Dagliga vanor och diktaturer

Foto: Astrid Nydahl

Söndag. Regn, mörker, stillhet.

Tog mig igår till en butik för att köpa en enkel dvd-spelare eftersom den förra havererat och jag knappast kan leva utan film. Fick hem en apparat som hade något fel och tjöt i en mycket hög dårton. Fick åka in och byta. Kom hem med en ny apparat som saknade sladdar och skartkontakt. Tillbaka till butiken för att köpa de rätta kablarna. Fungerade inte heller de. Tillbaka en tredje gång, fick pengarna tillbaka och gick in i en helt annan butik. Hittade en billig dvd-spelare med skart och tog hem den. Lätt att ansluta. Färdiginstallerad var den  - på svenska. Vänder på den och ser tillverkningsland: Peoples Republic of China. Kina.  Jag blir illamående. Maskinen har alltså tillverkats av fångar i en av världens största diktaturer. Kan jag använda den med gott samvete? Nej. Kan jag alls använda den? Ja. Jag har inget val. Och det märkvärdigaste av allt med maskinen är att den vid leverans var avkodad, så att jag kan se mina amerikanska, japanska och kinesiska filmer. Normalt brukar jag få leta i timmar på nätet för att hitta avkodningsmetoder. Det slipper jag nu.

Och till lammgrytan drack vi Amarone.

Kan en människa sluta en söndag bättre, när den börjat så förfärligt illa? Jag tror inte det. Och jag tänker inte ha dåligt samvete, idag igen. Det ekonomiska, kulturella och politiska världskriget pågår dygnet runt, oavsett om jag deltar i det eller ej.

Mohamed Omar: Därför lämnade jag islamismen (Aguéli förlag)

När Mohamed Omar publicerade En opieätares bekännelser för mindre än ett år sedan fick han på nytt medias ljus på sig. Islamisten hade valt att ta ett steg tillbaka och ville med skriften förklara varför han inte längre var islamist. Det gjorde han rätt i. Med den nya skriften Därför lämnade jag islamismen vill han komplettera och fördjupa bilden av sitt ställningstagande, eftersom han menar att falska rykten om honom kommit i svang och att han har en känsla av att ”jag ber om ursäkt för andras bild av mig mer än för mina egna ord och gärningar.” Jag skulle vilja säga att Mohamed Omar här visar hur medial uppmärksamhet fungerar. Den lever så att säga sitt eget liv och tar vändningar man hade hoppats slippa. Det är min egen erfarenhet och jag tror att den också gäller Omar i skuggan av all den uppmärksamhet opieätarskriften fick.

Vad tillför då den nya skriften? Jag tror att det mest intressanta är att den på ett närmast flanerande sätt rör sig runt i alla de ämnen, författarskap och erfarenheter han fördjupat sig i under det gångna året. Läser man Omars blogg ser man ju snabbt att han bedriver en minst sagt febril verksamhet på en rad områden. Det mesta är inlemmat i skriftens resonemang. Den tar sin början i den unge, poesiskrivande Eugène Omar, verksam i kretsen kring tidskriften Hjärnstorm och ivrigt odlande sin egen mytologiska personlighet, påverkad av såväl Balzac som Rimbaud. Det var 1990-tal och en ironisk generation formades.

När berättelsen börjar introducerar Omar en vän från den ockultistiska studentföreningen Luna som menar att han under sin islamist-period gick igen den svarta fasen, nigredo, då man konfronterar skuggan man bär inom sig. Jag är mer benägen att tolka det politiskt och just i det avseendet lyfter Omar här fram en rad faktorer, inte minst det som hände i Gaza 2009.

Vem av oss orkar se krigens härjningar utan att påverkas? Som den sökare han är vill Omar finna rationella och begripliga förklaringar till skeendena, både i världen och inom sig själv. Han söker i politisk traditionalism, inte minst hos René Guénon och så finner han inom islam också författare som bidrar med pusselbitar, inte minst i sufismen. Efter detta kommer en kritisk granskning av några personer som betydde mycket för honom, som Seyyed Hossein Nasr. Men Omar var ju inte som islamist en anhängare av wahhabiter eller al Qaida. Tvärtom betraktade han dem som dårar och mördare, med en politisk agenda. Han understryker här att det mest är muslimer som faller offer för deras terror. Syrien har för Omar blivit en indikation på hur frontlinjerna går i det avseendet.

Nu vänder han sig till de sekulära. I Algeriet finner han närmast självklart Ben Bella och hans Min väg. Han går till Viktor Rydberg och Den siste atenaren. Och ganska snart hamnar han hos svenska socialister, de tidiga, och de formande texterna som återfinns hos Marx och Engels.

Återigen går Omar tillbaka till Israel/Palestina-frågan. Han trodde sig hjälpa palestinierna som islamist. Rakt tvärtom var det. Omar ser att Hamas inte gagnar sitt folk det minsta. Tvärtom visar de sig gå i brödraskapets ledband. När en israelisk inrikesminister 2009 talade om att ”skicka Gaza tillbaka till medeltiden” säger Omar:

”De upplysningsfientliga, fundamentalistiska rörelserna passar perfekt i denna strävan att skicka arabvärlden ’tillbaka till medeltiden’. Hamas, och ännu mer de salafitiska grupperna, förstör det palestinska samhället och den palestinska kulturen mer än vad israeliska bomber förmår.”’

Den senare delen av skriften diskuterar bland annat Darwin och hur islamister förhåller sig till evolutionsteorin. Det är mycket intressant läsning. Och jag menar att Mohamed Omars tankar och texter är av intresse för varje människa som bekymrar sig det minsta om framtiden för nationer som idag får ett allt starkare muslimskt inflytande. Läs hans nya skrift!

Här hos Björn finns en annan intressant recension.

Nya boken på väg redan

Igår anlände min nya bok, Medborgaren, makten och moskén, från tryckeriet till Stockholm. Därifrån går den till Skåne den 12 eller 13 juli. Det innebär mer än en månad tidigare än beräknat. Ni som förbeställt och betalat kommer att få boken i brevlådan tredje veckan i juli. Ni som ännu inte betalat kommer med i andra utskicket, förutsatt att jag fått in betalning på mitt konto vid den tidpunkten. I första utskicket går alla som är betalda i förväg, samt friexemplaren till er som bett att få skriva om boken, samt till kollegor.

Är du intresserad av boken finns det mer att läsa här.

Karl Schlögel: Terror och dröm. Moskva 1937 (Natur & Kultur, översättning av Peter Handberg)

Det är svensk högsommar. Jag läser Karl Schlögels 760 sidor tjocka bok Terror och dröm, Moskva år 1937 och vet inte hur i hela friden jag ska kunna skriva om den. Viktigare läsning kan jag inte föreställa mig. Jag har tagit lång tid på mig att läsa. Det finns inga enskildheter jag vill sätta fingret på, men frågan är om inte den avslutande berättelsen om Bucharin tar priset eftersom den visar oss en djupt bildad man som inte förstår varför han måste dö, och som använder det sista året i sin cell med att författa hela fyra verk, varav ett en roman om den egna barndomen och uppväxten. Bucharins exempel kan nog i olika hög grad överföras till många av de socialister och/eller kommunister som blev offer för den egna idén. De vet att de hört till partiets och statens toppskikt, de vet att de arbetat utifrån dess riktlinjer (som de själva bidragit till att formulera) men sitter till sist ändå i fängelsecellerna och väntar på att först ”erkänna” i skådeprocesser och därefter bli avrättade. Stalin var skoningslös. Hans öra aldrig villigt att lyssna till de närmaste ”vänner” och politiska ”kamrater" han skickade i döden. Besluten var fattade, bekännelser skrivna långt innan de anklagade ens förts in i rättssalarna. Brev med vädjanden, förklaringar och klagovisor därför meningslösa. 

Men det märkvärdiga med Schlögels bok röjs ju redan av titeln Terror och dröm. Det pågår nämligen något helt annat medan nackskotten träffar de infångade och massgravarna fylls. I Moskva byggs det. Det byggs och skapas nytt. Boken pendlar mellan beskrivningar av terrorn och drömmen. Samtidigt som 1,2 miljoner människor dödades 1937 växte det "magiska" nya landet fram inför världens ögon. Industrin, filmen, tunnelbanorna, flodernas lopp, allt detta som Stalin satte sitt namn på, det som skulle skapa också "den nya människan", illusionen som lurade så många. Mordindustrin malde dygnet runt. De i förhand fastställda kvoterna skulle fyllas, sak samma om de som dödades inom ramen för kvoterna hade begått något brott eller ej.

Drömmen är att detta samhälle ska överträffa allt tidigare känt. En traditionell kristen kultur ska malas sönder, kyrkor och katedraler rivas eller få nya användningsområden. Kommunismen ska bli den nya tron. I namn av ett slags ”vetenskaplighet” kostade den på sig personkult. Stalin blev en Kristusfigur för den nya tidens behov. Han hade det gemensamt med alla de kommunistiska partiernas diktatorer. 

Men hur skapas en dröm samtidigt som terrorn pågår? Schlögel visar att den kanske rentav fick människor att titta åt ett annat håll. Även om grannarna hämtats ville man själv leva i tron att man stod utanför det skeendet. Moskva blev en gigantisk byggarbetsplats. Filmerna spelades in och blev succéer, Sovjet-Hollywood tidens filmfabrik. Pusjkin firades. Barnböcker massproducerades. Radion steg fram som Moskvas bästa bidrag till känslan av global närvaro och nationell gemenskap. Stalins röst trängde ända in i vardagsrummen. Tiden fick nya hjältar att se upp till, äventyrsresanden följdes, Stalins aviatörer stod i centrum för dyrkan, och den sovjetiska jazzen, djaz blev 1930-talets melodi.

Kunde det ha gått på annat sätt än det gjorde? Med tanke på allt som konstruerades förfäras man av allt det som destruerades, inte minst alla de mördade och nedgrävda, som representerade det moderna Moskva med alla sina yrken, tillhörigheter, sociala skikt och åldrar. Nej, det hade inte kunnat gå annorlunda. Stalin och hans servila partifunktionärer var förvisso människor, men de tycktes alla predestinerade att agera och leva i enlighet med den totalitära tankens alla handlingsformer. Samtidigt som de förkunnade en ”monolitisk enhet” predikade de krig mot ”fienderna”. Att dessa ”fiender” alltid hittades berodde inte på en skicklig säkerhetstjänst utan på en partibyråkrati som i förväg angav vem och hur många de var, och hur rättegångarna och straffen skulle skötas och utdömas. Sist och slutligen blev också de som fastställt kvoterna offer för monoliten. Från åklagarämbetet till massgraven var vägen förfärande och förbluffande kort. Ingen gick säker, allra minst kommunistpartiets egna soldater och befäl. 

Det är en alldeles kuslig bok Schlögel skrivit, och trots att jag under åren läst många böcker om epoken tycker jag att han är unik i det avseendet att han träder in i detta terrorns och drömmarnas år, och så att säga på plats berättar vad som sker. Att Stalin och den sovjetiska kommunismen alls kunde hålla det väldiga landet i ett järngrepp visar hur totalitarismen fungerar. Den styr med sådan kraft att människornas rädsla blir det effektivaste medlet mot en längtan efter något som möjligen kunde kallas frihet. Att överleva terrorn blev kanske en viktigare längtan. Alltför många misslyckades. 

Tänkvärt av Erik Lundberg

"Vi ställer verktygslådan, unicaboxen, väskan, portföljen från oss och vill ha en pelargonia i fönstret. Vi avskyr de stora systemen. Vi kan läsa evangelierna men aldrig Kapitalet. Vi älskar det lilla – vi är småborgare inifrån och ut. Ingen behöver vara rädd för oss – vi avskyr all organisation och planering. Vi blir aldrig en rörelse, vi är nära den mark över vilken rörelserna går fram, vi hukar oss, kryper ihop, går undan och kommer i rörelse."

Ur Erik Lundberg: I förbigående (1973). Tack till Frederick

Var tog upplysningsidealen och det sekulära landet vägen? Om fobier och verkliga hot

Foto: Ulrika W.

Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell, Blaise Pascal, Karl Marx, Fernando Arrabal - någon?) Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhems- terroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

Uppdatering, en kommentar från författaren Anders Johansson:

"I väst har ju begreppet modernt bland annat inneburit skiljande av kyrka och stat. Kristendomen har blivit en religion av tro, inte lag. Även under medeltiden fanns en långtgående allians mellan sekulära härskare och den katolska kyrkan. Efter reformationen tog politiken en sekulär vändning som sedan fördjupades med demokratins genombrott. I kontrast till detta är islam en religion av tro och lag, i vilken det inte råder någon åtskillnad mellan det heliga och det sekulära. Och i den händelse de kommer i konflikt har det heliga tolkningsföreträde!

Den som försvarar islam i vårt samhälle är enligt min mening fullständigt aningslös och historielös. På kort tid kan vi lägga alla sekulära landvinningar i grus och aska. Tänk bara på de socialdemokratiska pionjärerna, inte minst Hjalmar Branting, som stred och satt i fängelse för sitt försvar av sekulariteten. Hur ska man förklara dagens hovnigningar inför islam bland de s k intellektuella i media? Jag tror att det ofta finns personliga tillkortakommanden som projiceras men också en längtan efter "starka ledare" och "tydliga åsikter" som borde vara sanningssökande journalister och mediafolk helt främmande. Jag har för min del fullständigt förlorat tilliten till svenska media och går långa omvägar när jag ser en tidning. Jag vet ju att där härskar godheten och det politiskt korrekta. Sanningssökandet tycks inte längre ha någon hemortsrätt i pressen."

Denna dimma över staden

I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

Leda. Flykt. Melankoli

Janet Frame

"Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno.

Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? I en äldre roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace: "Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer.

Lee Konitz Body and Soul

Onsdag, mörker, regn, väntan

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.” (Fernando Pessoa)

Medborgaren, makten och moskén kommer inom kort

Skolan som blev moské i Dudley, West Midlands, England. Foto: TN

I slutet av juli utkommer min nästa bok. Den heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav.

Vardagsklädsel i engelska Sparkhill. Arbetarstaden som blev islamismens starka fäste. Foto: TN

Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Lina Ben Mhenni, tunisisk bloggare som jag berättar om i boken.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt. I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja.

De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.

Boken kostar 150:- inklusive frakt och kan förstås förhandsbokas med ett enkelt mail till mig på adress thomas.nydahl@gmail.com

Jan Assmann: Monoteism och våldets språk (Daidalos, översättning av Svenja Hums och inledning av Ola Sigurdson)

Jan Assmann

Är det uppmaningen ”Inga andra gudar!” som skapar våld mellan människor, våld mellan olika religionstillhörigheter, eller är våldet själva språket – för att upprätthålla makt – som de stora monoteistiska lärorna präglas av i skrifterna?

Det kan tyckas vara en märklig frågeställning eftersom vi alla vet att judendomens, kristendomens och islams historia är präglade av våld. Angriparens våld, makterövrarens våld. Är det då en tillfällighet att de ”heliga” skrifterna är så hårt präglade både av våldsamt språk men också av berättelser om våld?

Den tyske egyptologen Jan Assmann, född 1938, har sysselsatt sig mycket med frågorna och utgivit flera viktiga verk om monoteism. Med den här ytterst korta skriften – den är på bara 36 sidor medan Sigurdsons inledning är 31 sidor – introduceras nu Assmann på svenska. Bortsett från att jag tycker mig ana att Assmann skrivit den delvis som ett försvar mot de anklagelser han mötts av, bland annat om antisemitism, så ger den därför bara en helt flyktig bild av problematiken. Men den har gjort mig nyfiken och jag skulle gärna läsa mer.

”Religionens återkomst under de senaste årtiondena är på ett oroväckande sätt förenad med våld, hotelser, hat, rädsla och konstruerade hotbilder.”

Redan i ett så kort citat ser jag komplikationen. Om man utgår ifrån att hotbilderna är konstruerade måste det bli betydligt svårare att analysera våldets roll i en monoteistisk religion. Jag tror att hoten är väl så konkreta och verkliga. De är inga konstruktioner. Också avslutningen på hans resonemang ekar av samma underliggande tanke:

”Våldets språk är en resurs som missbrukas i den politiska maktkampen för att framställa andra som fiender och underblåsa människors rädsla och känsla av utsatthet.”

Här bör man betänka att det inte är en teolog som skriver utan en egyptolog. Teologen hade kanske sett det endast utifrån de religiösa skrifternas horisont, Assmann ser det som att monoteismens våldsspråk missbrukas av politiska krafter.

Sigurdson säger på ett ställe i sin inledning att boken ”fokuserar med andra ord på en viss sida av monoteismen, nämligen den som ger upphov till en legitimering av våld i skiljande mellan sant och falskt”. Jag tror att det är här kärnan ligger. Och som samtiden och spåren framåt indikerar är det sannerligen inte en tid av harmoni och icke-våld som väntar oss. I den meningen är både Sigurdsons och Assmans texter intressanta att läsa. De visar på något som sker i kretsar utanför den uttalat politiska. Och ännu en gång kan man utbrista att vår tid är ras och religion. I allra farligaste mening.

Tack till Anders W.

Svenskarnas parti, nationalsocialismen och ambitionerna inför parlamentsvalen 2014

Flygblad från Svenskarnas parti

Man behöver verkligen inte vara en Expo-anhängare för att förstå det som DN och andra tidningar presenterar som en sensationell nyhet:

"Svenska högerextremister kraftsamlar inför valet 2014. Istället för ett gytter av små lokala nätverk är aktiviteterna nu koncentrerade till Svenskarnas parti med ambitionen att vinna kommunala mandat nästa år."

För en normalbegåvad svensk med tillgång till dator och internet är det inte ett problem att söka kunskap om detta parti. Det är bara att läsa på. Att de själv förnekar sin egen historia är inte konstigare än att Gudrun Schyman under hela sin partiledartid för vänsterpartiet förnekade att hon varit kommunist (trots det pinsamma faktum att hon hade sin historia i just Förbundet Kommunist). Döljer man sanningen om sin egen historia kanske man kan vinna några vilsna själar. Följer man linjen för Svenskarnas parti bakåt så upptäcker man väldigt snabbt vad det här är för rörelse. Om man tvivlar kan man läsa den nätsida som heter Realisten. Jag har följt den ett bra tag nu och samlat den kunskap som behövs för att man ideologiskt ska kunna avgöra var en politisk rörelse har sina främsta avsikter och mål. För Svenskarnas parti är det "rasrenheten" som är målet. Avsikten kan därför beskrivas som en agitation riktad mot varje form av avvikelse från detta mål. Varje människa som vill något annat är per definition en förrädare. Den "nationella socialismen" utgör det idémässiga fundamentet för partiet och vad det innebär vet de flesta av oss.

I de analyser som presenteras och som Expo kommer att redogöra närmare för i sitt nästa tidskriftsnummer, sägs det att Svenskarnas parti vill uppnå lokala politiska framgångar i Sverigedemokraternas efterföljd. Tanken är väl att människor ska ha svårt att skilja deras valsedlar åt, enligt samma logik som många invandrare i förorten Rosengård i Malmö sägs ha röstat på Sverigedemokraterna i tron att de lagt en socialdemokratisk röst. Eller på Skånepartiet för att de hade en bild av en slöjklädd Mona Sahlin tryckt i sin valpropaganda!

I dagens upplaga av Realisten (som jag inte länkar till) skriver man om att både föräldrarna och barnen i så kallade blandäktenskap är både fulare, fetare och dummare, att de ljuger och har högre frekvens av könssjukdomar (vilket i själva verket är en beskrivning av trasproletariatet, ett socialt segment som existerar i alla länder och befolkningar oavsett hudpigment). Den sortens "forskning" tycks nu pågå både i USA och i Europa. Andra ytterst frekventa ämnen är "avslöjanden" om "judiska" affärsmän och mediamänniskor, runstenar, nationalistiska hårdrockgrupper och "nya avslöjanden" om kommunismens historia, förmedlade från amerikaner som redan är världsberömda för sin extremism (som David Duke, vars klassiker är den numera välbekanta kopplingen mellan "judar" och kommunism).

Jag återgår till vad jag hävdat länge: vår tid är "ras" och "religion". Som om inga framsteg alls hade gjorts de senaste femtio åren förväntas vi nu seriöst diskutera med människor som hävdar rasargumentets giltighet och religionens anspråk på styrande sanningar. Det är en ohygglig tragedi att vi är tillbaka på ruta noll. Men det har, som bekant, sina konkreta orsaker i vår livs levande verklighet. Rörelser som Svenskarnas parti idag och i nästa val, men också som ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning imorgon. Vad man än tror om framtiden, så ljus är den inte. Dårarna på bägge sidor frihetens rike gör sitt bästa för att störta oss i fördärvet. Den ena sidan består av den politiska och mediala klassen, den andra av rörelser som menar att rännstenen och hatet ska leda framåt.

Vill du läsa vad jag tidigare skrivit i ämnet, vill jag rekommendera denna artikel om Gyllene gryning, och denna om det totalitäras frestelse.

Antisovjetismen och närmandet till maoisterna - ur Mitt liv som kommunist, fler fragment

Jag talar vid en demonstration mot Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien. Malmö sent 70-tal

Den här sommaren arbetar jag med en ny bok som möjligen kunde kallas "Mitt liv som kommunist - eller hur man lär sig känna igen den totalitära tanken". Det jag skriver om just nu spänner över åren 1971 till 1981. Det här avsnittet handlar en del om varför rätt många i min krets helt bortsåg från den traditionella vänstern och istället hamnade hos de små vänstersekterna som alla var avknoppningar från VPK. Antisovjetism alltså!

***

En ny period av lättnad kom när vår första dotter M. föddes den 12 september 1975. Hon var bara en liten flicka när vi sålde lägenheten med påtaglig förlust och bosatte oss på Westregård, i en gammal statarlänga i närheten av Marsvinsholms slott. Jag levde i illusionen att det skulle bli mycket bättre.

Fabriken hade jag lämnat. Jag var nu kontorsvaktmästare på Bühler Miag i Malmö och pendlade med grannen H. som var receptionist hos Malmöpolisen och Bengt Göran, socialdemokratisk fritidspolitiker (som sedan blev riksdagsman och avled allt för ung) som var maskinritare på samma företag. Det blev många mörka morgnar och mörka eftermiddagar i bilen den vintern. Lyckan för mig var tystnaden, möjligheten att ge sig ut med barnen i naturen, närheten till havet vid Svarte, och så friden i huset då jag kunde sitta och skriva. Min Facit Privat blev då redskapet för min prosadebut, Fabrik, som utkom på Oktoberförlaget 1976. Då hade vi närmat oss denna maoistiska sekt därför att vi fann den mindre dåraktig än den förra. Det var förstås en felsyn men vi lärde känna sympatiska och rara människor.

Den hösten skulle bli Centerpartiets största parlamentariska tid. Det märkliga var att partiets riksmöte hölls just i Svarte. Torbjörn Fälldin visste vilka vindar som blåste och i riksdagsvalet den 19 september 1976 blev det en rejäl seger som förde Sveriges första borgerliga regering till makten sedan 1936. Den socialdemokratiska betongsossemakten var bruten och de institutioner, organisationer och maktorgan som byggts på ett till synes evigt regeringsinnehav fick se sig besegrad av segerrusiga Fälldins parti som fick drygt 24% av rösterna, och tillsammans med moderaterna som fick 15,59% och Folkpartiet (11,06%) kunde de bilda regering.

Efter tre häften med dikter och en roman från fabriksarbetarlivet blev jag den 1 januari 1977 invald i Sveriges Författarförbund. Det är den enda organisation jag varit trogen i alla år.

Själv levde jag partilös men i sympati med Sverige Kommunistiska Parti som i valet fick 17.309 röster, vilket var försvinnande lite i jämförelse med Vänsterpartiet Kommunisterna som under Lars Werner fick 4,75% av rösterna. Kamrat fyra procent kunde dock inte hjälpa sossarna kvar vid makten. Den här gången förändrades Sverige. Vårt lands enpartistats-strukturer såg ut att svaja för första gången i mitt liv. Kanske skulle man inte tvångsanslutas till socialdemokratin om man var med i facket? Kanske skulle inte partiet följa en från vaggan till graven, via Kooperativa förbundet och andra rörelseägda företag fram till den kooperativa begravningsbyrån Fonus, samt under sin livstid försäkra sig hos Folksam, prenumerera på morgontidningen Arbetet och Vi för kulturens skull.

SKP var ett anti-sovjetiskt parti. Ett parti som i ord och handling visade sitt avståndstagande från både sovjetkommunismen och hela det förtryckarsystem som byggts upp i östra delen av Europa. Istället vårdade SKP banden med det kinesiska kommunistpartiet, Albanska Arbetets Parti och några andra som inte entydigt fanns i den sovjetiska intressesfären (som statsbärande partier i Nordkorea, Vietnam och Kampuchea, samt med hela den rörelse som kallades marxist-leninistisk och omfattade allt från djungelgerillor till skandinaviska kommunistpartier). Det som attraherade mig var det anti-sovjetiska. För mig var Sovjetunionen ett gigantiskt nätverk av förtryckarmakt, ett imperium som ville styra och ställa över en stor del av världen. Albanien framstod som en liten försvarslös miniatyrstat där socialismen byggdes i gemenskap. Jag reste i landet vid flera tillfällen, både på några kortare resor om fjorton dagar, och en senare, månadslång 1978 då jag också var Svensk-Albanska föreningens platsrepresentant i Durrës. Att jag då levde i en kombination av bedrägeri och ett ännu större självbedrägeri blev synligt först efteråt. Om jag nu demonstrerade mot den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien, deltog i solidaritetsarbete med Charta 77 och i demonstrationer mot det sovjetiska angreppet på Afghanistan - hur var det då möjligt att jag lät mig luras av den albanska formen av stalinism - hoxhaismen?

SKP hade bokhandeln Oktober i en kedja över landet. I Malmö låg Oktoberbokhandeln nästan längst söderut på Södra förstadsgatan där den gatan i en spets förenas med Bergsgatan vid Fiskartorget. Jag fick anställning där. Eftersom jag redan då ansågs väl bevandrad i litterära ämnen gjorde SKP ett undantag från regeln som sa att alla anställda måste vara partimedlemmar. Jag valdes in i partiet våren 1978. I Albanien, bara några månader senare, skulle dramatiska skeenden utvecklas. För mig personligen skulle de innebära att jag uteslöts från det parti jag just blivit invald i. Och därmed stod jag också utan jobb i Oktoberbokhandeln när jag återvände till Malmö från Tirana.

Mitt liv som kommunist - några små fragment från en bok under arbete

Den här sommaren arbetar jag med en ny bok som möjligen kunde kallas "Mitt liv som kommunist - eller hur man lär sig känna igen den totalitära tanken". Det jag skriver om just nu spänner över åren 1971 till 1981. Det jag lägger ut här handlar framför allt om 1973, det år då jag 21 år gammal blev pappa för första gången och på grund av en valaffisch gick ur den stalinistiska sekt jag tillhörde.

***

M:s födelse den 13 maj 1973 var och förblir den största revolutionen i mitt liv. Många tankar tvinnades samman om den verkliga innebörden och vad han skulle betyda för mitt och för vårt gemensamma liv. Vi var ju alltjämt kommunister. Bysten av Stalin prydde vår bokhylla. Den inramade affischen av en milt leende Lenin hängde över sonens första spjälsäng. Jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik men just perioden då han föddes gjorde jag min värnplikt på staben FO11 i Malmö. Det var min smala lycka. Varje morgon tog jag mig civilklädd från Motetten på Lindängen till centrum, där staben låg mitt emot lyxvaruhuset NK. Som värnpliktig hade jag matkuponger för fyra måltider om dagen. Vi på staben gick egentligen bara till restaurangen för att äta lunch. Resten av kupongerna löste vi in hos två ställen: dels restaurangen där vi åt på Engelbrektsgatan, dels på vuxenutbildningen på Ystadsgatan. På restaurangen tog jag ut det i tobak och cigaretter, på vuxenutbildningen i form av kött och andra råvaror. Vår frys var alltid full av en förunderlig blandning matvaror och tobak. Vi var båda rökare och tyckte att vi hade det bättre än annars. Vi hade bostadsbidrag och ett särskilt barntillägg som alla värnpliktiga föräldrar fick. Och vi kunde ofta bjuda våra röda kamrater på den tidens fredagslyx, lövbiff med pommes frites och mellanöl.

Skulle sektlivet bytas mot familje- och yrkesliv? Allt stod skrivet i stjärnorna. Vändpunkten var ändå nära. I riksdagsvalet 1973 distribuerade kfml(r) en valaffisch som vi skulle sätta upp i bostadsområdet. Partiet skulle komma att få drygt åtta tusen röster, en överväldigande majoritet av dem i Göteborg, som under Frank Baudes tid som partiledare var det verkliga fästet, på varven och fabrikerna. Affischen föreställde en mycket muskulös arbetare med kulsprutegevär, snett till höger bakom sig ännu en människa med gevär samt en kvinna med groteskt muskulös arm höjd med knuten näve, den gamla och alltjämt använda Röd Front-symbolen. Deras vapen var riktade mot en tungt beväpnad härskarklass med en mur av poliser framför sig. Där gick gränsen för mig. Jag hade de närmast föregående åren betraktat mig som pacifist, jag hade ansökt om vapenfri tjänst men sakta glidit över i den röda föreställningen om att den väpnade revolutionen var vägen fram till socialismen. Min kluvenhet upphörde inför ett konkret exempel på våldsromantik. Rubriken på affischen var ”Fram mot den socialistiska arbetarrepubliken”. Och så det som fanns med överallt och alltid: ”Klass mot klass”.

Mina invändningar togs inte väl emot. De var, som man sa om alla invändningar, ”småborgerliga”. Ja, vid närmare eftertanke var de just detta. Kanske var det ändå inte som maskingevärsskytt jag ville leva, kanske hägrade något helt annat, ouppnåeligt. Mitt sektliv hade sprickor och det noterar jag med glädje idag, fyrtio år senare. Sprickorna gjorde det möjligt att se en del av galenskapen. Den affischen fick mig att sakta, men allt säkrare närma mig den punkt då det var dags att ta farväl, även om jag hängde kvar i periferin så länge B. var medlem.

En tidigare text på liknande tema finns här.

Hans-Georg Gadamer: Konst som spel, symbol och fest (Dualis, översättning och introduktion av Pehr Sällström)

Hans-Georg Gadamer blev 102 år gammal (levde 1900-2002)

Konst – vad ska det vara bra för? Hans-Georg Gadamer börjar sin framställning med att påminna oss om att ”frågan om konstens berättigande är inte bara ett aktuellt, utan även ett mycket gammalt tema”. Han pekar på sitt eget arbete Platon och diktarna från 1934 där han visar att Sokrates undervisning medförde att konsten ”ställdes inför kravet att motivera sin legitimitet”. Några sanningsanspråk var inte längre självklara.

Innan dess har översättaren Pehr Sällström i en lång och vägledande introduktion fört läsaren fram till en förståelse av Gadamers metod och resonemang. Hela hans bok är grundad på en föreläsningsserie. Det märks i hans ton, som hela tiden är pedagogiskt resonerande.

Efter ett längre resonemang om ”Hegels djärva anspråk” kommer han fram till frågan om vår samtida konst och ”den attack” som det utsätter vår självförståelse för. Han säger rentav att beträffande musiken som skapas, så skulle den få honom att ”helst taktfullt vilja tiga” om han själv vore den musiker som skulle framföra musiken. Tillbaka till bildkonsten säger han att man med säkerhet kan slå fast att alla former av självklarheter ter sig omöjliga, eftersom det nu från betraktaren krävs ”en aktiv prestation” för att förstå det vars ”konturer framträder på duken”.  I musiken ser vi hur ”den fullständigt nya vokabulär av harmoni och dissonans” bryter mot den klassiska traditionen och allt detta, som till synes är obegripligt kastar sig filosoferna över. ”Ty för sådant”, säger Gadamer, ”som ingen annan förstår tycker sig filosofen vara väl ägnad.” Den glimten i ögat gillar jag och följer honom därför gärna i det fortsatte resonemanget.

Det finns ett antagande hos honom som jag tror är alldeles riktigt, nämligen det faktum att vad vi upplever i nuet, i vardagen, i själva verket är ”samtidigheten av det förgångna och framtiden”. En sådan tidsbild kan te sig ansträngd men är väl egentligen självklar. I bästa fall bär vi arvet med oss varje dag. Och vi vore blinda och döva om vi inte anade framtiden.

Inför bokens tre rubriker, spel, symbol och fest, tar han ett steg tillbaka och inskärper i läsaren att begreppet, ordet ”konst”, är tämligen nytt. För tvåhundra år sedan hade det inte kunnat användas, då man ju sade ”de sköna konsterna” om det han resonerar kring. Idag är ordet ”konst” synonymt med de sköna konsterna.

Konsten som spel är, säger Gadamer, ”något elementärt i människors liv”. Men det speciella med människans lek och spel är att de alltid innehåller element av förnuft. Konsten som symbol går tillbaka på det tekniska begreppet tessera hospitatis i grekiskan, det som berättar om hur man bryter en skiva i två och själv behåller den ena delen, medan gästen tar den andra med sig. ”Antikens motsvarighet till legitimationen” utbrister Gadamer och sätter fingret på symbolens betydelse. Konsten som fest förknippar han med människans erfarenhet av det festliga och av firandet. I vardagens inramande av festligheter och firande skapas årsrytmen, själva tidsindelningen. ”Extremerna långtråkighet och driftighet bestämmer tiden på ett och samma sätt, nämligen som ’utfylld’, antingen med intet eller med något.”

Gadamer undrar om inte en av våra förvillelser är att man lägger fast normer, till exempel när man kanoniserar en kompositörs eget framförande av verket eller av en auktoriserad inspelning, eftersom man ju i själva verket, också vid ett återuppförande, ”härmar” det som redan framförts. Och så kommer det: ”Varje reproduktion – varje högläsning eller deklamation av en dikt, varje teateruppförande, vid vilket aldrig så stora mästare i mimik och recitationskonst eller sångkonst uppträder – förmedlar en sant konstnärlig erfarenhet av verket först när vi med vår ’inre öra’ förmår uppfatta något annat än det som i verkligheten utspelar sig utanför våra sinnen.”

Sammanfattningsvis säger Gadamer att alltsammans handlar om huruvida vi förmår dröja kvar hos konstverket, ”tidserfarenhetens väsen i samband med konst är att vi lär oss dröja kvar”.

Att vistas i dessa föreläsningstexter är för mig som att stiga in i en helt ny värld, full av både utmaningar och hinder. Det finns i ordets verkliga mening obegripliga saker här. Men vad vore livets läsningar värda om vi bara svalde dem utan reflektion och eftertanke?

Boken är alldeles nyutgiven och finns bland annat här.

Måndag - igen

Varje steg jag tar är ett steg tillbaka. Enda framkomliga vägen är att sitta stilla.

Val i Albanien idag. Köpta röster och skottlossning eller vägen in i EU?

Gjirokastër. Foto: TN

Finns det något skäl till optimism när man i Albanien idag går till val? Jag fick från albansk håll en liten rad som säger rätt så mycket:

"Att vänta förbättringar är för albanerna med nuvarande system som att stå på järnvägsstationen och vänta på båten...."

Hur så? De ytterst kortfattade nyhetstelegrammen säger inte så mycket. Men de antyder något viktigt:

"Anklagelser om röstköp och fusk med vallängder har också förekommit inför valet och dagen inleddes på värsta tänkbara sätt."

Här finns förstås det största problemet i ett land som gått från stenhård diktatur över anarki och inbördeskrigs-liknande tillstånd till en "demokrati" där diktaturens gamla män finns med och drar i trådarna. Men just denna förmiddag känns det akuta problemet allra värst:

"En person ska ha dödats och en person ur det styrande demokratiska partiet har skadats i samband med dagens val i Albanien, uppger polisen enligt AP. Skottlossningen ska ha ägt rum vid en vallokal i nordvästra Albanien."

Våld i samband med parlamentsval kan få vem som helst att avstå. Och i det albanska fallet är det dessvärre många andra faktorer som får människor att fatta just det beslutet. Den innersta kretsen kring diktatorn Enver Hoxhas forne livläkare, nuvarande premiärministern Sali Berisha hoppas förstås att valet ska bli en milstolpe på vägen till EU. Jag tror att den drömmen är illa förankrad i verkligheten, men man kan aldrig veta. Att valet idag skulle gå rätt till är kanske också det en orealistisk dröm. Järnvägsstationen och båten alltså...

Uppdatering.

Här information från Ullmar Qvick om det inträffade:

"Den mördade är en sympatisör till Socialistiska rörelsen för integration och sårad är en kandidat för Demokratiska partiet. Polisen anklagas för passivitet när de fick anmälan om oroligheter, socialistledaren Rama och ledaren för LSI (Socialistiska rörelsen för integration) Meta har uttalat starka anklagelser mot Berisha beträffande det inträffade. Laç (uttal: Latch) ligger söder om Shkodra, fattigt område, befolkningen blandat katolsk och muslimsk. Möjligen är det ett särskilt svårt läge i Laç socialt-ekonomiskt. Såg och hörde just Meta, aktiv i politiken för socialisterna sen 1991, som inte hade så mycket att säga tyckte jag, sedan f.d. presidenten Bamir Topi, f.d. biolog, är medlem i PD och aktiv för integrationen i EU. Han uppmanade folket att gå och rösta, att inget skulle hindra dem. Han uttryckte stor sorg över vad som hänt.  Bråk har det varit även i Mamuras."

Uppdatering 2.

Uppgiften har funnits i medierna under våren, men här finns de nu i Guardian idag:

"Tony Blair is expected to pop up in more unfamiliar territory after this weekend if, as expected, Albania's Socialist party emerges victorious in Sunday's elections.

The Albanian opposition has lined up Blair to offer advice on reshaping the government in the rough and tumble world of Balkans politics.

The Socialist party leader, Edi Rama, met Blair at the former prime minister's office in Mayfair last month. A formal contract has not been drawn up, but Rama expects Blair will advise on modernisation and reform to kickstart the impoverished country's stalled bid for European Union membership. Video footage of the meeting shows a smiling Blair telling Rama: "I will be very happy to help you, I am very interested in your country."

Rama, a former mayor of the capital, Tirana, said: "If we win, we will be very happy to work with [Blair] and to listen to him and to make the best out of his advice on reshaping the government and reshaping politics and policies here in Albania. Our party is very much inspired by and connected to the vision and way of thinking about things of New Labour and Tony Blair."

Blair, whose Government Advisory Practice has similar agreements in Colombia and Brazil, "was very clear in saying he wants to help and I trust him", Rama added."

Om man är stenrik, som Blair, ökar förutsättningarna för att den privata förmögenheten ska växa så mycket att den förlorat all relevans för ett människoliv och de behov som uppstår. Särskilt äcklar det mig att Blair, som är ökänd för sina arvoden, ska berika sig ytterligare på det fattiga albanska folket. 16 miljoner pund ska han ha fått under 2012 för liknande rådgivning åt president Nursultan Nazarbayev i Kazakstan.

Uppdatering 3.

Sista söndagsrapporten från Ullmar Qvick:

"Enligt en sen opinionsundersökning har vänsterkoalitionen med socialistpartiet  vunnit valet med 52-56% av rösterna. Demokratiska partiet skall ha fått 33-37% av rösterna, PDIU 1.5-3.5%, Republikanska partiet 1-3%.  Ett par andra nya partier har fått 1-3% enligt undersökningen."

Min egen sista kommentar:

Om den här sena undersökningen håller sig en vecka framöver kan man nog dra följande slutsats: det reformerade kommunistpartiet kommer alltså tillbaka till regeringsmakten tillsammans med andra som betraktar sig själva som "vänster". Korrumperade åldringar får regera tillsammans med korrumperade ynglingar och Tony Blair har säkrat ännu några miljoner pund till sin privata förmögenhet. EU är ett mål som får fortsätta vara en hägring för Albanien. Optimister kommer säkert att tolka resultatet helt annorlunda.

Lionel Trilling: The Liberal Imagination

I förordet till nyutgåvan av Lionel Trillings The Liberal Imagination (New York Review Books Classics 2008 - originalutgåva1950), skriver Louis Menand:

“The first thing to say about The Liberal Imagination is that it is a cold war book, though it is by no means the last thing to say about it. It appeared around the same time as Arthur Schlesinger Jr.´s The Vital Center, Richard Grossman´s The God That Failed and George Orwell´s 1984 – books that belong to the case for a liberal anticommunism.

Trilling was certainly a liberal anti-communist. Orwell was one of his heroes: Trilling reviewed 1984 in The New Yorker (where he called the book ‘momentous’) and wrote an introduction to the 1952 reprint of Orwell´s exposé of Stalinist hypocrisy and brutality, Homage to Catalonia (…) Anyone likely to pick up The Liberal Imagination in 1950 would have understood it as a warning against the dogmatism an philistinism of the fellow-traveling mentality, and, later in his life, Trilling explicitly acknowledged that he had intended the collection to be an attack on Stalinism .”

Detta korta utdrag från förordet är erbjuder skäl nog att läsa boken. Jag ser i innehållsförteckningen att essäerna handlar om bl.a. Sherwood Anderson, Huckleberry Finn, Kipling, Freud, Kinsey-rapporten, F. Scott Fitzgerald, konsten och rikedomen, betydelsen av litterära idéer och en rad andra ämnen mellan himmel och jord.

Igår såg jag att Bruce Springsteen talade om vikten av att skildra det som skiljer ”den amerikanska drömmen” från hur den amerikanska verkligheten ser ut. Trillings essä Reality in America kanske också närmar sig den saken. Vi får se.

Kan förresten inte låta bli att nämna en fin mening i förordet, om att kulturen är en hund som jagar sin egen svans. Huvudet och svansen byter ständigt plats, och: ”Yesterday´s scandal is today´s sacred cow” - behöver man egentligen meditera kring särskilt mycket mer när man funderar på gårdagen och nuet?

Formulerat i ett mycket avlägset förflutet

Klicka på bilden för läsbart format

1979 gav jag ut en bok, (Nu börjar kriget! hette den, med utropstecken och allt) som hade denna baksidespärm. Det finns något rörande, men också upprörande med den. Jag arbetade tre år på en färgfabrik ute i Sege, två gånger i betkampanjerna på sockerbruken i Köpingebro och Arlöv, en gång på PLM i Malmö och på en annan färgfabrik där jag var så kort tid att jag inte ens minns namnet på den och sedan några år hos den tysk-schweiziska valskvarntillverkaren Bühler-Miag i Malmö där jag var vaktmästare. Nå, under de åren gav jag väl ut en handfull diktsamlingar och två romaner. Idag hade de aldrig ens lämnat skrivbordslådan. Men poängen är att dessa år på 1970-talet och en bit in på 1980-talet fick kritikerna att tala om mig, och en del andra, som arbetarförfattare. Vi slickade i oss, som katten lapar grädde. Men med perspektiv på saken så vet vi ju alla vilka de verkliga arbetarförfattarna var i vårt land. Många av dem lever i skamlig skugga, flera är bortglömda. Jag ville med detta bokomslags baksida bara påminna om den tid då barnen just börjat komma och det skulle dröja många år till innan barnbarnen gjorde det. Det var den blivande mediahuliganen Robban Aschberg som på bakgården till Oktoberförlaget (på Östermalm) i Stockholm tog bilden på mig, den användes för lanseringen av min bok Fabrik. På Oktoberförlaget var jag också med att göra denna illustra och idag rätt så extrema skrift.

Karl-Markus Gauss: De döende européerna (Övers. Per Nilson, Perenn)

Karl-Markus Gauss

Första gången jag på 1970-talet hörde talas om arbëresherna var jag en ung och entusiastisk Albanien-resenär.

Jag försökte förstå varför så många albaner levde i exil, och insåg snart att det hade föga med Enver Hoxhas stalinistiska styre att göra. Den albanska folkspillran arbëresher hade kommit till södra Italien redan för 500 år sedan, fördrivna av de ottomanska härskare som tog över Balkan, förslavade albanerna och tvingade dem att konvertera från den kristna östkyrkan till islam.

Med bilden av arbëresherna på näthinnan kunde jag också bättre förstå varför stora albanska samhällen vuxit fram runtom i Europa och i USA: exilen tvingade dem att vårda språk och kulturhistoria.

När jag läste Det andra Italien av Göran Börge 1981 så föll pusselbitarna på plats: ville man verkligen förstå det albanska folket fanns det mer kunskap att hämta i Kosovo, den då serbiska provinsen eller i italienska Kalabriens samhällen där nationalhjälten Skanderbeg står staty och den vackra albanskan talas, än det fanns i Tirana som hölls i ett järngrepp av en av Europas absolut grymmaste diktaturer och där en kristen tradition helt glömts bort och där också islam förbjudits av världens enda "ateistiska" land.

Mot den bakgrunden är det en fröjd att nu läsa österrikaren Karl-Markus Gauss resor bland europeiska minoriteter, från arbëresherna till Sarajevos judar, från sorberna i Tyskland till gottschee-tyskarna i Sloveniens skogar (Gauss berömmer slovenerna för att sedan länge ha "fört en föredömlig minoritetspolitik”) och arumänerna i Albanien, Bulgarien, Grekland eller Makedonien (är de ett folk av fåraherdar och stråtrövare, frågar sig Gauss och reder ut saken).

Hässleholmsförlaget Perenn har här publicerat en bok som tycks mig omistlig. Jag tar de albanska arbëresherna som utgångspunkt för läsningen av boken.

I Italien berättar man nu om hur de tog emot de första albanska flyktingskeppen 1991, när den kommunistiska diktaturen rämnade. Så besvikna de blev på sina landsmän. De hade trott att de skulle komma med kultur och traditioner till Italien.

Pyttsan säger Emanuele Pissara, de ville "på sin höjd bli informerade om hur man fortast möjligt blir rik". Och så frågar han: Albansk kultur? "Arvaniterna i Grekland står oss närmare än albanerna från Tirana." (Också i en kort replik som den introduceras ett annat folk i exil, nämligen arvaniterna, de albaner som uppgått i den grekiska nationen).

Det är det bittra facit efter femtio års diktatur. I italiensk exil har albanerna vårdat och utvecklat sin kultur. De talar en vacker albansk dialekt, men få kan dessvärre läsa eller skriva den.

Gauss gör en intressant iakttagelse, när han säger att inte en enda gång under sin resa hörde han italienare tala illa om dessa albaner. Det är stor skillnad mot hur det är i vårt eget land, där albaner ofta är illa sedda (därför att en minoritet kriminella präglat bilden av en hel folkspillra).

Man skulle kunna säga att dessa arbëresher är typiska för de små, nästan bortglömda, men alltjämt levande små folk som finns i Europa.

När Gauss tar sig an att söka upp dem, samtala med dem och förmedla deras historier, gör han en antropologisk gärning som samtidigt har en politisk udd: vårt Europa har aldrig varit och kommer aldrig att bli en homogen landmassa med en likriktad och helt samspråkig samling individer.

De katolska sorber som lever i Tyskland hanterar detta skickligt, genom att i byn och i sina samkväm alltid tala den slaviska dialekten, men i all kontakt med omvärlden, till exempel när barnen sätts i skola, med självklarhet använda tyskan. En nation behöver alltså sitt gemensamma språk för att fungera, men inom nationen kan också minoritetens eget användas parallellt. Allt annat vore en exotism som skulle skada både nationen och dess minoriteter.

Just för att vi är olika, med allt vad det innebär av identiteter och traditioner, språk, drömmar och tankar, så kan vi upprätthålla ett slags mänsklig värdighet mot de ekonomiska och politiska krafter som vill utsläta alla särdrag, som vill bryta ner oss till lydiga konsumenter av de globala företagskedjornas likriktade produkter, de som nu fyller varenda stadskärna i hela Europa.

Vinglar vidare efter midsommarfirandet

Foto: Astrid Nydahl

Ja, visst är det märkligt att man börjar diskutera nationaldagar. Det är kanske inte det första man tänker på till vardags. Men jag har bestämt mig för att fira midsommar så helt och fullt att jag förmodligen vinglar vidare ända in i morgondagen. Det finns ingen anledning att avstå en dag som denna, trots att både värmen och solskenet försvann. Efter att ha hoppat som en liten groda sätter jag mig med de andra till bords för sill och nubbe och samtal långt in i natten. Önskar er alla en trevlig midsommarafton. Fira den och skäms inte för någonting!

***

I den bok jag ger ut till vintern, Solitär i nyspråkets tid, har jag med en liten passage om språket och brottsligheten i Sopranos. När nu James Gandolfini, den oförglömlige, avlidit endast 51 år gammal kan jag inte låta bli att visa det avsnittet. Till minne av honom och hans magnifika rollgestalning:

"När söndagen kommer skingras nattens dimma. Under de svagt gulfärgade ljuskäglorna utmed byvägen samlas harar och katter. Nattens rådslag ska strax börja. Det är inte bara i Sopranos som lemmar huggs av och pengar drivs in. Också i den lilla skånska staden pågår den brottslighet som kallas "liten" bara för att den är så vanlig. "What the fuck" från Tony Sopranos läppar heter här "Vad fan" och uttalas med samma pöbelleende i mungipan. Vi bläddrar i lokaltidningarna och räknar samman veckans rån, överfall och inbrott. Vi klistrar in tidningsnotiserna i gästboken för att alla som kommer hit ska veta att det finns ett New Jersey också där man minst anar det. Katten somnar mellan pizzakartonger och cd-skivor med tysk hårdrock, ingenting kan längre gömmas undan; varje riff och varje diktcitat avslöjar vem du är, även om du klär dig i senaste Armanikostymen. Din förankring är ringa, ingenting av det du säger äger något värde utanför själva lätenas domäner. Ditt språk är falskt och dina vänner likaså. När söndagen kommer är lördagens maffia redan inne i drogernas glömska. Allt har skett. Och ingen har noterat det. Först med morgontidningens rubriker vet du vad natten burit i sitt sköte, och vad den framfött."

Midsommarafton, den folkliga nationaldagen

Foto: Astrid Nydahl

Det pratades mycket om det den 6 juni, vår nationaldag. Det pratades om att svensken struntar i den dagen. Det pratades om att orsaken var en och enkel att förstå. Midsommarafton är i själva verket den svenska nationaldagen. Det är den historiskt förankrade folkliga fest då man gärna firar på svenskast vis av alla. Finns det fog att säga detta? Ja, det gör det.

"Midsommar betyder egentligen bara ’mitt i sommaren’, och ordet fanns redan i fornsvenskan (miþsumar). Mer exakt står dock midsommar för tiden när solen står som högst på himlen, sommarsolståndet. Det inträffar vanligen 22 juni. Midsommar kan också användas lite vidare om perioden kring sommarsolståndet. Men framför allt betecknar midsommar förstås den helg som infaller vid sommarsolståndet, midsommarhelgen och dess inledande höjdpunkt midsommarafton."

Så skriver Institutet för språk och fornminnen, det så kallade Språkrådet. Ja, så långt är vi ju med. Men kopplingen till den folkliga känslan och förankringen i att det också är nationaldag? I DN skrev Ingrid Hedström rätt så fint om detta:

" Så vad är det som mer än något annat förenar oss som bor i Sverige – om inte det flyktiga ruset av lycka när den långa mörka vintern äntligen är slut och dagarna blir längre? Liksom vemodet inför tanken att allt snart är slut, det vemod som får oss att när försommaren står som fagrast dystert säga ”Men snart vänder det”.

Redan 1641 skrev Lars Wivallius sin ”Klagovisa över denna torra och kalla vår”: ”Ja, ljuvliga sol, du fattig mans vän, som ditt sken ingen vill spara, lys uppå vårt bo med sommar igen, låt köld och torka bortfara! Nu längta, nu trängta kvinnor och män att gå i solskenet klara.” Det är ord vi kan känna igen oss i nästan fyra sekel senare, när vi för länge sedan glömt alla de svenska fältslag som vanns och förlorades under 1600-talet. Och det är därför vi borde fira nationaldag (givetvis med en extra ledig dag) i midsommarhelgen."

Men mer exakt? Finns det så att säga ett vetenskapligt belagt skäl, eller ska vi nöja oss med att förankra det i känslan?

"Sett till svenskarnas engagemang är midsommar helt klart vår nationaldag. Nationaldagen blir ingen folkfest på befallning."

Så uttalade sig etnologen Jonas Frykman den 6 juni. Och det är ju ännu ett känsloargument, nog så riktigt. Den som gör en nätsökning finner snart att detta är vad som finns i argumentationsväg. De flesta träffar handlar om institutioners och butikers öppettider på nationaldagen respektive i midsommarhelgen. Och det är just detta jag finner särskilt intressant, det som sägs vara känsla är i själva verket en identitet.

Den sedvänja som förankrats folkligt, just för att den vuxit från generation till generation och därför kan sägas utgöra ett folkligt kännetecken är mer etablerad än en "folkfest på befallning" för att låna Frykmans ord. Här i huset tar vi oss gärna till havet 6 juni och ser när de vackra svenska flaggorna vajar i vinden. Men det är på midsommarafton vi samlas för att fira enligt traditionen. Och i den ingår förstås också maten och dryckerna.

Flaggbilden tog Astrid just på nationaldagen i år, på Landöns spets, allra längst ut där vi blickade ut mot Skånes enda skärgård och njöt av privilegiet att som fria människor få lov att sitta just där. Det arvet ska vi vara väldigt rädda om. Det finns krafter som helst av allt skulle se att det vore förbjudet, eller som vår statsminister säger, "inte okej" och "inte önskvärt" (det infantila språkbruket är numera också elitens, vilket gör den ännu mer föraktlig). Att försvara detta öppna och demokratiska levnadssätt ser jag som en människas främsta plikt. Det gör man i sättet man lever. Därför dansar jag gärna runt majstången på dagen och äter sillen på eftermiddagen och därtill tar den självklart immiga till.

Istrien, Bodil Zalesky och sammanträffanden

Bodil Zalesky är min första bloggvän. Är det hundra år sedan vi började kommunicera? Nej, ok då, det är kanske bara nittio. När hon skriver från Zagreb är det förstås alltid intressant, oavsett om det är kvällar med poesi och Londi, eller om det är läsningar hon gjort. I en alldeles färsk bloggpost handlar det om Poreč.

Ja, det är märkligt. Istrien lyser till då och då. Hela denna märkliga del av världen  där Kroatien, Slovenien och Istrien flammar upp som namn på en Balkankarta man kanske inte ens sett eller känner.

Jag hade detta i mitt barndomshem sedan pappa ordinerats av sin läkare att sluta sin löneanställning och istället måla figurativt där på Balkan för att återfå sin psykiska balans.

Nej, det är inte därför jag läser Bodils blogg. Men det är ett märkligt sammanträffande.

Från Malmö till Korcula och Dubrovnik. Från jag vet inte var i Sverige till Zagreb. Trådar löper alltid samman.

Och nu kommer jag till själva poängen. Från Bibliotekstjänst fick jag idag en bok att recensera. En "guidebook" i Bradt-serien, den som hyllats av Michael Palin med orden "Bradt Guides are expertly written" och som just denna gång har följande text på omslaget: "Istria. Croatian Peninsula. Rijeka. Slovenian Adrdatic."

Ja, så kan slumpen föra ting och människor samman. Den här bloggposten är för dig Bodil. Önskar dig en riktigt fin kroatisk midsommar!!! 

Och till alla mina dagliga bloggläsare - ni är ofta över tusen och just nu i juni är ni mellan 400 och 500 varje dag - önskar jag att varje midsommarblomma under era huvudkuddar ska ge er den mänskliga lycka som inte kan värderas i pengar och att resten av sommaren ska skänka sol, vila, stiltje, värme, vänner, gemenskap, god läsning, kallt vitt vin eller vatten, förväntan och tacksamhet. Ungefär så tänker jag när jag börjar midsommaraftonens förberedelser under torsdagen. Tack för den föregående halvan av 2013, den har varit sällsynt - tja vad säger man, intressant, livbringande, konfrontativ, lärorik, utvecklande och givande. 

Onsdagens mellanmänskliga möten

Foto: Astrid Nydahl

Efter förmiddagens cykeltur till butikerna i centrum kände jag mig helt slut av kombinationen kyla och vind. De senaste dagarnas underbara sol och stiltje byttes idag till gråvädersstämning och 18 grader, alltså ingenting för artritstumma knän och händer. Och så föll regnet under cykelturen, men jag fick med mig vad jag cyklat in för, bland annat från apoteket.

Dagen blev sedan lång med en kombination av städning och skrivande. Imorgon återförenas jag med A. som just nu sitter på tåget från Norrbotten. Efter att ha sett filmen Howl igår, om Allen Ginsbergs dikt och person, blev jag tämligen inspirerad och tog nu framåt kvällen bussen in till stan för några midsommarärenden.

Bussen in kördes av en för mig ny arabisk chaufför. Han var vänligheten själv. Stannade vid flera hållplatser och väntade in människor som kom springande. Leenden och vänliga ord. Vid centralsjukhuset steg en muslimsk kvinna på, själv draperad i tyger, med en liten flicka i vagn. Flickan klädd i rosa, jollrande som bara småbarn kan, fångade min blick och så började jag prata med flickan. Hon slutade jollra och bara tittade på mig medan saliven rann över underläppen och hon visade sina två små vita tänder. Mamman såg stolt och lycklig ut.

Inne på bolaget där jag köpte två flaskor portugisiskt rödvin till midsommarafton hamnade jag i en uppspelt kö, där en liten pojke bönade och bad att han också skulle få handla något. Den äldre mannen i sällskapet sa: ge expediten en krona så kan han väl i alla fall få en kasse. Jag snappade upp det och kastade en kasse i famnen på grabben som såg mycket förvånad ut. Allmänt skratt i kön och expediten som sa: skönt, nu fick han i alla fall något med sig hem från bolaget.

Bussen hem kördes av min vän Bekim. Vi diskuterade parlamentsvalen i Albanien som nu ska hållas den 23 juni. Flera nya partier ställer upp. Annars står striden - som den gjort sedan diktaturen störtades - mellan socialistpartiet och demokratiska partiet. Det lustiga med dessa två är att de styrs av genomkorrumperade män från Hoxha-diktaturens tid. Socialistpartiet är rentav ett reformerat kommunistparti och demokratiska partiet har Sali Berisha i ledningen (ex-presidenten som under diktaturåren var Enver Hoxhas livläkare). Nog förstår man att bara en minoritet av albanerna bryr sig om valet. Efter den mordiska Hoxharegimen är det ändå bäst att odla sin trädgård och försöka få ihop till hyra och mat. De EU-aspirerande  politikerna är förmodligen mest intresserade av den egna plånboken. Den "demokratiska" epoken i landets sena historia säger just detta och det är en minst sagt tragisk konsekvens av de nya villkoren. Jag ser att Utrikespolitiska föreningen, Palme-institutet och andra talar om den unga generationen som ett hopp för landet. Själv tror jag att ingen avgörande förändring äger rum ens i deras barns tid.

Utöver den albanska politiken, som intresserar oss båda, hann vi med en samtalsrunda om stadens alla apotek (ämnet är givet eftersom Bekims fru arbetar på ett av dem).

Så avslutades en onsdag med en serie mellanmänskliga möten. Och humöret svänger direkt.

Pressmeddelande/följebrev om min nya bok

När min nya bok mot slutet av augusti skickas ut till beställare/köpare, bloggare, nättidskrifter och en ytterst liten krets kulturredaktörer bifogas detta brev. Jag visar det här i bloggen idag för er som kanske ännu inte hört talas om boken, och för alla andra förstås. Priset på boken är 150:- inklusive frakt. Den är inte en så kallad "print-on-demand", det är aldrig mina böcker, den är tryckt på ett hederligt boktryckeri på bra papper och linnetrådsbunden så att den inte faller sönder under läsningen (formgivning, papperskvalitet, typsnitt med mera är identiskt med mina fyra senaste böcker utgivna genom bloggen) Är du intresserad av att göra en förhandsbeställning är det bara att skicka ett mail till adressen längst ner.

Pressmeddelande/följebrev. Ny bok i sommar! Thomas Nydahl: Medborgaren, makten och moskén. Betraktelser och anteckningar.

Medborgaren, makten och moskén blir det sista jag under överskådlig framtid utger om islam och islamismen i bokform. Sedan 2006 har jag i en serie böcker behandlat ämnen som berör islam, islamismen och den ideologiska multikulturen, sociala och kulturella konflikter i samtiden, eller andra närliggande ämnen. Jag har gjort det i böckerna som tog sin början med trilogin Politisk geografi (Politisk geografi, Ökenvandring samt Kön, klass och kultur 2002-2005), Stormar och vilopunkter (2006), Alla de andra som också skrev (2009), Kulturen vid stupet (2011), Sextio år senare (2012) och slutligen Black Country (2012) som skildrade ämnena utifrån situationen i engelska West Midlands med Birmingham i  centrum.

Den nya boken samlar essäer och artiklar ur de föregående böckerna och helt nyskrivet material. Avsikten är att utifrån mitt personliga perspektiv, som omfattar såväl västländer som Sverige, Danmark och England som muslimska kulturer i Libyen, Palestina och Albanien, ge en bild av de historiska faktorerna och hur de påverkar och präglar den samtida utvecklingen.

Min nästa bok, som utkommer vintern 2013 – 2014, blir därför en markering om att jag tycker mig ha uttömt ämnena ovan. För den som läst mina böcker Förensligandet (2000), Den tysta zonen (2001), Inre frihet (2008) och Långsamhetens nej (2009) blir den ingen överraskning. Tvärtom ansluter den direkt till dessa och gör nedslag utifrån ett strikt personligt perspektiv på hur jag upplever livet i den allt mer nivellerade och förkvävande köpenskaps- och nöjeskulturen. Bokens arbetsnamn är Solitär i nyspråkets tid.

2014 är det fyrtio år sedan jag debuterade. Åren som gått sedan 1974 har jag utgivit ett drygt femtiotal egna böcker, översatt ett tiotal samt medverkat i många antologier. Mina texter har varit översatta till danska, portugisiska, engelska, belarus (”vitryska”), franska, albanska, polska, men då endast i form av enstaka texter i tidningar, tidskrifter och litterära antologier (prosa, poesi och facklitteratur). I bokform finns jag representerad med Sangen om savnet (1988) på danska, samt i den flerspråkiga lyriksamlingen The Last Wintertrip (2006).

En presentation av den nya boken hittar du här.

För mer information, sänd ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Om svarta och vita och om fähundar

När jag mellan de härliga cykelturerna satt och bläddrade i kuverten med gamla bilder kom jag oundvikligen till de libyska. Som bekant reste jag i Libyen i april 1983. Den här bilden (klicka för helskärmsformat) har en särskilt betydelse för mig, eftersom den - bakom det som syns - berättar något om ras och rasism. Kvinnan jag poserar med i libyska gröna bergen (de stora konstbevattnade arealerna som i alla fall på den tiden försörjde landet med mat) heter Marsha Coleman. Hon var en av aktivisterna i efterdyningarna av amerikanska Black Panther Party. Det som ser ut som en högtidlig "revolutionär" scen är i själva verket något helt annat, nämligen frukten av några timmars skämtande om hudpigment och identitet under den långa bussfärden. Eftersom jag visste att Marsha var en svart panter berättade jag för henne att jag brukade kallas för rosa pantern, och vi enades om att en bild på de tvenne pantrarna skulle vara ett fint minne. Det är det. Det är mig kärt också därför att Marsha var en av de få amerikanska svarta deltagarna på seminariet i Benghazi som vågade och ville käfta emot de grovt rasistiska männen från svarta Nation of Islam (som leddes av den redan då djupt obehaglige Louis Farrakhan som betraktade sig som en arvtagare till Malcolms X:s idéer). Om jag satte mig vid Marshas bord för att äta och någon från den rörelsen redan satt där, då reste han sig i protest (det var alltid en han). Marsha skällde ut dem varje gång och försökte få dem att förstå att de betedde sig som klassiska rasister. Till mitt försvar hade jag också sydafrikanske Temba Sono som var medborgarrättsaktivist i Steve Bikos rörelse. Nej, jag tror inte på söndagsskoleromantik. Men jag tror, nej jag är övertygad om, att det är skillnad på folk och folk. Vissa människor är, alldeles oavsett sina hudpigment, fähundar. Andra är det inte. I Marsha mötte jag en varm och fin människa som jag sedan i många år brevväxlade med. En bild är inte alltid vad den synes vara.