Att hitta något utanför sig själv

Skärmdump Svenska Dagbladet

 

”Det jag vill säga kan jag bara hitta utanför mig själv.” (Författaren och litteraturkritikern Madeleine Gustafsson)

 

Jag funderade hela den gångna söndagen på det Madeleine Gustafsson skrivit, och som citeras i Svenska Dagbladets artikel om och med henne.

 

Vilken är den djupaste innebörden?

 

Jag försöker varje dag – i alla de olika former jag använder och någorlunda behärskar – säga och skriva det som jag ändå själv formulerat. Jag kan alltså hitta det utanför mig själv. Jag har inte fått snilleblixtar från en tom instans. Alla våra tankar och formuleringar, i skrift och tal, har en bakgrund någonstans. Är det vad Gustafsson menar? 

 

Jag är en annan. Rimbaud och importerade bokförbud

Rimbaud i unga år, då han skrev de berömda raderna.

 

"Je est un autre" skrev Rimbaud. Jag är en annan. Det instämmer jag ofta i. Vägen har bekräftat det. Livsvägen. Just nu vill jag vara en annan. Jag vill inte vara en sjuk 71-åring som dygnet runt kämpar och gråter över det fysiska eländet.

 

*

 

”Vi kommer fortsätta bränna Koranen tills den blir förbjuden i Sverige” (Salwan Najem, ökänd Koranbrännare)

 

En otäck sammanfattning som belyser min grundsyn. När böcker bränns – eller förbjuds – är ett samhälle redan en bit in i förvandlingen till en despoti. Är det vad Najem och de andra bokbrännarna vill åstadkomma? 

 

Jag förstår inte ens varför de bor i Sverige, de har inte här att göra. Och så länge de finns här ställer de bara till oreda.

 

Bland alla felaktiga beslut den svenska regeringen fattat – olika regeringar under åren – är massimporten från den muslimska världen det mest dramatiskt destruktiva och förödande. Vi och våra barnbarn kommer att få leva med det, eftersom massdeportationer är mänskligt, politiskt och logistiskt omöjliga (nog har vi tillräcklig historisk kunskap för att förstå det).

 

Men inte vill jag leva i ett land där hitflyttade våldsmän får arbeta för bokförbud. Lika lite som jag vill leva med deras kriminella mord och bomber. På inga villkor.

 

Nyhetsbevakning som ett helvete

Foto: Astrid Nydahl

 

Bob Dylan skriver i Memoarer (Chronicles, översättning av Mats Gellerfelt 2004):

 

”Till och med de senaste nyheterna gjorde mig nervös. Jag föredrog gamla nyheter. Alla nyheter var dåliga. Det var skönt att slippa ha dem mitt framför ansiktet hela dagarna. Tjugofyra timmars nyhetsbevakning skulle ha varit ett helvete.”

 

När Bob Dylan skrev sin bok var det alltjämt en mardröm och ett helvete, att tänka sig dygnet-runt-nyheter. Sedan dess har planeten gödslats av amerikanska och brittiska kanaler med just den profilen, i vår del av världen. CNN, BBC, Skynews och andra är en del av det allmänna medvetandet. Och så finns sådana kanaler förstås överallt annars också.

 

Jag har själv, på grund av yrke och passion, blivit en sådan människa. Beroende, fixerad, alltid upptagen av just ”nyheterna”. Under Putins angreppskrig mot Ukraina har förstås allt detta gått att både förklara och försvara. Men annars? Varför har också mobiltelefonen blivit en nyhetsförmedlare och varför kunde jag sedan jag skaffade den första själv inte längre ens ta till havet eller skogen utan att läsa dessa nyheter? Det är inte många år sedan jag gjorde det. 2016 närmare bestämt, sju år sedan bara. Dessförinnan förlitade jag mig på en vanlig telefon, men sedan Telia klippte alla ledningar försvann valmöjligheten.

Inger Enkvist: En demokrati utan demokrater

 

Jag läser nu en ny bok om upptakten till det spanska inbördeskriget, åren 1931-1936. Den har skrivits av Inger Enqvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet. Henne har jag läst under många år, både i tidskrifter och dagspress. En pålitlig, sansad och klok röst.

 

Med tanke på de spanska valen som just genomförts och alla varningar för att fascismen är tillbaka med ett rejält fotfäste i landet, tycker jag att det här är en både viktig och självklar bok att läsa.

 

Bokförlaget Augusti skriver:

 

"En demokrati utan demokrater" av Inger Enkvist handlar om de dramatiska år i Spanien som ledde fram till det ökända spanska inbördeskriget (men inte kriget i sig). Detta var en period av politiskt kaos, häpnadsväckande amatörmässighet och egocentrism bland styrande politiker och stegrande våldsamhet från så gott som alla inblandade rörelser.

 

Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet. Hon har ägnat det senaste året åt att besöka spanska arkiv och forskare och har tagit del av den senaste forskningen kring vad som egentligen utspelade sig dessa år.

Detta har lett fram till en berättelse som till vissa delar tvingar oss att ompröva historieskrivningen och vår förutfattade uppfattning om Spaniens 1930-tal.

 

 

En söndag i nutid, och på 50-talet

Marknad i Dudley, West Midlands. Foto: T.N.

Föreställ dig en söndag på 1950-talet. Platsen ligger i Sverige. Min plats. Men den kan lika gärna ligga i bildens Dudley.

Denna söndag är tyst och lång. Ingen tv finns i hemmet, den ska komma längre fram i tiden. Radion är avstängd. Mamma tar bussen till Betelkyrkan för gudstjänst, eventuellt. Men inte ens det är troligt. Det troligaste är att vi sitter kvar där vi sovit. Vi lever i en lägenhet på nybyggda Lorensberg. Den har tre rum och vi har gående kommit från enrummaren på Sevedsplan.

Föreställ dig denna söndag just i dag. Skulle den ens som fantasi vara möjlig?

Nostalgiker, drömmare, skulle man ropa efter dig! Är du kanske med i SD? Eller har du bara vaknat på fel sida?

Jag gör som med det mesta. Jag läser mig tillbaka till den tiden. Har just besökt både New York och Hibbing. 

Söndagen är tyst och lång.

Montaigne bortsopad från nya förlaget

 

Lite chockad över att förlaget Atlantis inte längre finns gick jag in på Natur & Kultur som tagit över det. Ville förstås se hur de förvaltar Atlantis arv. Gick in på sidan för Montaigne. Den var blank, helt tom! Jan Stolpe storverk som översättare är således raderat. Det nygamla förlaget har uppenbarligen fattat beslut om att Montaigne (säkert också de andra klassikerna, Platon är borta, det är helt säkert, också han Jan Stolpes verk, medan Pindaros är kvar) är allt för urtida för ”det moderna Sverige”.

 

Borde jag vara förvånad? Ja och nej. Jag är så naiv att jag inte trott detta vara möjligt. Men är samtidigt inte ett dugg förvånad över att analfabeter och popsnören nu tagit över. Borde jag gråta? Nej, inte över det. Trösten är att många av det nedlagda förlaget Atlantis titlar – också klassikerna – finns att köpa hos Bokus.

Mörkret har sänkt sig. Är det hela sanningen?

Foto: Astrid Nydahl

 

Sedan insjuknandet har jag - som på ett radband - fått höra att "det blir bättre", att jag måste förstå att det finns "ett ljus i tunneln".

Jag skulle aldrig säga emot människorna som vill mig väl, varken här hemma eller någon annanstans. Men det finns stunder då jag måste hänge mig åt tårarna och uppgivenheten. Varför? För att en del av processen innehåller just det!

Mörkret är en väsentlig del av sanningen. Men inte hela.

Mörkret har följt mig hela livet, från barndomens BUP och "vilohem" i Malmö och Tormestorp, över ungdomsårens flykt in i tomma gester av musik, s.k. "kärlek" och rus. I vuxenlivet fick jag en brutal knytnäve i magen och flögs från Lissabon till hemkommunen och psykiatrin. Det var första vuxenmötet med psykofarmakan som med stor säkerhet spelat en så förödande roll för hjärtstoppet.

Nu är jag vilsen, orolig, rädd och vet inte om jag vågar lita på morgondagen. I själva verket har jag inget val när jag tackat nej till benzo, sömntabletter och SSRI med alla biverkningarna. De två förstnämnda har jag kvar i förrådet. Om jag tillgriper dem vet jag att det väntar ett beroende som på 1980-talet, ett som är nästan omöjligt att bli fri från (jag vet vad jag gör, min försiktighet är lika stor som min rädsla). Alkoholen är inget alternativ längre. Den står också orörd.

Jag hoppas att ni läsare har överseende med mig. Enda sättet att hantera ett helvete har för mig alltid varit att skriva om det, att sätta ord på det! Det gör jag bäst här.

Sluta fjäska för islams sekter i nationer och traditioner

Västerlandets framtid? A.N. foto

Är "den arabiska våren" så bortglömd att vi inte längre minns vad som smulade sönder förr så starka arabiska nationer? Syrien är det mest extrema exemplet. Vid sidan av Libyen och Irak en huvudsakligen sekulär statsbildning med flera olika islamiska sekter, grupperingar och traditioner.

 

Med inbördeskrigen steg först al- Qaida fram med sina specifika mål, sedan det allt starkare IS, som alltjämt är en livsfarlig aktör med starka utlöpare i Europa. Våren hade övergått i iskall vinter. De frihetens röster som framträtt föstes undan eller kastades i fängelse eller tortyrkammare.

 

När nu såväl statsmakten som ”debattörer” i vårt egen arma land fjäskar för den islamiska renässansens tongivande, antivästliga och sekteristiska krafter kan det få skräckinjagande konsekvenser. Denna renässans får sitt syre av hatisk agitation och såväl verkliga som påhittade motsättningar (”muslimska barn kidnappas av myndigheter”, "Sveriges regering ligger bakom Koranbränningarna", etc). Attentat utförda av ensamma vargar är kanske ett hot, men det avgörande och stora hotet kommer från starkt organiserade krafter, från källarmoskéns dunkel till de stora moskéernas företrädare och regimer i det asiatiska mörkret (Pakistan, Iran, Afghanistan inte minst). Man måste också vara medveten om att en ansenlig del av desinformationen kommer från Moskva. Varje form av krigsmotiverad propaganda används av den fascistiska Putin-regimen för att misstänkliggöra, försvaga eller hota utsatta nationer (som Sverige och Danmark).

 

Vill man blidka dem med sockersöt eftergivenhet blir man en nyttig idiot, vilket påpekades i går. Vem som just nu spelar den rollen är uppenbart. 

Epa-traktorer och kvardröjande tremor

Teleborgs slott i Växjö. Foto: Astrid Nydahl

 

”Minsta viskning var ett helgerån” skriver Bob Dylan i sina memoarer när en av hans musikaliska förebilder dött i en trafikolycka.

 

Tystnaden, den ovanliga och dyrbara, äger så få privilegier i den moderna världen. Allt ska skramla och dunka. Och det blir bara värre. 

Varje pubertal epa-traktor som passerar utanför mitt sovrum låter som ett helt afro-amerikanskt diskotek med sin mullrande basgång och sin aggressiva stil. Fordonet i sig är en förolämpning mot varje form av anständighet, både en imitation och en konstruktion. 

Jag läste på nätet att "all thoughts are abstractions" och genast ville jag korrigera och säga, att det är den tänkande människans uppgift att gå från abstraktion till konkretion. Hur skulle annars tankar och idéer kunna omsättas till praktik? Hur skulle de kunna tillämpas i människans liv? 

 

Åtta dagar har passerat sedan jag bestämde mig för att sluta med den hemska "medicinen" Sertralin, som gjort mig så sjuk. Fredagen blir dag nio och därmed återstår det elva dagar innan man på prov ska avlägsna katetern. De darrande händerna darrar fortfarande. Tremor är en envis biverkan, men intensiteten avtar för varje dag. Att hålla andan är en bra liknelse. Att hålla tummarna en mer konkret. Vad skulle jag annars hålla?

Bomber och sånger i Norrköping

Skärmdump

 

Gårdagskvällens konsert i Götaparken blev Norrköpings-bandet Eldkvarns magiska farväl efter femtio år. Parken var full, förstås, och Plura - som just fällt de bevingade orden "Man är inte sjuttio längre" - kunde se tillbaka på en stad som inte längre finns, men som alltid stannar i hans och brodern Carlas sångtexter. 

”Jag ser tåget komma / jag kliver ombord / Konduktören klipper biljetten / och min lycka är gjord / Jag ser tillbaks och tänker / Det här var sista svängen / och det är inte min stad längre”

Några timmar senare exploderade bomben i centrum av staden. "Det är inte min stad längre" blir ett understatement i en ny social kontext där den importerade gängkriminaliteten förvandlar de fredligaste omgivningarna till krigszoner. Bröderna Jonssons sånger kommer att överleva. Frågan är om vi andra kommer att göra det, så länge vi göder en politikerklass som är både blind och döv inför realiteterna. Det var inte första bomben i Norrköping. Och inte den sista.

Kampen pågår dygnet runt. Sjukdom och religionsmakt

Foto: Astrid Nydahl

 

Kampen pågår dygnet runt. Livet med kateter känner ingen lättnad. Korta stunder av samtal med min läkare kan utgöra milda inslag i ett hett helvete. Sedan vet jag att det ska komma en ny natt där allt det helvetiska upprepas. Minst två veckor till ska det pågå, ty den 7 augusti ska man testa att ta bort katetern under sju timmar. Lyckas jag inte själv prestera något under de timmarna sätts en ny in. Jag fasar redan för vad som komma skall. Så har det varit i hela mitt liv; jag tar alltid ut olyckor, nederlag, plågor i förskott. Det är kanske bara ett primitivt sätt att hantera situationen?

 

Det pågår en så kallad ”debatt” i svenska medier om hur kränkta vissa till vårt land invandrade religionsutövare blir när deras bigotta religion kritiseras och/eller angrips. Som vanligt anförs den senaste artikeln av kristna och sekulära svenskar som har så stor sympati för den kritiserade/angripna religionen,  att deras bröstkorgar nästan sprängs av indignation.

 

Om inte annat visar fenomenet vilken kuslig makt religionen åter fått i det tidigare så sekulariserade Sverige. Jag är tacksam för att inte allt för länge till behöva leva i det klimatet, men jag tycker synd om alla barnbarnen som kommer att tvingas till det.

Att vara sjuk i världens dårskap - och leva i förnekelse

Foto: A.N.

Det finns alltid olika sätt att hantera allvarlig sjukdom. 

En inte ovanlig metod är förnekelsen. "Jag är inte så sjuk, jag kan själv laga min mat" är en form av förnekelse som i sig kombinerar en klämkäck munterhet och förnekelse av allvaret.

Är det där jag befinner mig nu? När jag har kontakt med den lilla kretsen av riktiga vänner lever jag upp som av en injektion. Men när jag återvänder till verklighetens katetersmärta och nattliga påsbyten blir jag fånge mellan förnekelsen och nödvändigheten.

Det finns annat, utanför den egna kroppen och sfären, som jag aldrig skulle förneka. Den verklighet och den vardag som alltid tränger sig på ser ungefär ut som nedan.

Vi hotas av såväl islams regimer och aktivister som av den ryska fascismens militära angrepp. I gårdagens Expressen fanns en artikel, blev jag tipsad av Lennart, i det ena ämnet av Magnus Norell. Han skrev:

”Det här är inget nytt: redan den så kallade Rushdieaffären för fyrtio år sedan såg detta beteende, och sedan dess har situationen eskalerat. Då som nu var det olika företrädare för islam (inte sällan tillhörande någon del av det muslimska brödraskapet) som gick i bräschen. Och argumenten var att någon gjort något (målat en tavla, satt upp en pjäs eller skrivit en bok) som kränkt islam och muslimer generellt.”

 

Och:

 

”Sverige har i sammanhanget identifierats som den svagaste länken i den europeiska kedjan av liberala, sekulära demokratier, och därför ansetts som lättast att påverka. Att Sverige både anses som en välfärdsförebild och en svag stat som inte sätter hårt mot hårt, är ett avgörande skäl till att muslimska länder i Mellanöstern reagerat så våldsamt.”

Kateterkatedralen som vardagsliv. I väntan på en bok till förnuftig tröst

I kateterns katedral vistas man inte frivilligt. En gång tidigare i livet - efter en knäoperation - har jag av en sjuksköterska tvingats in där. Om jag inte sa ja till katetern skulle jag inte bli utskriven med smärtstillande mediciner. Valet var inget val.

Den här gången vistas jag i kateterns katedral utifrån ett tvång så mycket större. Vad gör man efter ett hjärtstopp, två veckor på sjukhus och hemkommen med sex nya mediciner? En av dessa skulle förstöra min tillvaro. Hjärtat slår som det ska. Pacemakern fungerar som den ska.

Men den sjätte medicinen slog sönder allt. Först började hela kroppen skaka. Och för snart en vecka sedan upphörde förmågan att kissa. Allt finns bekräftat i Fass, det är ingen inbillning. Två gånger har jag fått ta till akuten. Första gången mitt i natten, då kateter sattes in. Den visade sig fungera uselt, så det blev ny resa till akuten. Fem timmar senare hade jag en ny kateter. Den sitter där den ska och påsarna fylls så sakta, ibland alldeles för fort.

Trösten? Att jag inte är ensam, att kärleken räcker också till all den hjälp jag får, särskilt på nätterna. Om en vecka kommer en ny bok med posten, det tröstar jag mig med. Inga droger - inte ens vinet - behövs då, och det är portförbjudet så länge jag är så här dålig.

Det är Ervin Rosenbergs översättning av Historiens ängel av Stéphane Mosès som är på väg. Jag tror ni förstår varför jag vill läsa den: 

»I tjugotalets Tyskland utarbetade Franz Rosenzweig, Walter Benjamin, Gershom Scholem en ny historiesyn i vars medelpunkt står idén om den historiska tidens aktualisering, eller (som hos Walter Benjamin) idén om nu-tid.«

Jane Birkin - ja, jag minns henne i varje por

 Bild från Jane Birkins Arabesque-konsert 2001.

Jane Birkin begravdes i Paris i går. Med anledning av hennes bortgång - ja, det distraherar mig också från det fysiska helvetet! - repriserar jag i dag denna text, hämtad ur min bok Ett barn är fött på Sevedsplan:

 

Jag frångår nu mina löften om tystnad och lyssnar till Jane Birkins Arabesque-konsert på franska, inspelad i Paris 2001. Jag gör det för att jag inte kan språket och hennes ord därför inte lägger sig mellan mina, men jag gör det framför allt för att jag kan grundstämningen och tonen, jag kan hennes hjärtslag, hennes blick och hennes närvaro. När hon sjunger La Chanson de Prévert vet jag ju vad det handlar om. Jag häller upp ännu ett glas av det kalla, vita vinet och sjunker ner i den stämningen. Det är nämligen så att mycket av mina sena tonår formades av detta språk och denna stad. Jag kunde inte ett ord franska, men två gånger, 1969 och 1970, vandrade jag runt i staden, gick på jazzklubbar, in i kyrkor, slog lovar runt hororna i Pigalle, levde mig in i myterna, klichéerna och trodde mig förstå. Gjorde jag det? Nej, men jag präglades för resten av livet av det jag trodde mig förstå. Klichéerna blev en del av mitt mål. Jag ville ju kunna bo i Paris, lära språket, klippa banden. Just som jag skriver detta kommer den arabiska tonen in i den franska, en oud glimmar till i scenmörkret, ingen vet var den spelas men den söker sig ut i rummet inför en alldeles stilla och tyst publik. Så fyller fiolen i, den klagar som av grändens eget lidande, den klagar och sjunger samtidigt och jag vet att jag mött just denna ton i Jerusalem, i Tripoli, i Benghazi och Ramallah. Birkin är här min förbindelse till tonåren. Jag var sjutton den gången, då jag stod i en trotskistisk bokhandel i Paris och min vän Alf frågade efter Stalins skrifter. Vi var så unga att vi inte förstod bokhandlarens mörka blick, vi var så unga att vi ännu inte lärt oss stava till de viktigaste författarskapen, de viktigaste kompositörerna. Nu kan vi alla namnen! Vi kan namnen men är lika vilsna, lika förlorade som då. När Jane Birkins vaggande övergår i en mycket sensuell, orientalisk dans överlämnar sig hennes musiker till samma rörelse och jag vet att det är där, just i det ögonblicket, som jag förlorade mig i gränderna, där och då jag gav upp mycket av den cyniska, beräknande blicken, den som trodde sig vara politisk men kanske mest av allt var nihilism och självförakt. Det är sannerligen ingen tillfällighet att jag gav mitt hjärta till fadon! Paris blev Lissabon, chansonen blev en fado. Och i fadon fanns också detta arabiska arv. Det som sammansmält med afrikanska, brasilianska rytmer och fått sina ord från den medeltida europeiska diktningen, den tradition som i fadon bevarade det bästa av en europeisk kontakt med andra kontinenter. Jane Birkin sjunger på franska. Musiken är arabisk. Men hon kunde lika gärna ha sjungit på portugisiska och jag skulle med samma tafatta och bristfälliga sentimentalitet ha sjunkit in i henne, därför att jag där känner igen både barndomens och tonårens längtan, allt det som av barnet blev en vuxen människa, en man förmögen att förvandla längtan till konkret handling trots att jag själv egentligen aldrig trodde på något av det, trots att jag, bortom tårarna, sången och ruset föll handlöst tills jag lades på en ambulansbår och hamnade på Lissabons smutsigaste och mest motbjudande sjukhus.

 

Sängliggande, plågad och ändå vid medvetande.

Simone Weil skriver i Förtryck och frihet (svensk översättning 2023 av Gustav Sjöberg).

 

”Den nuvarande perioden hör till dem där allt som normalt tycks utgöra ett skäl att leva tynar bort, där vi med risk för att sjunka ner i förvirring och medvetslöshet måste ifrågasätta allt.”

 

Citatet är hämtat ur en bok som utgavs postumt 1955 och texterna i den skrevs 1933-1943.

 

Vi vet vad det var för en tid. Vi vet att fascismen, nationalsocialismen och kommunismen härjade. Vi vet att despotiernas terror då tycks återkomma med cyklisk regelbundenhet. Vilken är skillnaden på Stalins terror mot Ukraina och fascisten Putins? I praktiken ingen.

För mig som sängliggande och allvarligt sjuk ges små stunder för läsning, som denna förmiddag. Jag läste kanske tio sidor, sedan fick jag lägga undan boken. Ville inte bara sprida min självömkan, så därför denna text i dag. Låt mig bara avsluta med följande ord ur samma text:

 

”Vi lever i en epok som saknar framtid.Väntan på det som ska komma är inte längre hopp utan ängslan.”

 

I mina tankar finns varje dag Ervin R, min bror I och Lennart R. Skälen känner de. Men just denna text sänder jag till min svårt sjuka vän i södra Finland.

 

Till Anders W i Billnäs, Finland.

Ny vända. Medicinska problemets bakgrund

Akuten i går igen. En mardröm bara att komma dit. Ovisshet. Kaos. Pressad personal som dock håller ställningarna.

Fem timmar för byte till ny kateter. Akuten proppfull. Mörkt och svårt att leva så här. Pessimistisk är bara förnamnet. 

För er som undrar: efter att ha räddats till livet under ett hjärtstopp fick jag framgångsrik vård i två veckor, först på hjärtintensiven och sedan på hjärtavdelning. Sista dagen fick jag inopererat en pacemaker.

Jag återvände hem, försiktigt optimistisk.

Jag fick, förutom hjärtmedicinerna också ordinerat Sertralin. Det fungerade i början, men så slog några av de värsta biverkningarna till. Först började händerna skaka, så fick jag en svår diarée. Dråpslaget kom för en knapp vecka sedan, då mina svårigheter att kissa förvärrades och det blev helt stopp.

Samtliga biverkningar finns beskrivna i FASS, där har jag också lärt mig hur svårt det är att sluta med den medicinen. Jag är i dag inne på tredje dagens försök.

Jag inte bitter, men jag är väldigt ledsen och nedstämd. Vill inte ha kateter men måste. Vill inte skaka som en hund, men kan inte påverka det.

Tack för ert stöd.

Svärtan

När jag överlever ska jag bli som förr. Pyttsan. Det var en fåfäng tanke. Nu är jag sämre än på många år. Att åka till akuten mitt i natten är dystert. Men det är den inre svärtan som är värst.

dystra dagar och nätter

Som sista dråpslag i dagarna med den nya medicinen  upphörde min förmåga att kissa. Natten till torsdagen kom jag till akuten. Det tog inte lång stund, så hade jag kateter insatt. Redan avskyr jag den. Vad är det för fel med mediciner som skapar nya, allvarliga problem istället för att lösa de ursprungliga? Det verkar vara ett gissel som läkemedelsindustrin gärna delar med sig av.

Att klättra mellan träd och att vara åskådare till ett grymt krig

Foto: Astrid Nydahl

 

Man klättrar mellan träden på svåra, hängande stöd. Det ser livsfarligt ut, men de som gör det är på bästa humör. Vi sitter mest varje morgon på gräsmattan som kommer före sandstranden. Där finns det enda hoppet om att mina svåra medicin-biverkningar ska försvinna.

Det rasar ett grymt angreppskrig i Europa. Varje vaken stund tänker jag på Ukrainas öde i händerna på Putin-fascismens våld och övergrepp.

Förr och nu

Foto: Astrid Nydahl

 

Ack, man minns yngre, friska dagar. Man kunde cykla, man kunde det mesta.

Nu är det skytteltrafik till vården. Ny runda i dag.

Om nätterna drömmer jag mardrömmar. Om dagarna drömmer jag inte alls.

Jag - en biverkan av liv och medicin

Foto: Astrid Nydahl

Själva livet har många biverkningar. När jag skrevs ut från hjärtkliniken hade jag sex nya mediciner med mig hem. En skulle visa sig förstöra tillvaron för mig.

Dagar och nätter blev ett inferno av biverkningar. Jag har inte en aning om huruvida det ska lyckas, men sedan igår avstår jag det preparatet. FASS varnar för hemska effekter av en utsättning, men jag provar ändå. Det visar sig mot slutet veckan om det ska lyckas.

Bilden togs på min 70-årsdag förra sommaren. Då  visste jag inte vad livet hade att erbjuda den här sommaren. Tids nog skulle hela omfattningen stå klar.

"...framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar"

Foto: Astrid Nydahl

 Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.

Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den. Här kommer de igen: 

”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.

”Civilisationen är icke där av sig själv"

Foto: Astrid Nydahl

 

”Civilisationen är icke där av sig själv. Den är en konstprodukt och kräver en konstnär. Tänker ni begagna er av civilisationens fördelar utan att bekymra er om att upprätthålla den så tar ni grundligt miste.”

José Ortega y Gasset: Massornas uppror (övers. av Alf Ahlberg)

 

*

 

Sjostakovitj: Violinkonsert nummer två. En tisdag eftermiddag i radio! Nå, så är det ju dansk radio. När jag lyssnar till detta mästerverk sänder svensk radio säkert nyheter på somaliska. Vår mediala identitet är inte längre något annat än populärkulturens minsta gemensamma nämnare: rock-musik, nyheter på språk som inte talas i vårt land av andra än en försvinnande minoritet, samt en ständig infantilisering och reklamisering av det offentliga rummet. Jag stannar i det danska medvetandet om ett europeiskt kulturarv.

 

*

 

Var går frihetens gräns? Den som tror sig kunna definiera den har trampat i en fälla: det totalitära tänkandets fälla. Om friheten hade en definierbar gräns, abstrakt uttryckt, skulle den inte ens existera. Den gräns som vi kollektivt kan sätta för friheten är också den gräns som omgärdar civilisationens yttersta postering: rättsmaskinen, lagarna, de gemensamt framvuxna och beslutade lagtexterna. De vilar på ett historiskt fundament men ska fungera i samtiden. De ska vila på en grund som vi - oavsett annat - kan vara överens om. Du ska icke... hette det. Och vad vi inte ska är lätt att fylla i. Om vi inte är överens om det kommer också det skred som bryter ner själva friheten. Blottlägger en gräns som hela tiden flyttas närmare det som är rättssamhällets princip. Vi ska inte låta dem förstöra vårt sätt att leva, säger statsmännen efter varje terroristattack. Men de islamistiska rövarbanden har redan förstört vårt sätt att leva, i och med att vi inskränker rättssamhällets principiella grund. De har redan vunnit en stor seger, då vi tvingas vidta åtgärder som strider - just det: mot vårt sätt att leva. 

*

 

Två stycken av Bach: Die Kunst der Fuge och Goldbergvariationerna. Jag lyssnar i ovanliga inspelningar för stråktrio respektive stråkkvartett. En läkande mjuk böljegång som förstärker melankolin men skyddar mot paniken.

Mållöshet har alltid en orsak. Att jag är mållös idag beror på att jag, efter tjugo års letande hittat denna inspelning på cd. Jag hade den i tjugo år på en taskig kassett, och har letat överallt. Nu fick jag napp - med en av världens absolut främsta stråkensembler: Emerson String Quartet.

 

 

Ack, informationen, kunskapen, bakgrunden till skeendet finns tillgänglig överallt för den som gitter

Foto: Astrid Nydahl

 

"232. Bok två, sidan 351: De seriösa - Allvarligt tänkande människor upplever sig i umgänget med andra som komedianter, eftersom de då, för att bli förstådda, alltid först måste låtsa sig en yta".

Det skriver Friedrich Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt (Översättning av Lars Bjurman). Är det inte så att varje dagspolitiskt skeende ger oss bevis för detta? När de reflexstyrda ger uttryck för sitt "engagemang", sin "solidaritet" eller sin "upprördhet" gör de så, bara för att de nöjer sig med det de omedelbart inhämtar från tv-rutan eller datorskärmen. Om man inte allvarligt syftat till att förstå skeendena nöjer man sig med att göra så. Men om man verkligen vill förstå, vad gör man då?

Ack, informationen, kunskapen, bakgrunden till skeendet finns tillgänglig överallt för den som gitter. Vi har bibliotek i vårt land. Vi har möjlighet att låna eller skaffa de böcker som behövs för inlärningen. Det finns datorer där man kan koppla upp sig till kunskapsspäckade hemsidor. Före datorerna menade jag att uppslagsverken på biblioteken gav oss det vi behövde för att kunna gå vidare.

En parlamentarisk demokrati styrs av en regering och en riksdag som valts av ett folk som knappt kan namnen på partiledarna, än mindre något om de ideologiska och politiska rötterna och linjerna. Varför är det så? Jag tror det är så därför att det är enklast och bekvämast att avstå.

Hur ska jag då kunna diskutera med de människor som valt att avstå från kunskapen? Jag har två val: antingen kan jag vända och gå åt ett annat håll, eller så tvingar jag mig, med Nietzsches ord att låtsa mig en yta. Det sista är en omöjlighet. Det är både fysiskt och mentalt omöjligt.

Ensamhetens klanger

Foto: Astrid Nydahl

 

Ensamheten talar för sig själv.

*

Om man lovsjunger ensamheten och överges uppstår just den tystnad som den ensamhetslängtande alltid talar om. Han står mitt i tystnaden och frågar sig: varför just jag?

*

Den övergivne har alltid försökt föreställa sig livet utan H eller H som ett lyckorike. Två dagar in i övergivenheten önskar han sig de verbala våldtäkterna och den ignoranta ojämlikheten tillbaka: bättre att slåss mot väderkvarnar än att stå ensam i vinden.

Badhavet blev NATO-hav

Foto: Astrid Nydahl

Vi tittar ut över Östersjön från våra bad- och viloplatser i Åhus. Nu är det NATO-hav. Vänstern talar om historiskt förräderi. De tycks inte förstå att en historisk och radikal förändring av Nordens situation har ägt rum. Putins fascistiska regim begår varje dag förfärliga krigsförbrytelser. Vi vet absolut ingenting om vad morgondagen bär på. Oavsett om Putin får fortsätta ostört eller om han ersätts av någon annan, så är hela den ryska maktapparaten präglad av krigets och erövringarnas ideologi. Det är realiteterna inför det svenska inträdet i NATO.

På resa vid sjöar och hjärtklinik

Foto: Astrid Nydahl

Tisdagen började på hjärtkliniken, där min opererande läkare Zoltan tog emot för första kontrollen. Maskinen håller hjärtat i schack och fungerar som den ska. Annat var problematiskt och ska åtgärdas, fast inte just nu.

I söndags körde vi till turkosblå Levrasjön, där det redan var fullt med bilar och människor. Vi lyckades klämma in vår lilla silvergrå och dukade fikabordet framför bilen. Astrid fick ännu en av sina efterlängtade simningar.

På vägen hem valde vi bort E22, denna den globala turismens navelsträng packad med husbils- och husvagn-ekipage, och körde istället småvägarna ner mot Fjälkinge, via slottet Trolle Ljungby, där också en mycket gammal kyrka finns. Vid dess parkering satte vi våra fikasaker och njöt i skuggan under träden.

Håller hjärtat året ut? Jag har aldrig varit optimist. Mer än så behöver jag inte säga.

Foto: Astrid Nydahl

Fikapaus utanför Trolle Ljungby kyrka i söndags. Foto: Astrid Nydahl

Levrasjön på vägen mot Olofström. Foto: Astrid Nydahl