Det
finns alldeles för mycket i backspegeln, jag fingrar och vrider på den och ser
människor som anländer till stationerna utan att ens veta vilket land de
befinner sig i, jag ser pizzor som växer till jättesvampar, jag ser vanligt
bröd förvandlas till jordenruntförsörjare, och skylten Välkommen som blinkar i
alla väderstreck, i backspegeln får inte mina barnbarn ens plats eftersom den
redan visar allt det som regeringsorganen, SVT, rikspressen och hojtarna redan
bestämt och anvisat vad som skulle synas…
och
så tar jag ett djupt andetag och tänker
att
det förstås inte blir det minsta annorlunda bara för att vi ändrar siffran fem
till siffran sex och lär oss skriva ett nytt årtal, ingenting förändras och
ingenting kan beskrivas som ”bättre” eller ”sämre”, eftersom den tid som fanns
då inte finns nu, den tid då vi lärde oss att som européer, ”kristna” eller något
sådant, kunde visa solidaritet med varandra och ta hand om de bröder eller
systrar som hölls nere med asiatiska metoder – kommunismen just i vår tid – och
vi därför sa välkomna till ungrarna, polackerna, ex-jugoslaverna, alla de
människor som offrats på stormaktsspelarnas bräde, alla de män och kvinnor som
skulle vara en insats i kallakrigspelen mot de nordamerikanska staterna, de som
i sin tur använde vår kontinent för sina intressen…
och
så tar jag ett djupt andetag och tänker
att
bokstavligt talat varje program och varje illusion är en del av det politiska
bedrägeriet och att inga, verkligen inga, sådana människor ska tas på allvar
eftersom de med oss, oss alla, vill skapa nya spelpjäser, nu i den euro-asiatiska
putinska doktrinens namn -från Trondheim till Vladivostok - vill ge oss nya illusioner, sådana vi redan sett i
andras namn, men vi vet ju att det som ska ske redan har skett så
många gånger att vi nästan inte orkar upprepa namnen, krigen, striderna,
stupen, dödssätten, eftersom vi också fått erfara de familjenära självmorden, de
programstinna politikerna och filosofierna och sett hur väl de passar in i det
pågående helvetet…
och så tar jag ett djupt andetag och tänker
Jag säger inte ett enda ord till inför det nya året, jag häller upp två, tre,
fyra eller fler glas av det vita vinet och jag stänger alla fönster och alla
dörrar och jag sjunker ner i en sömn som överskrider alla dags-, vecko- och
månadsnamn, jag sjunker ner där jag finner frid, den enda frid som går att
kombinera med levandet, det sega, det tröga, det enda som finns före döden, den enda och slutgiltiga.
