resa. Och här länk till en utmärkt sida hos Socialstyrelsen.

Näthat?

Sparkhill. Foto: TN

Här kan man tala om ett mycket konkret exempel på näthat:

"The teachings of a radical preacher who is believed to have inspired three Birmingham men convicted of planning a major terror attack are still available on YouTube, MPs have warned. But quizzed by Midland MPs in the House of Commons, a YouTube executive warned it was impossible to prevent the films being distributed."

Det handlar alltså om den stora terrorrättegången i Birmingham. Herrarna som skulle spränga människor i bitar hade suttit och tittat på YouTube-predikanter för att stärka sig:

"Mr Winnick warned that YouTube was providing a platform for “any hate merchant”. It followed the conviction of three men from Birmingham who were found guilty of planning a massive suicide bombing campaign that would have caused more deaths than the July 7 London bombings. The trio that they will all face life in prison when they are sentenced in April or May. Irfan Naseer, 31, from Sparkhill, Irfan Khalid, 27, from Sparkbrook, and Ashik Ali, 27, of Balsall Heath, were found guilty of planning the UK attacks after a 14 week trial at Woolwich Crown Court."

Så får begreppet näthat helt nya dimensioner. Läs hela artikeln för konkreta resonemang. Vi talar inte om hot eller aggressiva påhopp, utan om konkreta planer på massmord. De unga männen från Birminghams olika platser hade säkert fortsatt sitt förberedelsearbete också utan predikanterna på nätet, men förmodligen har de tjänat både som inspiratörer och moraliska stödjepunkter.

Hugo står inför sitt livs chans att komma till Amerika och möta Alströmsällskapet

Uppdatering:

Idag har jag fått rapport om insamlingen till Hugos viktiga Amerikaresa. Inspirerad av en bloggvän som idag givit ett bidrag fick jag veta att 2/3 av det nödvändiga beloppet nu är insamlat. Därför vill jag vädja till alla mina blogg- och bokläsare om ett bidrag till honom. Små eller ej, det spelar ingen roll, varje krona är viktig för syftet. Längre ner i texten finns all information om syftet med resan, om Hugos sjukdom och hur man gör för att skänka en liten slant. Där finns också en Facebook-sida för ändamålet samt en blogg om Alströms syndrom och Hugo.Är något oklart går det bra att skriva till mig på thomas.nydahl@gmail.com för mer information.

*

Jag har berättat några gånger tidigare om mitt barnbarn Hugo. Han har ett svårt sjukdomskomplex som heter Alströms syndrom. Han är en av tio i Sverige som fått diagnosen. Här på bilden står han utanför Silviaskolan i Hässleholm som är en specialskola för barn med hörselproblem eller dövhet.

Han orkar på sin höjd med ett par dagar i veckan, då han åker dit med sin assistent. Men Hugos problem är så många fler. Han är på väg att förlora synen och har en rad andra systemsjukdomar, som epilepsi och förstadium till diabetes. Övervikt och hjärtproblem ingår också i sjukdomsbilden.

Nu har han fått sitt livs chans att komma ut på långresa med familj och assistenter. Det ska nämligen hållas internationell Alströmkonferens i USA (7th International Family Conference, Research Clinic, and Scientific Symposium, Plymouth, Massachusetts, USA May 9 -13, 2013).

Hugos mamma Malin har en Facebook-sida där hon samlar in pengar till resan och vistelsen. Vill ni skänka en slant kan ni göra det till Hugo Asplund så här: Swedbank. Clearingnummer 8313-9 Kontonummer 524013956-7

Vi i familjen bistår förstås, men det blir stora kostnader. Men resan dit är mycket viktig eftersom den ger Hugo en chans att för första gången i livet träffa andra barn med Alströms syndrom.

Silviaskolan fyllde tjugo år för en tid sidan och fick då besök av drottning Silvia. På bilden hälsar hon på Hugo, som efteråt berättade att han "först var blyg, men sedan gick det bra."

Det finns också en blogg för Hugo och vill man veta mer om Alströms syndrom så finns det en utmärkt sida hos Socialstyrelsen.

Moskéinbjudan till Lars Vilks nu tillbakadragen

Lars Vilks i Köpenhamn. Foto: Snaphanen

Ingen missade förstås Malmömoskéns inbjudan till Lars Vilks. Men har människor också sett att inbjudan är tillbakadragen? Varför skedde detta undrar förstås vän av ordning. Låt oss en stund begrunda fakta och se hur spelet ser ut.

I hela den muslimska världen är de dubbla budskapen standard. Det är inte bara imamer och moskédirektörer som använder den taktiken. Också militära och politiska ledare inom islam använder den. I princip går den ut på att vända det leende och inbjudande (!) ansiktet mot fienden och hans offentlighet. Då blir budskapet entydigt: vi har här att göra med en mild, fredlig och generös tradition. Samtidigt tvingar den till militans, aggressivitet och oförsonlighet när den vänder sig till hemmapubliken.

Arafat var i politikens värld en mästare på detta. Han kunde stå i amerikansk tv och tala om ”the peace of the brave” och samma vecka från ett podium i Ramallah förkunna att det totala kriget var enda vägen fram. Nu är förvisso våra lokala moskéföreträdare inte taktiskt skolade i det avseendet. De blottar också sin ytlighet i kontakten med omvärlden. Det finns ickemuslimska rapportörer som förmår avkoda budskapet. Det budskap som erbjöds senast var kopplat till kravet på en ursäkt.

På samma sätt vände sig de iranska mullorna – i samförstånd med de brittiska imamerna – till Salman Rushdie med ett erbjudande om förlåtelse. Om han tog första steget, bad om ursäkt och visade på sin personliga återkomst till islam. Han gjorde som de sa. Men de blev förstås inte nöjda. I den nya självbiografiska boken Joseph Anton berättar Rushdie att det är den enda sak han djupt ångrar under alla åren han levt under fatwans ok. Man skulle kunna sammanfatta det med en liknelse: om du erbjuds en god kaka från imamen ska du inte äta den, för det som ser ut som russin är i själva verket giftampuller som påverkar inte bara tänkandet utan slutligen också andningen. Det är syrefattigt i den världen och det lilla syre som finns vill de inte dela med oss otrogna hundar.

Uppdatering: eftersom den här bloggposten utsätts för små attacker vill jag förtydliga, och det är också det som Vilks själv gör, genom att länka till vad Skånskan skrev:

"Men när SkD frågar Bejzat Becirov så är inte tanken att skicka någon formell inbjudan till Vilks."

Den inbjudan man via TV4 lät sända Vilks är således också formellt tillbakadragen.

Magnus Sandelin: Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken (Reporto)

Det mesta som skrivs om ”de svenska islamisterna” – oavsett var de är födda, om de befinner sig i Sverige illegalt eller om de är svenska medborgare – är flyktigt och osammanhängande. Jag får ofta en känsla av att man bagatelliserar dessa våldsfixerade och hatiska människor, vars hela livsinnehåll är jihad och olika former av aktioner riktade mot det land där de lever, eller som organiseras här i avsikt att angripa andra länder.

En del av dessa människor har genomfört spektakulära dåd och finns i det kollektiva medvetandet. Jag tänker förstås i första hand på den man som i media kallades ”svensk” men som i själva verket var irakier, och som sprängde sig själv till döds i Stockholms centrum i julhandeln 2010. Många har försökt bagatellisera hans dåd genom att framställa honom som både ”ensam galning” och ”tafflig”. Utredningen, främst i Storbritannien, har visat att det inte alls förhöll sig så.

Men jag tänker också på de framför allt somaliska och arabiska män som kallas ”svenskar” och som finansierar, organiserar eller på annat sätt är iblandade i våldsamma attacker som drabbar framför allt civila i olika länder. När jag skrev detta satt ett sådant gäng fängslat i Köpenhamn. Vi vet att ett antal nordiska konstnärer lever med livvakter dygnet runt därför att jihadister satt ett pris på deras huvud. Vi vet att islamismen finns i våra egna städer och kvarter. Men ser vi mönstren? Har vi lärt oss att känna igen dessa krafter?

Med utgivningen av Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken har journalisten Magnus Sandelin gjort en insats för att skapa en tydligare bild och att läsa hans bok är en bra bit på vägen mot den sortens kunskap som kan skapa en större beredskap i det svenska samhället. Sandelin har tidigare utgivit böckerna Extremister och Den svarte nazisten. Han är bra på att gräva fram material, han ställer sig öga mot öga med de extremister han vill intervjua och ibland lyckas han också få dem att säga något som kan vara till nytta. Men framför allt skapar han de mönster som jag tycker att pressen aldrig förmår ge oss. Hans nya bok visar framför allt hur terrornätverken Al-Qaida och Al-Shabaab ser ut från svensk horisont.

En annan viktig sak i boken är att han visar hur konvertiters vägar kan se ut. Han berättar om en svensk före detta kriminell (jag sätter frågetecken för f.d.) från Göteborg, som i sin ungdom misshandlade invandrare, blir muslim därför att han i fängelset kommer i kontakt med islam. Det kan te sig som en krokig väg, men internationellt sett vet man att den är ganska vanlig. Dessa män vill sluta begå brott, men hamnar i det slags ”helighet” där brott betraktas som hedervärda och moraliskt påbjudna.

Boken avslutas med en förteckning över alla de händelser som har sin bakgrund i de islamistiska miljöerna i Sverige, från 1995 då man uppdagade att en muslimsk församling i Brandbergen hade samröre med den algeriska terrorgruppen GIA, över bland annat försöken att grunda en terrorcell med namnet Al-Qaida i Norra Europa i Kungälv 2005, fram till rättssaken i Köpenhamn där ett antal så kallade ”svenskar” åtalats (och senare också fällts för omfattande förberedelser till terrordåd).

Jag skulle säga att Sandelins bok är det viktigaste bidraget hittills till en förståelse av hur den islamistiska terrorns förgreningar i Sverige ser ut.

Snart är det dags för nästa stora svenska bokframgång, 8 mars närmar sig nämligen

Jag läser Maria Svelands nya hatbok och förbluffas över vilket genomsjukt land jag lever i. Hon och jag talar, skriver och läser på samma språk. Ändå känner jag mig som en främling inför varje mening hon skriver. Hennes bok är inget annat än en pamflett i den militanta manshatarrörelsens tjänst. I svensk godhetsindustri har denna rörelse en framträdande plats. Sveland skriver in den i sin självklara roll, som "ett motstånd" i en "högljudd" opposition mot alla former av samtidskritik (ordet högljudd är hennes eget).

Vad Svealand i sin bok konsekvent bortser ifrån är polariseringen i Sverige som vuxit fram ur multikulturideologin och det ekonomiska, politiska och kulturella lättsinne som präglat våra länder under lång tid. Polarisering mellan människor uppstår när den tidigare gemensamma moraliska och etiska plattformen krackelerat. Multikultur innebär per definition relativisering (allt går, allt duger) och i dess spår följer misstänksamhet, fientlighet och till slut också de öppna våldshandlingarna som går från individnivå till en större social och politiskt nedbrytning. Istället för att analysera detta kastar Sveland in sitt Breivik-kort. Det är så fult det kan bli därför att det påstår sig bevisa att varje människa som säger sig vara oenig med den rådande ordningens ideologiska överbyggnad är en potentiell terrorist och massmördare. Fulheten kan inte ens graderas… den är bortom allt vett. Men så ser svensk politisk ”debatt” ut. Svelands version är fulare än de flestas. Hon utgår nämligen ifrån att alla sociala problem beror på att männen - vi män - förklarat krig mot kvinnorna (hennes tes är lätt att sammanfatta: den som är kritisk mot feminismen är en kvinnohatare).

Boken utges av Leopard förlag på den där dagen ni vet, 8 mars, och den kommer att hyllas som det bästa som skrivits i ämnet. Tro mig. Jag lärde mig efter en annan bok från samma förlag, som sades handla om Danmark men som i själva verket var en "antirasistisk" projektion. Den blev en präriebrand som svepte fram över Sverige, tog alla priser som gick att ta och blev en bästsäljare (ja, det är så de uttrycker sig, den nya tidens tryckpressnissar). Jag lovar, det kommer att bli likadant med Sveland. Invänta 8 mars och avläs reaktionerna så får ni se.

PS: Svelands debutroman kom 2007 och heter Bitterfittan. Med en sådan titel tog hon en självklar ledarroll i den svenska offentlighetens feministelit.

Återbesök i gränderna

"All that I care to know is that a man is a human being - that is enough for me; he can't be any worse." Mark Twain

Varför hör trånga gränder och rädsla ihop? Är det verkligen så att den ålderdomliga, kullerstenslagda och sparsamt belysta gränden - som man hittar på allt färre ställen - utgör den farligaste platsen av alla? Jag tror inte det, och då har jag befunnit mig i sådana gränder åtskilliga gånger, inte minst i Lissabons äldre stadsdelar. En enda gång har jag råkat illa ut i Lissabon, det hände på paradgatan Avenida da Liberdades övre del, utanför bilföretaget Citroëns huvudkontor. I Bairro Altos och Alfamas mörka gränder har jag känt en trygghet, kanske bedräglig men ändå, därför att jag där framför allt förknippat det mänskliga med fadokulturens kvaliteter. Ändå har jag hela tiden varit medveten om stadens narkotikaproblem, vilka i sig driver människor till rån, våld och misär. Det är bara det att jag aldrig mött våldet och knarket i gränden. Det finns på helt andra platser. Likadant har det varit med gatuprostitutionen som fram till 1994, då Lissabon var europeisk kulturhuvudstad, alltid fanns på båda sidorna av Avenida da Liberdade. Myndigheterna lät flytta på kvinnorna och var de finns efter det vet jag inte.

Gränden på bilden lär vara fransk. Skulle jag vara mer rädd där? Jag har vandrat i parisiska gränder, jag har en ensam vecka i Nice 1995 vandrat i gamla stans gränder, mitt i vintern, liksom i Cannes, då det verkligen ekade kusligt om mina ensamma fötter. Jag har gått i arabiska gränder, i Tripoli, Benghazi, Jerusalem... men har aldrig varit rädd. Det närmaste jag kom livsfara var när jag med min äldste son pustade ut i Östra Jerusalem och på tv-nyheterna samma kväll fick se att en bomb smällt på precis den plats där vi suttit. I Benghazi vandrade jag timme efter timme i de gamla kvarteren och bara njöt av mat- och kryddofterna. I Albanien har jag vandrat i de flesta av landets gränder, från Shkodër i norr till Sarandë i söder, i Durrës och Tirana, i Gjirokastër och Korca, men aldrig varit rädd.

Det som skrämmer mig mest är svenska krogkvarter, upplysta och överbefolkade köpcentra och biltrafikens muller och hot. På sådana platser, där supandet, konsumerandet och den individualistiska biltrafiken pågår, är också faran som störst för varje människa. Jag har befunnit mig på sådana platser i brittiska städer, där faran har varit fysiskt påtaglig. I Birmingham har jag vid ett flertal tillfällen, på gågator, i bussar, känt mig rejält rädd.

Jag är inte dum. Jag utsätter mig inte för fara. Den kan finnas var som helst, och jag är mer än väl medveten om vad den "nya" gatukriminaliteten innebär, oavsett var i världen vi befinner oss. Men jag aktar mig noga för att påstå att den trånga gränden skulle vara en särskilt farlig plats. Så är det inte. Å andra sidan kan man konstatera att mörkerrädsla är särskilt läskig i en tät skog. Och ändå tror jag inte att den läskigaste skog i världen är farligare än Sergels torg, eller Lilla Torg i Kristianstad. Hoten, våldet, skadorna... allt det som hör samman med postmoderniteten och dess moraliska och etiska relativism ("jag visste inte att man inte får våldta en kvinna" sa en man till sitt försvar i en engelsk rättssak alldeles nyligen, han hade fostrats i sin madrasa och fått lära sig att en kvinna tar man om man vill det). Att man kan få på flabben i en gränd säger sig själv. Men det är inte den faran som omedelbart kommer för mig, när jag står i grändens mynning och betraktar det rum den erbjuder mig.

Fotograf okänd, bilden utgör omslag på en i Danmark utgiven roman.

 

Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla.

Foto: A. Nydahl, Ölands södra udde.

Eufemismernas tid är religionens och etnicitetens tid. Religionskritikern anklagas för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna. Islamismens kritiker utsätts för dödshot, misshandel, förtal, mordbrand och slutligen mord. De som griper efter frihetens halmstrå förvandlar hemkänslan och identiteten till en nygammal religion: nationalismen. I den religionen är var och en trygg och stark, så länge den håller enad front mot de yttre hoten. I samma ögonblick den övergår i gatustrid spricker fronten. De anständiga fyller redan kvoten. Den slagordstatuerade pöbeln växer, gatan tar emot den, liksom rännstenen. Vi som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk. Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla.

Som otrogen har man en enda övergripande plikt: att ge de hotade och förföljda helhjärtat stöd. Något alternativ gives inte. Om vi tiger är vi medskyldiga. Börja att läsa Lars Vilks, Geert Wilders, Lars Hedegaard, Aayan Hirsi Ali och fortsätt sedan utforska kontinenten som den kraften består av.

Under utforskningen kan man med fördel lyssna till Jane Birkin i en arabiskt smyckad version av Elise:

Tankar på takterassen

Foto: A Nydahl

Nu när Black Country ligger bakom mig funderar jag på de reaktioner boken väckt. I veckan som gick kom en viktig dom. Målet gällde den trio från Sparkbrook i Birmingham som planerat ett dåd som vida som skulle övertrumfa 7 juli-attentaten i London. Bevisen mot de åtalade var överväldigande. I svenska medier har man väl inte hört något om saken, så jag länkar här till konkreta upplysningar om graverande omständigheter. Notera särskilt att man framhäver det faktum att ingen tipsade polisen om vad som pågick. Männen var välkända i området och deras familjer visste att de fick terrorutbildning i Pakistan, men med sin tystnad skyddade de männen och deras planläggning. Nå, det jag funderade på i det här sammanhanget är varför budbäraren - i det här fallet jag - utsätts för lögner, förtal och hån när han berättar om dessa miljöer. Är det så att all brottslighet som har med muslimer och islam att göra är bannlyst från svensk offentlighet? Jag blir mer och mer övertygad om att det förhåller sig så. Just därför finns det all anledning att fortsätta skriva om fenomenet.

För övrigt vill jag bara tipsa om den här artikeln, med anledning av gårdagens diskussioner här i bloggen om de olika musiktraditionerna:

"We went over to America last March and met with someone from NBC and I was talking about Birmingham, and reeled off 30 names of artists from the city, and he was astonished. Americans tend to think everything from the UK is from London but I encouraged them to come over to see Birmingham and they did – with some filming at the library."

Dagens musik blir The Moody Blues, gruppen som bildades i Birmingham 1964. Här ett fint gammalt klipp av Nights In White Satin:

Merseybeat, musiken och poesin

Merseybeat, vad säger det er? Eftersom Black Country-boken snart är slutsåld har jag skissat på nästa bok i samma genre. Med all säkerhet får den titeln Merseyside eller Merseybeat. Jag vill göra en liknande reportagebok om Liverpool, landskapet där och de industriella, kulturella och sociala traditionerna och rötterna.

Min vän och kollega Per Helge har redan visat på några av poeterna i den traditionen. Den här antologin presenterar tre av dem: Adrian Henri, Roger McGough, och Brian Patten. Så här beskrivs boken hos Amazon:

"In the summer of 1967, Tony Richardson of Penguin Books took a chance. Then Penguin's Poetry Editor, he devoted number ten of the highly prestigious Penguin Modern Poets series to three unknown young writers from Liverpool. The Mersey Sound, featuring the work of Adrian Henri, Roger McGough and Brian Patten would become the biggest selling poetry anthology of all time. A Gallery to Play to is an intimate account of the lives and careers of the poets Adrian Henri, Roger McGough and Brian Patten. With unparalleled access to the three writers, Phil Bowen has written an indispensable book for anyone interested in British poetry, popular culture and society over the last forty years. Originally published in 1999, this revised edition includes new interviews with Brian Patten and Roger McGough."

Redan 2006 medverkade jag i denna antologi som Sjöfartsmuseet i Göteborg utgav i samband med en utställning. Jag skrev om Lissabon-musiken, fadon, medan Lennart Persson tog sig an Liverpool under rubriken "Gick i land med skivor från Amerika".

Det är en sida av saken. Den andra är just den popmusik som blev känd över världen som Merseybeat. Vi minns ju alla The Beatles, men det var så många fler grupper i den här rätt så milda, gitarrbaserade musiken, vilket ju markant skilde den från hårdrocken med rötterna i Birmingham, vilket Lennart Svensson påpekar i en artikel i sin blogg idag, om bland annat min bok:  

"The Black Country är en av hårdrockens födelseplatser. Led Zeppelins sångare Robert Plant var från regionen, samt grupperna Black Sabbath och Judas Priest. Som privat reflektion (OK, jag berör det även i min NyT-artikel, men bara en passant) kan sägas att Black Country är en heroisk, ärevördig plats, platsen där hårdrocken uppstod i skiftet mellan 60- och 70-tal. Liverpool, vid Atlantkusten i väster, var som alla vet en popstad, Floden Mersey gav namn på "the Merseybeat", dvs soundet som skapades av Beatles, Herman's Hermits med flera. Och i Manchester, inte långt från Liverpool och Birmingham, kom en ny popvåg på 90-talet. Men Birmingham kommer alltid att vara känt som en rockstad. En tung rockstad. Blytung").

Jag tänker för Merseysides del på sådana som Gerry & The Pacemakers, The Swinging Blue Jeans och The Zombies.

Det finns intressanta fakta att gräva fram kring denna musikkultur. Liverpool som hamnstad gav de rätta förutsättningarna. De musikaliskt begåvade grabbarna hängde i hamnarna och fick av sjömän som seglat från USA möjligheten att både köpa gitarrer och det allra senaste i skivväg. Så det är ingen tillfällighet att Lennon, McCartney och de andra från de ofta fattiga hemmens rum tog steget ut i stora världen - och lade den under sig. Se på den fina gamla videon med bilder från den tidens Liverpool och med sång av just Gerry & The Pacemakers i You´ll never walk alone:



Poesin fanns för övrigt också i dessa det tidiga 1960-talets sånger:

Gerry & The Pacemakers - Ferry cross the Mersey
(1964 on top number 8 in UK)

Life goes on day after day
Hearts torn in every way

So ferry 'cross the Mersey
'cause this land's the place I love
and here I'll stay

People they rush everywhere
Each with their own secret care

So ferry 'cross the Mersey
and always take me there
The place I love

People around every corner
They seem to smile and say
We don't care what your name is boy
We'll never turn you away

So I'll continue to say
Here I always will stay

So ferry 'cross the Mersey
'cause this land's the place I love
and here I'll stay
and here I'll stay
Here I'll stay

*

Det är förstås på sin plats att påpeka att Steve Winwood kommer från Birmingham. Han är så långt man kan komma från hårdrocken. Om inte annat kan man prova här:

Bertil Malmberg. Diktaren i dialog

Peter Luthersson och Anders Mortensen (red): Bertil Malmberg. Diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer (Atlantis).

När Peter Luthersson och Anders Mortensen för fem år sedan utgav Bertil Malmberg, diktaren i sitt sekel, kändes det som en tungt vägande volym. Den innehåller framför allt artiklar som visar vem Malmberg var och hur han ställde sig till sin samtids avgörande frågor av politisk och kulturell karaktär. Inte heller redaktörernas inledning kunde jag betrakta som annat än ett mycket väsentligt bidrag till den bild av Malmberg som möjligen skulle kunna kontrastera de värsta vrångbilderna och framställa honom i ett ljus av större saklighet och rättvisa. Inte minst Malmbergs syn på nazism och kommunism, och hans texter om det judiska ödet förtjänade att publiceras på det sättet.

När redaktörerna återkommer med en ny, tunnare volym, Bertil Malmberg, diktaren i dialog, så känns den omedelbart efter avslutad läsning mindre tungt vägande. Till det bidrar de enskildheter som är rena dagsländor i jämförelse med den första volymens texter. Inte lär jag mig särskilt mycket av hemma-hos-reportage klippta ur svenska damtidningar. Inte heller Birgitta Stenbergs reportage i den genren, publicerat i tidningen Arbetaren, tillför någon kunskap om diktaren Malmberg.

Här finns förvisso några viktiga polemiska avsnitt, om Oxfordrörelsen, om den ryggmärgsreaktion som revolutionära socialister formulerade inför mötet med Malmberg (Ingeborg Björklund som hänvisar till Marx i Social-Demokraten 1935), om andra mer eller mindre viktiga ämnen. Men det jag fäster mig särskilt vid är en kort text av Malmberg själv, publicerad i Utsikt 1948. Den heter Begrep de min poesi? och resonerar kring den svenska litteraturkritikens läge. Man skulle kunna tro att det är vår egen samtid han skriver om.

"Men den kritik som merendels presteras i Sverige är fullkomligt värdelös, ett dött rutinarbete av lägsta kvalitet, den ger inte besked om någonting; några allmänna fraser, ett slumpartat framhävande av den eller den detaljen, som man funnit tilltalande eller mindre lyckad, en viss överlägsenhet, som den eländigaste analfabet kan tillåta sig, därför att han inte behöver bevisa dess berättigande i en kort artikel eller stå för den i ett resonemang, det är det hela."

Sedan nämner han en kritiker som i en bisats beklagat sig över Spenglers okunnighet, och då skriver Malmberg som kommentar: "... för att kalla Spengler okunnig måste man nog kunna överblicka så många områden av vetande att jag svårligen kan tänka mig den svenska kritiker som vore saken vuxen."

Detta hade förstås kunnat vara kommentarer till dagens situation. Generellt säger det något om hur lågt ribban lagts i dagspressen. Ändå är det något annat som jag betraktar som ett större hot idag, nämligen koncentrationen och likriktningen. Det faktum att allt färre kritiker publiceras i allt fler tidningar gör också möjligheten till ett offentligt samtal allt mindre. Och i takt med att pressen ägs av allt färre blir också maktkoncentrationen större. Tacka tusan för att de stora mediekoncernerna regelmässigt får sina böcker omskrivna på utgivningsdagen. Sedan länge spelar redaktörerna med. Malmberg hade säkert haft kloka ord också om det eländet.

Pierre Szalowski: Fiskar ändrar riktning i kallt vatten (Sekwa, översättning av Magdalena Sørensen)

Det finns, ska jag genast medge, två typer av böcker som är svåra att skriva om. Det finns djupverkande och allvarliga böcker man bär med sig genom livet, de som förtjänar att kallas litteratur. Man recenserar inte sådana böcker, inte numera, därför att man helst vill leva med dem alldeles ifred.

Men så finns det också böcker som är om inte lättsmälta så i alla fall genomlysta från första sidan och vars berättelse egentligen inte kommer så mycket djupare än i själva sidvändandets bekräftelse på vad man förväntar sig. Jag tycker att de är mycket svåra att skriva om. Och Pierre Szalowskis roman Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är just en sådan bok. Man kan berätta vad den handlar om, man kan ha synpunkter på teknisk uppbyggnad och annat. Men att skriva om den på ett djupare plan än så blir mycket svårt.

Boken utspelar sig i isstormens Kanada 1998. Allt börjar med det skilsmässobesked som en liten grabb får året innan. Han blir så förtvivlad att han vänder sig till himlariket med en brinnande dröm om att någon mäktig ska förhindra föräldrarnas separation. Att han därmed tror sig utlösa isstormen blir bokens bärande tema.

Från söndagen den 4 januari 1998 till och med fredagen den 9 januari samma år – och med en liten knorr nio år senare – får vi följa dessa människor genom elavbrott, nya bekantskaper, oväntade konstellationer och en sidoblick på det akvarium som givit boken den märkvärdiga titeln och som är ryssen Boris själva livsprojekt.  Varje kapitel avslutas dessutom med något som kunde likna en textens moralitet, alltför ofta en tämligen banal liten mening som ”Finns det något vackrare än kärlek?”, ”Vad ville himlen egentligen?” och ”Jag hade inget bättre för mig”. Man kan i det sammanhanget också konstatera att författaren helst driver berättelsen framåt med hjälp av replikerna. Det sker på bekostnad av gestaltningen samtidigt som det övertygar mig om att detta istället hade kunnat utvecklas till ett underhållande filmmanus!

Gång på gång kommer jag på mig själv med att leta efter den gömda betydelse som boktiteln kan tänkas ha. Men den är inte gömd, den är bara som bortglömd för att då och då dyka upp i iakttagelser som att fiskarna vänder simriktning vid låga temperaturer eller att de rentav simmar nära varandra, parvis. Om det ska vara en iakttagelse som går att överföra till de för isstormen kurande människorna vet jag inte, men det ligger nära till hands.

Förutom några riktigt väckelselyckliga skildringar av manlig, homosexuell kärlek finns det förstås andra utstickande toppar i berättelsen. Som när Boris och Julie hamnar under en stor, fallande och av is mycket tung gren. Han ovanpå henne och hon osannolikt sjungande mitt i olyckan fram till det att räddningen kommer (som när Boris skriker Help! och hon fyller i med verserna från den tidiga Beatles-sången). Ja, det är sådant jag kommer att minnas av den. Och det räcker inte för att uppbåda någon riktig läsglädje.

Elias Canneti om människans provins

Den som man såg sova, den kan man aldrig mer hata.

*

Vinden, det enda fria fenomenet i civilisationen.

*

Jag kan inte längre betrakta en karta. Städernas namn stinker förbränt kött.

*

Allt odrägligare blir för mig det tillfälliga i de flesta övertygelser.

*

Profeterna förutsäger jämrande det gamla.

*

Om varje människa anade, av hur många hon genomskådas.


Elias Canetti: Människans provins (Forum, översättning av Johannes Edfelt).

Stor recension idag

"It started many years ago/ out of the Black Country/ the seed became the embryo/ for everyone to see." Dessa rader från en sång av Judas Priest (1988) citeras i dagens recension som bland annat också innehåller detta: "Jag vill inte låta som en elitist när jag hyllar Nydahls stilvilja. Men sådant måste till för att vinna kulturkriget (...) dagens kritiker av en ansvarslös invandringspolitik måste också ta plats i något slags finrum. Kritiken måste vara vältalig, ha verkshöjd."  Och tidigare i den två helsidor långa artikeln (ej på nätet) kan jag läsa: "Först som sist: Nydahl skildrar Birminghamregionen i dystra färger. Och han ser inget ljus (...) Världen av idag är krisartad, men de problem vi har är primärt mentala låsningar, som svårigheten att debattera frågor som invandring. Regimen, i Sverige så väl som i England, har gjort detta till en fråga av religiös, tabupräglad natur. Men det är inte religion att ha åsikter om invandringen. Det är en ekonomisk och social fråga (...) Nydahl har skrivit en nödvändig bok om tillståndet i en region i centrala Englands inland." Lennart Svensson i Nya Tider 22 februari 2013.

Och som lite grädde på moset några siffror om pressens liv:

Sydsvenskan: - 6 500, 104 500. Skånska Dagbladet: -2 600, 26 900. Norra Skåne: - 1 000, 16 500, Helsingborgs Dagblad: - 2 200, 72 600, Svenska Dagbladet: -10 800, 175 200. Göteborgs-Posten: -14 800, 201 500. Total TS-upplaga för 2012 är 2 552 700 exemplar. Det är -4,6 procent jämfört med 2011. Sedan 2009 har upplagan minskat med 3,5 procent årligen.

Det finns inga uppgifter för DN, Expressen och Aftonbladet redovisade här. Men siffrorna talar för sig själva.

Om värdet av giganter - i pygméernas tid

Idag fick jag en utsökt bokgåva av min vän Anders W. i Finland. Leszek Kołakowski var en av det kalla krigets främsta filosofer. Alvar Alsterdal talade ofta om honom, eller rättare: skrev om honom i breven till mig (och som jag samlat i boken En centraleuropeisk afton).

Hur många filosofer och/politiker vågar man i den nya Europa kalla för giganter? Jag kan inte komma på en enda. Skulle jag räkna upp pygméerna hade bloggen inte räckt till. Men är det inte så att tongivande mediafigurer idag ter sig som c-varianter av något som en gång fanns?

Vad är den upphöjde Per Svensson annat än en parodi på 1960-talets folkpartister? Vad är Helle Klein annat än en in- och tilltrasslad och alldeles för sent uppstånden variant av suffragettrörelsens kvinnor? Vad är Per Wirtén annat än en sökmotor bakåt i tiden, och vad är Ann Heberlein annat än en veckotidningsdam som tycks tilltala varje kulturredaktör? De ständigt skrattande och underhållande kulturredaktörerna ska vi ju inte tala om. Nej, just det, vi säger inget mer, vi är tysta från Svenskan till GP, från HD till Skånskan och från Norrländska Socialdemokraten till Hallandsposten. Det viktiga är trots allt att vi skrattar. Att vi är underhållna.

Jag förstår inte dessa människors frekventa förekomst i spalterna. Än mindre förstår jag c-kritikerna i lokalpressen, de som går under efternamn som Karlsson, Polvall, Enander, Eriksson, Hoff och tusen andra uppblåsta men utbytbara. Kanske är alltsamman bara en parad inför begravningen av den svenska offentligheten (press, tv... allt)? Jag börjar tro det.

Även om nu den svenska pygmékulturen är pressande så finns det alternativ. Rent fysiskt kan jag möta dem i Köpenhamn. Där finns några som skulle kunna göra gigantanspråk. Men framförallt vill jag möta dem i litteraturen, musiken, konsten och filosofin.

Och det finns det förstås lite varstans i Europa. Ändå kan jag inte låta bli att främst tänka på de redan bortgångna som betydde så mycket. Vad är vi utan Havel? Vad är vi egentligen begåvade med? En hel rad akademiska tänkare som aldrig ingriper i det sociala och politiska livet. Vad är en Habermas mot en Havel? Vad är en Žižek mot en Camus? Sentimentala tankar, visst, men tankar man måste tillåta sig i en tillvaro där den offentliga mediavärlden vräker tonvis med skräp över oss.

Nu drar jag täcket upp till hakan. Jag har en god Grönstedt hemma. Smuttar och läser mig in i bokgåvan, Is God Happy? med essäer som Totalitarianism and the Virtue of Lie, The Marxist Roots of Stalinism, Crime and Punishment, Our Merry Apocalypse.

Hönster. En vänster som är en höger som är en hönster. Läs Lars Hedegaards artikel om attentatet

Foto: Snaphanen

Lars Hedegaard skriver i Wall Street Journal:

"For years I have been a campaigner for free speech—since 2004 as president of Denmark's Free Press Society. I have been an outspoken critic of Islamic supremacism and of attempts to impose Islamic Shariah law in Denmark and the West. Together with my Swedish colleague Ingrid Carlqvist, I have recently launched a Swedish-language weekly newspaper called Dispatch International—to the great dissatisfaction of the Swedish mainstream media, which are probably the most politically correct in the Western world and are in absolute agreement on every issue of any consequence.

Dispatch International is critical of mass immigration to Sweden and Denmark from third-world countries and takes a dim view of Islam. As a consequence, we have been reviled as "racist." We are not. We simply insist on our right to defend freedom, democracy, the rule of law, and individual and sexual equality. We also insist on our right to criticize religious fanatics of every stripe who try to impose theocratic laws and customs on free societies.

When I was a young Marxist during the 1960s and '70s, these opinions used to be described as characteristic of the political left. Nowadays the defenders of such positions are routinely labeled as right-wing or as belonging to the "extreme right." Meanwhile, what used to be the left is cozying up to holy men who want adulterous women to be stoned, homosexuals to be hanged, apostates from Islam to be killed, and 1,200-year-old laws emanating from somewhere in the Arabian desert to replace our free constitutions.

In my home country of Denmark, the reaction to the failed murder has mainly been one of horror. Nearly all leading politicians and media have condemned it. To be sure, some newspapers have availed themselves of this opportunity to emphasize what a despicable racist I am, but at least they express their satisfaction that I'm not dead.

Not so in Sweden, where I work most of the time. The Swedish media have either hinted that I have invented the incident in order to set myself up as a martyr—which would have required a major conspiracy involving the Danish police and Security Service—or they seem disappointed that my delivery man was not a better marksman."

Läs hela artikeln här.

En intressant dansk artikel vill jag också rekommendera. Den anknyter till frågan om det personliga modet idag, är skriven av en folketingsledamot från Vestjylland och publicerad i tidningen Al om Herning under rubriken Fra Kaj Munk til Lars Hedegaard:

"Når jeg som barn hørte mine bedsteforældre fortælle historier om modstandsbevægelsens aktiviteter under 2. Verdenskrig, tænkte jeg ofte, om jeg ville have haft modet til at kæmpe for Danmarks frihed med livet som indsats. Det samme har jeg siden tænkt på, når jeg har læst om Kaj Munks indsats, eller når jeg har set film som Hvidstengruppen eller Flammen og Citronen.

Attentatet mod Lars Hedegaard i den forgangne uge aktualiserede tanken om mit eget mod! Hvor meget tør jeg sige som politiker og debattør i kampen for frihed, hvis jeg ved, at der er en risiko for, at jeg en dag har en formummet islamist stående med en pistol uden for min hoveddør?

Langt de fleste ved, at den politiske islamisme er blandt de væsentligste årsager til terror i verden samt til angreb på vestlige frihedsrettigheder også i Danmark. Det er jo ikke almindelige københavnere, som udgør en trussel mod jøder i Københavns gader. Det er heller ikke almindelige Frederiksberg-borgere, som iklæder sig en rød postjakke og opsøger islamkritiske debattører som Lars Hedegaard for at skyde ham. Endeligt er det ikke almindelige RingkøbingSkjern-borgere, som PET holder under opsyn, når der dannes frie skole eller foreninger af den ene eller anden karakter hos os."

Lars Vilks ställer ut i Malmö

Foto: Lennart Romberg

Så fann Lars Vilks då äntligen en förnuftig gallerist. Man kan bara gratulera. Galleristen vill visa något mer än rondellhunds-konstnären. Ytterst hedervärt (trots att det kommit andra signaler under dagen som indikerar att Vilks vill ta tillfället i akt att visa RH-utvecklingen). Jag övertygad om att en särskild sorts ägg- och stenkastarpublik vill vara med, om inte annat så utanför galleriet som en mobb vars avsikt är att hindra människor tillträde till utställningen (den frågan var jag inne på i min rapport från Vilks-mötet i Köpenhamn förra veckan). Situationen vi hamnat i är grotesk. Vi ska inte heller glömma bort den andre Lars, han med efternamnet Hedegaard, som förmodligen har ett liv alldeles likt Vilks att vänta sig framöver. Humanitär husarrest eller något ditåt. Lars Vilks skriver själv om det.

Nu blir det redan rabalder. Förstås. Men inte som när Piss Christ eller Ecce Homo ställs ut. Den sortens konst är gängse och passar bättre in i det historiska galleriet. Och att bara förknippa Vilks med RH är verkligen en smula inskränkt.

Här uttalar sig Malmös store politiker Ilmar Reepalu: Jag hoppas att inte en enda människa besöker galleriet. Reepalu kommer att bli historisk som konstkritiker:

"Självklart har han rätt att ställa ut det han kallar konst var han vill. Men jag har förstått att det är ganska bedrövlig konst och jag uppfattar det mer som att man vill använda galleriet för en politisk manifestation. Vilks förknippas mer och mer med xenofoba (främlingsfientliga) grupper längst ut på högerkanten."

Läs vidare om Dialogforum:

"Jag kommer att mana alla till att inte gå till våldshandlingar i sin upprördhet, för då förlorar man själv på det. Men precis som vi har yttrandefrihet så kan man också känna sig kränkt, och om man gör det så ska man göra en polisanmälan. Så tänker jag föreslå att vi hanterar den här situationen, säger Björn Lagerbäck, samordnare för Dialogforum. Lars Vilks uppges ha haft ett möte med polisen för att diskutera säkerheten runt utställningen, då hans konst tidigare orsakat stora protester och upprörda känslor."

Ja, nu gäller det att se upp. Man vet ju inte vilka våldshandlingar som Missionsförbundet planerar. Den ryggradslösa och meningslösa hållningen som Dialogforum representerar känner vi bara alltför väl. När "svennar" eller judar trakasseras kallas de alltid in och Moské-Bejzat får säga några kloka ord om den fredliga samexistensen och islam, och så åker de hem och spinner som katter.

Vi får ta och åka till Malmö på vernissagen och visa hur vårt intresse ser ut.

Uppdatering: Jag hade fel. Så här säger Moské-Bejzat till Skånskan:

"Bejzat Becirov, ledare för Islamic center i Malmö, vill inte göra någon stor sak av Vilks utställningsplaner.- Varför ska man vara upprörd? Det finns alltid den typen av hitlerister, men jag tror att den svenska allmänheten är klokare än så. Han är ingen konstnär, bara en småpojke som leker med pinnar."

Han flyttade positionerna ett steg framåt, från "rasist" och "xenofob" till HITLERIST! Vad ger ni för den, kära läsare?

Snaphanen om Fred Åkerström och Bellman

 

“Bofinken nyss, nyss, Cajsa Lisa, slumrande slöt sin kvittrande visa. Solen nyss slocknat och fästet har tjocknat, enslighetens tystnad rår; jag till Fröjas dyrkan går…”

Snaphanen: Det skulle kun være en gang om året, men tilfældet kan jeg ikke styre. Norge og Danmark har ingen Fred Åkerström og ingen Bellman, vi har en fattigdom lige dér, der ikke kan indvindes. Den maskuline sarthed og poetiske styrke, den naturkraft, der rækker hen over alle tider, har vi ikke samme udtryk for. Vores har ikke samme alvor og sensualitet, ikke samme urkraft af sårbarhed og poesi med så mange over- og undertoner. Ligegyldigt hvornår strålerne fra Glimmande Nymf, blixtrande öga rammer en, går den ind over alle barrierer, tårerne løber over en uden nogen modstand. Den er det Sverige, jeg elsker, en ulykkelig kærlighed, som kærligheder er.

Det er Sveriges folkelige ømhed og vemod grebet i få ord og toner og ophøjet i tid: det sublime tilhører jer alle sammen, hvis I vil lytte i 6 minutter og 32 sekunder og slå ørerne ud. Det er en demokratisk længsel, enhver har ret til sin passion, selvom den er en bortglemt drøm. Igennem socialisten Åkerstrøm stemme taler en ældgammel bevidsthed, han ikke kan undslå sig: “Din ungdoms kærligheder er ikke druknet i kynisme og trivialiteter, de lever. Alt er på nyt, kærligheden er kødelig, dit øje gnistrer, det hele er på spil endnu, det er stærkere end dig, og jeg kalder den til live. Du har glemt din evne til at blive fortryllet.”

Åkerstrøm er svag og tidsbunden, stemmen er stærk og tidløs, og den har allerede overlevet ham længe, for “Döden ger liv.” Vi kan ikke undfly historiens ejerskab, den tager sin ret, men den giver gaver. Pludselig er vi seksten år for længe siden, og hun ligger lige der, “min nymf,” tværfløjten fletter sig om hendes krop ligesom i 1976 eller længe før. Fortiden er nutid, drøm er virkelighed. For mig er Sverige blevet en drøm efterhånden, – det er ikke kun Sveriges skyld – men her bliver det altid håndgribeligt igen, som jeg helst vil opleve det. I min forestilling, i den nøgne Cajsa Lisa’s skikkelse, en sommermorgen i Stockholm.

Somna min Nymph! dröm om min Lyra, Til dess vår Sol går opp klockan fyra, Och du dig sträcker, Och armarna räcker, Til min kanna och min famn, Eldad af mit blod och namn. Caisa du dör, Himmel! hon andas; Döden ger lif och kärlek bortblandas. Men fast din puls slår matt, Så blundar ögat gladt. Håll med Fioln; god natt! god natt!FREDMANS EPISTEL no 72

Jag låter hundarna yla

New York. Foto: Astrid Nydahl

Om jag vore en ung man och skulle referera till min känsla för samtiden, och då hänvisade till Freuds essä om vantrivsel i kulturen, så skulle jag förmodligen säga att vantrivsel bara är förnamnet. Att lämna de totalitära ideologierna bakom sig är en livslång process. Jag kom in i den malmöitiska vänstern när jag fortfarande var tonåring. Vantrivseln den gången kan identifieras som en äkta vrede över sakernas tillstånd: bomberna föll över Vietnam, Sovjetunionen och deras lydstater ockuperade Tjeckoslovakien - etc, etc.

Det totalitära samlar alltid sina trupper i kamp mot vantrivseln. Det totalitära förmår utställa löften om något annat, något bättre, och till det går människan som en törstig kamel i öknen går till källan. Men även om en människans livstid är kort kan den räcka för en omvärdering. Det totalitära i sig kan bli frånstötande. Inte så att man söker sig från ett totalitärt system till ett annat - det är den gängse, lata metoden - utan att man vänder det helt ryggen, oavsett om det är en religiöst, politiskt eller på annat sätt totalitärt präglad idévärld. De slutna tankesystemen är oerhört lika varandra, alldeles oavsett om de paraderar under bruna, svarta, röda eller gröna fanor.

Det finns mer gemensamt mellan fascismens svartskjorta och islamismens gröna pannband än det kan verka vid en ytlig betraktelse. Och det finns mer gemensamt mellan marxismens hammare och skära och nationalsocialismens hakkors: dessa ideologier samlar leden kring tanken på Den Nya Människan, och hon bestäms av "ras" eller "klass". I islamismens fall bestäms hon av "tro" och "underkastelse" (vilket är den korrekta översättningen av ordet islam).

Att lämna dessa slutna tankesystem bakom sig väcker harm. Gamla vänner, bekanta, frändskaper kastar glåpord och sätter etiketter. Man får följa det gamla ordspråket om hundarna som ylar medan karavanen drar vidare, med den skillnaden att karavanen numera är en högst solitär farkost.

Det politiska livet - i alla dess skenbara motsägelser och motsättningar - är sedan länge Waste Land för mig. Det religiösa livet har aldrig varit en möjlighet, hur gärna man än hade önskat att bönen vore en kraft att lita till. Men unga år i en totalitär rörelse kan om inte annat ge ett slags vaccinering mot den fördumning och försumpning av det offentliga samtalet som sker sedan rätt lång tid tillbaka. Det vaccinet undanhåller mig också från varje form av stöd till det ena eller andra partiet, den ena eller andra organisationen.

Min enda hemvist är litteraturen och det solitära livet. Bara så kan jag skydda mig mot de fasor nuet och framtiden erbjuder. Bara så kan ett slags mänsklig värdighet upprätthållas. Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra. Och medan de ylar känner de sig duktiga, rättfärdiga och goda. Själv saknar jag sedan många år varje behov av sådana känslor.

*

Och man kan i detta sammanhang mer än gärna citera ur TS Eliots The Waste Land:

"Here is no water but only rock
Rock and no water and the sandy road
The road winding above among the mountains
Which are mountains of rock without water
If there were water we should stop and drink
Amongst the rock one cannot stop or think
Sweat is dry and feet are in the sand
If there were only water amongst the rock
Dead mountain mouth of carious teeth that cannot spit
Here one can neither stand nor lie nor sit
There is not even silence in the mountains
But dry sterile thunder without rain
There is not even solitude in the mountains
But red sullen faces sneer and snarl
From doors of mud-cracked houses"

Världens hjärtslag

Foto: Astrid Nydahl

När Samuel P. Huntingtons bok om civilisationernas kamp utkom skrev jag att den är en av de viktigaste fackböcker som översatts till svenska (därför att den möjliggjorde både reflektion och debatt). Jag menar fortfarande att det förhåller sig så, men undrar om inte Världens hjärtslag av den franske filosofen Alain Finkielkraut och hans tyske kollega Peter Sloterdijk mycket väl kan kvalificera sig som en parhäst i det avseendet. De säger nämligen något grundläggande om Huntingtons arbete: "Någon clash är inte hans mål, utan hans mardröm", han får inte läsas som en manual för strid, tvärtom: "han uppmanar Västerlandet att inte ingripa i andra kulturers affärer."

Nå, när nu denna kärnfråga är klargjord, så uppstår och återstår alla de andra. Och på den punkten delar filosoferna inte Huntingtons grundsyn. Tvärtom tycks de mena att vi i högsta grad måste formulera, argumentera för och vidareutveckla vad det är vi menar med demokrati och frihet. Att göra det är per definition att lägga sig i Den Andres liv och affärer.

Ett problem som vi européer brottas med, säger de, hör samman med kolonialismen, uppgörelsen med den och därmed upptäckten av Den Andre: att se dennes lidande blev en "vit mans börda" för andra gången. Nu var det inte längre menat som en kolonial suck utan som en självuppgörelse, och i förlängningen det som filosoferna menar urartade till den omvända rasismen:

"Följaktligen är bara en rasism möjlig: den vite mannens rasism. Han ensam bär skulden till våld och utstötning. Han ensam yttrar avskyvärda ting och begår gemena handlingar."

Om man godtar ett sådant tankemönster, och det menar Finkielkraut och Sloterdijk att vi gjort, så kommer despoter som Mugabe inte att passa in i schemat. När den gamle frihetskämpen med rasistiska argument satt Zimbabwe i brand, tvingat de vita bönderna i exil, plundrat landet och skickat ut sitt folk i hunger och nöd, då tiger västintellektuella av rädsla för att åter bli "den vite mannen".

I denna analys har de tunga argument från Doris Lessing, som i sina analyser av händelseförloppet kommer till den entydiga slutsatsen:

"Hur många brott har begåtts i namn av det politiskt korrekta? En mördare kan undgå att dömas om han är svart. Det är vad som skett med Mugabe under flera år."

De två filosoferna kan resonera utifrån Lessings självupplevda insikt: den omvända rasismen gav Mugabe möjlighet att genomdriva sina brott! Vilken historisk ironi!

Man skulle kunna säga att detta är ett slags plattform för de frågor som diskuteras i Världens hjärtslag. Boken handlar i högsta grad om de tabubelagda ämnen som sedan några årtionden präglar Europa i allmänhet och ett land som vårt eget i synnerhet.

Alltså: kan man diskutera kvinnlig omskärelse utan att vara rasist? Kan man resonera om kulturella värden, kollektiva normer och sociala koder utan att bli anklagad för att vara reaktionär? Kan man, för att bara ta ett ytterligare exempel ifrågasätta den politiska vänsterns projekt utan att bli betraktad som högerpolitiker?

Oavsett om jag tar fler exempel eller inte, så tror jag mig ha ett svar på den här typen av frågor. Svaret är kort och det lyder helt enkelt: Nej! Man kan inte göra det, därför att man då bryter mot ett eller flera tabun.

Finkielkraut och Sloterdijk menar att vi lever i en epok som bara är en spegelbild av romarrikets gladiatorspel: deras blodsunderhållning motsvaras idag av "en permanent världsutställning, ett planetariskt snabbköp med rikedomar, tjänster, kulinariska traditioner, men också religioner, visdom, kultur, politisk verksamhet", ja säger de, "till och med extremismen lyder hädanefter under turismen".

Vad menar de? Jag tror att de menar, att vi är mera tv-tittare än människor, att vi i högre grad är konsumenter än medborgare.

President Roosevelt sa i ett tal att vi kunde hävda vissa friheter: rätten att vara fri från fattigdom, rätten att vara fri från fruktan, yttrandefrihet och religionsfrihet. Det är fyra grundpelare för ett civiliserat samhälle. Men ställ dem mot vår samtid, hur klarar de sig då? Allt fler européer sjunker ner i fattigdom, vi fruktar gatuvåldet och de ökade sociala spänningarna, yttrandefriheten hotas hela tiden, och sist men inte minst: Jihad är raka motsatsen till religionsfrihet, Jihad är det stridsrop som vill förbjuda och förtrycka alla religiösa uttryckssätt som inte tillhör islam. Roosevelt hade haft alla skäl till oro, och det är detta slags oro som författarna formulerar, ibland drastiskt, oftast tänkvärt och hela tiden med ett stort allvar som manar till eftertanke.

Sist vill jag kommentera deras resonemang om den europeiska politiska vänstern. Eftersom jag själv på 1970-talet började mitt vuxenliv inom extremvänstern har jag ett starkt behov av att försöka förstå vad det är som lockar unga människor in i det totalitäras frestelser. Finkielkraut och Sloterdijk erbjuder många ingångar för sådan förståelse. De menar att frestelsen består i vårt behov av underkastelse, vi vill ingå i något som är större än vi själva. "Vi får inte glömma", säger Sloterdijk, "att vänsterradikalismen är en förlorarnas mytologi. Ju mer man förlorar, desto mer rätt har man".

Kan det vara så, att i en förlorarmytologi också känslan av rättfärdighet och godhet blir så stor, att den i sig skapar förutsättningarna för en tystnadens, anpassningens och den politiska korrekthetens kultur? Om det förhåller sig så, kan det också vara lättare att förstå varför Sverige utvecklat en så obehaglig kultur, där det fel sagda och det fel tänkta blir föremål för ett slags sociala och kulturella domstolsförhandlingar. Diskussionen är borta. Bara domarna finns kvar.

Michel de Montaigne: Essayer. Band 1 - 3 (Atlantis, översättning av Jan Stolpe)

Henrik Tikkanen hade en liten krumelur i Ansikten och åsikter från 1980. Där skrev han:

”Författare borde inte skriva om sig själva utan om något de förstår sig på…”

Kan inte låta bli att tänka på det när jag slår upp första bandet i det av Jan Stolpe nyöversatta Essayer av Michel de Montaigne (1533-1592). I sitt korta förord till läsaren skriver han:

 ”Alltså, läsare, är jag själv ämnet för min bok. Du har ingen förnuftig anledning att använda din lediga tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne.”

Montaigne var, till allt annat, en människa som under se sista 21 åren av sitt liv, verkligen kom att anstränga sig att förstå vem han var. Essäskrivandet i tornets bibliotek och arbetsrum vittnar om en tämligen djupgående tolkning av det egna livet och allt det som omgav honom själv och hans familj. Montaigne skriver, noga räknat, inte så mycket om sig själv som utifrån sig själv. Han hade påtagligt fel i självironierna i orden till läsaren. Det finns all anledning att lägga inte bara tid utan också kraft på hans essäer.

Den utgåva jag här skriver om utkom den 27 september i år. Den är alltså inte identisk med Stolpes första utgåva som kom 1986 - 1992.

I det första bandets förord av Stolpe presenteras verket och författaren utförligt, och han berättar om de olika utgåvorna. Stolpes kommentarer är nytt för denna andra svenska utgåva. Montaignes texter är högintressanta från allra första stund. I första bandets genreskapande essayer skriver han om allt från sorg och barnuppfostran till ensamhet och lagar mot lyx.

Jan Stolpe:

”Montaigne är fascinerad av fånigheten och besynnerligheten i sin själs skapelser. Han inser snart att analysen aldrig har något slut, flödet kan aldrig avstanna. Han utvecklar ett personligt språk för att gestalta rörelserna – och snart är han fast i författandet. Han inser efter hand att själva skrivandet innebär en klyvning i ett iakttagande jag och ett iakttaget.”

I det omfattande band två möter vi bland annat Montaignes funderingar kring samvets- och moralfrågor. Han resonerar om relationer mellan fäder och söner, om ära, lögn och samvetsfriheten, och påminner om de blodiga inbördesstrider som pågår i Frankrike vid tiden för skrivandet. Montaignes texter präglas av lågmäld eftertanke, hans stil är resonerande och inte sällan humoristisk. Att Jan Stolpes nyöversättning också rent typografiskt är mer lättläst än den första är ett stort plus. Den har inte de markeringar för olika uppkomstskeden i den löpande texten, som fanns i första upplagan.

Tredje bandets texter tillkom när Montaigne blivit gammal. Han var 55 år, sjuk och hade bara fyra år kvar att leva. Här finns den enligt min mening bästa av hans texter, nämligen Om fåfänglighet. Den texten kan användas i vår egen tid, som en uppfordrande maning till självständighet, grundlighet och nyfikenhet på världens tillstånd. Han skriver att han tror sig vara begränsad i tiden, han förväntar sig inga nya läsare femtio år fram i tiden. Nyutgåvan säger emot honom, och man bara vara tacksam för Jan Stolpes nyöversättning och Montaignes egen klokhet.

Montaigne i essän Om fåfänglighet:

”Aldrig har någon överlämnat sig så fullständigt och passivt åt någon annans omsorg och ledning som jag skulle göra om jag hade någon att överlämna mig till. Just nu skulle jag önska att jag hittade en svärson som kunde pyssla om mig på min ålderdom och vyssja den till ro: i hans händer skulle jag lägga den fulla rätten att bestämma över min egendom och tillgodogöra sig den, så att han kunde förfara med den som jag gör och få samma utbyte av den som jag nu får, förutsatt att han kom hem med verkligt tacksamt hjärta och som en vän. Men herregud, vi lever i en värld där lojalitet är något okänt för våra barn.”

När Jan Stolpe förklarar att Montaignes bruk av ordet essai står närmare svenskans prövning än försök ger det också en liten förskjutning. Ändå tycker jag att det gängse försök är en tolkning som stämmer så väl överens med genren. Just i vår tid, när de flesta ”sanningar” tycks prövas och varje tvärsäkerhet ter sig dumdristig är kanske essän den perfekta genren för samtidslitteraturen.

Ett sista citat, från kapitel nio i band tre, Om fåfänglighet:

”Man kallar sällan på mig för offentliga uppdrag, och själv erbjuder jag mig lika sällan. Frihet och sysslolöshet, som är mina viktigaste egenskaper, står i diametral motsats till den verksamheten.”

Lägerspråk

I tredje delen av den nyutgivna tegelstenen Tre böcker skriver Primo Levi om lägerspråket. Den tredje boken heter De förlorade och de räddade:

"Gemensamt för alla läger var ordet Muselmann, muselman, som var benämningen på en fånge som var extremt utmattad, försvagad, nära döden.Två förklaringar har lagts fram, båda föga övertygande: fatalismen och förbanden runt huvudet som kunde liknas vid en turban."

Levi går senare också in på hur glidningar i begreppen kunde spåras till olika språk, som det tyska ordet fressen:

"... ett verb som på god tyska bara används om djur. Istället för "ge dig iväg" sa man hau´ab, imperativ av verbet abhaunen; på vanlig tyska betyder detta 'hugga av', men på lägerspråk var det detsamma som 'dra åt helvete, försvinna'. Det hände en gång att jag i god tro använde detta uttryck (Jetzt hauen wir ab) när jag strax efter krigsslutet skulle ta farväl av några tjänstemän hos bolaget Beyer efter ett affärssamtal. Det var som om jag hade sagt 'nu drar vi'. De tittade förvånat på mig: uttrycket hörde till en annan stilnivå än det föregående samtalet, och det är inget man lär sig på språkkurser. Jag förklarade för dem att jag inte hade lärt mig tyska i skolan utan i ett läger vid namn Auschwitz; det uppstod en viss förvirring, men eftersom jag hade rollen som köpare, fortsatte de att behandla mig hövligt."

Nog kan man lära sig något av denna erfarenhet. Man kan till exempel fundera på om inte varje mänsklig erfarenhet - läger eller lägenhet - bidrar till den konkreta förändringen. Förändring är en sak, förvandling en annan. Kan man förvänta sig att en människa som genomgått helvetets alla kretsar ska tala som om någonting vore "normalt"?

(översättningarna är gjorda av Barbro Andersson)

Asle Toje: Rødt, hvitt og blått - Om demokratiet i Europa (Dreyers Forlag, Oslo)

I Weekendavisen har Kai Sørlander anmält Asle Tojes nya bok Rødt, hvitt og blått - Om demokratiet i Europa. Boken har alltså utkommit i Norge och just nu finns det inget som talar för att den översätts till svenska, så jag vill visa er på några passager i anmälan (som finns på nätet bara för WA:s prenumeranter):

"Det moderne demokrati er primært vokset frem i den europæiske kultur. Her har man opbygget en række nogenlunde velfungerende samfund, som giver deres borgere en elementær politisk ligeværdighed, og som sikrer dem de friheder - såsom ytringsfrihed, forsamlingsfrihed og religionsfrihed - der hører uløseligt sammen med den politiske ligeværdighed. Vi, der lever inden for disse demokratiske samfund, kan let glemme, hvor vanskelig en opgave det har været at opbygge dem. Man kæmpede en kamp, som man ikke på forhånd kunne vide, at man ville vinde. Befolkningen skulle opdrage sig selv, således at man var sikker på, at flertallet ville have vilje og evne til at opretholde grundlaget for, at demokratiet fortsat kunne fungere. Og på vejen var man igennem både varme og kolde krige. På den ene side imod fascismens fører-dyrkelse, og på den anden side imod socialismens tro på, at staten skulle overtage ejendomsretten til alle produktionsmidler."

Som bakgrundsteckning tycker jag att detta resonemang fungerar bra. Här har vi en plattform för de generationer som föddes efter andra världskriget. Men med det har vi uppenbarligen inte nöjt oss. Vi har kastat oss in i det ena experimentet efter det andra. Som om "den nya människan" återigen skulle uppfinnas, bortom fascismen och kommunismen.

"For det første et eksperiment, hvor man i teorien vil gøre EU til et superdemokrati, som skal omfatte de nationalstatslige demokratier, men hvor man i praksis snarere har skabt et bureaukrati-og domstolsstyre. For det andet et eksperiment, hvor man i teorien går ud fra, at de europæiske demokratier kan bære konsekvenserne af de indre politiske stridigheder i resten af verden, og at de faktisk vil kunne integrere alle de mulige asylansøgere; men hvor det i praksis er et åbent spørgsmål, om de nu også kan løse den opgave uden at knække halsen. Disse eksperimenter har sat demokratiet i nationalstaterne under pres. Generelt presses det af bureaukratiet i EU, som bestemmer en stor del af lovgivningen. Og Menneskerettighedsdomstolen gør det umuligt at føre en demokratisk asylpolitik, som også tager hensyn til landets egen evne til at integrere de tilkomne flygtninge. Hvor langt et land skal bevæge sig ind i EU-fællesskabet, og hvor mange asylansøgere det skal acceptere, er helt centrale demokratiske spørgsmål, som ikke har noget entydigt svar, og som der ganske naturligt må være demokratisk uenighed om."

Som sagt: ingen har idag några svar på de frågor som den hotade demokratin ställer. Vi tycks snarare bli allt yrare för varje nytt experiment. Vi vill tro att det ska gå bra, men att tro räcker som bekant inte.

"Det er i dette politiske klima, at Asle Toje, forskningsdirektør ved Det Norske Nobelinstitut, har skrevet sin bog, som er en reportage fra den europæiske virkelighed. Han besøger forskellige byer spredt over kontinentet og skriver om de problemer, som han konfronteres med. Hermed får han sat fokus på en lang række aktuelle dilemmaer og deriblandt også dem, som eliten gerne har villet nedtone: De indvandrertunge forstæder og fremvæksten af parallelsamfund. Socialdemokratiets nedtur og velfærdsstatens modsigelser. Arbejderklassens forfald og opkomsten af en underklasse på bistand. Multikultur og bandekrige. Nationens status, og hvorfor borgerne i de europæiske lande ikke føler sig som europæere. Ungdomsarbejdsløshed og demografi. Kristendommens svækkelse og kunstens ligegyldighed."

Vad är det då Toje kan erbjuda med sin bok?

"Videnskaben og filosofien må man hente andre steder. Hos Toje får man kun en simpel sund fornuft, som er åben for såkaldt almindelige menneskers naturlige bekymring for en social forandring, som de - ofte med god grund - føler truende. Og det er ikke så lidt i disse tider."

Man får bestämt ta och läsa den boken.

Måndagens första text

Foto: Astrid Nydahl

Det fanns ingen ursäkt alls. Varje människa som i ord, musik, scenisk framställning eller konstnärligt gestaltning uttryckte något annat än den gängse meningen fick förstås betala sitt pris - det höga. Ursäkten vi sökte var av sådan art att den fick oss alla att rodna. För fel sätt att gestalta utdömdes alltid högsta böter.

Vi trodde på fullt allvar att det Sverige vi fötts i alltjämt var Sverige. Det var det inte.

Det var ett socialmoderat lyckorike som hade för avsikt att lindra all världens plåga, som om den skulle låta sig mildras från Malmö till Uppsala och från Ravalpindi till Kabul och Mogadishu. Vi bjöd in dem alla, bugade i passkontrollen och sa: "Här kan ni bo, all inclusive". Vi slutade leta efter ursäkten. Vi somnade, mätta men alls inte belåtna. Vi anade att det fanns en annan verklighet - möjligen under huvudkudden. Men hur vi än letade fann vi bara luftbubblor och vinkorkar.

Det var gott så och vi gick in i den nya veckan leende, och ingen såg att vi hade klämmor i kinderna som gjorde leendena så breda. Vi var, vi fanns, vi finns.

Snart slut på nya boken

Kyrkogård i Selly Oak, Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

När jag kom hem från Köpenhamn låg det en större beställning på Black Country-boken i mailen. Jag började räkna vad som finns kvar i lager. Drog bort den beställning jag fått, samt fem ex. jag måste ha i arkivet. Summan blev blygsam: jag har endast 45 exemplar kvar av boken. Det är över all förväntan. Boken har sålt och jag har fått många helt nya läsare. Det är föga troligt att jag låter trycka en andra upplaga, till det saknas pengar. Men vi får se hur snabbt de resterande går åt.

Sedan jag för ett antal år sedan lade ner mitt företag och lämnade pressvärlden helt har jag egentligen bara betraktat mina bokutgivningar som en på hobbyverksamhet baserad nödvändighet. Jag vill bara att det ska gå jämnt ut, så att kostnaderna balanseras av försäljningen. Nollsummespel är i min smak. Jag är inte momspliktig och jag försöker inte trixa med skatteavdrag och andra trista räkneövningar. Tvärtom är jag glad att ha lämnat allt sådant bakom mig. Jag lever på den halvtida sjukpensionen och från och med 1 juni i år börjar jag ta ut förtida halv pension. Därmed är jag pensionär på heltid, använder de små slantarna med både förnuft och måttlighet och vägrar sätta mig med frimärkssamlingar eller medlemskap i PRO. Skriften fortsätter vara min uppgift. I den andas jag som en fri människa.

Jag vill passa på att tacka alla som köpt min bok, som läst den och som i många fall också skrivit om den. Att boken svinats ner av två skånska dagstidningar betraktar jag idag som en bekräftelse på den gamla tesen att det är "bättre att vara ökänd än okänd". Också svinerierna bidrog till bokens spridning. Till och med biblioteken började höra av sig, trots att boken inte ens skickats till Bibliotekstjänst.

Jag arbetar nu med en ny bok och om medvinden håller i sig kan den kanske utkomma till hösten. Den kommer att innehålla allt jag skrivit om islam och islamism under femton års tid, allt från reseskildringar i muslimska länder och miljöer till läsningar av den senaste litteraturen i ämnet. Om materialet håller vet jag inte. Men det verkar så.

Christoph Andersson: Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget (Norstedts)

Christoph Andersson skriver i sin nya bok om Stasi och Sverige under kalla kriget. Det var en både farlig och spänd tidsepok. Andersson visar med sina omfattande källstudier, intervjuer och sin skarpa överblick hur svenskt handlande visavi DDR såg ut. Det var både suspekt och fyllt av dubbelspel.

Carl Algernon var krigsmaterielinspektör och blev genom sitt jobb en av aktörerna i svenska Bofors-affärernas mörka vrår. En dag på 1980-talet lämnade han kontoret för att ta tunnelbanan hem. När tåget till Ropsten körde in på stationen föll Algernon baklänges och dog omedelbart.

Krigsmaterielinspektionen, där Algernon arbetade, har till uppgift att granska vapenexporterande företags agerande. Andersson menar att Bofors hade ingått en ”ohelig krutallians” med DDR. Tidigare hade Bofors legalt exporterat till Iran. Men när shahen störtades och islamisterna grep makten förändrades situationen. DDR är snabba att etablera goda relationer med Khomeini, den nye verklige makthavaren i Teheran.

I september 1980 började emellertid kriget mellan Iran och Irak. På Bofors och i DDR insåg man att tiden var kommen för att tjäna de riktigt stora pengarna.

Något senare fick Olof Palme i uppdrag att medla mellan Iran och Irak. Medan kriget pågick behövde Iran vapen och därför inleddes det spel som omfattade ett ”tredje land”. Lösningen blev att Sverige – illegalt och på omvägar – försåg DDR med ”ersättningsprodukter” för de vapen och det krut som de hade sänt till mullornas krig.

I juni 1984 träffades Olof Palme och Honecker i DDR. De log ikapp och talade förstås om ”fred och nedrustning”. Men det bara någon månad senare skulle man på högsta nivå – Palme personligen? - tillåta export av svensk kärnvapenteknologi till DDR!

När så Palme mördades tillsatte man i DDR en egen mordkommission. Anderssons bok berättar ingående om de olika spåren. DDR planterade några som också spreds av svenska medier.

Cats Falck jobbade på SVT:s Rapport och sysslade med information som ska ha handlat om hur amerikansk högteknologi med svensk hjälp smugglas till DDR. I november 1984 försvann hon spårlöst tillsammans med Lena Gräns och de båda hittades i maj 1985 döda i en bil på botten av Norra Hammarbyhamnen. Vad skulle en programsekreterare ha för roll i ett storpolitiskt spel? Någon alls? Det verkade inte troligt, men Cats Falck ska ha undersökt smuggling av högteknologi. Christoph Andersson talar i sin bok med människor som läst Cats Falcks anteckningar. Han intervjuar människor i hennes familj och forna arbetskamrater. Nog går det några kalla kårar längs ryggraden när man tänker tanken att de två kvinnorna helt enkelt avrättades och fördes över kanten i sin bil, där de satt döda under tiden fram till dess de av en slump hittades.

Som bokens titel säger handlar den inledningsvis om en helt annan affär, Operation Norrsken som går tillbaka till nazi-tiden och hur förbindelserna mellan gamla nazister, Sverige och det DDR såg ut. Men här finns fler berättelse och boken ger i sin helhet en skrämmande bild av Sverige och svenskt agerande under några av kalla krigets svåra år.

Uppdatering:

Med anledning av kommentar av Björn vill jag här förtydliga vad det handlade om. ASEA hade fått en order värd 300 miljoner, i vilken ingick sex datorsystem med amerikanska komponenter. På  sidan 137 och framåt berättar författaren hur Sovjet och dess lydstater kunde kringgå vapenembargot. Genom Sverige fann de lösningen och det var denna minst sagt skumma handling som Cats Falck var på spåren. Det handlade om s.k. VAX-datorer som den amerikanske tillverkaren skeppat via Sydafrika. De kommer sedan vidare till Täby, där de efter ett halvt år gick med lastbil över Östersjön till Sovjetunionen. Detta är en snårig historia som tar stor plats i boken. För den som vill veta mer kan jag bara rekommendera läsning, fram till den punkt då berättelsen når de ASEA-tillverkade högtryckspressar som i DDR ska användas för framställning av kärnvapen. De kallades QIH20. ASEA får tillstånd från Statens kärnkraftsinspektion och senare från regeringen Palme.