Om jag skjuter dig, så skjuter du... mig eller vem väljer du?

Det vore en underdrift att kalla Sverige, Skandinavien, Europa, Västerlandet... en katastrof.

Att olika arabiska klaner ligger i krig och mördar varandra är ingen nyhet. Men hur ska ett land som Sverige kunna hantera sådant? Leif G.W. Persson sa i förra veckan att han skulle bli "svårt förvånad" om dessa brott klaras upp.

Hur ska man beskriva det som sker? Vad skulle du själv använda för ord? Jag bryr mig inte längre - har inte gjort det sedan många år - om vad vad de välpolerade skitstövlarna kallar det, bryr mig varken om lokalpressens vidriga språkligt anorektiska Per Svensson-figurer eller rikspressens alla duktigbröder, ty det finns ingenting som pekar mot något annat än en välskruvad och tydlig resa ner i Helvetet.

Våra utländska vänner älskar att kalla det Malmö. Det är i strikt geografisk mening riktigt. Men jag kallar det Aftonsången - och den sjungs överallt i västerlandet, som frivilligt tog på sig att förvalta hedersmorden och den totalitära järnhandens makt över våra liv. Det vi importerade kan inte reklameras. Därför är fokus på Malmö bara halva sanningen, om ens det. Ty vilka svenska städer är inte drabbade av eländet? Vilka europeiska?

Sverige, liksom andra europeiska länder får leva med konsekvenserna av den importen: wahhabism, hederskultur, mordkultur, uppgörelser som i offentligheten kallas "kriminella" men som ytterst enbart är bestämda av den icke-europeiska och därmed främmande subkulturens egna, och därför absurt oförenliga utanför-regler, vilka konkret innebär allt som härskar och verkar utanför det svenska lagrummet - alldeles oavsett om det sker i Sverige eller Långt-Bortistan (blodshämnd eller shariadomstolar - det vill säga parallella, primitiva "rättssystem" som sakta men säkert urholkar gällande nationell grundlag och enskilda lagar). Vill vi ha det så? Svaret blåser i vinden. Leif GW hade så sent som i tisdagens tv-program Veckans brott ett mycket tänkvärt inlägg om de så kallade "hedersmorden".

Uppdatering onsdag: Sprängladdningen mot en polisstation i Malmö hör väl också till mönstret. Det gör ingen nytta att stå på ett torg och säga att man "är emot våldet". Var det någon som på allvar trodde det?

Min nya bok på Lissabonresa. Utan mig förstås.

Idag har min nya bok anlänt till Lissabon. I god tradition har den fått följa med på ett anständigt fik, högt upp i staden, där bebyggelsen påpassligt stupar ner mot kvarteren utmed floden Tejo. Är du själv intresserad av att läsa Kulturen vid stupet nästa gång du sitter på café kan du läsa mer om den här. Vill du beställa den så skickar du ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Klickar du på bilden från Lissabon, och den på bokomslaget, blir allt så mycket tydligare. Fotograf och ständig Lissabonresenär: Krister Renard.

Bokens innehållsförteckning ser du här:

1/ Kulturellt självmord eller temporär svacka? Om litteraturen, kulturen och offentligheten i det nya nöjessamhället. 2/ Krogar och skyttegravar. Om radikalkonservativa tyskar och effekterna av Första världskriget. 3/ Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom? 4/ Sorgens och glädjens minnen. En betraktelse om vänskap och trettio års diktning av Per Helge. 5/ Albanska frågor och några svar. 6/ Att vara bröd och plåster för andra människor. Exemplen Etty Hillesum och Zenta Maurina. 7/ Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 8/ Författare bakom Berlinmuren – en mosaik och ett minne. 9/ Fadon mellan vaggan och moderniteten. 10/ Det totalitäras frestelse. 11/ Wafa Sultan och den hatande guden. 12/ Anders Johansson, hembygden och konsten. 13/ Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.” 14/ Sommarsamtal med mig själv.

Några anteckningar om J.M.G. Le Clézios författarskap.

Han fanns med bland förhandsspekulationerna, J.M.G. Le Clézio, innan han fick sitt Nobelpris 2008. Det hade han gjort länge. Inget kunde vara mer självklart än att belöna ett av de stora europeiska författarna, viktig inte bara för sitt språk, sin personlighet och beständighet (debuten skedde redan 1963 med Rapport om Adam) utan också för att hans ämnesval ofta griper direkt in i vår kontinents komplicerade och ofta smutsiga förflutna. I det avseendet finns det en klar linje mellan honom och föregångare som Marguerite Duras, Albert Camus och andra som intresserar sig för det egna landets plats i världen, dess historia och nutid.

J.M.G. Le Clézio föddes 1940 i Nice, hans far var född på Mauritius, och helt olika delar av världen kom att bli både faderns och hans egna bostadsorter: London, Nigeria, Mexico, och han kallades vid debuten "ett genialt brushuvud". Han studerade både i London och Oxford, och tog sin examen vid universitetet i Aix-en-Provence, två år efter debuten, då han bara var 23 år gammal.

Vill man förstå själva grunden för J.M.G. Le Clézios författarskap kan man med fördel läsa essäsamlingen Jordisk extas. Där sker ett slags självrannsakan. Han reducerar sig i denna text till ett ingenting, från vilken ödmjukheten kan födas. Man har sina föräldrar att tacka för allt. I detta finns också tanken på att det inte existerar någon reell ensamhet: "Vid min födelse utgjorde människorna mitt öde" säger han, och konkretiserar: "Hellre än att säga om en människa att hon är kultiverad skulle jag önska att man sa: det är en människa". Den slutsatsen finner man också i ett gammal talesätt på jiddisch, då man bland judarna talade om en annan människa med största respekt kallade man henne just "ein mensch". Har man människorna som sitt öde vet man vilka förutsättningar man har att nå fram med sitt författarskap. Språket är i det avseendet det enda giltiga problemet, "orden är sin egen fullbordan, inga verktyg".

J.M.G. Le Clézio är en oftast tillgänglig och lättläst författare. Han känner den episka prosans grunder och han kan som få skapa gestalter i sina berättelser, av den sort som stiger ut från papprets och tryckets begränsningar och lever i läsarens fantasi och inre bildvärld.

Men det innebär inte att han banaliserar. Rakt tvärtom skulle jag vilja säga, att man också i hans författarskap finner språkliga utmaningar såväl som moraliska. Motivvalen går ofta tillbaka på hans eget liv och bakgrund. I Skattsökaren får vi till exempel möta en pojke som mot slutet av 1890-talet lever med föräldrar och syster på Mauritius. Där är farfaderns liv förebild. I Färder i andra riken är det gåtfullhetens och fantasins rike som är avgörande, liksom det i Kriget sammansmälter en fiktiv och en verklig värld, kring avgörande frågor om människans livsväg.

Mer konkret är det i Vandrande stjärna där först nazismens fasa utgör fond för en flicka och hennes mor som gömmer sig i södra Frankrike för att inte hamna i tyskarnas fångenskap. När de efter kriget beger sig till Palestina, som snart ska bli den judiska staten Israel, kommer J.M.G. Le Clézio med självklarhet in på frågan om de två folkens sammantvinnade öde: här blir Esther symbolen för det judiska och Najma för det palestinska.

I den gripande lilla minnesboken Afrikanen säger han: "Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de hade skänkt hans liv en mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling."

Det kanske ter sig som en banalitet, men som världen nu är skapt tycks ibland hetsiga opinioner döma också barnen till imperiebyggarna och kolonisatörerna. För Albert Camus generation blev barndomens Algeriet i själva verket en mardröm, i stället för en frihet byggd på frigörelsen från Frankrike. På samma sätt tycks det i dag vara i andra, liknande situationer.

Le Clézio skapar i Afrikanen ett oförglömligt porträtt av fadern, som själv i all väsentlig mening var ett offer för denna kolonialism. När fadern mot slutet av sitt liv flyttar tillbaka till Frankrike ställs Le Clézio inför bitterheten och tystnaden. Det gör inte hans liv lättare och han tvingas själv söka svaren. På samma sätt är därför den mäktiga och storslagna Allt är vind ett minnesarbete.

Jag vet ingen modern europeisk roman som gripit mig så som den. Här tar Le Clézio sig an det koloniala såret konkret: hans egen berättelse om det exempellösa våldet blir här till oförglömliga scener av ett omänskligt beteende, raka motsatsen till den människa han efterlyste i Jordisk extas. I Algeriet gjorde Frankrike det som blir en personlig rannsakan hos Le Clézio, men också minnena från Mexiko och London sammanfogas i denna storslagna bok till existentiella dramer som sätter fingret på eviga frågor om tiden, varat och förgängelsen.

Till sist visar jag er några visdomsord från Jordisk extas. De hämtas ur essän Det oändliga mittemellan och säger något om den hållning som ligger till grund för Le Clézios författarskap, men som också kunde vara en maning till alla oss andra:

"Kulturen är inte ett slutmål. Kulturen är föda bland andra slag av föda, en formbar tillgång som existerar endast genom människans förmedling. Människan bör betjäna sig av den för att forma sig själv, inte för att glömma sig själv."

Bilder: A. Nydahl. Bilden på författaren från Svenska Akademien.

Orhan Veli: Havet.

Från mitt rum har jag utsikt mot havet
Jag ser inte ut, ändå vet jag
när båtar passerar lastade
med vattenmeloner

Precis som jag lekt som barn en gång
låter havet sin solkatt studsa
runt taket och roa sig
med att förarga mig

Doften från tången på stranden
och de uppdragna fisknäten
väcker inga minnen hos barnen
som lever vid havet

Orhan Veli: Havet (ur Jag lyssnar till Istanbul, Ellerströms förlag, i översättning av Anne-Marie Özkök och Lasse Söderberg). Foto: A. Nydahl.

Svante Nordin: Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (Atlantis)

Svante Nordin var en av de första kända vänsterprofilerna i min geografiska närhet som började öppna för kritisk diskussion kring tabubelagda ämnen. Han skrev mycket i pressen redan då, och senare har jag med intresse läst böcker av honom, som Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (1998) och Fyra som förde krig – om Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt (2009), för att bara nämna två av dem.

Hans nya bok har rönt mycket uppskattning, fått goda ord på vägen, prisats och uppenbarligen också sålts i stor upplaga. Jag sitter här med en nytryckt andra-upplaga och läser recensionsklipp på omslaget, där Hans Ruin i DN bland annat konstaterar att ”boken är unik i sitt slag, genom sin omfattning, detaljrikedom och breda språk- och traditionsurval.”

Det som fascinerar mig allra mest med denna 850 sidor tjocka bok, är att den för också en icke-akademisk läsare lyckas förklara, både de enskilda filosoferna på djupet, men också hur sambanden mellan dem och de olika epokerna ser ut. Många av dem är bekanta sedan länge, jag har både läst enskilda verk och i vissa fall stora delar av deras utgivna skrifter och så att säga blivit beroende av dem.

Det kan te sig överflödigt, men jag vill här särskilt nämna Nietzsche, Spengler, Jünger, Sartre, Camus, von Wright, Buber, Arendt, Adorno, Gramsci, Eliade, Cioran och Finkielkraut. I avsnittet om existentialisterna nämns också Simone de Beauvoir och Simone Weil – den sistnämnda för mig ständigt gåtfulla som jag med jämna mellanrum läst alltsedan jag för mer än trettio år sedan fick Simone Pétrements bok om henne. Nietzsche i sin tur, tillsammans med Camus och Cioran, är filosofer som ständigt finns i lilla bokhyllan vid sängen. Där står ju för övrigt också Imre Kértesz och några andra författare som fungerar som nära nog dagliga inspirationskällor.

Men det verkligt värdefulla är att Nordins verk berättar om så många andra, vissa som man bara känner till namnet och andra hittills okända. Hans sätt att berätta om filosoferna är så inspirerande därför att han lyckas förena ett läsbart och begripligt språk med de ofta komplicerade och svåra sammanhang som respektive filosof stod eller står för. Hans överblick är kolossal och ibland undrar jag hur en enda människa kan ha denna encyklopediska kunskap. För mig kommer boken att fungera som ett uppslagsverk.

Därmed är den en bok för arbetsrummet. Men lika gärna skulle jag ge den till vänner eller familjemedlemmar som inte hunnit bekanta sig så mycket med det västerländska tänkandets senaste hundra år. Kanske är denna akt av upplysning särskilt viktig just nu, när det mesta går in i totalitära, religiösa och politiska rörelsers tid, då vidskeplighet och tro tycks bli synonymer till olika typer av monolitisk maktutövning.

Béla Hamvas: The Philosophy of Wine

Ack, jag läser ännu en gång Béla Hamvas filosofiskt anlagda bok om vinet och livet. Druvan, drycken, eros och livskraften.

1897 – 1968 levde den märkliga man som skrivit boken. På 1940-talet svartlistades han av den kommunistiska regimen och arbetade i jordbruk och på fabriker resten av sitt liv. Men parallellt med det skrev han. Boken om vin blev färdig redan 1945, skriven ”i ett andetag” som Antal Dúl säger i efterskriften till The Philosophy of Wine.

Boken är en både ett slags stridsskrift och en sensibel hyllning till vinet som rusdryck. Den säger sig vara ”en bönbok för ateister” eftersom Hamvas känner sympati för ”de lidande” som tror att böner endast kan läsas i kyrkan och i prästers sällskap. Ateisterna, säger Hamvas, är fattiga i anden, ”de mest behövande barnen i vår tid”. Hur ska man kunna be med dem? Hamvas har en strategi klar, han säger att det måste ske så att ateisten inte ens märker det, med en kombination av cynism och oskuld. Vinet är alltså både en spirituell och en fysisk angelägenhet. Enligt grekisk tradition ser han vinets gud Dionysos som en befriare.

Han säger att vinet inte har en musa, men att den som är bäst ägnad att dricka det är den som inspirerats av musan, ”den som alltid läser poeterna, och, om inte en aktiv musiker, en som lyssnar till musik och beundrar målerier”. Det är den här sortens människa, säger Hamvas, som vet ”vilken tidpunkt som är bäst för arbete, promenader, sömn, samtal och läsning; endast han vet att kärlek och vin… var som helst, när som helst, hur som helst.” Och så tillägger han:

”Den som tycker om vin och kvinnor är en bohem”, som om det vore en självklarhet att det är en manlig läsare han tilltalar. Men till kvinnan har han också råd att ge: gå ut i solen, naken, gärna inför ”en manlig spegel”, tio minuter varje dag och du erhåller skönheten. ”Du måste befria dig själv. Du kan inte tillåta dig ett liv utan ljus. Solen behövs! Solen!” Lyder hon det rådet kommer hennes hud att bli som havet, ja som vinet. Och väl där, i denna skönhet, har hon, liksom mannen, nått till det stadium då hon kan dricka vinet var som helst: ”Säg alltid: Nu dricker jag vin. Förneka det aldrig för dig själv, inget illa kommer att ske dig. ”

Och avslutningsorden lyder: ”Om du lever på detta sätt, så kan du sitta vid vägrenen, ta fram din flaska och dricka, och du beter dig rätt. På vintern kan du dricka intill brasan, i köket, utomhus i snön, på krogen eller intill skrivbordet. Du kan också dricka i ett gathörn, ta en slurk från flaskan, av hjärtat som de säger. Du kan också dricka i ensamhetens rum, du kan dricka i sängen och i badkaret.”.

Béla Hamvas skrift är ingenting för en nykter alkoholist. Hans romantik drabbar hårt. Hans ord är förförelse av högsta klass och hans bok borde ha en varningstext på omslaget. Det kommer den säkert att få om den ges ut på svenska.

Om islam och islamism i muslimska länder och i Europa.

Jag funderar ofta på varför jag blir upprörd. Mot bakgrund av alla de miljöer jag rest, arbetat och träffat människor i vågar jag påstå att jag också vet en del om islam och muslimska miljöer. Det finns skäl betona att jag aldrig mött kvinnor som täckt hela sina kroppar i tyg, eller män som påstått att så ska kvinnor se ut. På 1980-talet såg man inte ens en vanlig sjal på muslimska kvinnor i Libyen eller på Västbanken, om de inte var gamla. Tro inte att de frimodiga unga kvinnorna i Jerusalem/ al-Quds, Jeriko, Ramallah, Bir Zeit (byn där universitetet ligger), Hebron, Tripoli eller Benghazi gjorde det. Å nej, de var stolta över den inre frihet de kände, de var trotsiga och modiga. Inte ens i Malmö mötte jag unga muslimska kvinnor i någon form av sjal eller slöja, oavsett om de var från de ockuperade palestinska områdena, något annat arabiskt land, Turkiet, muslimska delar av Jugoslavien som Bosnien eller Kosovo, eller från Albanien. Det fanns alltså ingen självklar koppling mellan de invandrare jag lärde känna och en muslimsk tro som tog sig sådana uttryck. Inte ens de få flyktingar jag mötte från Afghanistan, som anlänt till Malmö under den sovjetiska ockupationen bar sådana religiöst/politiskt laddade plagg.

Med islamisk väckelse och med islamismen förändrades allt. Plötsligt skulle en europé betrakta det som självklart att olika typer av slöja, niqab och burka skulle fungera i hans eller hennes land. Varför i hela friden skulle vi kunna se varandra i ögonen, när nu helt andra moralregler förespråkades av de militanta män som förklarat krig mot allt vad individuell och/eller inre frihet hette. Jag har aldrig och kommer aldrig att godta det. Ingenting hindrar mig, än så länge, att uttrycka kritik mot den sortens tänkande som leder till att människor tvingas och, mer eller mindre frivilligt, föses in i andens och kroppens fängelser.

När jag ser den lilla videon från Holland här ovan tänker jag på sådant och undrar hur det alls ska bli möjligt för våra barnbarn att leva i ett samhälle där en ideologi byggd av medeltida sociala och religiösa värderingar, och som sätter likhetstecken mellan moral och förtryck, mellan tro och underkastelse, ska vara förhärskande eller anses likvärdig med det moderna, öppna samhället.

På samma sätt anser jag det vara en självklarhet att stödja de unga araber - män och kvinnor - som revolterar inte bara mot det förflutnas despoter utan också, och framför allt, mot de nya härskare som vill vrida klockan tillbaka till Muslimska Brödraskapets ideal, till wahhabism och salafism som, om den vinner hela makten framför allt kommer att driva unga, sekulära kvinnor som Lina Ben Mhenni, hon som skrev Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren, tillbaka till mycket strikt reglerade liv utan vare sig inre eller yttre frihet. Jag tycker att det räcker att se henne i ögonen och läsa vad hon skriver, för att förstå att det är en omöjlig ekvation.

Michel Ekman: Utanför tiden. Självbiografiska essäer (Schildts, Helsingfors).

”När jag var sexton började jag långsamt bli en människa jag fortfarande kan identifiera mig med.”

Michel Ekmans nya bok är en vacker och tät samling texter om liv, yrke och kultur. Den utgår ifrån ett ungt liv som särling och solitär känsla och ett sökande efter den punkt där den privata och den yrkesmässiga läsningen inte längre är två väsensskilda saker. I det mesta av Ekmans fem essäer kan jag spegla mitt eget liv, och därför kommer nu dessa texter att inlemmas i det jag som bär också mig genom livet. Detta jag som alltjämt anstränger sig att bli ”en människa jag fortfarande kan identifiera mig med”.

För är det inte som Cioran skriver, att man vid varje avgörande punkt och förändring i livet, egentligen borde byta namn, eftersom man i viss mening blivit en annan människa? Jag ser att Ekman också vid sexton års ålder blev kommunist. Han träder in i dessa kretsar av studier, samtal och utveckling.

Det som skiljer den tidens kommunistiska kretsar i Finland från dem i Sverige, är att man där höll Sovjetunionen högt. Här var det närmast förstenade norrbottenskommunister som delade den världsbilden. I ungdomskretsarna jag själv var en del av stod Kina och Albanien som ideal. Båda dessa skandinaviska rörelser var inte bara återvändsgränder politiskt, de var det också i rent existentiell mening.

Ekman berättar hur läsningen kom att förändra honom. Mötet med Hesses Stäppvargen förändrade allt, han förstod att han inte längre kunde ”blunda för kontrasten mellan min ensamhet och hjälplöshet i samhället och de kollektivistiska ideal jag anslöt mig till." Ekman berättar:

”För mig blev hans (Hesses, min anm.) roman en ny världsförklaring, och när jag sent på eftermiddagen nästa dag vaknade ringde jag genast till mina förvånade och indignerade kamrater i den politiska rörelsen, som räknade med att jag skulle fortsätta leda studiecirklar och planera aktiviteter som jag åtagit mig, och förklarade att allt detta omedelbart måste upphöra eftersom jag inte längre var kommunist. Jag återkom aldrig till mina uppgifter inom politiken. Men mitt Hesseintresse eskalerade snabbt – det harmonierade ju också, som jag snabbt skulle lära mig, med den österländska poesi och filosofi som snabbt tog de gråa marxism-introduktionernas plats i min läsning.”

Politiken var därmed ett mindre viktigt kapitel. Och det övriga i Ekmans bok utspelar sig på en litteraturscen. I det han berättar förenas det privata – egna kriser, ensamhet, familjebildningar, faderns sjukdom och död – med vägen allt djupare in i litteraturen.

Ekman vill förena en akademisk, allt mer haltande väg, med en privatmans. Det akademiska förskjuts till en perifer sida av livet och ligger därför i skugga. Andra läsningar, privatmannens, blir avgörande, som Max Frisch Stiller och Tolstojs Krig och fred. I läsningen av Tolstoj sitter han hos sin döende far. Det blir som en ritual, som snart gör honom allt friare från illusioner:

”Men varje kväll kunde jag en stund finna, inte tröst, men glömska i Tolstojs övertygande försäkran om det obönhörligt lagbundna i liv och död, om individens maktlöshet inför ödet, om alltings outtröttliga kontinuitet.”

Eftersom jag själv frilansat för olika kulturredaktioner i dagspressen – åren 1979 till 2010 – läser jag med särskilt stort intresse essän Kritiker. Här finns inte minst intressanta jämförelser mellan det svensktalande Finlands offentlighet (Hufvudstadsbladet inte minst) och det som Ekman finner som en plattform i det rikssvenska (Svenska Dagbladet).

Skillnaderna är, naturligtvis, mycket stora och ändå är den parallella utvecklingen slående. Ekman pekar på det som Tomas Forser sammanfattande beskrev, när han sa att kulturen ”blev granne med nöjet för att så småningom integrera också nöjesreportage, populärkultur och intervjuer i ett nytt, brett kulturbegrepp”. Denna nivellering av pressens kulturmaterial ursäktas också med ekonomiska argument, då det var ”lätt att krympa kulturavdelningarna eftersom de bygger på frilansskribenters arbete.” Med illa dold ironi konstaterar Ekman att kulturjournalistiken under de senaste trettio åren ”inte varit en framgångsbransch.”

Boken innehåller också en lång och spännande filmessä, om ”Rohmerska epifanier” och essän som bär bokens titel, Utanför tiden, där Ekman beskriver hur han ur den kluvna känslan av ensamhet – sorglig och samtidigt berikande – möter poesin. Det sker i läsningen av Peter Sandelins samling Tyst tiger havet, en tunn, grå bok som en klasskamrat överräcker våren 1973. Essän till bokhandlaren Andrew Erikssons femtioårsdag 2008, I Brunnsparken, är inte minst en meditation kring hur ”den goda förortens barn” närmar sig den lyriska modernismen. Det gör han med läsningen av Gunnar Björling. Och med några ord av honom, citerade av Ekman, kan man sammanfatta läsningen av denna bok:

”Att skriva
det: min
dag.”

Där förenas läsningen och skrivandet i en kategori som saknar varje förbindelse med nyttotänkandet. Och det är inte minst i det avseendet som Michel Ekmans nya bok är så uppfriskande och inspirerande.

Här recension i Hufvudstadsbladet, Helsingfors. Uppdatering 22 februari: recension i Svenska Dagbladet.

Nelly Sachs: O dessa skorstenar.

Nelly Sachs, ur Flykt och förvandling (FIB:s Lyrikklubb, O die Schornsteine, i översättning av Moses Pergament).

Och när denna min hud är söndersliten skall jag skåda Gud utan min kropp (Job)

O dessa skorstenar
på Dödens sinnrikt byggda boningar,
då Israels kropp, upplöst i rök,
gled genom luften –
Som skorstensfejare den upptogs av en stjärna,
som blev svart.
Eller var det en solstråle?

O dessa skorstenar!
Frihetsvägar för Jobs och Jeremias stoft –
Vem uppfann er och byggde sten för sten
en väg åt flyktingar av rök?

O ni Dödens boningar,
så trivsamt inredda
för husets värd, som annars blott var gäst –
O ni fingrar
som lagt ingångströskeln
likt en knivsegg mellan liv och död –

O ni skorstenar
O ni fingrar –
Och Israels kropp i rök genom luften!

Filmtips: Hoppets hamn

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn.

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Berättelserna om Andra världskriget är så vanliga att det ibland är svårt att få ögonen på de som verkligen viker av från det allmänintressanta. De personliga vittnesbörden, de unika erfarenheterna och infallsvinklarna. Anne Wiazemskys bok om modern, Claire Mauriac, är en sådan bok som man unnar många läsare. Författarinnans morfar var alltså den legendariske franske författaren François Mauriac (1885-1970) som fick Nobelpriset i litteratur 1952.

Ändå är morfadern och mormodern perifera gestalter i denna berättelse som fokuserar på modern Claire som på Röda Kors-uppdrag kör ambulans i krigets slutskede och i samband med krigsslutet placeras i Berlin. Hon har då sedan länge en relation med en man i Paris, en relation hon måste bryta.

Arbetet i Berlin är både upprivande och tragiskt, men framför allt svetsar det samman de människor som tillsammans ska rädda så många krigsfångar som möjligt tillbaka till sina familjer i Frankrike.

Vänskaper, både ytliga och djupa, uppstår i detta arbete och i det hus där de inkvarterats på Kurfürstendam. De flesta av stadens överlevande bor i källare till de helt eller delvis raserade husen, hunger och kyla är mer än påtagliga problem. Priset för Hitlers och nationalsocialisternas tusenårsdröm är högt, mycket högt, också för det tyska folket.

Anne Wiazemsky är en mycket driven berättare. Sitt förflutna som filmskådespelare (i filmer av bl.a. Robert Bresson och Jean-Luc Godard (som hon i tolv år var gift med), har hon förvaltat väl sin egen gestaltningskonst, som gör människor till något mycket mer än namn och egenskaper. I Mitt Berlinbarn är de människor av kött och blod, vilka man tycker sig komma mycket nära.

Det som gör starkast intryck i Mitt Berlinbarn är hur barnet själv, författarinnan, genom brev och berättelse ger en så komplex och mänsklig bild av sin mamma. Och ett bärande tema i boken, kärleken till kollegan, ryskfödde Yvan Wiazemsky (född 1915 i Sankt Petersburg), utvecklas till en alldeles sann historia om ett ungt par som gifter sig och får barn, och senare av döden skiljs åt. Mannen, som sedan bara omtalas med smeknamnet Wia, har en furstlig bakgrund och lyckas ändå överbrygga detta tunga bagage i ett liv som existentiellt sett befinner sig på andra sidan av den sociala skalan.

Mitt Berlinbarn är en bok som markant skiljer sig från all den krigstrivia vi är vana att matas med. Kanske är det familjeangelägenheten, det alldeles personliga, som får författaren att här skala bort allt utanverk för att istället koncentera sig på det väsentliga, och det tycks vara att människan är så funtad att hon också under de svåraste förhållanden kan odla sina goda sidor, sin kärlek och sin trots allt-attityd som väl bottnar både i egen överlevnadsvilja och kärlek till den människa som ska bli hennes partner.

Tidigare böcker av Anne Wiazemsky på Elisabeth Grate Bokförlag:

En handfull människor (2004), Lovsånger till kärleken (2006), Debutant (2008)

Sonallah Ibrahim: Warda. En läsning i ljuset av utvecklingen i Egypten.

Sonallah Ibrahim

Sonallah Ibrahim: Warda (Leopard Förlag, översättning av Marina Stagh)

Verksam i hemlandet Egypten hade Sonallah Ibrahim länge en mäktig och reaktionär regims regler och lagar emot sig, Mubaraks. Egypten plågades av maktmissbruk, korruption och ökande inflytande från de islamister som sist och slutligen vill göra upp med landets yttrande- och tryckfrihet (för uppdatering, se slutet av denna bloggtext).

Ibrahim föddes 1937, är Kairobo och har varit verksam som författare sedan 1950-talet. För sina ord har han suttit bakom lås och bom många gånger, sammanlagt fem år under Nassers styre på 1950- och 1960-talen. Två av hans tidigare romaner, Augustistjärnan (1990) och Kommittén (1994) finns också på svenska. Vid sidan av dessa har han utgivit ytterligare en handfull romaner, en novellsamling samt den självbiografiska boken Memoarer från ökenfängelset.

Romanen Warda är ett mäktigt storverk, både till omfång och innehåll. Den är en i grunden regimkritisk roman, förvisso i sitt konkreta uttryck mot guldstaten Omans härskare men i sin kontext också riktad mot den typ av regimer som låter arabvärlden falla ner i social, politisk och kulturell stagnation.

Romanens centrala karaktär är Shala, student i Beirut som ger upp allt vad framtiden burit i sitt sköte av karriär och civilt liv. Hon tar sig namnet Warda (det betyder ros) och beger sig till södra Oman, där hon i bergen skapar en gerillagrupp. Hennes stora förebild i livet är Che Guevara, men också Fidel Castro och Nasser figurerar.

"Jag klippte håret och naglarna. Farväl till målade naglar. Framtiden tillhör oss". När hon säger detta gör hon det som "revolutionär" på vänsterkanten, men för mig ekar orden kusligt av ett ideal som inte minst delas av de nya härskarna i landet. Kanske finns det en självklar bro mellan Che, Fidel och mullorna, men att vi västerlänningar inte tycks ha förstått det tidigare?

På klassiskt revolutionsromantiskt maner ger hon sig "kampen" i våld. Romanen är byggd som en dagbok skriven av Warda, en dagbok som ger hela texten dess dokumentära känsla, dess febriga närvaro i den del av tillvaron vi brukar kalla verkligheten. Ibrahim är känd för att använda sig av denna stil, ett slags dokumentärroman, och genom Wardas dagbok leds läsaren in i en förståelse av utvecklingen i arabvärlden från 1950-talet fram till 1975. Runt dagboken bygger Ibrahim den fiktiva berättelse som leder till att texten kan friläggas. Den handlar om en man som kommer till Oman efter en lång bortovaro, han är hängiven kommunist och letar efter en gammal vän (och det är vännens syster som är romanens huvudperson). De har alla ett gemensamt förflutet i 1950-talets Kairo. Wardas dotter Waad sitter på dagböckerna. Med henne inleder mannen en erotisk relation.

Man kan självklart läsa denna roman som skildringen av mycket fria, självständiga och radikalt annorlunda kvinnor. De stämmer inte med klichébilden av den arabiska kvinnan. De vandrar en annan väg. För dem är friheten inte ett tomt ord. Men att de väljer just denna väg säger också något om författarens föreställningsvärld, där kommunismen ännu tycks vara hopplöst länkad till frihetsrörelser. Kring denna roman har det understrukits att den behandlar ämnen som är högst brännbara: homosexualitet, sexuella relationer över huvud taget, en radikal och tydligt uttalad kritik av Omans politiska liv.

Bokens dokumentära prägel understryks av att den slutar med en lista över källor, både böcker, tidskrifter och annat. Sådant brukar inte förekomma i romaner. Här ter det sig alldeles självklart. Att Sonallah Ibrahim verkligen vårdar sin frihet och sitt oberoende kan kanske belysas av det faktum att han vägrade ta emot ett stort pris från Egyptens kulturministerium.

PS: Tänk så mycket som hänt sedan den här boken utkom. Idag öppnades det nyvalda Egyptiska parlamentet. 1% av ledamöterna är kvinnor, kraftigt beslöjade. 75% av ledamöterna är islamister. Vad är ni förvånade över? Trodde ni att det var ”demokrati” och ”frihet” som föddes på det där torget i Kairo?

Det som föddes var shariastaten, den islamistiska förtrycksapparaten som på lång sikt kommer att få Mubaraks regim att se ut som en dans på rosor (förvisso också på rostaggar). Se på bilden från dagens ceremoni, de där salafisterna och wahhabiterna som de frihetslängtande tydligen ville ha som sina representanter, har inte ens vett att hålla sig vakna. Kanske behöver de inte heller göra det, eftersom moskéns makt så småningom blir hela landets.

Döden.

Tidigare idag fick vi veta att Stig Sæterbakken var död. 45 år gammal valde han att lämna denna jämmerdal. I Vertigomannens blogg får vi de vackraste orden och de sorgligaste av hans svenske vän och förläggare, C-M Edenborg. Läs orden och minns denne säregne författare.

I min bok Inre frihet (2007) skrev jag:

"I Minnesbilder och ärenden behandlade Emilia Fogelklou "det universella umgänget" i kontrast till den individuella och "personliga kampen".

Hon tycks mena att människor i grupp alltid tycks ha en tendens att gadda sig samman i en gemenskap som bara blir gemen, därför att det sammanfogande kittet utgörs av ursinne, agg eller snobberi. "Vårt inre universum förbli därvid en hårdfrusen oupptäckt värld" säger hon, och tillägger att allt det som finns i den personliga kampen då överflyglas av en "obetvinglig vanmaktsvind".

Stig Sæterbakken tar tag i ämnet i tidskriften Res Publica, där han i en essä om Emmanuel Boves reportage från den franska förorten Bécon-les-Bruyères skriver:

"... en gripande antiberättelse om samhörighetens problem, om det omöjliga i att finna sig tillrätta i en gemenskap."

Bove hävdade för övrigt att han uppfunnit en ny litterär genre, som han kallade "utarmad ensamhet".

Sæterbakken säger, att det kanske inte finns fog för att säga att han uppfunnet den, men väl att "säga att han skrev den, och att han skrev den på ett sätt som ingen före honom hade gjort och som många efter honom skulle komma att göra, vare sig de hade klart för sig eller ej att det fanns en författare i Paris på 20- och 30-talen vid namn Emmanuel Bove som ägnade hela sitt liv åt att skriva och som i grund och botten bara skrev om detta enda..."

Barndomen i nuets spegel.

Jag med mamma, Köpenhamn 1955.

Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag. Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi växt in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.

Att försöka minnas och att nedteckna minnena är ingen rättegång, ännu mindre en anklagelse. Syftet är snarare ett slags försök att skapa en struktur kring det förflutna. Också de allra ljusaste minnen skapar en berättelse. Det förflutna kan skapas på nytt, aldrig som en bild av det som verkligen skedde, utan som en alldeles ny bild blandad med minnen eller fragment av minnen.

Jag och min bror med pappa, Bulltofta 1955.

Barnafödslar var på 1950-talet ingenting man talade om. Jag minns när mamma fördes iväg i ambulans i maj 1958, då min syster skulle födas. Att mamma var gravid har jag ingen minnesbild av, allt är koncentrerat på ambulansen och pappas ord ”Hon kommer snart hem igen”. Kvar finns en 8 mm-film som pappa tagit, där står mamma i köket på Rasmusgatan med vår nyfödda syster. Min bror var inte glad åt henne, konkurrensen var uppenbar. Tack och lov skulle vi inte bo där länge i enrummaren med kök. Vår vandring till den moderna, nybyggda förorten Lorensborg skulle ta vid.

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in.
Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

(Ur manuset Barndomen i nuets spegel, en bok under arbete)

Oksana Zabuzjko: Fältstudier i ukrainskt sex (Norstedts, översättning av Irina Voltjanskaja och Mikael Nydahl)

Nej, det är ingen ny bok, Oksana Zabuzjkos Fältstudier i ukrainskt sex, jag här skriver om. Vem har sagt att böcker måste vara nya?

Av titeln skulle man kunna tro att detta är en bok om sex. Och det är det. Men knappast den lustfyllda. En tes, som uttrycks på de sista sidorna men genomsyrar hela boken, är att ukrainska kvinnor blir knullade av ukrainska män på samma sätt som dessa män i sin tur genom de senaste hundra åren blivit knullade av omvärlden – utnyttjade och förnedrade.

Berättarrösten tillhör en kvinna vid namn Oksana. Men hon berättar ingen handling, historien framträder i stället indirekt, i ett maniskt, intensivt och expressivt textsvall, en flödande prosa som hela tiden strävar mot poesi. Det slår också ofta över i diktstrofer, och blir än mer metafor- sprakande. Oksana föreläser, grubblar, utbrister, gnäller, skäller, skrockar, sitter på en collegebar och sörplar Cabernet Sauvignon och återger sin "romantic love story" med "slavic charm" för Lisa och Dave.

Oksana liknar sin namne författaren: Hon är en hyllad ukrainsk filosof, författare och poet som reser till USA på stipendium och föreläser på några universitet vid mitten av nittiotalet (boken kom ut i Ukraina för tio år sedan). Hon är en pretentiös och äregirig poet som vill förskonas från helvetet Ukraina, "från att levande tvingas gå under/ utan hopp, utan handlingar, utan tid/ i tomhet och obemärkthet". Men hon dras med sitt arv av klassisk ukrainsk desperation och depression, och ett uppslitande förhållande med en excentrisk och egocentrisk ukrainsk konstnär.

Kulturkrocken mellan amerikansk självgod naivitet och ukrainsk desperation är ofta rolig, men kan ibland bli lite irriterande. Allt i Amerika är så över- drivet artificiellt och ytligt, medan Oksana, hon struntar i den goda smaken, i att man inte får säga kuk och fitta och knulla, i att man inte får överlasta med metaforer, peppra med kursivt och VERSALT eller vara oförskämd mot snälla människor.

Hon är en riktig bitch, med andra ord, när hon häcklar och begråter livets jävlighet. Orättvisorna och beroendeförhållandena – mellan män och kvinnor liksom mellan fattiga och rika länder – ter sig för henne naturlagsbundna och ofrånkomliga, men inte desto mindre, eller kanske just därför, som rättmätiga objekt för svidande sarkasmer.

Som över hur vi gärna vill vara upphovsmän till saker och ting, skapa, göra anspråk på Guds ensamrätt. Vi "inbillar oss att vi är skapare när det egentligen bara är en liten flik av den ursprungliga huvudplanen som vi lyckats få en glimt av genom springan. Vi sitter mest snällt och lydigt och lägger om pusselbitarna i nya och värdelösa kombinationer: ordnar Campbell-burkar i rader, ställer ut gummistolar försedda med damskor på biennalen… Och gåsflocken av kritiker och litteraturvetare kacklar och nickar bra, interesting.”

Jag kommer att tänka på andra postkommunistiska författare, som ryssen Vladimir Sorokin (Blått fett, Is) med sin våldsamma kroppslighet, och polacken Andrzej Stasiuk (Världen bortom Dukla, Nio) med sin lyriskt upphöjda socialrealism. Men också den danska poeten Pia Tafdrup och hennes sinnliga prosadebut Ge sig hän, där finns samma slags prosa som vill bli poesi, och samma fatalistiska syn på kvinnans drift att underkasta sig en dominant hane.

Det är en bekännelseroman, totalt självutlämnande, och utlämnande alla omkring sig. Det är en djup suck över manlig dominans över kvinnan, över hur ekonomiska och historiska förutsättningar till synes ofrånkomligt formar människor och hela tillvaron. Det är uppfordrande och irriterande på samma gång, en del megalomaniskt, annat bara maniskt.

Ändå – så länge det finns självironi finns det hopp. Och litanian slutar faktiskt i ett durackord.

Bilderna från författarens hemsida.

Adam Zagajewski: Snöyra.

Vi lyssnade länge på musik -
lite Bach, lite sorgsen Schubert.
För ett ögonblick lyssnade vi på tystnaden.

Utomhus yrde snön
vinden tryckte sitt blåfrusna
ansikte mot husväggarna.

De döda åkte släde ikapp
och kastade snöboll
på våra fönster.

(Dikten Snöyra ur Adam Zagajewski: Törst, Norstedts förlag 2003, urval, översättning och efterord av Anders Bodegård)

Snöbilderna tagna i Västra Nyland, Finland i helgen av Ulrika W.

Proletärer i alla länder...

Albanien, 1964. En tio-lekësedel
fick man mycket för på den tiden.

Det fanns en tid då de också prydde sedlar. När kommer den svenska hundralappen med Saab-arbetare? Allt som tillhör det förflutna är välkommet. Kanske rentav en sedel som påminner oss om forna tiders socialdemokrati? Vi går mot undergången/framtiden med sång.

Försök till Europaresa, från Lissabon och norrut, 1985.

Kanske var det tredje resan till Lissabon, jag skulle göra den med kollegan och vännen Per. Vi hade fått lite kläm på staden och hade bestämt oss för att förena nytta med nöje. Först en vecka där med fado och litteratur. Sedan skulle vi ta oss norrut och bland annat göra ett stopp i Porto för intervju med Eugénio de Andrade, och vidare in i Spanien och norrut i Europa, med stopp i såväl Frankrike och Österrike, som Tjeckoslovakien och (Väst-)Tyskland. Sydsvenskan nappade på idén att göra en reportageserie om resan och de europeiska miljöer vi ville skriva om. Vi fick också ett anständigt förskott.

Min hälsa vacklade men vi reste. Jag bestämde mig för en alkoholfri resa, men magen bråkade ändå. Jag fick återvända till hotellet ibland och Per fick ensam fortsätta det vi höll på med. När vi besökte det portugisiska författarförbundet för ett avtalat möte kollapsade jag. Vaknade i en soffa med en läkare som undersökte mig. Han trodde att det kanske ändå var “turistmagen” som spökade.

Dagarna gick, vi fick en hel del uträttat, bland annat gjorde vi ett återbesök på det portugisiska bokinstitutet som flyttat från moderna lokaler på Avenida da República, där vi första gången besökt dem, till minst sagt ruffiga lokaler där regnvattnet droppade från tak och väggar. Vi var runt på olika institutioner, vi samtalade oss fram. På sjunde dagen skulle vi ta tåget från den gamla Santa Apolónia-stationen. Vi väntade först i en dunkel krog medan en fotbollsmatch ekade från tv:n i lokalen. När vi kom in på stationen sökte vi upp rätt perrong. Det tog kanske en kvart, så kollapsade jag igen.

Jodå, vi hann med en hel del ändå. Inte bara
den portugisiska allmänvänsterns stora
1:a maj-demonstration, utan också sossarnas grillfest i
Edvard VII:s park, samtal med brasilianska
och portugisiska kollegor i Palácio Foz,
spårvagns- och hissresor (Eiffels!), fado och vandringar.

Den här gången var det så illa att Per ringde ambulans från informationsdisken. Den kom. Men inte blev vi välvilligt bemötta. Jag fick genast anklagelsen “ännu en berusad turist” kastad i ansiktet, trots min vecka av total alkoholfrihet. Per fick inte följa med i ambulansen så han fick kasta sig i en taxi med alla våra väskor. Jag hamnade på ett sjukhus jag aldrig glömmer, någonstans i Alfama, ett gammalt, nedslitet fattigsjukhus.

I salen där man packade in alla väntande patienter blandades havande kvinnor med trafikskadade. Ett inferno av skrik och gnyenden, i taket satt blod och gul- eller rödfärgade bomullstussar.

Läkaren tittade till mig. Han trodde nog också jag drabbats av turistmage, så jag smet ut och tog en taxi till hotellet. Där satt Per. Vi bestämde oss för att avstå Europa-resan med tåg och tog charterflyget hem igen (vår resa var en vanlig charter, där vi inte ens informerat om att vi skulle försvinna på plats) - och i Malmö kom jag in akut, den preliminära diagnosen löd gallsten.

De hittade inga fel på mig. Med mig hem fick jag en remiss till centralsjukhuset i Kristianstad och många undersökningar gjordes, den ena obehagligare än den andra. Till sist sa den legendariske invärtesmedicinaren Schölling att han började ana vad problemet var, jag fick en ny remiss och slutade på psyket en tid senare. Inga fysiska fel alls. Diagnosen blev "panic dissorder” - så stod det i broschyren jag fick, kanske för att panikångest ännu inte etablerats som diagnos i Sverige. Läkaren jag fick träffa då har jag kunnat vända mig till under alla dessa år, han är jämngammal med mig och har följt mig sedan 1985, i hela 27 år snart.

Rasmusgatan i Malmö, 1955.

Som ett litet ps till den föregående bloggen nedan, om 1950-talet, tidningen Se och mina föräldrar, här två bilder tagna sommaren 1955 som visar de två enkla fordon, så kallade "hossebannsmopeder" (hossebann var det skånska ordet för strumpeband, namnet kom sig av remmen från motorn till bakhjulet), som alltid förde mamma, pappa, min yngre bror Ingemar och mig ut i det skånska landskapet. Att de kunde köra från Malmö till Sätofta vid Ringsjön förundrar mig än idag. En lång resa var det med ett sådant enkelt fordon, som rent tekniskt liknade den tidiga danska knallerten (cykel med hjælpemotor). Fördelen var att man kunde fortsätta cykla med den om man fick soppatorsk.

Just där vi stod denna sommar, på Rasmusgatan, utspelar sig idag några av de värsta spektaklen i Malmö, de som handlar om hot, våld, narkotika, vapen och en mycket handgriplig gettomakt utanför det svenska samhället. Blir förstås rörd när jag hittar bilder som denna, men inser att vare sig tiden eller livet låter sig skruvas tillbaka, och just därför blir också mitt perspektiv på framtiden så mörk.

Jag som föddes och växte upp här skulle inte ens våga återvända för att visa mina barn och barnbarn denna tämligen oförändrade miljö - för bara tio år sedan kunde jag det utan minsta rädsla.

Det är snart sextio år sedan.

Två nummer av tidningen Se från 1952. Det är märkligt att stiga ner i en sådan tidning från det året. Se fanns på pappas ateljé, den var en del av min uppväxt. Båda dessa förstasidor skvallrar om två ämnen som väl i tryckkonstens historia alltid betraktats som "säljande"; vackra kvinnor och döden i ord och bild.

Det illustreras väl så bra, av att det är abortdiskussionen under rubriken "Måste fostret dödas?" som är rödmarkerdt i det ena numret och ett "Dödsdrama i Malmöfängelse" som i det andra står i centrum för intresset.

Sommaren 1952 föddes jag, i Malmö för sextio år sedan, ungefär när dessa två nummer av Se utkom. Mamma och pappa hade flyttat ner till mormor från Tyringe, där pappa arbetat som leksakssnickare. Vad som föranledde flytten är jag inte helt säker på. En historia berättar om ett nerbrunnet hus efter blixtnedslag. Men det finns andra berättelser. I Tyringe blev jag i alla fall till.

Mamma och pappa hade sedan fått lägenheten på Rasmusgatan, en etta med kök, och där föddes jag och levde mina sex första år. Pappa började på Solidar alldeles bredvid Folkets Park (Sveriges och världens äldsta) och mamma Ylva var hemma hos oss barn, för att längre fram arbeta i en plastfabrik i Lomma som ägdes av den enda kapitalisten i släkten, min morbror, gift med en av mammas systrar, ha dagbarn och/eller göra sömmerskejobb hemma.

Redan 1957 kom vi till nybyggda Lorensborg. Pappa Gösta hade då slutat på Solidar som blev Konsum, som blev Coop, och han fortsatte, vid sidan av sitt konstnärskap att arbeta som dekoratör på Malmströms Herrekipering vid Södra Förstadsgatan (där det än idag ligger, förvandlat till en tredje klassens klädbutik som delas med en Camilla-butik för damekipering och med en tandläkarmottagning som drivs av en man med det osannolika namnet Bob Stalin). Pappa hade också ansvar för skyltning och annan dekoration i Malmströms Limhamnsbutik.

I tidningen Se hade man Sveriges bästa fotografer. Se bara på omslaget till julinumret här ovan, bilden tagen av Kary H. Lasch. Chefredaktör var legendariske Rune Moberg. Till sin hjälp hade han Rolf Blomquist.

Kvinnan fotograferad på detta omslag är 1952 års Miss Universum från Finland, Armi Kuusela, som var den första någonsin.

Till sommaren ska jag, om jag fortfarande lever, träda in i den ålder som inleds med 60-årsdagen. För mig innebär den vila över hela linjen. En blygsam pension. Några få uppdrag för Astra Nova i Finland och för Bibliotekstjänst i Lund. Skriva mina egna böcker (ja, det ingår också i det vilsamma), läsa, sitta vid havet, cykla de varma dagarna och resten av året se bra film, äta gott och umgås så mycket som möjligt med mina barn och barnbarn. Något alternativ gives inte, och det är inte heller efterfrågat.

De två gamla numren av Se fick jag från Finland. Tack Ulrika!

Vinterrean fortsätter.

Realisation: tillfällighetsförsäljning, utförsäljning, bortslumpande, prisnedsättning, avyttring, rea, rallis.

Realisera: bortslumpa, avyttra, utförsälja, sälja till nedsatt pris eller underpris, vräka bort, sälja för en spottstyver, ralla. (Stora synonymordboken, 1993).

De böcker jag rear i denna period, som löper fram till den 15 februari kan ni läsa om nedan. Jag ber er observera att mina rea-priser inkluderar frakten, vid beställningar inom Sverige.

Beställer gör du på följande sätt:

Skicka mig ditt namn och din adress och skriv vad du beställer, på mailadress thomas.nydahl@gmail.com

När du skickat din beställning till mig sänder jag dig en bekräftelse samt information om vilket konto du ska betala till.

Böckerna i denna rea-period är:

Alla de andra som också skrev. (Tusculum förlag, danskt band med linnetrådsbindning, 255 sidor, omslagsakvarell av Jacob Collins, New York).

” Nydahl intresserar sig för dem som – trots att en del av dem till och med blivit berömda – på något sätt är marginella. De är författare i exil, förföljda författare, resenärer och sådana som valt att ställa sig utanför det samhälle de kommit ur. Detta harmonierar med Nydahls syn på de intellektuella som undantagsfigurer, gestalter som måste avstå från det ståhej som samhällslivet är, men ändå är förpliktigade till kamp för att höras (…) Den som reflekterar över individens relation till samhället, litteraturens roll i livet eller modernitetens motsägelsefulla uttryck har vägande skäl att vända sig till Thomas Nydahls bok.” Michel Ekman i Svenska Dagbladet.

""Han är obstinat högkulturell, argt vänster, reaktionär i förhållande till det mesta som han ser som typiskt för vår tid. Samtidigt, när det kommer till litteratur är han öppen och fördomsfri, välventilerad och chosefri." Nora Hämäläinen, Ny Tid, Finland.

"För en ytlig betraktare kan det verka besynnerligt att sammanföra dessa essäer och artiklar till en bok. Men gör man sig mödan att fördjupa sig i texterna finner man att de kompletterar och speglar varandra. Även när Thomas Nydahl skriver om andra författare hör man hans egen röst, hans egen oroliga kropp som hela tiden drivs av en pulserande önskan att förstå det litterära skapandets gåta". Per Landin, Dagens Nyheter.

Ordinarie pris adlibris: 149:- + frakt
Mitt reapris: 75:- inklusive frakt

Inre frihet. (Occident förlag, 200 sidor, tryckt på exklusivt papper med linnetrådsbindning, omslag av Astrid och Mikael Nydahl).

”Eftersom Nydahl blivit en sådan hygglig prick på sistone bemöter de flesta honom med respekt och behandlar honom väl. Det är alltså ingen risk att den här boken ska sätta igång en ny Myggor och tigrar-debatt. Å andra sidan är debattens krutrök den livsluft Nydahl behöver insupa för att hålla sig vid liv.” Kristianstadsbladets ”Hoff”-skribent.

Ordinarie pris i bloggen: 125:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.

Kön, klass och kultur. (h:ström förlag, 219 sidor, danskt band med linnetrådsbindning, omslag av Hideo Matsumoto).

” Nydahl inleder med att filosofera kring de mörkare sidorna av den kvinnliga sexualiteten, hur kvinnor – tack vare, eller trots – självhat och äckel inför den egna kroppen och den egna sexualiteten, når fram till njutning. Med avstamp i kontroversiella verk vars upphovskvinnor stavas Elfriede Jelinek, Marguerite Duras och Catherine Breilatt resonerar Nydahl kring dessa ämnen. Som Birgitta Stenberg mycket riktigt påpekar i förordet, är detta inget som en man med självklarhet kan förstå sig på. Men Nydahl angriper frågan med nyfikenhet och en god portion intellektuell skärpa, och väcker därigenom frågor som går bortom det ytliga berörandet, eller förnekandet, som ofta drabbar tabubelagda ämnen (…)Det är första gången jag stiftar bekantskap med Thomas Nydahl.” Från bloggen thomaslindqvist.com

Ordinare pris adlibris: 109:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.

Dessa tre titlar kan självklart köpas separat, enligt reapriserna ovan (som inkluderar frakt). Men de kan också köpas i paketkombinationer enligt nedan:

2 av titlarna i samma paket: 120:- inklusive frakt. Alla 3 titlarna i samma paket: 155:- inklusive frakt.

Observera att priserna gäller beställningar inom Sverige. Om du vill ha böckerna skickade utomlands ber jag dig sända mig ett mail för information om portokostnaden.

Trädbilden är tagen av A. Nydahl.

Shlomo Venezia: Sonderkommando (Bonniers, översättning av Lotta Riad).

Inför ännu en bok om förintelsen ställer jag mig frågan, om man orkar med fler berättelser om deportationer av miljontals människor, gaskammare, selekteringar, och likhögar. I samma ögonblick jag ställer frågan blir jag varse att man kan närma sig vittneslitteraturen på två sätt: antingen ser man den som en stor, kollektiv samling berättelser där det mesta, om inte allt, redan är sagt, eller så ser man varje bok som en unik, individuell berättelse i egen rätt.

Jag väljer den senare strategin för att alls orka ta till mig Shlomo Venezias vittnesbörd om den påtvingade tjänst i ett sonderkommando, som han och andra judar utsågs till, och som därmed gjorde dem till sitt eget folks bödlar och nazisternas medbrottslingar.

Denna sista aspekt är naturligtvis den viktigaste, och det sägs att Shlomo Venezia är den förste som utförligt berättar utifrån denna erfarenhet. Så trots att hans berättelse i mångt och mycket är densamma som de tusentals volymer vi redan sett publiceras, har den i sonderkommando-erfarenheten något unikt att tillföra.

Detta vittnesmål bygger på samtal som Béatrice Prasquier tillsammans med historikern Marcello Pezzetti haft med Shlomo Venezia, i Rom under april och maj 2006. Venezia, född 1923, tillhörde den italiensk-judiska kolonin i Grekland, och han deporterades när nazisterna ockuperat landet, hamnade i Auschwitz-Birkenau och tvingades till ett sonderkommando.

Vad var då ett sonderkommando? Det var helt enkelt ett specialkommande, bestående av de arbetare av judisk härkomst som tjänstgjorde i krematorierna. De fick göra nazisternas smutsiga jobb men hamnade i de flesta fall själv i krematorieugnarna. Jag kan tänka mig att glömskan, skammen och döden själv gjort sådana vittnesmål sällsynta, men här har vi ett utförligt nedtecknat och översatt.

Som sådant är det naturligtvis ovärderligt, även om det i själva grundberättelsen inte tillför något avgörande nytt till den befintliga kunskapen om förintelsens dagliga rutiner och vidrigheter. Venezia berättar både sakligt och detaljerat. Han besvarar alla Prasquiers frågor artigt och väjer inte ens för sådant som ställer honom själv i mindre smickrande ljus. Intressantast i boken blir naturligtvis berättelsen om upproret i sonderkommandot, då man försöker återskapa sin egen mänsklighet i revolt mot SS-trupperna.

När berättelsen går mot sitt slut och Venezia får frågan vad hans erfarenhet betytt och betyder för honom idag svarar han att det är själva livet som förstörts inom honom: "Allt för mig tillbaka till lägren. Vad jag än gör, vad jag än ser kommer jag alltid tillbaka till samma plats (…) Man lämnar egentligen aldrig krematoriet."

När jag läser de orden ser jag, än en gång, att Hitlers offer inte bara var de miljoner man hann döda. Också de som överlevde är offer, deras livs slogs i spillror och deras helvete orsakar dem än idag stora lidanden. Det är en viktig slutsats som rör alla totalitära och diktatoriska system, oavsett vad de kallar sig.

Foto: A. Nydahl

God helg till er alla.

Den gångna veckan har min blogg slagit nya besöksrekord. Med rekord menar jag det helt vardagliga. I september 2010 hade jag över tusentalet läsare nästan varje dag, men så var det också riksdagsval, och jag har insett att det finns människor som tycker att de är viktiga. Kanske gör de rentav det också nästa gång?

Idag tar min näst yngsta dotter sin lärarexamen. Helt frivilligt ska hon arbeta i den svenska skolan. Nåväl, det blir en fin fest i kväll, som jag ska besöka helt kort.

Idag är dessutom allt som har med cellgifter och annan behandling klart, och när proverna inkommer på tisdag vet jag om mina värden är bra nog för att komma igång. Det brukar de vara.

Dessutom lyser solen över Skåne. Högst ovanligt denna regnvinter men mycket välkommet. Ett milt gult sken lyser på björkstammarna och
gårdsplanen.

Jag är inne i Christopher Hitchens självbiografiska Hitch 22 nu, och inte minst hans minnen från Portugal och Polen är gripande. Jag lär återkomma till hans bok längre fram.

Imorgon kanske det blir kusten igen. Eller så sätter jag mig var som helst och bara glor på landskapet, nu när benen inte bär mig. Smärtan och den groteska svullnaden i knäna lär gå bort i ett tidigt skede av behandlingen. Men till dess får jag sitta ner eller bara röra mig korta sträckor.

Som alltid när det är helg försöker jag träda in i denna stämning (idag är det Carminho som förmedlar den):



Foto: A. Nydahl

Ingrid Elam. Jag. En fiktion.

Litteraturvetaren Ingrid Elam har en bakgrund som kulturchef på flera stora svenska dagstidningar och är numera, vid sidan av verksamheten vid Malmö högskola, också kritiker i SVT:s kulturnyheter.

Hennes nya bok är en spännande, lustfylld resa in i litteraturhistoriens olika jag-betraktelser och relationer till det egna jaget. Hon går långt tillbaka och visar att det litterära jaget finns i klassikerna. Hon exemplifierar med Sapfo, Catullus, Augustinus, men också med sådana som Rousseau och Charlotte Brontë. I modern tid hämtar hon exempel och resonerar utifrån nordiska författare som Edith Södergran och Victoria Benedictson.

Hennes stil är här närmast krönikörens. Det blir täta, korta kapitel som spänner över tid och verk, alltid genomförda med stor konsekvens och skrivet på ett lättillgängligt sätt som gör att man läser ungefär som man annars läser en begåvad tidskriftstext. Det fina är att hon får mig att se samband och linjer, och tydliggör hur traditioner växer fram, både i svensk litteratur och långt utanför den.

Hon visar också på paradoxer och väsensskilda attityder, allt från Majakovskijs ”Här kommer jag – en vacker ung man på tjugotvå år” (ur debutboken Ett moln i byxor från 1915) till Emily Dickinsons ”Jag är ingen”. Samtidigt visar hon hur Edith Södergran kunde dela känslan av ”att befinna sig i en värld i brand” med Majakovskij. Hon skrev i debutboken Dikter (1916) att ”skönhet är att föra krig och söka lycka.”

De avslutande kapitlen i boken analyserar samtida jag-berättande verk. Här figurerar såväl Jan Myrdal som Lars Gustafsson, Sven Lindqvist som Kerstin Ekman. När hon tar sig an Carina Rydbergs och Maja Lundgrens omtalade verk visar hon på förekomsten av ”det kränkta jaget” i litteraturen.

Om Myrdals Barndom skriver hon bland annat: ”Barndom gjorde skandal. Varken Jan Myrdals systrar eller hans åldrande föräldrar kände igen sig i hans version av livet i familjen. Det är i och för sig inte ovanligt att två personer minns samma händelse på olika sätt, men familjen Myrdal var inte vilken familj som helst (…) Än viktigare var kanske att föräldrarna var världsberömda för sina idéer om samhällsingenjörskap, familjepolitik och barnuppfostran.

Barndomsminnena är subjektiva, de reflekterar endast och uteslutande bilden hos den person som skriver ner dem. Och det är gott nog. En självbiografisk bok kan aldrig jämföras med journalistik. Varför skulle den det? Den är en litterär text född i den människa som väljer att sätta ord på barndomen, och i dessa ord blandar sig konkreta minnen med frambesvärjda bilder som fötts ur dofter, känslor, aningar. Svårare än så borde det inte vara, just för att det är svårt nog. I bästa fall blir det litteratur av det.

Lars Gustafsson: Mot noll.

Lars Gustafsson: Mot noll (Art Factory, med förord av Lars Gustaf Andersson)

Oavsett vad poeten, prosaisten och filosofen Lars Gustafsson publicerar är det genomgående intressant. Också när ämnet för hans bok skiljer sig väsentligt från det man är van vid läser man honom med stor nyfikenhet och glädje.

Den bok som har underrubriken ”Matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet” är sannerligen inget undantag. Gustafsson skriver: ”Här råder ju ingen brist på teorier” när han diskuterar ett av bokens ämnen.

I ett senare kapitel ställer han sig frågan, om ens frågan om livets mening är meningsfull, och alldeles mot slutet säger han: ”Vad som är så pinsamt med fysiken är att några av de mest grundläggande begreppen, rum, tid och massa, är i stort sett ouppklarade.”

Bågen spänns från individuell erfarenhet till de stora ödesfrågorna. Vi bjuds alltså på hisnande resonemang i skilda ämnen, och som alltid lyckas Gustafsson framkalla den sällsynta kittlingen i magen hos läsaren.

Foto: A. Nydahl

Fem spanska noveller (Astor)

Natten till idag läste jag fem noveller. Nej, inte i Hemmets Veckotidning och inte i någon glassig samtidspublikation. Jag läste novellerna i fem små läckra häften. Böcker? Ja, varför inte. De fem novellerna inleder förlaget Astors satsning på genren, och de första fem är spanska. En enda av författarna, Andrés Barba, har jag läst förut, förlaget utgav ju också hans fina roman Augusti, oktober (som jag recenserade här).

De fyra första är översatta av Annakarin Thorburn, den femte av Karin Sjöstrand. De säljs som samlat paket här.

Serien börjar magnifikt med Andrés Barbas Efter oss syndafloden. En sönderopererad porrfilmstjärna tyngs av sina silikonbröst men drömmer fortfarande om den ultimata implantat-operationen. Men den är mycket dyr att göra och hon börjar sälja sin kropp för att spara pengar. Det som Mónica vill göra har ingen annan gjort förut. I själva verket handlar det om att skapa en helt ny kroppsdel. Novellen övertygar från första sidan.

Nummer två, Slippa se regnet av Nuria Labari är den enda som jag förblir ganska oberörd av. Kanske är det bara stilen i berättandet som ställer sig i vägen? Hela novellen tycks byggd på en serie uppmaningar och påståenden, som tagna var för sig kan vara slående bilder ur livet, det verkliga som speglas i litteraturen. Som ”Promenera hem från skolan. Gå ensam.”, ”Sänk blicken till fötterna och när du ser hålet på den högra strumpan, håll upp tummen för att uppskatta hur stor öppningen är.”, ”Gå in i en tom lägenhet. Leta efter din mamma och inse att hon inte är där.” – alltihop sammanställt till ett slags meditation över mänskliga relationer och de tillkortakommanden som varje möte färgas av.

Då är trean så oerhört mycket bättre, som magiskt framrullande berättelse, Leken av Elvira Navarro. Åter är sexualiteten i centrum. Navarro skapar skickligt en kuslig och mycket farlig situation för de två tolvåriga flickorna Silvia och Sandra, som med sina ”artistnamn” Vanesa och Clara börjar ringa upp män slumpmässigt valda. De vill hetsa upp dem och sedan lämna dem i sticket. Men så visar det sig att de själva, förpubertala och oerfarna, blir upphetsade. De går så långt att de bestämmer möte med en man, därför att hans röst övertygar dem. Mannen är förstås en helt annan än de tror och allt går mycket illa. Naturligtvis.

Blanca Riestras novell La Noche Sucks är som en film. Jag kan se den bara jag blundar. Här finns alla de stämningsskapande miljöerna, de fragmentariska bilderna av människorna. De stiger in i och ut ur manuset. Här är allt drömmar och hot. En kort men mycket tät och övertygande novell.

Den sista heter Överlevaren och är skriven av Sònia Hernández. Mannen i berättelsen har råkat ut för en olycka som rimligen borde ha dödat honom. Han har fått sex bonus-år. Och han försöker leva som om de givit honom något extra, något som verkligen varit värt att leva för. Han anstränger sig till det yttersta. Han vet att han är ”lyckligt lottad” – men frågan är om det är det han vill vara. Novellkonst på mycket hög nivå.


De fem författarna presenteras så här av förlaget Astor:

Andrés Barba (f. 1975, Madrid) är en av den spanska samtidsprosans viktigaste författare. Han slog igenom med romanen La hermana de Katia (2001) och hans verk har översatts till flera språk. Augusti, oktober (2010) är hans första roman på svenska. Hans novell Efter oss syndafloden (2010) gavs nyligen ut i Astor förlags nya novellserie.

Nuria Labari (f. 1979) debuterade som författare och slog igenom med novellsamlingen Los borachos de mi vida 2009. Novellen Slippa se regnet är en av alla berättelser i denna samling. Hon har tidigare arbetat som journalist och skrivit i flera tidningar. Los borachos de mi vida är hennes första publicerade verk.

Elvira Navarro (f. 1978) debuterade med den kritikerrosade La ciuadad en invierno 2007. Hon har mottagit en stor mängd litterära priser för sina texter och verk. Hennes andra bok, La ciudad feliz(2009), mottogs varmt av läsarna och valdes ut som en av årets viktigaste romaner av tidningen Público. Leken är en berättelse ur La ciudad en invierno. Elvira Navarraos författarskap är banbrytande inom den spanska samtidsprosan.

Blanca Riestra (f. 1970) har skrivit flera romaner varav den senaste, La noche sucks (2010), fick mycket god kritik. Novellen med samma namn återfinns nu på svenska! Hon har varit professor i litteratur vid Universitá della Sapienza i Rom och Saint Louis University i Madrid. Utöver skönlitteratur skriver Riestra också krönikor och litteraturkritik.

Sònia Hernández (f. 1976) har skrivit diktsamlingarna La casa del mar (2006) och Los nombres del tiempo (2010). Hon är verksam som litteraturkritiker och hennes novell Överlevaren är hämtad från novellsamlingen Los enfermos erróneos (2008). Överlevaren (2008) är hennes första verk som har översatts till svenska.