Ecce homo

 

Nu byter vi generation. När jag var ung kallade vi boken Äcklig människa. Nu är den Ecce homo igen och det får den förbli. En av mina döttrar fyller år imorgon, den blir rätt present till henne. 

Mellanmjölken

 

Var jag än möter dem, dessa 1900-talets intellektuella vänsteraktivister, ser jag att det som förenar dem är förenklingen, den svartvita som saknar alla gråskalor. Jag känner igen dem i högeraktivisterna. Jag känner igen dem i liberala mellanmjölksmänniskor. I varje politisk ideologi tycks den inbäddad: den svartvita verkligheten. Allt är sig likt, från Eslöv till Madrid, från London till Budapest.

Han är Putins politiska fånge

 

Publicerad 28 jan 2026 kl 05.00 i Expressen. Jag lägger ut den i sin helhet och refererar till hur viktig den är:

Historikern Jurij Dmitrijev dömdes till 15 års fängelse för att ha kartlagt Stalins brott. I dag fyller han 70 år i Putins straffkoloni, svårt sjuk och nekad vård. 

Tolv framstående intellektuella – däribland regissören Agnieszka Holland och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj – vädjar till världens ledare att arbeta för hans frisläppande. 

UPPROP. Befrielsen av människor som förföljs av totalitära regimer måste förbli en av den internationella diplomatins viktigaste uppgifter. Just nu sitter mer än 4 600 personer fängslade i Ryssland på politiska grunder. Alla dessa måste friges. Men i vissa fall är frågan om omedelbar frigivning särskilt akut – och en fråga om att rädda liv.

Ett sådant fall är Jurij Dmitrijev, en av de första politiska fångarna från den nuvarande vågen av Putins repression. Han greps på falska grunder i december 2016 och har suttit fängslad i mer än nio år. I dag, den 28 januari, fyller han 70 år. 

Han tillbringar sin födelsedag i en straffkoloni med högsta säkerhetsklass i Mordovinien.

Flera av hans kroniska sjukdomar har förvärrats under tiden i fängelse. I stället för vård har Dmitrijev regelbundet bestraffats för sitt tillstånd: han har placerats i isoleringscell för att ha suttit ner på sin säng dagtid, eller för att inte ha utfört sin morgongymnastisk tillräckligt aktivt.  

Men utebliven sjukvård kan snart visa sig livshotande.

Trots misstänkt cancer har Dmitrijev förvägrats diagnostiska tester under tre års tid. Enligt hans dom återstår sex år i fängelse. Men utebliven sjukvård kan snart visa sig vara livshotande. 

Anledningen till åtalet mot Jurij Dmitrijev var hans forskning om den stalinistiska terrorn i Karelen i norra Ryssland och hans insatser för att bevara minnet av dess offer. Dmitrijev var ordförande för den karelska avdelningen av den ryska människorättsorganisationen Memorial. I 30 år lokaliserade han massgravar och återskapade de mördades öden med hjälp av arkivmaterial. 

Tack vare hans insatser kunde ett stort antal minnesplatser över Stalins brott upprättas, däribland i Sandarmoch, en av de mest kända avrättningsplatserna mellan 1937 och 1938. 

Han återkapade tusentals offers biografier, däribland fler än hundra ur Ukrainas så kallade ”avrättade renässans”: författare, poeter och regissörer. 2014 fördömde Jurij Dmitrijev kraftfullt det ryska agerandet i östra Ukraina. 

Falska anklagelser och 15 år i straffkoloni.

För sitt arbete har han tilldelats många utmärkelser, inklusive det polska gyllene korset (2016), Helsingforskommittén i Moskvas människorättspris (2017), det tyska Lev Kopelev-priset för fred och mänskliga rättigheter (2020) och norska Helsingforskommitténs Sacharovpris (2020). Belöningen från de ryska myndigheterna? Falska anklagelser och 15 år i straffkoloni. 

Vi uppmanar regeringstjänstemän i USA, EU och Storbritannien, liksom representanter för internationella organisationer, att använda alla tillgängliga diplomatiska och rättsliga medel så att Jurij Dmitrijev kan friges så snart som möjligt. 

Hans 70-årsdag, firad i fängelse, är ett viktigt tillfälle att påminna om hans gärning – och det faktum att ett omedelbart frisläppande kan vara hans enda möjlighet att någonsin få återse sin familj

Av 

Svetlana Aleksijevitj, författare och Nobelpristagare i litteratur

Anne Applebaum, historiker, journalist och Pulitzerprisvinnare 

Irina Galkova, historiker, Memorial

Jessica Gorter, dokumentärfilmare

Agnieszka Holland, filmregissör

Vladimir Kara-Murza, journalist, människorättsaktivist och tidigare polisk fånge

Jevgenija Kara-Murza, ordförande för människorättsorganisationen 30 oktober 

Tomasz Kizny, fotograf och journalist 

Sergej Lebedev, författare och journalist

Berit Lindeman, generalsekreterare för den norska Helsingforskommittén

Jonathan Littell, författare, Goncourtpristagare

Adam Michnik, chefredaktör Gazeta Wyborcza

Oleg Orlov, ordförande för människorättsorganisationen Memorial och tidigare politisk fånge                                 

Ljudmila Ulitskaja, författare, mottagare av ryska Bookerpriset

Nicolas Werth, historiker och ordförande för Memorial Frankrike

Jevgen Zacharov, människorättsförsvarare, leder Charkivs människorättsgrupp            

---

Översättning från engelska Anna Hellgren

Texten publiceras samtidigt i Le Monde, Moscow Times och Expressen. 

Årets högtidsdag till minne av Förintelsen hade en delvis ny karaktär. Många av mediernas artiklar handlar nämligen om det oförskämda judehat som öppet manifesteras i vårt land. 

Döda judarna har blivit ett så kallat frihetsbegrepp. Det är ofattbart korkat och lika dumt som alla banderoller i de propalestinska vandringarna, som om det ena folkets frihet skulle kräva det andras död. 

Judehatet lever i varje generation men förblir lika obildat och fördummande. Det är därtill en skam för vårt land och folk. 

Läsning på Förintelsens minnesdag

 

När jag läser Peter Handbergs bok Världens yttersta platser. Judiska spår slår det mig att jag inte läst något som ens liknar hans. Det är en mycket originell och djupt personlig resa till platserna för några av Förintelsens katastofala missdåd, och därtill en bok som ner i detaljer på gatu- och kvartersnivå berättar om vad som hände, och hur det påverkar dagens situation. 

 

Handberg är en författare som alltid är väl påläst och som djupdyker i sina ämnen, oavsett om han vill gå i Thoreus fotspår, som i Jag ville leva på djupet, eller skriva Berlinmurens historia, som i Släpp ingen levande förbi: berättelser från murens Berlin. Han är dessutom en fin skönlitterär författare och en översättare, främst från tyska, av hög klass. Just inför Världens yttersta platser har han översatt Alfred Döblins bok från 1925, Resa i Polen. Den självklara och geniala idén är förstås att resa i det som en gång var kulturellt och historiskt rika, men socialt fattiga och av misär präglade, judiska samhällen, som med Förintelsen i princip helt skulle komma att utplånas. 

Det är en fruktansvärt svår bok att läsa. Det svåra består i mötet med fakta som skriker ut en nöd och förtvivlan inför det som världen lät Hitlerregimen och alla dess allierade göra. Handberg skildrar by efter by, samhälle efter samhälle, där snart nog inga tecken finns kvar. Överallt talar han med de sista överlevande, som varit vittnen till massakrerna eller som i sina familjer själv drabbats av den vanvettiga mördandet. Ibland besöker han resterna av en synagoga, ibland blir han visad till massgravarna och platser där morden begicks. Ibland berättar han om det som inte syns. Också de sunkigaste miljöer träder han in i, för han vill höra människor berätta och han är för det mesta beroende av tolk.

 

Det är idag två länder han reser i, Polen och Ukraina. De platser i Ukraina som drabbades så hårt tillhörde Polen under Förintelsen, som storstaden Lviv, där kanske så många som en fjärdedel av stadens befolkning var judisk. Staden har också en blodig historia under första halvan av 1900-talet, då ukrainarna genomförde pogromer mot judarna. De pågick också under krigsåren från 1939 och framåt. Som bekant fanns det människor runt om i Europa som gärna hjälpte tyskarna, och ibland till och med gick före med massmord innan de ens nått fram med sina militära styrkor.

Peter Handberg tar tillfället i akt att diskutera vår samtid. Människor säger ju att de flesta av oss numera är rasister och att behandlingen av muslimska flyktingar påminner om vad judarna utsattes för. Handberg skriver detta, om vart Europa nu är på väg:

 

”En kontinent av yta, kommers och oförstånd; rädsla, och ledande politiker, politiskt korrekta räddharar utan bildning eller nyanser i tänkandet (…) Det komplicerade ordet ’kärlek’ har tömts på innehåll, ordet ’fascist’ har nötts sönder till leda och oigenkännlighet (…) Att det ibland krävdes att en stat var mer repressiv för att upprätthålla ordningen i riket och vid dess gränser, för att över huvud taget bestå, inordnades av de ’goda’ helt enkelt under ’fascism’”.

Peter Handberg är ingen populistisk agitator, men i små korta stycken som detta får han in också den samtida europeiska utvecklingen och ställer den mot en omfattande totalkatastrof. Det räcker inte att skrika fascist efter folk. Det är rent av skadligt eftersom det i sak oftast är fel. 

 

Jag ska inte gå in i den konkreta Förintelseberättelsen i Polen och Ukraina. Istället nöjer jag mig med att konstatera att detta är något av det mest gripande, omskakande och övertygande jag läst i ämnet. Handberg har inte gjort det lätt för sig, hans noggrannhet har säkert kostat honom mycket oro, vrede och sömnlöshet. Förintelsen är, vid sidan av allt annat, ett exempel på människans absolut vidrigaste sidor. Inga illusioner har jag, vi lär inte av historien som det ofta sägs, men på individnivå finns det sannerligen något att både lära och lägga på minnet.

 

Människans nödvändiga val

 

Att envist påminna om Förintelsen - år efter år - se där en plikt inför nuets och framtidens okunskap, glömska och medvetna ljugande. Inför morgondagen tar jag detta andetag och återkommer i ämnet.

Men Förintelsen betraktar jag genom individerna. Ingen kan med sitt förstånd minnas så många offer. 

En människa som vigde sitt liv under de avgörande åren åt kamp mot judemördarna, var Karl Berman. Jag hade privilegiet att lära känna Kalle och när det begav sig öppnade han kring alla hemligheter och berättade för mig. Det blev Människans nödvändiga val. 

Kalle var en av männen bakom räddningen av de danska judarna. Just i dag minns jag honom och några av de räddade judar jag mött i Sverige och Israel.

Detta uppslag är läsbart om du klickar på det

BRÖLLOPSDAGEN. Vad ögat vill se

 

Det är juni månad. Jag ser snödrivan.

Men ögat bedrar mig. Det är en driva vit sand.

Det är ett vanligt fenomen, men för det mesta låter vi det ske. Det bedrägliga tilltalar oss.

Att vi igår firade vår 23:e bröllopsdag var däremot helt sant. Lika sant är att vi firat 30 år som par. 

Två stora jubileum för författaren och poeten Rizah Sheqiri Den välkända albansk-svenska författaren och poeten Rizah Sheqiri fyller 65 år och firar 35 år i Sverige

 

Rizah Sheqiri är en svensk-albansk poet och författare med rötter i Braina, Kosovo, idag bosatt i Uddevalla, Sverige. Innan kriget arbetade han som kulturjournalist under sju år på Radio Pristina. Sedan 90-talet har han varit verksam i Sverige som författare, översättare och lärare. Han är utbildad litteraturvetare på universitetsnivå i hemlandet och har en magisterexamen i pedagogik här i Sverige.

 

Han har bland annat verkat i referensgruppen för litteratur i Blekinge och varit ombudsman för Bok & Bibliotek i Blekinge och Kronoberg med uppdrag av Författarförbundet där han är medlem sedan 1994. Rizah Sheqiri är Btj-lektör, skriver bokrecensioner, krönikor och i flera år verkade han även som redaktör för Blekinge Skrivarklubbens tidskrift Groblad. Sheqiri är också  styrelseledamot i Översättarcentrum, medlem i FC Väst och samarbetar nära med Kultur i Väst.

 

Han skriver noveller och lyrik för barn, ungdomar och vuxna. Han har hittills publicerat ett femtiotal böcker på sitt modersmål och ett tiotal finns även på svenska, som titlarna ”Utan hem, var ska man bo?”, ”Ett hjärta fullt av kärlek”, ”Att ta emot sanningen”, ”Sorgesånger - en diktbukett från ett hjärta i exil”, ”Legenden om sångens kung”, ”De små fiskarna”,”Bara hjärtat är poet”,”Lekens chaufför”,”Ljusets spindel” och ”De små fiskarnas hav”.

 

“Tiden läker inte alla sår” (2023) är hans senaste novellsamling på svenska, “Zog në furtunë” ( Fågel i stormen) diktsamling på albanska 2025, och  “Den levande döden …” (2025) är hans  senaste diktsamling på tre språk; albanska, kroatiska och svenska.

 

Han är medförfattare till tjugoen läroböcker varav två läseböcker publicerade av Skolverket, för svensk-albanska barn på grundskolan.

 

Han har arbetat som lärare, modersmålslärare, speciallärare och studiehandledare i över trettio och nu ser fram emot att finna mer tid till att fokusera på skrivandet, översättning och läsning, poesifestivaler och andra litterära och kulturella event och aktiviteter nationellt och internationellt. Han har medverkat i olika kultur- och författarprojekt i Sverige och även utanför Sveriges gränser. Senast i november förra året medverkade han i “Svenska  litterära dagarna i Nordmakedonien" där svensk litteratur som översatts till albanska presenterades.

 

Rizah Sheqiri är grundare av den internationella poesifestivalen “Bron” i Uddevalla, som i år ska ha sin fjärde upplaga på Bohusläns museum i september  med en bred medverkan av nationella och internationella poeter. 

Hans arbete har belönats med flera litterära priser, i hemlandet, i Sverige och utomlands. Han har publicerat ett stort antal litterära verk inom alla genrer i albanska tidskrifter i Kosovo och på andra håll, och har vunnit en rad priser i litterära tävlingar, som Årets bästa kulturjournalist – Ett pris han fick i samband med RTP-dagen (Radio Televizioni i Prishtinës) 1989, Karlskrona kommuns kulturpris (2002) och Region Blekinges kulturpris (2006).

 

För sina enastående insatser inom undervisning har han varit nominerad till priserna ”Guldboken” och ”Guldäpplet”. Han har fått ettårigt arbetsstipendium (år 2020) från Sveriges Författarförbund.Kulturstipendium (år 2020) från Västra Götalandsregionen med motiveringen "För de höga värdena i de litterära verken och för det värdefulla bidraget till att bygga vänskapsbroar mellan kulturer, språk och folk" – hedrades han av den internationella festivalen "Sofra poetike" och det albanska kulturcentret "Migjeni" i Borås med sitt främsta pris "Migjenis guldenna" (Penën e Artë të Migjenit) 2020 och Uddevallas kommuns kulturstipendium fick han år 2021.

 

I hemlandet anses Rizah Sheqiri vara bland de främsta albanska författare och poeter. Han har, av kritiker, kallats för den albanska Astrid Lindgren. Men lika bra omdömen har hans böcker fått även här i Sverige. Hans titlar på svenska; barnboken ”Lekens chaufför” samt diktsamlingen för vuxna ”Ljusets spindel” hyllades av både läsare och recensenter i tidskrifter och dagspress runt om i landet.

 

I en recension på BTJ har Sheqiris tvåspråkiga barnbok ”Legenden om sångens kung” fått den här bedömningen:

 

”Legenden om sångens kung” är en saga om vänskap, ett ifrågasättande av det individualistiska slagordet ”ensam är stark”. Sheqiris budskap är att enbart talangen inte räcker, omgivningen har en avgörande relevans för att övervinna svårigheter och lyckas med i livet. Med den för sagorna typiska språkbruk och en andersensk enkelhet i berättandet är boken, undantagen små detaljer, ett litet mästerverk och illustrationerna som så träffande demonstrerar näktergalens sinnesstämningar, sagan igenom står inte efter själva sagan. Det är inte för inget som Sheqiri anses som den mest framstående albanska författaren i Sverige. BTJ, 2010)

 

***

 

Om Lekens chaufför skriver Bohusläningen så här:

"Lekens chaufför" och Yllka (är huvudkaraktären i boken)  imponerar… Jag har läst den hur många gånger som helst. (Dessa är ord av ett barn som recensenten gav boken till att läsa och bedöma)

(Bohusläningen 2.4.2019)

 

Här kommer flera röster om Rizah Sheqiri författarskap: 

 

1. 

Ljusets spindel av R.Sheqiri förtjänar att bli läst på sina egna villkor, som vittnes-, beredskaps- och nu minnesdikt....

En spännande komplikation är också idén om det nät titelns ljusspindel väver. I detta nät möts den obevekliga tiden och det bräckliga rummet. I de gåtfullare, tvetydigare bilderna blir motståndsenergin väl så stark som i de där fosterlandskärleken ensam får bestämma allt.

 Ulf Eriksson, Göteborgs Posten

 

2. 

Rizahs poesi “ ...griper tag med sin äkthet och sitt angelägna tema."

Mikael Wallin, BTJ

 

 

3.

Rizah Sheqiris dikter är i hög grad ett tidsdokument från ett svårt årtionde i Kosova. Hans utgångspunkt har hela tiden varit en vakthållning kring principen om icke-våld. Samtidigt har han hållit fast vid nödvändigheten av motstånd mot förtryck, av en fredlig kamp för frihet, rättvisa och oberoende. I hans dikter möter vi stolthet och förtvivlan, tålamod och förhoppningar, förbittring och trots, och en dom över inkräktarna och de medlöpare som går deras ärenden...

Rizah Sheqiri har en tro på orden och dikten som motståndsmedel.Men han avlossar inga skottsalvor i sina diktrader; han vänder sig till läsaren med sina inre känslor, utan proklamationer eller propaganda.

 Ullmar Qvick

 

4.

När vi i denna bok färdas bakåt i tiden gör vi det för att minnas. Poesin är, bland mycket annat, ett minnesverktyg. Ingenting av det Rizah Sheqiri’s hemland Kosova gått igenom kan eller får glömmas bort. Den som uttalade ord som "frihet" och "oberoende" blev automatiskt en statsfiende.

Det är en sådan röst som talar i boken, en frihetens röst...

Att läsa en sådan bok är mer lärorikt än att ropa bojkott. Jag kan efter mångårig läsning av Sheqiri intyga det.

Thomas Nydahl  / Occident

 

5.

Rizah Sheqiri är en författare som har haft många författarframträdanden och genom detta bidragit till en spridning av kultur och litteratur både nationellt och internationellt och bland både barn och vuxna.

Billy Bengtsson / Norra Skåne

 

Kort fakta:

 

Låtskrivare: Flera av hans låttexter blev och är fortfarande väldigt kända i hemlandet

Priser från hemlandet: Årets bästa kulturjournalist i dåvarande Radio Prishtina, samt flera av hans litterära verk (för barn och vuxna i poesi och prosa) belönades med dåtidens största litterära priser.

Sparkad pga kriget: Den 5 augusti 1990 sparkade dåvarande regimen alla albanska journalister

Första boken: Månen kan leken (blev stoppad av dåvarande regimen), boken “Ett hjärta fullt av kärlek” tillägnad Moder Teresa lyckades att publiceras samma år.

Flyr landet ensam (pga det spända läget inför Balkankriget): 14 december 1991

I Sverige: Sedan 18 december 1991, först på celsius i Malmö, sedan på flyktingförläggningen i Ystad; där Sheqiri direkt börjar engagera sig för att arbeta med flyktingbarn, även i andra flyktingförläggningar som han flyttades runt i, i Mariannelund och sedan  i Reslöv.

1994: Blir medlem i SFF och samma år får han permanent uppehållstillstånd i Sverige.

1995: Får han tillsvidareanställning som Modersmålslärare i Karlskrona.

Efter 20 års arbete i skolorna och engagemang i kulturaktiviteter i Blekinge flyttar han till Bohuslän - närmare sagt till Uddevalla.

I Uddevalla börjar han arbetet som FBK-lärare och sedan som speciallärare på Ramnerödsskolan. De två sista åren arbetade han som modersmålslärare och studiehandledare på EFI i Uddevalla där han den 20 december slutade sin lärarkarriär.

 

Familj: Fru, 4 vuxna barn, och 3 glädjande barnbarn

 

Bästa stämningen i firandet: “Att tänka mänskligt och för alla medmänniskor, till alla själar, visa hänsyn och omtanke och skänka ord laddade med kärlek och glädje.” /Rizah Sheqiri

 

Motto: “Bara kärleken och kunskapen kan rädda världen. Så oavsett livets svåra  situationer, ge mer kärlek, skaffa mer kunskap … Kärlek och kunskap… Mitt enda hopp för en bättre framtid, för en bättre värld att leva i…” /Rizah Sheqiri

 

Valeria Parrella: Väntrum (Astor förlag, översättning av Ida Andersen)

 

Ny författare (2014). Ny roman. Ja, det är så jag närmar mig Valeria Parrellas första roman från 2008, som finns i svensk översättning på Astor förlag. Valeria Parrella är född 1974 och har bakom sig också en novellsamling. Förlaget berättar att hon föddes ”i Torre del Greco och bor idag i Neapel. Hon har bland annat studerat litteraturvetenskap, latin och grekiska. Det litterära genombrottet kom med novellsamlingen Mosca più balena (2003). Parrella skriver även radioteater och arbetar just nu med ett operalibretto. Hon är en av de författare som bidragit till att vitalisera och förnya dagens italienska litteratur. Hennes böcker finns översatta till ett flertal språk. År 2009 filmatiserades Lo spazio bianco av Francesca Comencini.”

 

”Att erkänna lidandet har varit mycket svårt för mig. Jag har föredragit att tro på ett slags normal kontinuitet eller på de fina ögonblicken, framstegen i arbetet, förälskelsernas extas, graviditetens under. Bara dessa saker räknade jag som sanna. När smärtan hade överraskat mig hade jag inte trott på den, den var ett hinder, någon man ställdes inför enbart för att komma igenom, för att sedan återgå till det där andra livet”.

 

Orden är romankaraktären Marias ord. Hon är 42 år och undervisar i litteratur och engelska på en vuxenskola. Där har hon elever som är äldre än hon själv, ”enorma lastbilsförare” och andra som behöver gå tillbaka till ruta ett för att inhämta högstadiets kunskaper. Det är i denna miljö det brutala klassamhället framträder, det är en italiensk nutidsbild och Parrella ger oss den utan att en enda gång höja rösten.

 

Maria blir gravid i en ålder då ingen förväntas bli det. Hennes barn, redan inledningsvis med namnet Irene, föds alldeles för tidigt, närmare bestämt i sjätte månaden. Man varnar och förmanar henne: barnet kan vara dödfött, det kan dö, det kan överleva i kuvös, ingen vet.

 

Detta är romanens ramberättelse. Pendeln som slår mellan vuxenskolans speciella krav, Marias relationer med elever och vänner och så den där prenatalvården där barn ligger kopplade till olika maskiner och deras andning och hjärtslag registreras, där mammorna väntar, väntar, väntar. Maria säger det själv: ”Faktum var att min dotter Irene höll på att dö, eller höll på att födas, jag förstod inte riktigt vilket”. I dessa rum gäller inte vetenskapen som svar, men det är metoden man räddar liv med. I dessa rum väntar man även om man är dålig på det. Prenatalavdelningens väntrum blir scen för denna tröga och plågsamma process.

 

Jag tycker om Parrellas språk. Det rör sig hela tiden runt föremål och individer i processen, kretsar närmare och närmare för att ge oss bilden av dem. Ångesten inför det lilla barnet är inte klibbig. Den är saklig men ändå berörande. Hon är en kvinna som fött ett barn. Ingen försöker bortse ifrån det. Men hon vill ha sitt alldeles vanliga liv samtidigt, hemma, i umgänget och arbetet.
 

Det som tilltalar mig allra mest är att hon inte skriver mig ett lyckligt slut på näsan. Vi vet ingenting om det. Men en barnsäng bestämmer man sig för att köpa. När berättelsen slutar tänker jag mig att lilla Irene kommer hem och andas av alldeles egen kraft. 

 

Saknaden

 Att sakna cyklandet är att sakna livet och vardagen. Att sakna är att längta. Militären har tagit makten. Hur berör det mig? Mindre än att planet med somalier som skulle lyfta mot hemlandet plötsligt fick order att stanna kvar. Varför har Sveriges dörrar stått öppna så länge, för snart sagt vem som helst?

 

Jag har sandaler på mig, sedan jag självsvåldigt rev av de tunga och stramande lindorna. Också en sjuksköterska kan begå övergrepp, oavsett om de är avsiktliga eller ej. Jag kom till vården för att svullnader och smärta tvingade mig till åtgärder. Allt var bra, allt gjordes med vårdande händer.

Undersökning i Hässleholm

Vi for till grannstadens sjukhus tidigt i morse. Mohamed körde oss i trygg stil, runt hundra km i timmen, i tystnad och med beslutsamhet.

Undersökningen gick fort, de närmaste åtgärderna är redan beslutade. 

Kaffet efteråt smakade bäst. De vita fälten gnistrade av de sex minusgraderna. En tisdag kan inte börja bättre. 

Världen av i dag är en skitig värld

 

När jag återvänder till det jag skrev om Stefan Zweig (Världen av igår. En europés minnen. (Ersatz, originalet utkom 1942 med titeln Die Welt von Gestern på det tyska exilförlaget Bermann-Fischer AB i Stockholm, svensk översättning 1943 av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson 2011) ser jag hur jag resonerade:

 

Vet människan när hon lever i en förkrigstid? Jag tror inte det. Idag vet vi inte vad som kommer att ske, vi kan bara konstatera att det finns många oroväckande tecken. Visste mellankrigsmänniskan att det första världskriget snart skulle följas av det andra, ännu värre, brutalare och förödande? Stefan Zweig får mig att fundera på det, när jag läser hans gripande memoar Världen av igår. Zweig befann sig mitt emellan de två krig han sett med egna ögon, och det är i mellanperioden, då de tio goda åren är över och Hitler griper makten i Tyskland, som han klart och tydligt formulerar en insikt: kriget kommer att börja på nytt. Han befinner sig i England när tyskarna angriper Polen, och tänker ändå högt med orden ”Det behöver ju inte betyda krig” som han säger till den brittiske tjänstemannen på folkbokföringskontoret. Han möts genast av protesten: ”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här.” Det går bara två dagar, så förklarar England krig mot Tyskland. Det andra världskriget har börjat.

 

Begreppet "förkrigstid" har jag använt otaliga gånger, i många år, både i mitt författarskap och här i bloggen. Det är nu meningslöst. Det är det därför att vi lever i en konkret krigstid. Det Zweig kallar "världen av igår", är plötsligt inte heller nu verklighet. Vi lever i världen av i dag. Världen av i dag är en värld av grymmast tänkbara angreppskrig. De skyldiga kan ges namn som Putin och Lavrov, men i själva verket är hela den ryska makten och "eliten" skyldig. Att det ryska folket i så hög utsträckning instämmer kan jag bara förklara med en effektiv, monolitisk mediapropaganda, i press, radio och tv.

 

Världen av i dag är en skitig värld som jag helst hade velat slippa leva i.

Till liv, till frihet, till ensamhet

 

   

När Susan Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos Adam Zagajewski också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.

 

"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)

 

Hon ser samma förhållande hos författare som förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua föddes i Jerusalem som femte generationens sefardiska judar, han var kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration: 

 

"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag)

 

Men varje gång jag tänker i den riktningen vill jag hejda mig själv och säga att ensamhetstemat förstås är universellt. Om så inte vore, varför upptar det i så fall mig? Det upptar mig av det enkla mänskliga skälet att samtiden är motbjudande och att inga egentliga alternativ – i tiden eller rummet – gives. I historien manas vi förvisso till strid. Men samtiden betyder också hävdandet av den egna rätten. Till liv, till frihet, till ensamhet. Ingen kan tvinga en annan människa utan att i samma ögonblick bli en tyrann. 

 

Så: hur förena det Yehoshua kallar "oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet?"

 

Helgens tankeskärpa

 

Nej, det är ingen flykt. Det är helgens tankeskärpa. En film som överträffar det mesta. 

       

Vi blir förbluffade av filmen. Tio stycken dvd-filmer har vi köpt i butikens utförsäljning. Den första vi slumpmässsigt sätter på är Levan Akis Passage. Mzia Arabuli från Georgien i huvudrollen är sensuell och saklig på samma gång.

 

Man säger att vår teknik – dvd-spelaren – är primitiv, men det vi får se är mirakulöst.