Bibilioteket borta och slagen i spillror

Ett litet hörn av mitt tomma bibliotek

Nu är processen på väg mot sin fullbordan.

Under drygt tre veckor har antikvariatsbokhandlare varit här hemma. De har antingen köpt, prutat grovt eller gratis fått mitt/vårt bibliotek. Under måndagsförmiddagen var de tre sympatiska männen från Eslöv med omnejd här och fick med sig det allra sista.

Detta är en situation jag aldrig befunnit mig i. Under mer än femtio år har jag byggt ett bibliotek (en av männen i dag påpekade att jag uteslutande hade kvalitetslitteratur). Jag har kontinuerligt arbetat med och i biblioteket. Sorterat, tagit bort, lagt till, vårdat. 

Nu väntar vi på flyttfirman som kommer tidigt på morgonen den 14 maj. Det första de flyttar är de möbler, husgeråd, kläder och annat vi ska ha kvar till vårt lägenhet i Kristianstad. Under de två följande dagarna ska de röja ut resten ur huset. Det kostar mycket, men den Lars Lerin-målning som Bukowskis sålde åt mig på auktion drog in tillräckligt för att finansiera eländet.

I morgon är det första maj. 

Gratis buss i Manchester

 

I Manchester fanns det en busslinje (i två olika sträckningar) som var helt gratis. Den hade sina begränsningar, men en av hållplatserna låg bara en kort promenad från vårt hotellrum. Bussen tog oss till centrum, där butiker, utställningar, bokhandlare, restauranger, caféer, kyrkor och annat fanns.

 

En av hållplatserna låg vid centralstationen Picadilly, dit man kom om man åkt tåg från flygplatsen. Det var mycket praktiskt genomtänkt och kändes tryggare än de snabbgående spårvagnarna vars spår mitt i gatorna helt saknade skydd för gående.

 

Jag var "barhuvad" som man säger, men för det mesta iklädd hatt. På bussen var det på förmiddagarna så här tomt, senare på dagen var den helt full. Temperaturen också här i norra delen av England kunde bli hög i september.

 

Sådan fri kollektivtrafik borde finnas i alla städer, också i vårt land. För äldre och andra människor som har svårt gå längre sträckor, eller fattiga satar utan taxipengar, är ju detta en lysande idé.

 

Ett fint minne från april 2018, min sista flygresa utomlands i livet. Sedan hände saker. Och nu händer saker. Men minnena kan ingen ta ifrån mig.

Free bus finns kvar: https://tfgm.com/public-transport/bus/free-bus

Skanderbegs ättlingar. Albanska fragment i ord och bild från min bok

Omslagets framsida. Boken sålde slut omedelbart och trycktes aldrig på nytt. Den utkom årsskiftet 2021-2022

 

Hur reformerar man en ung kommunist? Jag hade lämnat stalinisterna för maoisterna i mitten av 70-talet. Fick jobb ett halvår 1977-78 i Oktoberbokhandeln i Malmö. Samtidigt debuterade jag som prosaförfattare på Oktoberförlaget med Fabrik. 

 

1978 åkte jag till Albanien. Det var fjärde gången, första resan dit var 1972, då vi skämde ut oss runt om i landet i en buss klädd i en röd banderoll med den på albanska skrivna texten Röda stjärnan! Men nu blev jag valt till "delegations-ordförande" för en grupp som representerade Svensk-Albanska föreningen. Vi åkte ståndsmässigt i små Polski Fiat med egen chaufför och "guiden" (politiska övervakaren) Afezolli, som syns på bilden tillsammans med mig högt upp i de sydalbanska bergen. Den resan ändrade hela mitt liv. Det jag lärde mig kräver tjocka volymer i skrift.

 

Jag avsade mig varje form av relation och kontakt med kommunistiska rörelser. Kom hem som en delvis annan,och av brutala verklighetsförankrade erfarenheter, människa. Men Albanien och albanerna fortsatte att kulturellt, historiskt och realpolitiskt stå i fokus för mitt intresse. Jag skrev mycket i ämnet, kontinuerligt, inte minst i Sydsvenskan. Jag skrev mycket i andra publikationer med. Ofta samarbetade jag med, och lärde mig massor av albanologen och vännen Ullmar Qvick.

 

2021 samlade jag det viktigaste materialet i den nu helt slutsålda boken Skanderbegs ättlingar.

 

Detta är diktatorn Enver Hoxhas tid, men det var så – under resor mellan 1972 och 1972 – jag lärde känna Albanien.

 

Kollektivbonden i Rembec, södra Albanien. Foto: T.N. 1978

 

Vi kom till lilla Rembec för att få möta en bonde och hans familj. Vi satt i vardagsrummet och samtalade. De berättade om framstegen: inte sedan andra världskrigets dagar hade de kunnat säga det de nu sade. Förtvivlan och krig kunde de lämna bakom sig. Nu sparade de och fick det bara allt bättre. De visade sina kinesiska cyklar, tv:n med den virkade spetsduken på, det rustika gamla kylskåpet. Gamle morfar ville fråga oss en sak. ”Hur mycket sparar ni varje månad”. När vi skamset erkände att det inte blev något över sedan hyran, maten och räkningarna betalats varje månad sa han: ”Jag anade att det var så svårt att leva under kapitalismen, jag lider med er”. Ingen hade hjärta att vidare utveckla ämnet.

 

Katolska kyrkan i Skhodra, vid vårt besök omgjord till sporthall. Vad den är i dag vet jag inte, men gissar att den är kyrka på nytt. Foto: T.N. 1978

 

Är vi redan så gamla och de kommunistiska systemen så avlägsna att våra minnen är irrelevanta? Eller ska vi berätta, så som historikerna berättat, och förutsätta att de som vill lyssna också tar reda på och lär sig om sådant som ter sig märkligt eller obegripligt i våra berättelser?

 

 

I Skanderbegs stad Kruja får jag intervjua Ymer Minxhozi, chefredaktör för New Albania och en av AAP:s höga höns. Vi möts på ett hotell med svindlande utsikt över dalen. Jag har förberett mig mycket noga, med ett dussin frågor och resonemang. Jag spelar in hela intervjun på band. När jag kommer hem till Sverige inser jag att jag har dynamit i bagaget och lyckas placera intervjun i både dansk och norsk vänsterpress. Det komiska är, att det i Danmark sker i Arbejderen, organ för DKP (ml), ett albanienvänligt parti, och i Norge i Klassekampen, organ för AKP (ml), ett kinavänligt parti. Hos danskarna får Ymers ord visa vilken föredömlig politik de albanska kommunisterna för. Hos norrmännen får exakt samma ord visa vilket historiskt förräderi albanerna står för. Politikens mer komiska sidor blottläggs för mig.

 

 

Här intervjuar jag redaktören för New Albania, Ymer Minxhozi i Skanderbegs medeltida fäste, Kruja. Borgen i Kruja finns i staden Kruja i Albanien. Borgens äldsta delar är från 400-500-talet. Det var en gång i tiden bebott av släkten Kastriota. Under 1400-talet användes borgen som bas under Skanderbegs krig mot Osmanska riket under flera årtionden. Foto: någon annan i vår så kallade "delegation", med min kamera. 1978.

 

Tiranas centrum var som gjort för sena promenader. Sommarnattens svärta och cikadornas sång inbjöd till det, liksom den nära nog obefintliga trafiken. Man strosade upp och ned längs Stalinboulevarden, tog en tur på Skanderbeg-torget eller satte sig för ett bloss på trappan till det vita, vackra Kulturpalatset. Man hade alltid albanernas blickar på sig. Det lyste utlänning om oss. Våra fräknar och rödblonda frisyrer berättade allt. Men ingen var fientlig mot oss. Tvärtom fanns det en mycket vänlig och stillsam atmosfär i huvudstaden dessa sena kvällar, då det främsta folknöjet verkade vara just promenaderna. Det surrande lätet från alla samtal hördes in på hotellrummen. Hotell Dajti, ett av de finaste italienska husen som uppförts under den italienska ockupationen, ligger utmed den stora boulevarden och med öppen altandörr kunde jag aldrig motstå frestelsen att ansluta mig till de promenerande. I det mycket fridfulla strosandet upptäckte jag en sida hos mig själv som jag under de föregående årens fabriksarbete helt hade förlorat: ett slags stilla vara, som knappast kunde jämföras med någonting av det jag hade hemma i Sverige. Kan detta ha varit en av de faktorer som gjorde att jag romantiserade det lilla balkanlandet till den grad att förtrycket helt ignorerades eller bagatelliserades?

 

Tirana, centrala torget med Skanderbeg-statyn. Bild från nätet.

 

Min äldste son Mikael var en av tre nominerade

 

Nu är saken klar och jag kan berätta. Min äldste son Mikael var en av tre nominerade till översättarpriset som ukrainska PEN delar ut.

Han var i Kiev av den anledning, i slutet av förra veckan och sedan ett par dagar i Lviv under helgen. Det var mest Lviv som han blev skakad av, den enorma förstörelsen som Putin-fascismens bombningar orsakat, och som hans vänner visade honom (liksom kyrkogården Marsfältet där nu 10.000 unga män är begravda sedan de stupat i kriget).

I morse återkom han till Skåne, efter många timmars tågresor från ukrainsk-polska gränsen, via Warszawa till Köpenhamn.

Hans översättning ledde alltså inte till priset )det gick till Katarzyna Kotynska),men han var oerhört tacksam att han på plats i Ukraina fått möta de människor som lever i krigets helvete, så att de med egna ord kunde berätta. Eftersom Mikael talar både ryska och ukrainska kommer han att ha mycket material, av vilket jag hoppas kunna publicera en del. Men först drygt en veckas vila med familjen väntar honom.

Behöver jag säga att jag är stolt över min son?

Fragment från Israel; Pesach, Purim och barndom i Malmö

Familjen Rubinstein firar chanuka december 1979. Rabbi Bertil Rubinstein med hustru Siva och barnen Gershon och Tamar Malmö Foto: Bert Olsson Sydsvenskan

Bertil Rubinstein var en av mina skolkamrater på Kronborgsskolan i Malmö (hans pappa var rektor på Dammfriskolan). De var bara två av de skol- och kklasskamrater jag hade, som var judar, ofta barn till några av Förintelsens överlevande som kommit hit efter kriget. Bertil blev alltså rabbin med förnamnet Meir. Vårt första möte i vuxen ålder ägde rum på Kibbutz Lavi där han var rabbin med en betydligt större barnaskara än på Malmöbilden ovan. Mer om honom följer längre ner.

En av veteranerna på Kibbutz Masaryk visar mig odlingarna på de torrlagda träskmarkerna. Det är i norra Israel, se här.

 

Jag står i Malmö Arena under en paus i Leonard Cohens konsert, sommaren 2010. Plötsligt ser jag in i ögonen på en mycket välbekant person: Leo, en av barndomens personer. Leo Flamholc var, vid sidan av Bertil, Paula och Kerstin, ett av de få judiska barnen på Lorensborgsskolan. Kanske var Leo den man kom allra närmast. Bertil försvann efter skolan till Israel, jag mötte honom på kibbutz Lavi för många år sedan, han är rabbin nu och har bytt förnamnet Bertil mot Meir, men efternamnet Rubinstein bär han fortfarande. Paula flyttade också med sin man till Israel, han hette Singer i efternamn som nobelpristagaren, den förnämlige jiddisch-författaren, och var min tandläkare under några år. 

 

Leo och jag samtalar på en privat fest, Bullen i Malmö för många år sedan.

Leo, son till en rysk-judisk skräddare, blev kvar i Malmö och i hela sitt vuxna liv arbetade han som läkare på infektionskliniken (Så småningom blev han överläkare och verksam bl.a. i HIV-vården). Hans hustru blev Kerstin, hon som nu stod framför mig, bredvid Leo och sa: ”Men Thomas, du hade i alla fall rödare hår som barn.” Det är där, i det ögonblicket, som livet rusar förbi – jag ser ju samme Leo som jag kände i barndomen, hans röst och inte minst hans skratt och de vänliga ögonen – allt är likadant. När vi diskuterar det faktum att många konsertbesökare också är betydligt äldre än vi skrattar Leo och säger att det är synd att vi drar ner på medelåldern. Så slås en brygga mellan tidigt 1960-tal och samtiden. Den bryggan är kanske kusligast av allt som blir insikt i åldrandet. Vi är samma människor som då men ändå helt annorlunda.

 

Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra, mitten av 1980-talet. Jag samtalar med Gil Livni. Foto: Dov Randel.

 

Den där gången på Kibbutz Lavi minns jag Purim av flera skäl. Vi var där för att stanna över natten. Vi bjöds på god mat och förnämligt vin. Ville man köpa en extra flaska fick man inte betala under högtiden. Man skruvade ur korken och lade den i en tygficka med rumsnumret på för betalning när vardagen återkom. 

 

Ja, vi drack mer än en extra flaska. Och vår värd framhöll att det just den dagen var meningen att dricka sig bortom förnuft. Det gjorde vi inte, men vi festade och skrattade långt in på kvällen. I minnets vrår ligger mycket från resorna i Israel. Det finns dagar då jag tänker att jag måste resa dit igen, men de drömmarna slår jag bort eftersom jag inte vill utsätta mig för mer än jag klarar av.

 

Maimonides writes: "What is the obligation of the [Purim] feast? That one should eat meat ... and drink wine until he is drunk and falls asleep from drunkenness" (Mishneh Torah, Laws of Megillah, 2:15). 

 

Ur nya numret av tidningen Vi, av Maria Georgieva:

 

Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen

Ett undanskymt hus i Skåne har blivit en samlingsplats för ukrainska författare och ryska dissidenter. Men när storpolitiken kommer till Österlen riskerar konflikterna att få ödesdigra konsekvenser även här.

 

Mikael Nydahl kör på en ödslig landsväg. Landskapet – sargat och motsägelsefullt. Ett par grader kallt. 

 

Mikael – till vardags översättare – är på väg till en hemlig villa. Landsvägen skulle kunna vara en isig sträcka mitt i ingenstans på den ukrainska eller ryska landsbygden. Tiden tycks ha stannat. 

 

Efter ungefär två timmar kastar han en blick i backspegeln och svänger sedan hastigt in på en mindre grusväg. Vi anländer till huset en klar förmiddag. Hos de inblandade går byggnaden under namnet ”Plommonhuset”, och mycket riktigt: utanför köksfönstret ståtar ett snötäckt plommonträd. Säsongen har inte börjat än och först senare i vår ska de nya gästerna – bland annat en firad ukrainsk pjäsförfattare – checka in. Villan är så att säga mellan gäster. I alla fall officiellt. 

 

I köket sitter två unga kvinnor och dricker kokhett te och äter frasiga croissanter med leverpastej. En smak av Sverige och kontinenten i en och samma tugga. De befinner sig på flykt undan den ryska underrättelsetjänsten. En av dem är en av Rysslands mest kända journalister, Jelena Kostiutjenko, som arbetade i 17 år på Novaja Gazeta och som var på plats i Ukraina dagen efter den fullskaliga invasionen. Den andra är hennes flickvän, författaren Jana Kutjina. 

 

Hur länge har de varit ett par? Svårt att säga. Är det två och ett halvt år? Ingenting är sig likt sedan invasionen, inte ens tideräkningen. På grund av den allvarliga hotbilden kan de inte slå sig till ro på en plats utan tvingas, under stort hemlighetsmakeri, ständigt resa vidare. Ändå, konstaterar Jelena Kostiutjenko, är det ingenting mot vad författarna från Ukraina går igenom.

 

–Mina illusioner försvann 2022. Men vårt lidande handlar om bekvämligheter, och går inte att jämföra med ukrainarnas. De har förlorat sina hem, sitt land.

 

Artikeln av Maria Georgieva kan du läsa i sin helhet här: https://www.vi.se/artikel/hur-ryska-och-ukrainska-exilforfattare-hamnade-pa-osterlen

Är jag en bitter gammal man?

Sista bilden på legendariska paret Lennon-McCartney tillsammans

Jag befinner mig mycket nära den mur som inte går att klättra över eller komma igenom.

Allt kan stavas neuropati, men det är ändå inte hela sanningen.

De två andra faktorerna är mitt hjärtstopp för elva månader sedan, som anses vara en utlösande faktor för de hemska sjuktillstånd jag hamnat i, och förstås det faktum att vi tvingas lämna vårt hem sedan 21 år. Den 29:e april får vi nycklarna, men har kvar denna bostad hela maj månad ut.

Vill jag medverka till detta? Nej, det vill jag inte. Kan jag motarbeta och förhindra det? Ja, men nej. Inte ett enda ord jag uttalar har längre någon effekt eller betydelse. Allt förvandlas - bokstavligt talat - till aska och damm.

Jag fyller 72 år i sommar. När jag var i 40-årsåldern var jag inställd på att livet skulle sluta vid 50. Man kan - cyniskt och föga förnuftigt - säga att jag lever på rejäl övertid.

Men är detta ett liv? Nej, det är ett slags väntan, vid just den mur jag varken kan klättra över eller forcera.

Är jag därmed en bitter gammal man? Om det ändå hade varit så enkelt.

 

PS om femtioårsdagens mat

Genrebild på Nötköttsvarianten av bifana; d.v.s. Prego (Spiken)

 

Vi dricker försiktigt ur en flaska Dao till vår Prego (Spiken). Köttet har jag gjort själv, efter två dygns marinering.

 

Bifanas är ju fläskköttet! Och ändå kallar jag slarvigt alla dessa i familjen så populära lissabonska bullar för bifanas. Nå, här är recepten på båda varianterna om ni vill delta i firandet:

https://www.tasteatlas.com/prego

https://dinvinguide.se/recept/bifana-lissabons-stolthet#gref

Nejlikornas revolution i Portugal. 50 års jubileum idag!

Foto: Lennart Romberg

 

I dag sjunger jag med Lissabon! Det är 50-årsjubileum av Nejlikornas revolution. Nu kan ni läsa DN:s reportage om kvinnan som satte nejlikor i soldaternas gevärspipor, här. Det är en gripande text.

Skärmdump från Dagens Nyheter.

Mellan 1926 och 1974 präglades Lissabon, liksom resten av Portugal, av den militärregim som gripit makten i en kupp, störtat den unga republiken och som sedan under ledning av sin förste finansminister António Oliveira Salazar skapade Estado Novo, den nya staten, som byggde på ett strikt korporativistiskt, fascistiskt program. Fascismen innebar ett svårt åsiktsförtryck, många författare och intellektuella kastades i fängelse och den portugisiska litteraturen rymmer många vittnesmål om detta. Också den populära fado-musiken belades med censur och endast licensierade artister tilläts uppträda.

Foto: Ulf Bergqvist

Regimen gjorde sig också skyldig till omfattande övergrepp mot folken i de kolonier man styrde över. Kanske var det just kolonialismen och dess krig som ledde fram till den rörelse i militärens led som 1974 störtade fascismen i en oblodig kupp, kallad Nejlikornas revolution. När regimen föll hade Salazar redan försvunnit från scenen, han dog 1970 sedan han 1968 drabbats av en massiv stroke, då Marcelo Caetano tog över som premiärminister. Det var alltså Caetano som störtades 1974.

Foto: Lennart Romberg

Den där morgonen sändes en sång i portugisisk radio, en annan hade inlett morgonen, detta var den andra i ordningen och den inleddes med ljudet av marscherande soldater, och på kvällen kom en tredje. De tre sångerna utgjorde startsignalen för Nejlikornas revolution och just denna, mytomspunna och mest kända, var skriven av José Afonso:

Grândola, vila morena,
Terra da fraternidade.
O povo é quem mais ordena
Dentro de ti, ó cidade
Dentro de ti, ó cidade.
O povo é quem mais ordena
Terra da fraternidade,
Grândola, vila morena.
Em cada esquina um amigo,
Em cada rosto igualdade.

(Ungefärligt innehåll: Grândola, mörka stad,/ I broderskapets land./ Hos dig är det folket/ som bestämmer/ I broderskapets land./ Grândola, mörka stad./ En vän i varje hörn,/ Jämlikhet i varje ansikte.)

Foto: Ulf Bergqvist

Utflykt med betongfötter

 

Jag åker med i bilen, Astrid gör inköpen (i dag bara kaffe och ägg, som vi glömde i går). Klockan var nio. Ovanligt sent kom vi upp i dag och efter frukosten baddade Astrid mig med Kaliumpermanganat som vanligt. 

 

Sedan kör vi till kanten av Östersjön i Åhus. Också där sitter jag i bilen när vi fikar. Men i dag flög fan i mig. Jag öppnade bildörren och tog ett stadigt tag i den i höjd med bilens tak. Hävde mig upp och ställde mig på de betongklotsar av smärta och värk som ska föreställa fötter.

 

Kände att käppen stödde mig. Tog smörgåsen gjord på danskt, mörkt rågbröd. Tog en tugga och slängde ut resten i sanden. Fåglarna anföll direkt. Jag tog bilden med min telefon. Jag ville gå 100 meter. Jag gick 100 meter. Det tog lång tid och jag gungade betänkligt. Ville inte falla - vilket jag gjort en gång redan - så jag gick tillbaka till bilen.

 

Vi for hem. Nu ska jag förbereda en god lunch innan jag intar ryggläge för några timmar.

 

Vinterkylan passar bra en dag som denna. Till helgen ska försommarvärmen vara tillbaka i Skåne.

 

***

 

I morgon är det 50 år sedan revolutionen blev ett faktum i Portugal. Vill du markera så visa en nejlika, symbolen framför alla andra i morgon. Eller läs min blogg som med subjektiv rikedom fira årsdagen!

Jakobs stege 1980. Peter Lindforss ny redaktör!

 

Den föll rakt i händerna på Astrid i går kväll när hon rengjorde det tomma bibliotekets hyllor. Tidskriften Jakobs stege från 1980. Med nyskriven essä, Ta ifrån mig mitt ansvar, introduceras i numret poeten Peter Lindforss som ny redaktör! Vilken guldklimp bland damm och skräp, en att ta med och vårda. Tack goda slump!

Landön - den ouppnåeliga platsen

 

Landön,, vårt forna, dagliga picknickmål. Varje morgon en korg med kaffe och smörgåsar, utestolarna ställda nära vattnet. Stilla promenader. Svanarna som kom i grupper till oss. Numera inställt, kommer aldrig att ske igen.

 

2017 antecknade jag:

 

Längre bort och ut. Vid Landön finns ett revir jag haft i rätt så många år nu. Där tången ligger stinkande i vattenbrynet är det få människor som vill sitta. 

 

En och annan kommer gående med hunden. Allt andas frid och stillhet. 

 

I ena riktningen ser jag Åhus hamn och några fabriksbyggnader, långt borta. I den andra och rakt ut över havet ser jag inget annat än just havet och horisontlinjen.

 

Blicken uppåt ger mig annat att tänka på. Åldrande virke staplat som i ett verk av någon okänd konstnär. Ändamålsenlig är stapeln för mig, för att jag alltid njuter av att se den. En bit nedsjunken i sanden växer den samman med strandkål och högt gräs.

Mannen som kämpar mot antisemitismen i Storbritannien

 

LONDON — Gideon Falter, director of the Campaign Against Antisemitism, is suddenly and quite literally on the frontline of the fight against a rising tide of antisemitism in England.

Following the October 7 Hamas-led massacre — which saw 1,200 people in southern Israel butchered by terrorists and 253 abducted to the Gaza Strip — and the ensuing war with Hamas in Gaza, antisemitism has surged in Britain to unprecedented levels.

Near-weekly anti-Israel demonstrations have been marked by calls for a global intifada, the glorification of Hamas, and comparisons between Israel and the Nazis. Nine in 10 British Jews, polls show, feel unsafe visiting central London during the protests and nearly half are considering leaving the country.

Falter experienced this antisemitic surge first-hand when, after attending synagogue on Saturday, April 13, he wandered with friends through central London wearing his kippa, the traditional Jewish skullcap. He was stopped by a police officer who warned him that, because of an anti-Israel protest, he could prompt a “reaction.” A video released by the Campaign Against Antisemitism, or CAA, shows the officer telling Falter he was “quite openly Jewish” due to his head covering.

“This is a pro-Palestinian march. I’m not accusing you of anything, but I am worried about the reaction to your presence,” the officer stated. Later in the video, a second officer told Falter that if he did not agree to be escorted from the area, he would be arrested.

Fortsättningen av den intressanta artikeln följer här:

https://www.timesofisrael.com/meet-gideon-falter-the-man-fighting-on-the-frontline-against-antisemitism-in-the-uk/

John Lennon, tecknad som huggen i sten

 

1970, närmare bestämt den 13/8, var jag nyss fyllda. 18 år. Jag hade sett de amerikanska presidenter som huggits i sten i Mount Rushmore och tyckte, ung Beatlesbeundrare som jag var, att John Lennon också förtjänade en plats där. Då ritade jag den här teckningen.

När Lennon mördades tog jag fram teckningen igen. Det hade gått ett drygt årtionde, så den 7/12-1980 lade jag till texten "John Lennon. Skjuten i New. York." Men jag tog fel på dag, det var den 8 december, sent på kvällen lokal tid det hände. 

Det var en sorgens dag för mig och miljoner andra människor. Galningen som sköt honom anmälde sig och sitter väl inne fortfarande. Men Lennon själv kommer aldrig tillbaka. 

Jag spelade hans LP Double Fantasy (klicka på länken så kan du lyssna till hela skivan) gång på gång, grät och tecknade. 1980 var jag dock 28 år och hade börjat engagera mig i mitt kommande livs stora frågor, om det albanska, om fado-kulturen, och om Mellanöstern. Bara några år senare var Lennon-romantiken borta och det andra, som skulle bli resten av mitt liv, fullt aktiverat med resor, arrangemang och författarskap.

Sätaröd - Önnestad - Birmingham - ett 30 år långt liv

 

Sätaröds station köpte jag 1991, efter att jag begärt skilsmässa från mitt första äktenskap. Här drev jag förlaget Studiekamraten och utgav ett 60-tal böcker + 6 nr per år av tidskriften Studiekamraten (grundad 1917) som senare fick namnet Ariel. Jag hade blivit redaktör för tidskriften när den drevs av Bibliotekstjänst i Lund. De hade tröttnat och överlämnade ägarskapet till mig för 1 svensk krona! Den affären har jag aldrig ångrat, den gav mig ett nytt och innehållsrikt liv.

 

Sommaren 1994 träffade jag Astrid. Vår relation utvecklades både på stationen och hemma hos henne. 1997 flyttade jag från stationen hem till henne i Önnestad. 1998 skrev hon in sig på Selly Oak Colleges i Birmingham, West Midlands (kallat Black Country), och jag följde med (så här såg det ut vid ett senare återbesök, men nu är det - som det mesta i B-ham, ett muslimskt center). Vi bodde i en liten lägenhet på colleget i tre månader. Min äldste son med familj tog över Sätaröds station från mig.

 

I januari 1999 gifte Astrid och jag oss. Vårt nya liv hade börjat. I år har vi varit tillsammans i 30 år och gifta i 25 år. Allt började på Sätaröds station en vacker sommardag under stjärnhimlen med Spumante i glasen. Ack, så vackert livet var, före sjukdomarna och katastroferna i mitt liv.

Portugal, havet och litteraturen (1)

Lissabon, foto privat

 

Portugal, havet och litteraturen (1)

Av Henrik Nilsson
Publicerad 19-04-24 i Dixikon

I en essä i två delar söker Henrik Nilsson teckna Portugals komplexa och föränderliga förhållande till havet genom historien och fram till våra dagar och tar tillsammans med samhälleliga och politiska aspekter upp  havets och kusternas roll i prosan och poesin.

 

***

 

I största hemlighet seglade sommaren år 1415 en armada söderut längs den portugisiska kusten, för att till slut korsa Gibraltar sund. Anfallet mot den muslimska hamnstaden Ceuta var noggrant planerat och förklädda spioner hade i förväg rapporterat om de svaga punkterna i fiendens försvarssystem.

 

På endast ett dygn intog portugiserna den strategiskt viktiga platsen, som knöt samman handelsvägar såväl söderut mot Sahara och Västafrika som österut ända till Indien. Bara ett fåtal portugisiska soldater fick sätta livet till, medan de moriska offren kunde räknas i tusental. Den framgångsrika militära operationen lät tala om sig i Europa. De exotiska varorna och rikedomarna portugiserna skådade i Ceuta gav impulser till fortsatta expeditioner och erövringståg.

 

Fortsättning del 1: https://www.dixikon.se/portugal-havet-och-litteraturen-1/

Och del 2:https://www.dixikon.se/henrik-nilsson-portugal-havet-och-litteraturen-2/