Upproret, motståndet i ismernas tid

Foto: Astrid Nydahl

”Konstens drivkraft är upproret: ett behov – som hos somliga stegras till besatthet – att motsätta sig det som är...”

Joyce Carol Oates ur En författares övertygelse (översättning: Ingrid Ingemark)

Eufemismernas tid är religionens och etnicitetens tid. Religionskritikern anklagas för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna. Islamismens kritiker utsätts för dödshot, misshandel, förtal, mordbrand och slutligen mord. De som griper efter frihetens halmstrå förvandlar hemkänslan och identiteten till en nygammal religion: nationalismen. 

I den religionen är var och en trygg och stark, så länge den håller enad front mot de yttre hoten. I samma ögonblick den övergår i gatustrid spricker fronten. De anständiga fyller redan kvoten. Den slagordstatuerade pöbeln växer, gatan tar emot den, liksom rännstenen. Vi som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk. 

Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla. För oss är ismerna inga alternativ. Utan ismerna älskar vi vår plats på jorden, vi kallar den "hemma" och det räcker för att det språk vi talar ska vara giltigt som identitet. 

Vi betraktar inte vår fiendes fiende som en vän. Utan ismerna finns det en smula skäl att hoppas. Lierad med någon av dem blir man själv en människa som hellre står på barrikaden och skriker, än stannar hemma för att bilda sig och i ord formulera de nödvändiga motbilderna. I själva verket är allt bildningsarbete en motståndshandling. I de formulerade, nedskrivna, orden finns motståndet.