Ny läsarservice i bloggen

Strandängen, Bromölla, 30 oktober. Foto: Astrid Nydahl

Idag vill jag annonsera en nyhet för bloggläsarna. Inom kort, förmodligen redan 1 januari 2017, kommer jag att börja med en läsarservice av lite annorlunda sort. Men den kräver aktiv medverkan från er läsares sida. Om ni med ett enkelt mail till mig på adress thomas.nydahl@gmail.com anmäler ert intresse så kommer ni utan kostnad att en gång i månaden få ett brev från mig med e-posten.

Detta månadsbrev kommer att innehålla flera olika komponenter. Som läsare av min blogg kommer du förstås att känna igen dig, både i ton och hållning. Vad kommer då månadsbrevet att innehålla? Det kan vara nya texter, litterära eller politiska, och det kan vara annat av intresse. Jag kommer att förmedla intressanta läsningar från både svenska och utländska tänkare, politiker, författare och andra. Detta sker självklart med länkar till de människor jag citerar och rekommenderar.

Strandängen, Bromölla, 30 oktober. Foto: Astrid Nydahl

Jag vill redan nu säga att det inte kommer att vara ett månadsbrev präglat av politisk monokultur. Det blir alltså inte någon ensidig bevakning av en eller två av tidens avgörande frågor. Min avsikt är att ha både bredd och djup och därför kommer ämnesvalen att präglas av det.

Månadsbrevet kommer också att innehålla erbjudanden om någon eller några av mina böcker, med priser som endast gäller för brevets prenumeranter.

Vill du vara med från början så anmäla dig redan nu. Jag kommer tidigt i höst att opereras och få en knäprotes också i vänster ben. Det ger mig tid till planering av månadsbrevet, som kommer att ha samma namn som bloggen, det vill säga:

 NYDAHLS OCCIDENT

Ser fram emot starten. Hoppas att också ni gör det. Kom ihåg att denna service är helt gratis.

Strandängen, Bromölla, 30 oktober. Foto: Astrid Nydahl

Höstligt om söndagen

Att det med hösten vissa dagar känns att det vintras i snabb takt är det inte mycket att säga om. Man får ta tiden som den kommer.

Mössen har ett tungt arbete i år, det hör jag varje kväll och natt. Det låter som om de flyttar möbler och jag försöker gissa mig till vilka det kan vara.

Men de nya dosorna med gift är det ingen som rör. De står lika oanvända som förra vintern. Jag låter dem stå, för syns skulle om inte annat. Kommer det större djur in genom källaren blir det till att ringa igen. Ibland tycker jag nämligen att det låter så, men själva tanken är motbjudande.

Min läsning just nu är en mycket märklig blandning: en engelsk liten roman som heter Sorgen bär fjäderdräkt, den brittiske historikern Yuval Noah Hararis Sapiens - en kort historik över mänskligheten och en kommande samling av Anders Björnsson. Så vill jag ha mina läsande nätter. Och sedan blir det tid att packa väskan för operation på ortopedkliniken i Kristianstad, tidpunkten är nu fastställd.

Blodbaden och framtiden

Foto: Astrid Nydahl

Blodbaden i Syrien och Irak fortsätter. När det sägs att "ingen" bryr sig kan det låta som en sanning, men det är det inte. Kanske är problemet istället det motsatta, att "alla" bryr sig i den meningen att varje storpolitisk spelare på ett eller annat sätt är involverad. Om Clinton blir ny president kan det rentav leda till ett radikalt större amerikanskt ingripande och jag är inte en sådan människa som vågar spekulera i vad det leder till (men läxan från Libyen förskräcker). Att Trump lovat flytta landets ambassad i Israel till Jerusalem är förstås ett uttalande av rang men jag är inte säker på att det ens kommer att göras eller att det skulle gagna blodbadens offer. Av den närmaste omvärlden skulle det förmodligen betraktas som en provokation av så stor betydelse att fler blodbad inleds. I Mellanöstern kan man inte vara det minsta säker på att fredlig inriktning blir den första. Aldrig.

Att det är lördag innebär för mig ingenting annat än att ännu en dag ska levas. Om det blir en start vid havet blir resten av dagen bra. Om inte kommer den att präglas av trötta läsningar. Det ligger filmer och väntar, förvisso. Och en ny cd som kom som gåva från en vän i Helsingborg. Höstmörker är aldrig ett hinder för kultur, snarare tvärtom. Önskar er alla en god helg, så långt nu det är möjligt om man ägnar lidandet och smärtorna minsta tanke.

Viktigt eller banalt? Den gångna veckans politiska stormar

Foto: Astrid Nydahl

Vad är viktigt och vad är banalt en fredag som denna? Jag försöker behålla hatten på också när det stormar som idag. Ty den verkliga storm som sliter i träden är alltid hanterbar, medan den politiska metaforen "storm" är helt annorlunda.

Den gängse vänstern har drabbats av både hjärt- och hjärnstillestånd på grund av en yttrande- och tryckfrihetsdiskussion den inte mäktar delta i. Det finns sedan 1950-talet och framåt i vårt lilla europeiska hörn en vilja att förknippa dessa upplysningsideal blott med människor som delar ens egen hållningar och ställningstaganden. Om motståndaren använder sig av dem blixtrar det till och sedan blir det alldeles mörkt. Inte ett nytt fenomen men lika tragiskt varje gång det ger sig till känna.

Man kunde därför tro att detta hör till banaliteterna. Men det gör det inte alls. Tvärtom är det mycket som vilar på principer (friheten gör det). Framtiden står skriven i dem och för människor som säljer ut principer för sitt eget moraliska välmåendes skull blir framtiden också en mörk och svår storm.

Det viktiga kan således vara just det som verkar vara en banalitet. Vem rustar för krig? Vem talar för samförstånd? Vem har laddat vapnen och vem har det inte? Formulerade på det sättet blir redan frågorna vilseledande. Sanningen är alltid konkret och våra ställningstaganden måste också vara det.

Lars Gustafssons sista diktsamling

Lars Gustafsson: Etyder för en gammal skrivmaskin (Bonniers)

Med Lars Gustafssons bortgång tidigare i år förlorade svensk litteratur en av sina märkvärdigaste och mest originella röster. Hans frånvaro är starkt påtaglig och bara vetskapen om att det inte ska komma något mer från Gustafsson är tragisk. Som diktare, filosof och samtidsdebattör var han unik. Men en volym lämnade han efter sig och den utkommer idag, diktsamlingen Etyder för en gammal skrivmaskin.

Jag har tillbragt mitt liv

med att ordna alfabetets bokstäver

på skiftande sätt. Ge och blanda.

Så heter det i dikten Logonauten och med den inledningen kan man säga att poeten presenterat sig. Men sättet på vilken den korta dikten sedan utvecklas och slutar måste man vara just Lars Gustafsson för att bemästra.

Foto: Astrid Nydahl

Så förhåller det sig med hela denna vackra lilla diktsamling. Det är inte alls konstigt att man som läsare drabbas av ett vemod. Inte bara för att det är en avliden poet vi möter, utan kanske mest av allt för att dikterna påminner oss om hur unik han var.

Gravitationen är den stora förbannelsen –

en aldrig avsedd deformation av rummet

orsakad av materiens störande närvaro

(ur dikten Insomnia)

Hos Lars Gustafsson, också nu postumt, umgås det vardagligt, näst intill banala utan problem med det högstämda. Hans finurligheter blir så självklara att de ser enkla ut. Som reptrick eller vackra oljemålningar lurar de läsaren och betraktaren. Att läsa denna sista diktsamling är för mig också ett utmärkt sätt att säga tack. Vi råkade leva i samma tid som Gustafsson och vi kunde följa hans författarskap. Vi kunde instämma i hans ord:

Detta glas är snart tomt

Det rymde inte

Som någon kunde tro

Vin eller vatten

Men tid

Hur kunde ett glas rymma tid?

Förkrigstid och politiska bedragare

Spegelblankt vid Östersjön 26 oktober 2016. Foto: Astrid Nydahl

Vi är snart framme i november. Bland de senaste dagarnas telegram tar jag fram några som kanske är viktigare än andra för den närmaste framtiden: USA placerar militär personal i Norge, Storbritannien fraktar stridsvagnar och personal till Estland och Ryssland seglar i Östersjön med krigsfartyg som kan utrustas med kärnvapen.

Så ser det ut, både i dagsnyheterna och i den oro som präglar våra tankar och samtal. Förkrigstid igen.

Är det nödvändigtvis Ryssland och USA-alliansen som kommer att stå för lidande och död framöver i en till synes ofrånkomlig sammandrabbning? Det är möjligt att det blir så, men det finns andra konfrontationer som jag skulle vilja beteckna som akuta.

I USA ser vi hur konfrontationen mellan bedragaren Clintons krets närmar sig ett klimax mot de sociala och politiska krafter som hellre vill bli blåsta av den andra bedragaren, Trump. Hur verklig är denna konfrontation, och hur mycket av den är teater och illusion?

I vårt eget land ställs den politiska klassen ånyo inför det som sker på flyktingfronten, lika hjälplös och handlingsförlamad som 2015 om än på ett till synes annat sätt. Utöver detta skeende rånas folket kontinuerligt på de medel som i normala fall skulle täcka allt det som vi förr betraktade som välfärdssystemets självklara mekanismer: bostäder till de behövande, dagisplatser till de små och skolor som verkligen undervisade barn och ungdomar istället för att mata dem med den nya tidens "normer" och pk-tänkande. Vad sker i en nation där bostäder saknas för en ny generation som vill sätta bo och bilda familj, i en nation där sjukvården tar stryk på grund av extrem överbelastning?

Vi ser hur sprickorna vidgas men är oförmögna att förhindra det.

Människor sätter sina sista hundralappar på politiker som ljuger ikapp med etablissemanget. Med blicken vänd mot Washington hoppas de på Trump som en frälsare och förlösare. I Europa förförs människor av de ungerska, slovakiska, polska, franska och andra politikerna som ”säger sanningen” och ”går emot finanskapitalet”. 

Om man avstår från varje form av analys och nöjer sig med bländverk kan det se ut som "sanningen". Men bakom bländverken pågår något annat. Parollerna döljer mer än de visar. De är i stor omfattning använda i flera tidigare europeiska kriser. Det är sannerligen inte första gången som antisemitism och/eller krigisk propaganda döljer sig bakom förförarnas milda leenden. I det fördolda är det inte huvudsakligen konspirationer som snickras samman utan just konkret, handgriplig politik. Så var det i Tyskland inför den stora slakten, så var det i östeuropeiska nationer sedan Muren byggts och kommunistpartierna konsoliderat sin makt. Så var det på Balkan inför de nya krigen och etniska fördrivningarna. 

Om man tror på högtidstal och lögnimpregnerad propaganda nöjer man sig. Om man så bara för en dag eller två ägnar sig åt att läsa något fördjupande och analytiskt faller spelsystemet samman och man håller hårt i sina sista slantar. 

Historien går hela varvet runt och vi borde kunna lära oss något om förra världskatastrofens slagord och propaganda – vid en jämförelse med resultaten skulle allt krackelera och bli damm inför våra ögon.

Som så ofta finner jag hos E.M. Cioran några rader som får avsluta. I Sammanfattning av sönderfallet från 1949 skriver han:

”Det är medelmåttigt att förkunna dogmer mitt i försvagade tidevarv där varje dröm om framtiden tycks vara delirium eller bedrägeri. Att gå framåt mot historiens slut med en blomma i knapphålet – den enda värdiga hållningen när tiden rullas upp.”