”Vem vill leva i en tid där Mark Levengood sitter på mediatronen iförd tomtemössa?” Mikael Timm i Fokus
Kommande jul ska jag vara ensam hemma. Har inte tänkt använda Sveriges Television som ”sällskap” på julafton. Det skulle förmodligen bara driva på den oundvikliga känslan av ensamhet.
Kanske är jag för tidigt ute, men jag roar mig dessa dagar med att skriva julkort. Namnlistan blev, som varje år, längre än jag tänkt mig. Att stryka namn på den listan känns som ett våldsdåd. Varför just till jul bete sig illa mot familj, vänner och bekanta?
Hur ska man se på välgörenhet, i juletid och annars? Säger inte chefslönerna något viktigt om verksamheten? Läs här i Svenskan och kika på listan jag visar!
Fortsätt skriva julkort. Det är en välgörande handling utan korruption.
Klart för lunch. Jag har gjort maten. Lennart R. bjuder på drycken, som så här dags bara serveras i halva glas.
Julkortsverkstaden idag kräver ändå lite av de röda druvorna från Toscana.
Nu har Suzanne Brøgger fyllt 80 år! Vi säger förstås både Grattis och Tillykke, på båda språken tvärs över Öresund.
2006 medverkade hon i min bok med samtalsessäer, Skrivandets portar. Suzanne var en av tio kvinnor jag samtalade med i skriftlig form. Tio från Danmark, Sverige och Finland.
Här ett citat ur den tämligen långa samtalsessän med Suzanne Brøgger:
"Skriver man jag-böcker riskerar man att bli jagad. Och som andra före henne, blev Suzanne Brøgger ett offer för människor som förväxlade hennes böcker med hennes person; ja också för rena galningar som stal hennes identitet och trodde sig ha fritt tillträde till hennes vardag.
Kan man överhuvud taget räkna med ett privatliv och en rätt till ensamhet om man gjort sig till ett med mediasamhället? Går det att vara debattör och författare och samtidigt hävda rätten till avskildhet?
Brøgger har sagt att det finns olika sätt att skydda sig i offentligheten, det ena är med pseudonymer och det andra med att ”klä ut sig”. Kierkegaard använde pseudonymerna. Brøgger använde hattarna. Men det hjälpte henne inte. I en roman som Transparance och i en essäsamling som Det pepprade suset berättar hon olika historier om galningar som stjäl hennes namn och identitet. Det man kan lära av historierna är möjligen att man måste avstå all kommunikation med de galna, eftersom de ”inte kan få in i sina dårhuvuden att det är skillnad på liv och böcker, verklighet och fiktion”. Men det är ju inte bara galningarna som en offentlig person måste skydda sig emot. Också själva offentligheten, med hemma-hos-reportage och kändisintervjuer kan bli angrepp på privatlivet. Alltså: hade en pseudonym hjälpt Suzanne Brøgger att stå emot denna mindre behagliga del av denna offentlighet?
– Nej, nej, nej, man kan inte skydda sig, man är utlämnad, man är såld. Att man ändå lever vidare måste bero på att ens offentliga namn ändå blivit en ”pseudonym” parallellt med en annan, inre verklighet. Jag övervägde i början att skriva under pseudonymen Alex Preis, som är mitt eget okända efternamn (min fars) och Alex som kan vara både en man och en kvinna. Men jag gjorde det inte, för jag tyckte det var för fegt. Kanske hade många människor kunnat skriva Fräls oss ifrån kärleken 1973, men inte lika många hade kunnat ge den en kropp i form av sitt eget namn. Jag ville försöka gå samma väg som Søren Kierkegaard, men i mitt eget namn. Erfarenheten visar emellertid att det inte är möjligt. Namnet ändras efterhand under pressen från kollektiva projektioner.
Inga tecken på liv. Inte en människa. Inte minsta matdoft. Inte ens en stol.
Promenaden i Åhus gästbåtshamn är nu ren misär. Gästtoaletterna är helt låsta. Inte en enda gäst syns till.
Varför ens strosa här? Svaret är enkelt: därför att den sjuka kroppen begär det, därför att varje steg är till nytta.
När Anne-Marie var på resa - två gånger till Japan - tog hon mycket bilder med sin lilla kamera.
Den här roliga bilden fick jag ett år till min födelsedag. På baksidan hade hon skrivit:
"Vad sker på Thomas Club måntro? Detta var i Amagasaki. Grattis!"
Längst ner på bilden står Anne-Marie själv, det missade jag länge.
Behöver jag säga att hennes brev, kort och böcker är saknad post?
Minns ni Nobelpristagaren med den vita boken? Orhan Pamuk hette han. Hans bok hette kort och gott snö.
Vid läsningen av årets Nobelpristagare händer det flera gånger att Pamuks bok gör sig påmind. Också hos Kang är det snö som står i centrum, och vid dess sida mycket annat som han snöns färg.
Det är nyttigt att inleda läsning i skeptiskt sinnelag. Att tvivla både på författaren och verket. Så faller fästningarna snabbare och man står naken inför en bok, vars förmåga att göra intryck ökar för varje text, varje sida. Ty enskilda, korta texter är det läsaren möts av. Kang bygger sitt verk utifrån de kategorier hon satt upp på en lista, där man bland annat möter snö, salt, is, ris och annat vitt.
Alldeles mot slutet kommer den korta text som beskriver ris i okokt såväl som kokt form. Den är så drabbande att eventuella tvivel försvinner i samma hastighet som läsningen sväljer varje enskilt riskorn. Hur hon gör, språkligt och tekniskt, förstår jag inte, men fungerar gör det!
Det finns två tunga teman som driver genom boken. Det ena och förstås tyngsta, är det äldre syskonets död. Hon blev bara några timmar gammal men har gjort ett så starkt avtryck både i mammans och i Kangs eget liv, att man inte för en sekund tvivlar på äktheten.
Det andra är Kangs europeiska vistelse. Långt hemifrån skriver hon om ett helt annat, mycket främmande, sätt att leva. Orten där hon vistas på ett stipendium namnges aldrig, men beskrivningen av staden som fullkomligt sönderslagen av bombningarna under kriget, gör att man snabbt kan gissa på ett par alternativ.
Den vita boken vill jag genast ta mig an igen. Sällan möter man litterära texter som är så genuint genomlevda och så starkt övertygande. Kang har sitt språk och sin erfarenhet. När hon skriver vet hon precis vad hon gör, resultatet blir övertygande och man kan bara be om ursäkt för sin tidiga skepsis.
%20Paik%20Dahuim.jpg) |
| Foto: Paik Dahuim |
Vår käre Pelle - Per-Johan Wilhelmsson - förs till sista vilan idag klockan elva. Min äldste son Mikael stod Pelle mycket nära ända sedan barndomen. Pelle var i alla betydelser en del av vår familj. Jag kan själv inte vara med på begravningen men en krets ur familjen är förstås på plats.
Pelle efterlämnade en bok som var klar för utgivning. Mikael har tillsammans med Pelles ex-hustru Camilla Palm, färdigställt den. Läs mer här
Man ska aldrig säga att man vet vad en avliden människa skulle vilja, men jag tror att Pelle skulle ha tyckt om sättet hans bok utkommer på.
Pelles Instagram är fin att bläddra i. Han bodde i det absolut högsta huset vid Öresundsstranden, med fri utsikt över Öresundsbron från fjortonde våningen.
Imorgon skulle min pappa, Gösta Nydahl, ha fyllt 99 år.
Jag tycker mycket om deras bröllopsbild, med min leende mamma Ylva. Den skvallrar om en tid då allt var möjligt.
Den omöjliga tiden inträdde långt senare. Men idag vill jag minnas deras liv som berättelsen om det möjliga.
 |
| Pappa på 80-årsdagen 2005. Foto: Astrid Nydahl |
 |
| Pappa undervisar på barnhem i Karlovac, Kroatien, 1970-talet. |
När Framsidan och frånsidan utkom skrev jag nedanstående recension. Nu har Bröllop och sommar kommit. Recension får komma senare. Två viktiga och fina böcker.
***
Albert Camus: Framsidan och frånsidan (Lindelöws bokförlag. Översättning av Helén Enqvist, förord av Peter Jansson)
Vem var Albert Camus vid 22 års ålder? Vid läsningen av hans debutbok – här utgiven i svensk översättning – tycker jag mig se honom. En starkt bidragande orsak till det är hans eget förord, en fascinerande text om författarskapets födelse och en ung intellektuell mans mognad.
Så här långt efteråt är bokens fem essäer – man kan lika gärna kalla dem berättelser – en lysande illustration av hur en mognadsprocess ser ut. Ingenting av det Camus här skriver saknar förbindelser med resten av hans författarskap.
Ändå ville Camus att boken skulle förbli återutgiven. Första upplagan på några få hundra exemplar blev dock argument för nyutgåvan. Den kom 1958, drygt tjugo år efter förstaupplagan. Camus själv fann formen valhänt och men sa samtidigt att den hade karaktären av vittnesmål för honom.
I boken finns, säger Camus, hans källa, vars minne ännu ”skyddar mig från från de två motstridiga faror som hotar alla konstnärer: bitterhet och belåtenhet.”
Han säger också att han trots sina svagheter aldrig drabbats av avundsjukan. Han ser fattigdom och armod som privilegier och rikedomen som något motbjudande. Hans möte med Paris blev en chock eftersom han betraktade dess ”societet” som något oförskämt. Han konstaterar att hans ”verk inte ens är påbörjat”.
De fem essäerna heter Ironin, Mellan ja och nej, Med döden i hjärtat, Kärleken till livet, och slutligen titeltexten Framsidan och frånsidan. Redan i den första kastas man in i ett realism-präglat berättande om enskilda individer, där den första människan är en gammal kvinna som sitter ensam i mörkret, ”Hon satt där i sitt hörn som en hund. Det vore bättre att göra slut på det. För hon ville hellre dö än att ligga någon till last.”
Det blir inledning till tre olika människor i en och samma text. De delar en existentiell olycka och en ålderdomens ensamhet. ”De unga hade hänsynslöst gett sig av. Ensam på nytt.” Den tredje är en kvinna som ironiserar över sin olycka inför de yngsta, ”Hon dog en timme senare”, och Camus avslutar med orden ”När allt kommer omkring värmer solen ändå upp våra ben.”
I den andra essän i ordningen, Mellan ja och nej, möter vi en emigrant som återvänder till sitt fosterland. Kunde ämnet vara mer aktuellt än nu? Kunde den inte rent av återspegla Camus eget liv, i relationen till barndomens Algeriet? Resonemanget känns igen: ”Det finns en ensamhet i fattigdomen, men en ensamhet som sätter pris på varje sak.” Mormodern uppfostrar barnet med ett ridspö!
I Med döden i hjärtat befinner vi oss på Václavplatsen i Prag (felaktigt kallad Aveny Wenceslas i denna bok). Mannen i berättelsen saknar pengar. Han går dit man brukar i Prag, till en billig restaurang. Hans maxim är som gjord för staden: ”Varje land där jag inte har långtråkigt är ett land som inte lär mig någonting.” Han återvänder till restaurangen och dess förfärliga mat. Han lär sig något!
I Kärleken till livet befinner vi oss i Palma. Natt på caféerna. ”Det finns ingen kärlek till livet utan förtvivlan över att leva”. Existensen ställs på sin spets. Världen är en plats där ironi och diskretion härskar. Där identifierar han sin kärlek, något som ska undfly honom.
Den avslutande titelessän är mycket kort men dröjer sig kvar med sin mystik och poesi. Kvinnan är ovanlig och ensam, hon hade ett nära umgänge med andarna.
Hon köper sin gravplats. Hon inreder den. Hon åker dit varje dag för att stiga in i gravvalvet. ”Jag önskar inte längre att vara lycklig utan bara att vara medveten.” Kvinnans dotter klär henne för graven. Berättaren säger: ”Jag vill inte välja mellan världens framsida och frånsida, jag tycker inte om att man ska välja.”
När nu detta lilla mästerverk av Albert Camus finns tillgängligt kan man sluta leta julklappar. Det är bara att skaffa hem boken och rädda några kvällar åt sig själv, eller åt någon man verkligen tycker om.
För ett tid sedan bjöd jag på en introduktion till Jan Valdelins förlag Interculture.
Idag handlar det om böcker utgivna på Tusculum Förlag 2006 till 2018.
Förlagets grundare Helena von Hofsten:
”Jag skulle ge ut min andra bok och jag plöjde Svensk Bokhandel, blev så inspirerad av bokbranschen att jag bestämde mig för att starta Tusculum Förlag, jag ville bli en del av bokbranschen - inte bara ge ut mina egna böcker, utan ge ut svensk kvalitetslitteratur i största allmänhet. Att få vara med från första manusutkast till färdig bok. Formgivningen har alltid stått i första rummet - med hjälp av formgivarna på Bok & Form, Jens Andersson och Susanne Viborg har böckerna seglat ut på lätta vingar. Alltid tryckta på Munken kvalitetspapper. Ingenting har någonsin kommit till av en slump.”
Empati och engagemang
En kvinnolinje i svensk journalistik
För 200 år sedan föddes Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist och pionjär inom den journalistiska genren socialreportage. I samband med jubileet utkommer antologin Empati och engagemang - en kvinnolinje i svensk journalistik. Redaktör är journalisten och författaren Ami Lönnroth, som är djupt engagerad i Wendela Hebbes liv och gärning. Empati och engagemang - en kvinnolinje i svensk journalistik är en bok i Wendela Hebbes anda, en bok om kvinnliga journalisters gärning, en bok där journalistikens inkännande förmåga står i centrum. En bok om det offentliga samtalet, om vart det är på väg. Medverkar gör bl.a Katarina Mazetti, Kerstin Vinterhed, Isa Edholm, Helle Klein, Ann Lagerström och Ulrika Knutson.
Redaktören Ami Lönnroth säger:
” Helena hade stor betydelse för att vårt Wendela Hebbejubileum 2008 blev en sådan succé. Den boken jag var redaktör för och som hon förlade blev så elegant och genomarbetad i varje detalj. Helena var otroligt fin att samarbeta med. Det började med att min man Per Eric Mattsson, då ordförande, såg i LT att det startats ett förlag i Enhörna och att förläggaren hette Helena von Hofsten. Han fick fatt på telefonnumret, ringde henne och samarbetet kunde börja.”
%202.jpeg)
Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Det frågar sig Thomas Nydahl i Långsamhetens nej, som är ett försök att beskriva tidens hårda tempo och vad som kan vara ett möjligt alternativ. Hans bok belyser konsumismens, de snabba transporternas och det av oljud och reklam präglade landskapet. Mot det ställer han platsens och långsamhetens liv, ett liv där tystnaden är välgörande och eftertanken präglar vardagen.
”Helena var en mycket ovanlig förläggare för mig. Hon och en till, Jan Valdelin med Interculture, har förstått vad kvalitet är för något. Det är noggrannhet, det är försiktiga steg i ett rätt så intimt samarbete mellan författare och förläggare. Framför allt visste Helena vilken betydelse korrekturen hade. Släppte man igenom felen till tryckeriet skulle man snabbt få dåligt rykte. Det fick hon aldrig. Hennes känsla för skönhet i kombination med saklighet ledde fram till vackra böcker.”
I En underbar roman tecknar Karin Stensdotter ett ömsint porträtt av livet så som det kom att bli för Gertrud, fotografen som lämnade Stockholm för kärleken i Paris, som blev till kärleken till Paris, en kärlek hon nu överför till nioåriga Harry, hennes brors barnbarn. Och maten som puttrar i kastrullerna, alla dofter, alla smaker som Harry möter för första gången, allt som Gertrud vill visa honom - Paris, staden som kom att bli hennes.
”Det var en rolig tid. Jag tror att det fortfarande var ”bloggosfären” den kallades och vi var, sedan några år tillbaka, en grupp skrivande människor som diskuterade. Allt och inget, högt och lågt. Vi skrev och läste varandra, kommenterade, allt på ett faktiskt helt nytt sätt, öppet för alla som ville vara med. I den här gruppen fanns Helena som även startade ett litet förlag som hon kallade Tusculum. Efter ett tag annonserade hon efter manus, hon sökte kortromaner att kanske ge ut. Och exakt en sån hade jag som bara låg där i min dator. Det var lite som om ödet grep in. Tusculum var ett genialt förlagsnamn - ett ställe för återhämtning och vila i det gamla Rom. Och jag hade en berättelse om en ett par människor i den stora staden Paris där jag levde och fortfarande lever. Jag såg någon sorts båge mellan platserna som jag inte riktigt kan redogöra för, men den fanns där.
Helena ville ge ut manuset och gick dessutom med på att, utöver använda den
bild jag åstadkom till omslaget, pilla in små illustrationer jag hade ritat i
själva texten. Det blev den finaste bok jag skrivit.
Tack, Helena!”
