Fyra generationer Nydahl

Gösta Nydahl: Sländ-landskap, 1960

 

Jag letade efter en sak som hade med min pappa att göra. Plötsligt stod jag inför några målningar jag aldrig hade sett. Som den här, målad när jag var 8 år ung.

Pappa dog sedan vi helt hade brutit med varandra. Vi fick några år av umgänge och träffar. Men efter hans 80-årsdag, där vi alla var med och firade honom, sprack det definitivt.

Sedan mamma dött redan 1994 av sin anorexi i kombination med alzheimers, försökte pappa ta sig ut i livet. Han hade vårdat mamma i hemmet allt för länge. Med vänner reste han. Men efter 80-årsdagen hände något som i efterhand ter sig inte bara tragiskt utan också patetiskt.

Nog ordat om det. Men jag såg ju nu att fyra generationer av min familj är närvarande på nätet; farfar Hans Christian som föddes i Köpenhamn (1897-1980), pappa Gösta (1925-2008), jag själv (f.1952) och min äldste son Mikael (f.1973). 

Ja, farfars mamma Hildegard Matilda Petersdotter går också att finna där.

Hitlerpriset till Knausgård

 Ur DN i dag:

Hitler är en komplex figur som måste förstås utifrån sin tid. Weimarrepubliken var en helt obegriplig, förfärlig och förtryckande regim, säger han och kallar Tredje rikets tidigare ledare för en ”befrielsekämpe”.

Han införde skola för alla, sjukvård för alla och kvinnors lika rättigheter.

Visst är det Hitlerpriset Knausgård har fått?

Trump mest relevant? Tucker frågar Orban

Foto: Astrid Nydahl

 

“Call back Trump. That’s the only way out. Call back Trump”

Viktor Orbán i nygjord intervju med Tucker Carlsson 30/8-2023

 

Det som tycks förena Putins europeiska vänner - eller ska vi säga apologeter? - är att de samtidigt hyser en särskilt stor kärlek till Trump. Föredrar jag Biden? Om saken vore så enkel ändå. Jag delar många amerikaners uppfattning att dessa båda herrar - på olika sätt - är en olycka inte bara för USA utan rentav globalt. Alternativ saknas uppenbarligen, och när man istället förespråkar Bernie Sanders missar man också något väsentligt. Det är åldern han delar med Trump och Biden, men väljarstödet är endast fläckvis starkt (som det var i New Hampshire med 26%). Hans "sosseprofil" är direkt kontraproduktiv eftersom den leder honom käpprakt fel, som detta jag citerar ut The New York Times:

 

Mr. Sanders, a Vermont senator, has cast himself as a democratic socialist in the vein of social democrats in Europe. But though as a candidate he likes to compare his policies to those of Denmark, in the past he has expressed praise not only for Mr. Castro in Cuba but also support for the Sandinistas, troubling stances in Florida, a magnet for Latin Americans fleeing political unrest in Managua, Havana and Caracas.

Hela intervjun kan ses här.

Hoxha eller Skanderbeg, vem var mest relevant?

Skanderbeg i Kruja. Foto: T.N. 1978

 

Som de medlöpare vi var, trodde vi att den kommunistiske diktatorn Enver Hoxha var historiens viktigaste ledare. Mest relevant så att säga.

Att Albanien i den kristne fursten och klanledaren Skanderbeg hade en samlande gestalt som stod turken emot, det förstod vi bara en millimeter av. Att Skanderbegs bergskrigare förlorade, att turken tvångskonverterade varje alban till islam, det var sådan kunskap vi först på längre sikt tillgodogjorde oss.

I hans Kruja befann vi oss en hel dag, i juli 1978. Den sommaren vände och vreds allt, också på det privata planet för mig. Ung och dum är inte bara ett talesätt utan också en konkret sanning. 

Här sitter jag med en annan medlöpare i Kruja, chefredaktören för New Albania Ymer Minxhosi. Tidskriften var ett glättigt propagandablad med bilder i fyrfärg. 

 

Ett fynd från 1977 i minnets låda

Hittat hos Bo Högrelius

 

Vi befinner oss nu i den sista nedåtgående delen av livet. Det är således helt naturligt med tillbakablickar och en sentimental attityd. När jag såg det här reklambladet hos Bo Högrelius högg det till - kanske inte i hjärtat, men i magtrakten.

Nog minns jag. Vi bodde på Westregård och en bit bort låg Marsvinsholms slott. Det inspirerade mig att skriva denna lilla sak med statarliv som tema. Jag hade ju läst allt av Ivar Lo-Johansson och jag hade hört hur illa statarna på Westregård en gång i tiden behandlats, så ämnet kom till mig på ett självklart sätt.

Det jag finner mest slående är att jag sålde den för 10:- styck och att portot uppgick till 1,10!

Framåt och aldrig glömma hette den. Tidstypisk romantik utan särskilt mycket verklighetsförankring. En smula obehagligt är det rentav.

Att skriva om sin egen död

 

Nádas skrev om sin egen död. Det inspirerade mig att skriva en bok om min egen död. Den är skickad till förlag nu. Bara att vänta på besked. Utan illusioner. Min bok ska heta Ett stillastående hjärta.

Krigsekonomi eller profitjakt?

 

Jag är ingen konsumentupplysare. Vad människor ställer på matbordet är inte mitt ämne, inte när det gäller priser och butiker i alla fall.

 

Men med Putinfascismens totalkrig mot Ukraina förändrades mycket. Radikala prisökningar på energi och matvaror påverkade oss alla. Förstås fanns och finns det gränser för hur höga elräkningar och bensinpriser vi klarar.

 

Matpriserna har fått mig att planera på ett mycket bättre sätt. Mer välorganiserat i form av grytor och soppor.

 

Två varors förändring har jag observerat den senaste tiden. På grund av hudsjukdom får jag bara tvätta mig i barntvål. Barnängens fempack har jag köpt hem i herrans många år. Nu senast var den endast ett fyra-pack. Ett sätt att höja priset radikalt och hoppas att kunde inte märker något. Likadant är det med XL-paketet toa-papper som inhandlas på ÖoB. Plötsligt var det ett helt lager mindre, d.v.s. 12 rullar färre, dessutom till högre pris redan i kronor och ören.

 

Så förhåller det sig på de flesta fronter. Mitt ovetenskapliga intryck är att Coop rent allmänt är värsta tjuven från hushållskassan. Det betyder inte att man kan bortse från det Willys och Maxi sysslar med. 

Citygross räknar jag inte ens med. Det behövs varken krig eller kris för att de ska ha de avgjort högsta priserna.

 

Rrahman Dedaj , Kosova

Rrahman Dedaj född 1939 i Podujeva, Kosova, död I London 21 augusti 2005. Publicist och poet.

 

Från Wikipedia, lätt redigerat:

Rrahman Dedaj studerade albanska språket och litteraturen vid Pristinas universitet. Som förespråkare av kommunism och anhängare av Sinan Hasani blev han chefredaktör för Rilindja bokförlag. Dedaj utvandrade till Storbritannien då han avskedades från sitt arbete av serbiska myndigheter.

Han var en poet i konstant utveckling som sökte en väg mellan tradition och modernitet och bidrog till moderniseringen av albansk poesi i Kosova.

 

 

EN TRIANGEL I VÅRT LIV

Stundom drar vi fingrarna genom minnets sand
Som på lek, genom askan som talar fädernas språk
Och tecknar en röd triangel

Kateten A på gräset
Har vi gett våra kraniers namn
Och av doften av bröd

Kateten B har vi gett rosens namn
När vi blivit fyrar
Mellan drömmarnas pyramider

På hypotenusan C
Har vi kvar ordets fästning
På stigar i våra bemödanden att finna
Livets kvadratrot

(Svensk tolkning Ullmar Qvick)

Helgens missförstånd och felaktiga minnen

Om bilden, se längst ner i bloggen

Så här har det stått i bloggen sedan i lördags:

"I morgon måndag är det 29 år sedan jag mötte Astrid för första gången. Jag var bjuden till Trefaldighetskyrkan - den fantastiska som är byggd i en epok då vår stad var dansk - för att tala om enfald och mångfald. 

Men jag hade inte ens börjat mitt tal, när jag i kyrkans mittgång fick ögonkontakt med henne. Det slog gnistor! Det blev en direkt djupförbindelse. Något jag aldrig tidigare i livet varit med om. Och så blev det vi..."

 

Men det är ju helt fel!!! Dagens datum är i själva verket den dag då vi rent fysiskt blev ett par. Efter att ha suttit på restaurang åkte vi hem till Astrid, drack en flaska Spumante och tillbringade resten av kvällen och natten i en möbel som gjord för kärlek.

 

Det jag berättade om i bloggen hände minst en månad tidigare. Det var då jag var inbjuden till kyrkan. Efter det skrev Astrid och tackade mig. Jag ringde henne och resten är en vacker historia.

 

OBS:Bilden kan skvallra om hur jag mår och varför det mesta blir fel för mig. Sedan hjärtstoppet har min hjärna också visat sig vara skadad. Jag minns antingen fel eller inte alls. Jag säger fel och kallar människor vid namn de aldrig haft.

 

 

Söndagen som fest och övergång till måndagens högtid

 

Planerar man väl, så blir det riktigt bra. Det blev det med söndagens jubileumslunch.

Kycklinggrytan med grädde, kycklingfond, curry och rosépeppar kunde nog inte ha blivit godare än så här. Det vita vinet från Australien härligt smakrikt och som gjort till den här rätten.

Så övergår festen i måndagen, som är det exakt rätta datumet för våra 29 år tillsammans. Vi möttes just detta datum. Resten är - nej, inte historia, utan en pågående process av liv. Allt vad det innebär kan inte formuleras i några enkla rader. Men att måndagen bär något överraskande i sitt sköte vet jag. 

Söndag som jubileum och mini-fest

Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad. Foto: T.N.

 

I morgon måndag är det 29 år sedan jag mötte Astrid för första gången. Jag var bjuden till Trefaldighetskyrkan - den fantastiska som är byggd i en epok då vår stad var dansk - för att tala om enfald och mångfald. 

Men jag hade inte ens börjat mitt tal, när jag i kyrkans mittgång fick ögonkontakt med henne. Det slog gnistor! Det blev en direkt djupförbindelse. Något jag aldrig tidigare i livet varit med om. Och så blev det vi (vilket bekräftades med vårt bröllop i samma vackra kyrka 1999, efter att jag i telefon friat till henne där hon befann sig, på Tantur Ecumenical Institute i närheten av Betlehem och Jerusalem). 

Det firar vi förstås alltid. Men eftersom jag är sjuk går vi inte ut någonstans. Istället använder vi söndag-middagen som tillfället då vi ser tillbaka, samtidigt som vi njuter nuets frukter.

Kycklingmåltiden bygger på ett recept jag fick av vännen Per (äpplen, curry och rosépeppar). Det vita vinet vi skålar i bjuds vi av Lennart R, vännen i Helsingborg. Vinet han ville bjuda på släpps till försäljning den 1 september, så vi fick köpa det här istället. Det x 2 och så rött portugisiskt för kvällens kött.

Om ni undrar, så kommer jag inte att finnas mycket i den digitala världen i dag. Söndagen är jubileumsdag, även om det är en dag för tidigt. 

När jag tänker på det vi har gemensamt är jag nog rätt glad att de fick igång mitt stillastående hjärta igen! 

Genrebild på kycklinggryta med curry. Senare ska jag visa er bild på den jag gjorde, den är minst lika vacker.

Konsten alltid viktigare än religionen

  

Uppvuxen i ett frireligiöst hem som jag är, hävdar jag sedan tonåren att konsten och litteraturen är viktigare än religionen. 

När jag slår upp Poul Vads tegelsten om Hammershøi blir det så uppenbart. Inte ens Höga visan kan mäta sig med hans måleri.

Är det dogmatism att säga detta? Nej, det är en livslång strävan efter friheten som lett mig på sådana tankebanor. När jag var mycket ung i Malmö, just konfirmerad i Missionsförbundet, tog jag det steget. 

Med Arrabal på Malmö stadsteater och med den grundläggande tröttheten och uppgivenheten inför familjens predikanter fann jag det sekulära livet och gick hellre den vägen. Det är i själva verket både vackrare och mer magiskt än det kyrkorna kunde erbjuda. Någon brist på helighet har det dock inte funnits i mitt liv!

 

"Korankris" och att vända andra kinden till

Några, minns inte dem alla, har talat om "religionsdialog" och nödvändigheten av att blidka moskéernas folk genom eftergifter och inskränkningar av våra nationers grundlagsstadgade yttrande- och tryckfrihet för att stilla det de kallar "Korankrisen". 

Denna så kallade kris beror uteslutande på att politikerklassen bestämde sig för att befolka varje liten svensk by med koranläsande människor från islams kärnländer, dessutom i en aldrig tidigare skådad omfattning. Inte på vad någon svensk erfar och känner. Nu sätter moskéfolket oss på plats. Tänker vi sitta där och ta emot bara? Är vi underkastade islams lagar eller är vi bara fega och undfallande? Nej, vi är inget dhimmi-folk. Än. När en svensk minister utgår från sin värderingsskala blir det förstås en kulturkrock. Varför skulle de förstå oss, när det de vill ha, alltid och uteslutande, är vår stillatigande sympati? Läs vad de skriver:

Statsminister Ulf Kristersson och vice statsminister Ebba Busch har den senaste tiden i intervjuer med media snarare uttalat sig generaliserande och misstänkliggörande mot svenska muslimer. Att reducera den kritiken som kommer från samtliga muslimska och ickemuslimska samfund till att vara en ”tolkning av islam” som inte har någon plats i Sverige eller att som ansvarig att lösa den kris vi befinner oss i, uppmana muslimska samfund att acceptera islamofobin genom att ”vända den andra kinden till” är tondövt och ytterst allvarligt.

– Islamiska Förbundet, Stockholms Moské

 

 

Litteraturen som livsnödvändig aktivitet

 

"Ja, litteratur, liksom all konst, är människans livsnödvändiga aktivitet. Förutsatt att hon bedriver den som livsnödvändig aktivitet. Om inte, då är den förstås oviktig." Imre Kertész: Det landsförvisade språket (översättning av Ervin Rosenberg)

Vad är det vi försummar mest av allt denna krigets sommar? Vad är det som fattas oss? Nej, vi försummar inte våra nöjen, vi försummar inte våra försök att upphäva ledan. Det är inte det dagliga brödet som fattas oss.

Vi lever i skuggan av Putin-fascismen, dess skoningslösa våld i Ukraina och dess inrikes terror. Vi lever i skuggan, det är sant, men vi slipper granaterna och skottsalvorna.

Vilken roll spelar litteraturen? För mig är den just en livsnödvändig aktivitet, så som Kertész formulerar det. Inte tröst, inte flykt, även om också det må vara hänt. Utan just aktivitet. I litteraturen finner jag mig själv. I den riktiga litteraturen. Jag avstår därför all terapeutisk samtidsbuntad textmassa. Jag avstår nöjesläsandets sömn, jag avstår sensationskatalogernas bläddervänlighet. Litteraturen är inte, och får inte, vara något annat än livsnödvändig.

En lördag med kulinariska förberedelser och tv-reklam

Viby kyrka, i vårt grannskap. Foto: Astrid Nydahl

 

Det finns ingenting trösterik i att några grannar och vänner också är allvarligt sjuka. Vad skulle det i så fall bestå i?

Det enda trösterika är att det alltid erbjuds en mental flykt. Mental? Dumt uttryckt, men jag syftar på att det finns litteratur och annan kultur som distraherar.

På Systembolaget inhandlades det vita vin som ska drickas till kycklingrätten på söndagen. Vi köper aldrig hem kyckling numera (av väl bekanta skäl), men inför det recept vännen Per sände stod jag försvarslös. Det får bli en engångsföreteelse och jag är övertygad om att smaken kommer att trumfa det mesta (curry och rosépeppar med äpplen).

På måndag ska vi inte festa, men vi ska fira vår 29:e årsdag tillsammans. Den 28 augusti 1994 blev det vi och det har det varit sedan dess. Varför avstå gemenskap, trygghet och närhet, när alternativet vore påtvingad ensamhet, otrygghet och fullfjädrad distansering? 

Lördag som sagt. Inte ens friidrotts-vm kan jag se, eftersom tv4play kräver ett särskilt abonnemang i datorn som kostar pengar (vi har inte fiber, så tv-skärmen skulle inte kunna visa det, där får vi hålla till godo med de korta sändningarna som hackas sönder av reklam). Så var det med de gratis friidrotts-sändningarna. Ger man skojare som TV4 lillfingret snor de hela armen.

Eremiten i Paris

Foto: Astrid Nydahl

 

Det finns böcker man måste läsa vid varje livskris. Att gå ner i den värld som Cioran skrev fram kan bidra till en bättre och rimligare syn på denna kris. Ur Tobias Dahlkvist mycket läsvärda bok Eremiten i Paris. Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst citerar jag:

"I Bekännelser och bannlysningar, det vackra ålderdomsverket där levnadskonsten är mer konsekvent genomförd än någon annanstans, konstaterar han: 'När man dör blir man världens härskare.' I samma skrift gör han också en reflektion om användandet av tanken på döden: 'Ingen tanke är mera upplösande eller mera förstärkande än döden. Utan tvivel är det på grund av denna dubbla egenskap som man tuggar om denna tanke tills man inte längre kan undvara den. Vilken tur att i ett och samma ögonblick möta ett gift och ett botemedel, en uppenbarelse som dödar och som gör levande, ett stärkande gift.' Detta tema, att tanken på döden både skakar om människan och ger henne medlen att hantera denna omskakning, är av central betydelse för Cioran."

Och vill jag tillägga: kanske för oss alla? Döden har sedan den 10 oktober 2014 fått en helt annan betydelse i mitt liv. Aldrig har jag ägnat så mycket tid åt att tänka på döden. Den som tog Tobbe ifrån oss, men också den egna, den som kan komma precis när som helst. Och det är ju den vi måste förbereda oss på. Leva varje dag som om det var det självklaraste att just döden måste få ta sin plats. Dahlkvist talar rentav om att dödsskräcken för Cioran blir "livgivande."

"Tanken på döden är alltså praktisk för Cioran. Den är en skyddsmekanism mot en irrationell fruktan. För som Cioran konstaterar i Den onda demiurgen: 'I teorin kvittar det mig lika att leva eller dö; i praktiken hemsöks jag av all den ångest som skapar en avgrund mellan livet och döden.' Men hur irrationell dödsskräcken än är - och för den som likt Cioran menar att det vore mycket bättre att aldrig ha fötts är det svårt att inte beteckna dödsskräcken som irrationell - behövs ett sätt att hantera den. Och Cioran försöker alltså göra detta genom att tänka på döden precis som hans läromästare inom den praktiska filosofin gjorde."

 

 

Det Ryssland som Putin format är betydligt brutalare och hårdare... En ny bok som referensverk

Foto© Santérus Förlag

Recension har jag utlovat. Men jag frågar mig om man alls ska skriva om denna bok, medan Putins vidriga angreppskrig mot Ukraina rasar för fullt. Det är självklart att man kan göra det. Jag anser därtill att boken belyser ett dilemma som manifesteras just i dessa dagar. Känsliga själar som Göran Greider vill helst inte bidra med något till Ukrainas försvar, ty då skulle man satsa mer på krig än fred (???). Vänsterprofilerna i vårt arma land tiger. Fredrik Ekelund har just skrivit i DN om hur den högt aktade poeten Lasse Söderberg i Malmö med orden ”Jag stödjer inte detta!” finner solidaritetsmanifestationer med Ukraina olämpliga.

Nå, jag skriver ändå om boken: 

Sven Hirdman: De hemliga rapporterna från Moskva. Från Ryssland 1994 till kriget i Ukraina 2022 (Hans Blix Centrum vid Stockholms universitet/ Santérus förlag)

 

Det har uppenbarligen varit en vånda för förläggarna när de beslutat utge denna bok. Hirdmans olika mediala framträdanden i samband med Putin-fascismens militära angrepp på grannlandet Ukraina fick ett tidigare förlag att avstå, trots kontrakt. Aryo Makko avslutar sitt korta förord med att Hirdman, oavsett om han haft rätt eller fel, är ”en viktig röst som under lång tid kommer att vara av intresse…”. Det instämmer jag i, trots mina starka reservationer mot mycket av det han sagt och skrivit.

 

Boken innehåller många dokument – ambassadörsbrev till ministrar och andra – i form av 35 depescher, varav 17 till Lena Hjelm-Wallén, 15 till Anna Lindh och 3 till Laila Freivalds. Men också brev, artiklar och annat.

 

Under Hirdmans tio år som svensk ambassadör i Moskva – mellan augusti 1994 och oktober 2004 – inträffade en rad dramatiska och avgörande händelser. Han tjänstgjorde då tre ledare styrde Ryssland, från Gorbatjov över Jeltsin till Putin. Gorbatjov hade spelat den centrala rollen iden kommunistiska enpartistaten Sovjetunionens avveckling och begravning. Det var om detta som Putin 2005 skulle säga, att ”Sovjetunionens kollaps var århundradets största geopolitiska katastrof”.

 

De sociala, ekonomiska och politiska efterspelen skulle bli dramatiska och mycket omfattande. Det återfödda Rysslands angreppskrig mot olika nationer och folk följde först Jeltsin och sedan framför allt Putins maktväg. 

 

Baltikum kom att starkt beröras och än i dag hotar Putin dessa länder med nya angrepp och ockupationer. Till direkt militära angrepp gick det i Tjetjenien och i Georgien där Ryssland var djupt inblandat i Sydossetien, liksom i Dagestan 1999 (som blev förevändningen för det andra Tjetjenienkriget 1999-200), samt Krim 2014. Rysslands roll i Kosova-kriget var också djupt destruktiv och komprometterande. Intressant just nu är att deras forna allierade Serbien deltagit i en viktig manifestationen till Ukrainas försvar!

 

Jag menar, mot bakgrund av ovanstående, att Hirdman-boken har ett dokumentärt och historiskt värde. Hirdmans långa tid i Moskva, hans personkännedom och hans depescher är förstås långt mycket viktigare än de politiska klavertramp han stått och står för i den svenska offentligheten.

 

Det Ryssland som Putin format är betydligt brutalare och hårdare, inte bara för en politisk opposition som fängslats, torterats och mördats i rask takt, utan också för ryssen i gemen, som ser sina söner dö i Ukrainas skyttegravar och som tyngs av varubrist, skenande priser och en allt mer omfattande internationell isolering.

Ambassadör Sven Hirdman, f. 1939, är en av Sveriges mest erfarna diplomater. Efter studier i ryska vid Arméns Tolkskola och vid Uppsala universitet började Hirdman som attaché i Utrikesdepartementet 1963. Hans första utlandspost var vid ambassaden i Moskva 1964–1966, dit han sedermera återkom som ambassadör i drygt tio år 1994–2004. Under sin långa tjänstemannakarriär med inriktning på Sveriges säkerhetspolitik och särskilt förhållandet till Ryssland har Sven Hirdman varit chef för östbyrån på UD:s politiska avdelning men också statssekreterare i Försvarsdepartementet i den andra Fälldin-regeringen, Krigsmaterielinspektör, ambassadör i Israel, ambassadråd i Peking samt biträdande direktör för SIPRI. Efter sin pensionering 2004 har Sven Hirdman fortsatt att som skribent och föredragshållare ägna sig åt Ryssland men även att inom näringslivet främja handelsförbindelserna med Ryssland.

Sabri Hamiti, Kosova

 

Sabri Hamiti, född den 10 maj 1950 i dåvarande Jugoslavien. Han är albansk författare och politiker i Kosova. 

Sabri Hamiti studerade albanska språket och albanskspråkig litteraturhistoria från 1968 till 1972 vid universitet i Pristina. Levde i fransk exil men flyttade tillbaka till sitt födelseland.

År 1987 avlade han doktorsexamen med en avhandling om nyare albansk litteratur. Han blev 1993 utnämnd till professor i albansk litteratur vid universitet i Pristina. 

Ovanstående hämtat från Wiki, lätt redigerat av T.N.

***

 

Från boken Sympathia - testament për urtakun 2004 hämtade jag den här dikten ur avsnittet Stormens hjärta, Årstiderna.

 

Kråkorna är samlade utanför Juridiska fakulteten. Tiden är upphävd, endast regnet faller. Hamitis tanke är lätt att följa.

 

NOLL

Tid Noll

Nivå Noll

Ingen 

 

Flocken av kråkor

Tynger ner poppelns förtorkade krona

på gården utanför Juridiska fakulteten 

 

Nu

Här

Ingen

 

Efter Solens död

I den tidiga skymningen

Droppar regn

 

HEMLANDET

 

Hej mitt hemland

Jag valde inte dig du valde mig

Jag blev din son för alltid 

 

Mitt namn kan jag mista

Men aldrig mitt hemland

De andra låter mig inte glömma 

Att jag sa att jag är från Kosmos

De kräver mitt hemland

 

Nu vet jag att du inte är mark

Jag vet att du inte är land

Du är en punkt på jorden 

För där vilar min själ

 

Hej mitt hemland

Med vaggor och med gravar

Ditt namn är mitt namn

Hej mitt hemland

 

Översättningarna gjorda av Ullmar Qvick

Din Mehmeti, Kosova

Din Mehmeti (1932-2010)

 

DIN MEHMETI

Översättning av Ullmar Qvick

Ur samlingen Ikje nga Vdekja (Bort från döden)1972

Tiden dömer synderna

Vid elden på härden
Vandrar våren i vinterrock

Och teveantennerna
Spinner och repar upp
Den stora stjärnan vid randen av klyftan

Sladdrar
Förtalar
Och bits som odjur

Det blåser
Det faller regn
Tiden dömer synderna
På våra stoft

 

RIDDARE MOT FRAMTIDEN ÄR VI

 

För varje dag

 

begraver vi något av möglet inom oss

 

riddare är vi

 

riddare av rim dolda i själens vrår

 

någonstans i fjärran kallar stränderna på oss

 

i framtidens symfoni.

 

Genom vindar

 

genom fanornas orubbliga fästen 

 

i nya duster i arbetet 

 

vandrar rimmen.

 

De är nya genljud av liv  -

 

som våren har bevarat i markens sprickor -

 

våra fönster reciterar gnidna av frostarna.

 

Högt där uppe

 

klapprar tänder anfrätta av hunger.

 

Din Mehmeti: Heshtja e kallur 1972