En helt annan dag...

 

Annandag Påsk

21 april 2025

 

Idag är den dag när man på skylten för öppettider hade skrivit ”Annan dag”. En helt annan dag är det förvisso, jämfört med igår.

 

Just inkommen från första utomhuspromenaden på fem dagar. Bara vi och duvorna ute. En stort leende kvinna mötte vi, enda tecknet på påskliv.

 

Vår bil borta. Stod inte någonstans, trots fyra-fem lediga parkeringsplatser. Bussen till stationen för pensionärsfika skulle vi ha tagit. Vi tog inte ens den.

 

Samtalade om tyrannmord. Två högt kvalificerade kandidater härskar i just dessa tider, en ryss och en amerikan.Vem, förutom frilansande skyttar, skulle kunna avlägsna dem? Det finns inga köer till val som skulle fungera. Inte ens under normala omständigheter.

 

Duvorna fortsätter vagga. De har sina kluckande sånger som gåvor till oss, ändå har de andra betydelser, oklart vilka.

 

Efter en serie dagar och nätter av ensamhet är ordningen återställd. Det är, som det står på skylten, en ”Annan Dag” som har inträtt.

 

Till Astrid

 

20 april 2025 Påskdagen

 

Det drog en vind från soporna. Lätt att åtgärda för den som ensam vågat gå ner för trapporna och ut med dem.

 

Duvorna vaggade redan när natten ännu härskade. Bakom huset, osedd, kluckade en ensam duva från ett tak, säkert inte i samma familj som de vaggande på gräsmattan.

 

Nyheterna lät oss förstå att en så kallad vapenvila kunde innebär intensifierade bombningar. De herrar som fattade beslut av den sorten hade vi lärt oss att känna igen. De senaste åren har präglat en ny bild i tv-rutor och dator-skärmar. Redan i deras ansikten syntes det hur skadliga de är för resten av mänskligheten, oavsett etnicitet eller nationalitet.

 

Påläggsskinkan jag hade i frysen blir nu en hel middag, sedan bröd bannlysts. En sådan skiva med tomat till fick mig att besöka den del av himlen som brukar kallas sjunde. Hade inte vinet varit slut så...

 

Till Astrid

 

Duvan gungar och vaggar

 

Duvan gungar. Den går så sakta att nästa steg kan vara för att helt avstanna och leta smulor i gräset.

 

Duvan är bofast, bor här med partner i kvarteret Japan 8, Kristianstads centrum.

 

Jag står i köksfönstret. Smärtan stiger som vore den en febertermometer, men mitt inre registrerar bara det reella. Läkekonstens närvaro oförändrad.

 

I radion, digitalt sänd från BBC 3, lyssnar jag till både klassiker och obekanta. Essential Classics har sänts där så länge jag minns. Nu ska kanalen bort. Varningen lyder: ” We're replacing BBC Sounds outside the UK”.

 

Världens alla möjligheter följs i Suzanne Brøggers nya roman, både de verkliga och de fiktiva. Att kliva ner i en trätunna och be omgivningen trumma på den är lättare än att förstå de viktiga radiokanalernas beslut. Det är som Sveriges Radios kontor i Malmö, som nu avskaffat personal i sin entrédisk. Människor som ska in får banka tills radiopersonal på andra våningen hör och kommer till hjälp.

 

Duvan fortsätter vagga. Den bryr sig inte om BBC3 eller Sveriges Radio. Duvan bryr sig om det som ligger närmast näbben och underkroppen. Hade jag dess blick kunde jag beskriva vad det är.

 

Till Astrid

Mycket äldre var jag då

 

Tidskriften hette Subaltern, förläggare var h:ströms. Till ett nummer med apokalypsen som tema inbjöds jag att medverka. Det var i september 2004. Alltså för 21 år sedan.

Min text heter Mycket äldre var jag då, och Anne-Marie Berglund stod för illustrationen.

Jag saxar kort ur texten:

"Vi var en vecka till Öland i vinter. En novembervecka vigdes åt långa promenader på Alvaret. Astrid fotograferade. Enbuskar, dimmor, de mossklädda kalkstenarna. I den lilla hamnen vid huset stod en cykel parkerad i fem dagar. Det var som om någon kommit cyklande, gått ner i vattnet och bara försvunnit."

Suzanne Brøgger: På væggen (Gyldendal)

 

”Livet har givet mig ikke så lidt av udfordringer – byrder – som det så har været min opgave at forarbejde ved at smide det hele ned, hulter til bulter, i en manuskript”

 

Varje gång Suzanne Brøgger kommer med en ny bok ställs jag inte inför ett val. Jag måste läsa den. Hennes livsskrift är en del av bildningsvägen och jag har på det sättet följt henne sedan jag av en tillfällighet fick Creme fraiche i mina händer 1980.

 

Det finns sedan debuten med Fri os fra kærligheden 1973, ett cv från henne på ungefär 35 böcker; romaner, essäsamlingar, dramatik, collageböcker och annat. Det som förenar dem är inte sällan tematiskt, i den betydelsen att Brøgger själv är den centrala punkten och att världen/ hemmet/ skeendet och tonen vävs runt henne.

 

På væggen låter sig genast skriva in i denna linje. Jag läser den med penna i hand, jag stryker under och följer med fascination hur ämnen, personer och händelser känns igen från förr. Känslan av hemhörighet blir omedelbar, som den blir med alla författare av vikt.

 

Jag möter personligheter från förr, förstås finns de alltid närvarande i hennes Løve: Henry Miller, Anais Nin, Virginia Woolf, Oscar Wilde för att bara nämna fyra av dem, och tillsammans med en rad andra sitter de ”på väggen”, i omslagets inre del, i form av 55 porträttfoton. Vem de alla är får man förstås på köpet när man skaffat boken. 

 

Välbekanta orten Løve har nu fått en ny viktig plats vid sin sida: Brøg, ett ”literaturhus” med café och bokhandel i centrala Köpenhamn.

 

På sin hemsida skriver man:

 

”Navnet BRØG er en hyldest til Suzanne Brøgger som tænker, forfatter og ikon. Pioner, mystiker og myte.

Hun har gennem snart fem årtier markeret sig som en af landets mest betydningsfulde forfattere. Hun har med sit eget liv som grundstof spejlet skiftende epoker med humor, intelligens og selvindsigt.”

 

Just så kan man ju sammanfatta det.

 

 

Pesach och Påsk - mord, död och hat

Pesach Sameach (12-20 april i år) och Glad Påsk, säger jag nu mest för den goda tankens skull. Men i grund och botten tänker jag i min sjukbädd: religionerna blev och förblir instrument för kollektivt hat, våld och förstörelse. Just på den plats i världen där det extrema våldet - från judehatarna i Hamas och deras massaker den 7 oktober 2022, till den extrema krigsmaskinen som herr Netanyahu släppt loss - härskar som värst, skulle dessa två helger kunna firas i fred och frid. Inte har det blivit bättre med en sådan som Trump vid högsta makten!

 

Islamismen står i dess väg. Alltid och överallt. Islamismen är vår gemensamma fiende. Jag frestas parafrasera den israeliske författaren Yoram Kaniuk, som jag träffade två gånger i Tel Aviv: "En god islamist är en död islamist". Det får inte råda något tvivel om den saken. Varje islamist som IDF dödar är ett steg i rätt riktning. Problemet nu, vid sidan av många andra, är att israelerna smulat ett helt samhälle till grus och gjort Gazas befolkning hemlös. Vad blir resultatet av det?

 

När jag intervjuade Arie Lova Eliav 1990 sa han, med ett helt politikerliv bakom sig i Jerusalem: "Bara idioter tror att man kan bomba sig till fred". I väsentliga avseenden har det visat sig att han hade rätt. Redan Golda Meir avskydde honom. Netanyahu skulle ha gjort allt för att eliminera honom. De som minns Amos Oz vet vad han skulle säga (och sade).

 

Jag kommer att fira som vanligt, men i ensamhet. På grund av sjukdomen kan jag inte sitta med vid några familjebord. Istället dukar jag min egen måltid, präglad av helgens traditioner. Men för ovanlighetens skull dricker jag inget starkt. 

 

Djupt i mig rör sig dock en tanke: om inte dårskapen på plats snart upphör rör vi oss farligt nära den totala katastrofen. Det finns många som önskar det.

 

Carrington - kärlek i och bortom erotiken

 

Christopher Hamptons film Carrington från 1995 ägnar jag en del av påsken åt - igen!

Minnet av den första gången jag såg den är levande och starkt. Så brukar det vara med film av hög kvalitet. Den dröjer sig kvar, som ett minne lagrat långt bak men lätt att ta fram igen.

Här gör Emma Thomson en tidig och mycket övertygande roll som Dora Carrington (1893 - 1932) och Jonathan Pryce som den homosexuella författaren och konstnären Lytton Strachey (1880-1932), mest känd för boken Eminent Victorians som också spelar en roll i filmen. De båda var framträdande medlemmar av Bloomsbury-gruppen som bestod av konstnärer, filosofer, författare och andra intellektuella. De konstnärer och författare vi till vardags mest förknippar med gruppen är förstås Virginia Woolf, Vanessa Bell och kanske just Strachey.

Dora de Houghton Carrington (29 mars 1893 – 11 mars 1932)

 

Det hela blir alldeles konsekvent och självklart mot slutet. Att Carrington skjuter sig själv tolkar jag inte som ett tragiskt självmord. Hon hade levt ett rikt och förvisso stormigt liv med många olika män, men hennes ankare i tillvaron var trots allt Strachey. När han dog - han betraktade sig som en mycket gammal och skröplig människa vid 36 års ålder - hade också hennes liv tagit slut. Det skulle inte bara meningslöst att fortsätta det - det skulle ha varit ett ickeliv och en daglig plåga.

Verklighetens kvinna bakom rollfiguren var Dora de Houghton Carrington. Här ser ni hennes fina porträttmålning av E.M. Forster, som målades 1924-1925.

 

 

Det som fängslar mig så med den här filmen är att den gör något som är ytterst ovanligt i litteraturen och filmen (den bygger ju på Michael Holroyds biografi över Strachey). Den gör kärleken mellan en homosexuell man och en heterosexuell kvinna trovärdig. Deras kärlek och gemensamma liv ter sig betydligt vackrare och eftersträvansvärt än alla de "kärleksrelationer" hon har med andra män. Där finns egentligen bara det vi till vardags möter i svartsjuka, prestationskrav och ojämlikhet på ett basalt plan. Första gången de två sover tillsamman - i sked - för hon ner sin hand och smeker honom till orgasm. Han gör förmodligen detsamma med henne, men det uttalas aldrig. Det finns en fysisk kontakt dem emellan även om den inte är markant. Därför är de också generösa gentemot varandra och hindrar inte andra - män och kvinnor - att komma in i deras liv, också i erotiskt avseende. Både Carrington och Strachey säger ju att de inte är särskilt mycket lagda för svartsjuka. I den stabila grunden möts de och man förstår att det enda Strachey ångrar på dödsbädden är att han inte gifte sig med henne. 

Beneath Your Wisdom. Tord Gustavsen Trio

 

Påskfrid istället för rusande efter något icke-existerande.

 

Påsken har sin traditionella musik, i mitt tycke något av det finaste vi fått ärva. Men jag lyssnar gärna på detta för psykisk vila och eftertanke.

Kulturen är nära att försvinna

 

Repris från 2012 med anledning av Mario Vargas Llosas död.

 

I senaste numret av TLS skriver Roger Atwood om en ny bok av Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa: La Civilización del Espectáculo. Recensionen får mig snabbt att förstå att detta är en bok för mig. Måtte den bli översatt, minst till engelska, så att jag kan läsa den. Jag saxar ur Atwoods artikel, där han bland annat citerar ur Vargas Llosas bok:

 

"Kulturen, i den traditionella betydelsen av ordet, är nära att försvinna. Eller så har den kanske redan försvunnit, diskret tömd på sitt innehåll och ersatt av en annan, förstörd version av sig själv."

 

Atwood säger att Vargas Llosa ser vår kultur drunkna, i "...tramsighet, ytlighet, okunnighet, skvaller och dålig smak."

Atwood menar att Vargas Llosa med dessa ord vill förklara vår tid som resultatet av efterkrigstidens välstånd som undergrävde kulturen alltför snabbt och gjorde underhållningen till dess främsta strävan." 

 

Atwood drar slutsatsen att den akademiska världen och medierna ville störta snobbighetens eliter, men "istället skapade den en ny hierarki som höll humor högre än tyngd, yta högre än innehåll, och mest av allt, bilder högre än ord och idéer." Och där står vi nu, med "en kultur som bara vill roa oss, och som vägrar syssla med mänsklighetens svåraste dilemman. Resultatet innebär också social splittring och demokratins sönderfall."

Suzanne Brøgger x två

 

Två nya böcker anlände från Gyldendals i Köpenhamn idag. Bättre läsning för påsken kan jag inte föreställa mig. Mischling, en frisørs bekendelser har utgivningsdag den 6 maj och då kommer jag att recensera den.

På væggen utkom för en månad sedan, så den läser och recenserar jag först.

Håkan Sandells trilogi Tre floder, första och andra boken

 

Första boken i trilogin heter Där våra floder rinner samman och utgavs av bokförlaget Faethon 2024. Andra delen kom våren 2025 på Fri Press och har titeln Under jagande moln.

 

Bosatt sedan länge i Oslo har Håkan Sandell, som den poet han är, kvar en djup förankring i den svenska som varken väjer för realismens språk eller den specifikt, nya och drastiska lyrikens sätt att uttrycka sig, i avsikt att förmedla skoningslöst och med den fasta handens ovilja att försköna och bygga murar i dikten. 

 

Jag börjar med den bok som kom först, Där våra floder rinner samman utgiven 2024. Dess underrubrik skvallrar ingenting om vad som ska följa, den lyder Nya dikter 2023-2024.

 

Men den ska bli första boken i trilogin ”Tre floder”, som är byggd på de tre flytande elementen vatten, tid och ljus. Där våra floder rinner samman är uppdelad i tre avsnitt, vart och ett specifikt till form och ton.

Första avsnittet kan sägas vara sandellskt saklig rapport från inre och yttre världar. Jag dras med i hans diktning och tycker att den lär mig väsentliga saker om redan de språkliga figurer som är typiska för honom, samt om de faktiska ämnena och samtidstypiska iakttagelserna. Hos Sandell går de från ljusreklam och neon, till valaffischer, graffiti och ett sjunkande kulturskepp.

 

”Jag kan inte hålla steg i marscherandet,

förlorar mig i vinklingar och avvägar,

vadar fram i snabbt utbränt engagemang,

ni är så högröstade, har rätt, andra fel.”

(sidan 29)

 

I andra avsnittet hakar kommatecken-avrundade sidor i varandra, intensivt, nästan sångbart. Också här med starka uttryck, som:

 

”vid bussköns uppskissade altartavleansikten.”

(sidan 53)

 

Och tidigare i sviten:

 

”så länge du inte ställer det minsta krav

är en gränslös kärlek klar att ge sitt liv.”

(sidan 37)

 

Det är snabba men exakta bilder av vår tids liv, oavsett om det levs med eftertanke eller utan minsta omtänksamhet.

 

I bokens längre och tredje avsnitt visar Sandell mer av sin fantastiska iakttagelseförmåga. Den fysiska kärlekens styrka framträder, den är starkt påtaglig också för läsaren. Förflutenhetens Malmö återvänder, staden som kanske rentav är ett sandslott. Politisk ledare förstås genomfalsk och en stor kulturpersonlighet bara lögnaktig. Till och med känsloyttringarna som påstods genuina var genomfalska.

 

Tids- och platsberättelserna i diktsviten når fram till Codan, en klassisk svans, som avslutas, konsekvent och stilenligt:

 

”Allt  gav jackans anteckningsbok ny tyngd,

fast jag själv absorberats i kvällsmörkret.

En värld som skyndade sig att fortsätta,

med sina svarande rop och vakna röster.

Gemensamt restes, i dockans höga ställning

med ljuslagd reling ett skepp utan namn.”

(sidan 77)

 

Nog är boken i sin helhet en värdig öppning för denna trilogi.

 

*

 

Jag öppnar nästa bok, Under jagande moln med stor nyfikenhet. 

 

 

Det första som slår mig är förstås kontinuiteten. En självklarhet i en trilogi, kan man tycka. Men så är inte alltid fallet. Hos Sandell är det uppenbarligen en utgångspunkt och jag tänker, kanske undermedvetet, att dessa texter är skrivna i ett flöde som först efteråt delas upp. Men de är strängt arbetade, inte minst estetiskt. Oavsett så är det en fantastisk läsning jag bjuds på.

 

”körsbärsblom bär tiden på sin tungspets.

Martyrerna släpar på sina sprängbälten,

när kommer en religion med blombälten?”

(sidan 7)

 

I en sådan dikt ser vi hur Sandell förhåller sig till ett av tidens svåraste problem. Varför förenar den ”religion” med dödligt våld? Det är förstås bara utövarna som måste besvara den frågan, inte poeten. En religion med blombälten kanske det redan finns, men inte i den betydelse Sandell lägger saken i sin dikt.

 

Hur han ser på sin egen roll framgår tydligt:

 

”(…)  jag försöker

fylla dikter med så mycket liv jag kan,

som skrevs vart ord på dödens papper,”

(sidan 25)

 

Det är, i alla avseenden, en tid och en situation som kräver just det. En historisk epok går mot sin undergång och poeten vill skriva det sista som kan skrivas.

 

”vid imperiets slut, urholkat

kulturellt, upprätthållt militärt,

skrevs några sista diktstolpar

avsmalnade och självförtärande,”

(sidan 33)

 

Men hur använder man sina egna ord i detta skymningsland?

 

”Barbarkommunikationens emoys

flashar som auror och grottmålningar.”

(sidan 36)

 

Vi har en importerad brottslighet, alldeles oavsett vad de liberala, halvvuxna åldringarna säger, muntligt eller i text. De som bedriver brottsligheten kallas ”gäng” bara för att de tillhör olika städer,  byar och bekantskaper. Sandell:

 

”I hemlandet har priset på mord börjat sjunka,”

(sidan 37)

 

Det finns alternativ till ordrik dumhet. Varje dag vid datorn närmar jag mig själv avstängdhet och tystnad. En förebild kunde hämtas från den sandellska dikten:

 

”några saker ligger tystnad nära,

ett äldre språk med äldre tecken,

inte outsägligt, mer som kroppen är,”

(sidan 59)

 

Och här rundas boken av med en motsvarighet till första bokens coda, en ännu praktfullare svans:

 

”Tills andra budskap tänds i takneon,

för utöver att dö skall man leva också,”

(sidan 65)

 

Jag recenserar inte dessa två böcker. Den tiden är förbi, ty det var mitt dagliga yrke. Vad jag kan göra nu är blott att visa på deras existens. Poesin är en boning att befinna sig i. Med poeter som Håkan Sandell vet jag att jag själv gärna gör det. Med stor tacksamhet.

 

Ungdomsårens Malmö

 

Ungdomsårens centrala Malmö, här vid Gustav Adolfs torg.

Bussen var, vid sidan av cykeln, vårt främsta kommunikationsmedel.

Till jobb, i alla fritidssammanhang, alltid använde vi bussen.

Huset bakom bussarna: leksaksaffären där barnen kom att köpa sina saker, Casons herrekipering. Uppe i huset en läkarmottagning där man alltid kunde få ett intyg på sitt magsår och lite ledigt från sitt hemska jobb på Nordsjö Färgfabrik. 

Men torget var ju också Gustav, platsen för mer eller mindre förbjudna livsdrömmar.

 

Grekiskt och libyiskt

 

Vissa libyska stammar lever som grekerna, d.v.s. var bofasta och ägnade sig åt jordbruk, medan andra var nomader eller hade en seminomadisk livsstil. Tydligt är att grekernas närvaro påverkade libyerna i närområdet kring Kyrene och de andra städerna. (Ur Kyrene och Cyrenaika. Herodotos om grekerna i Libyen av Kristian Göransson i Dixikon)

 

Vi kom från moskébyggets Malmö 1983. Vi hade inte läst på det allra minsta och de två veckorna under Kaddafis överinseende kom enbart att handla om nordafrikansk revolutionär teori och hans Gröna boken.

Herodotos? Hur sa du att ditt namn stavades?

 

Vi kom från en malmöitisk obildningskultur. Själv hade jag hoppat av efter grundskolans nionde klass.Att jag sedan hamnade i en kommunistisk sekt ökade sannerligen inte bildningsgraden. Vad det möjligen innebar var en förskjutningen av hela synen på tillvaron och världen.

 

Resten av livet gick utan att någon bildning hämtades från Libyen. Man fick plocka där den dök upp. Och det gjorde den.

 

Glada helger tror jag inte på, men jag önskar er alla, om någon av er finns kvar, en angenäm och solbelyst påsk.

 

 

Nazister eller något annat?

Från Svenska Dagbladet. Klipp för sammanhanget.

 

Nå, är det nu nazister som styr? Är det en nazist som sitter i Trumps knä samtidigt som han försöker sälja el-bilar?

Hakkorset är ett historiskt, samtida missförstånd. Förbrukat, oanvändbart. Några nazister är det sannerligen inte vi har att göra med. Om så vore, så mycket lättare att ta itu med dem.

President Trump är en ideologisk populist som flirtar med alla mörka strömningar och krafter. Hans medel är makt, hans mål är makt. Hade han eller Tesla-fabrikören varit nazister - nationalsocialister i hitlerismens mening - skulle de aldrig ha uppnått den maktposition de har.

I USA liksom i Europa möter vi nu krafter som både har överseende med Putinfascismen, dess massmord i Ukraina och andra liknande maktstrukturer. Vad kan vi göra åt den? Till att börja med kan vi väl ändå säga nej?

***

Att människor nu repar eller sprejar bilar med hakkors är i mina ögon ett tecken på hur obildning och språklöshet härskar.