Senaste nytt om nya boken.

Vännerna på Dudley Zoo i Black Country. Foto: A Nydahl

Innan vi håller helg vill jag bara meddela att jag nu har 35 sponsorer till Black Country-boken, vilket innebär att det mesta av kostnaden rotts i land. I nästa vecka får jag korrektur och så är vi ett stort steg in i processen. Önskar er alla en fin helg, själv ska jag för sista gången i den här vändan festa i Åhus imorgon, så det blir nog en trög söndag. Några 60-åringar ska firas på samma kalas.

Vad kan Adam Michnik ge oss? Vet inte. Men vet att han ger mig allt det som saknas i Sverige.

Michnik och Havel. Michnik tar emot
Hanno R. Ellenbogen Citizenship Award.

Adam Michnik: In Search of Lost Meaning (University of California Press, 2011, redaktör Irena Grudzinska Gross, översättning av Roman S. Czarny, med förord av Václav Havel och inledning av John Darnton.)

Det finns ett centralt begrepp från engelskan som gång på gång återkommer i Adam Michniks till engelska översatta bok. Det är ”the gutter” – rännstenen. Skälet till det är förstås enkelt. Michnik argumenterar i andra halvan av sin bok mot de krafter som i det moderna Polen fortsätter sina kampanjer mot personer som haft ledande positioner i landet, alldeles oavsett om det varit i kommunistpartiet, statsapparaten, kyrkan eller någon av frihetsrörelserna KOR och Solidaritet. Michnik menar att dessa kampanjer alla hämtar sin näring från rännstenen. De leder inte till något gott, de förstör livet för människor och de innebär fortsatt splittring och öppnande av gamla sår (och om den sortens förtal mot enskilda människor, idag så vanligt i både press och bloggosfär kunde man använda ett gammalt svenskt ordspråk: "Skit är skit om än i gyllne dosor").

I sin argumentation går Michnik långt tillbaka i historien och visar att de nationalistiska krafterna alltid agerat så, och att de inte bidragit till att ena det splittrade, ofta krossade, Polen. Istället har kampanjerna inneburit att Polens fiender kunnat äta delar av eller hela Polen och därmed förinta landet som nation.

Adam Michnik var och förblir en centralgestalt för Polens demokratiska utveckling. Ingen har som han kunnat behålla blicken klar genom årtionden av diktatur. Han har spelat en avgörande roll både som oberoende intellektuell, författare och efter diktaturens fall som chefredaktör för Gazeta Wyborcza, tidningen han grundade och som av Václav Havel betecknas som den enda verkligt oberoende mediaorganisationen i det postkommunistiska Europa.

Nå, den nya bokens första del innehåller några viktiga jubileumstexter, först vid femton år av frihet och grundandet av Gazeta Wyborcza, sedan vid Solidaritets 25-årsjubileum, vid 24-årsdagen för undantagstillståndet och militärens maktövertagande 1981, och vid Budapest-upprorets femtioårsdag (kanske bokens viktigaste text). Boken andra del har rubriken ”The Work of Hatred” och inleds med texten ”The Sadness of the Gutter”. Här börjar de historiska och samtida överblickarna av vad rännstensargumentationen gjort för att skada Polen som nationalstat. De fyra texterna har detta som gemensamt tema. Ord som ”förrädare” är här centrala. Genom att anklaga sina forna eller nutida fiender för att ha förrått det ena eller det andra håller man såren öppna. En rörelse anklagar en person för att vara ”bolsjevik” medan en annan rörelse anklagar samme man för att vara ”anti-kommunist”.

Ett ord som ofta återkommer är det så länge kusligt ekande ”Jude” – hatbegreppet framför alla andra i Polen. Det sägs ju att antisemitismen har så djupa rötter i Polen att landet även utan judar skulle infiltreras av den. Därför är det också alldeles logiskt att boken avslutas med avdelningen ”The Complex Polish-Jewish Matters", med två essäer, en om Kielce-pogromen och en om vad som egentligen hände i Jedwabne , där den allt avgörande frågan är huruvida polska civila samarbetade med nazisterna i massmorden på judarna. Michniks text kan också läsas här på nätet.

För den som vill bättre förstå den postkommunistiska utvecklingen i Polen, och därmed i resten av det Europa som hukade under Kremls diktat, är detta en viktig bok. Att läsa Michnik är att bli en smula klokare på det som i slentrianmedia ofta framstår som obegripligt. Och det gäller inte minst vår sätt i hantera det kontroversiella i Sverige. Michnik lär mig att gå emot strömmen. Han lär mig att vara alldeles ensam och ändå hävda det jag betraktar som självklarheter.

Czesław Miłosz. Några nedslag

Czesław Miłosz skriver i Mitt Europa från 1955:

”Jag beslöt mig för att skriva en bok om en östeuropé, som föddes ungefär då folkmassorna i Paris och London hyllade de första flygarna; om en människa som mindre än någon annan ryms inom stereotypa begrepp såsom tysk ordning och rysk ’âme slave’."

Och:

”Mina rötter är där, i öster, och detta är ett axiom. Även om det är svårt eller obehagligt att förklarar vem jag är, måste jag ändå försöka.”

Jag funderar på detta och tänker några tankar:

Den första är, om vi alls hade fått tillgång till Czesław Miłosz författarskap om han inte 1980 tilldelats Nobelpriset?

Den andra är, hur kan det komma sig att han känns som en samtida när han sedan länge slutat sitt liv och det viktigaste han skrev finns i tryck ungefär när min barndom pågår?

Det kan inte ha med tid att göra. Tvärtom. Jag tror att det har med kultur och identifikation att göra. Och därför spelar det ingen roll att han talar om Östeuropa.

Hans Europa, det han föds och växer i och det han skrev om och återvände till på ålderns höst, är ju också mitt Europa. Både Litauen och Polen är grannländer till oss. Kanske behövde en mur falla för att vi skulle förstå det?

Mitt Europa kom första gången på svenska 1981 och på nytt i Nobelbiblioteket av Brombergs förlag. Översättningen är gjord av Stellan Ottosson, och förordet skrivet av Richard Swartz.

***

Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning (Brombergs, urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva Bruno och Nils-Åke Nilsson).

I sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”

De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:

”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”

På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:

”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.

Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”

Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.

Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:

”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”

***

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.

Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den. Här kommer de igen: ”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.

Försommarbilderna från Ivö: Astrid Nydahl.

Fånga ett oväder?

Byholmsvägen sedd från andra våningen. Foto: TN

Det har pågått i flera timmar nu, det magnifika åskovädret. Blixtarna och knallarna blir allt intensivare. Regnet vräker ner. Men fånga det på bild tycks omöjligt. Det ser ju inte ens ut att regna. Jag älskar oväder som detta! Kroppen befinner sig i spänningsläge. Mörkret omsluter mig som vore det redan sen höst. Som en ensam varelse lyser min brevlåda från andra sidan vägen. Om en timme är postbilen här. Torsdag mitt i livet.

Om kvinnlig omskärelse i England

Foto: Thomas Nydahl

Idag ännu ett litet klipp ur min kommande bok. (Jag har nu 34 sponsorer!). Bilden är tagen i Sparkhill, en av de platser i Birmingham som har stora problem med islamistiska seder och övergrepp.

Al Jazeera publicerade 30 maj 2012 en stor artikel av Siobhan Courtney om kvinnlig tvångsomskärelse i Storbritannien. Hennes artikel är av sådan omfattning att jag här nöjer mig med att citera särskilt viktiga aspekter i den. Det problem hon beskriver finns förstås i samtliga de brittiska städer och orter där islam växer och konsolideras som huvudsaklig social och politiskt maktfaktor.

”Just som ni läser detta”, skriver hon, ”förs unga, sårbara flickor av sina mödrar, fostermödrar, mostrar och mormödrar till platser där de kommer att utsättas för fysisk och känslomässig smärta som saknar motstycke.”  Det är det grundläggande vi måste ha klart för oss, inför den fortsatta läsningen. För det är en mycket obehaglig läsning. Jag ska inte gå in på de olika formerna av omskärelse, men de finns ju väldokumenterade, inte minst hos WHO. Den lag i Storbritannien som heter Female Genital Mutilation Act 2003 betraktar Siobhan Courtney som totalt värdelös.

Den varken skrämmer eller hejdar omskärelsen av kommande generationer i landet. ”Sedan 1985 då omskärelse blev olaglig och man började tala om nolltolerans har inte ett enda fall gått till domstol” skriver hon. 66.000 flickor har omskurits i Storbritannien och man anser att 24.000 flickor under 16 år befinner sig i riskgruppen för den allvarligaste formen av omskärelse, bara i England och Wales. ”Vår regering” skriver hon, ”har en plikt att försvara medborgarna, men har antagit vad som bara kan betecknas som sorgliga och patetiska ’försök’ att värna och beskydda de tusentals barn som befinner sig i riskgruppen. Beklämmande odugliga byråkrater berövar dessa människor, som verkligen behöver det, grundläggande finansiering, resurser, information, vård och stöd.”

Författaren uppger att hon från hälsoministeriets talesman fått detta besked: ”Vi har skrivit till Royal Colleges of Midwives and Obstetricians and Gynaecologists för att säkerställa att vi verkligen gör allt som är möjligt för att eliminera detta kränkande och motbjudande handlande och skydda kommande generationer flickor och kvinnor från att skadas.” Artikelförfattaren konstaterar att varken inrikesministeriet eller hälsoministeriet nämnde några detaljer om hur detta arbete för att skydda kommande generationer skulle se ut. Så ser den brittiska verkligheten ut. Och medan de vackra orden från maktens män och kvinnor haglar i offentligheten fortsätter den kvinnliga omskärelsens smutsiga praktik att verka bakom stängda dörrar och fördragna gardiner.

Att inte ens regeringsorgan tar frågan på större allvar än så visar också hur islamismen som fysiskt barbari kan fortsätta att spridas i ett europeiskt land. Att praktiken inte har ett dugg med religiös tradition att göra är inte ett argument som ska få hindra försöken och möjligheterna att stoppa den. I värsta fall fungerar sådana argument bara som bortförklaringar.

Hela hennes artikel finns här.

I Sparkhill utspelar sig också den nya BBC-serien Citizen Khan, som förstås redan vållat rabalder och påståtts "kränka muslimer" på grund av karaktären ovan, Alia Khan, som är dottern i familjen. Lustigt nog ser hon ut som tusentals unga muslimska tjejer i staden. Jag mötte dem varje dag och ibland var det svårt att hålla sig för skratt. Den högt uppsatta slöjan gav sannerligen inte intryck av att vara kyskhetens väktare, snarare tvärtom.

Utbrytningsförsök

Foto: A. Nydahl

För andra dagen i rad gjorde jag det jag nästan aldrig gör numera. Jag tog mig in till ombyggnadskaosets Kristianstad. Igår gjorde jag det för att möta A. på den restaurang där vi första gången sågs för 18 år sedan. Som vanligt hade jag läst fel i tidtabellen inför hemfärden och medan regnet öste ner satte vi oss sedan på en uteservering under tälttak. Femtio minuters avslutning i en nästan tom stadskärna med ännu en iskall, god öl.

Idag åkte jag in igen för att göra ett litet ärende. Jag hälsade på en av byns farbröder som ofta tar bussen nere ifrån sin hållplats, satte mig och låtsades studera naturen. Väl inne i centrum mötte mig den vanliga synen. Det är svårt att uthärda. Så jag tog ut de pengar jag behövde, gick in och köpte det enda jag behövde och tog nästa buss hem igen. En av albanerna körde. Han släppte mig utanför huset, jag fick gå av där framme och vi växlade några vänliga ord och jag tackade för turen.

Väl inne i huset igen såg jag att en av mina döttrar ringt. Det visade sig att mitt yngsta barnbarn, Lykke, hade försökt ringa mig för att berätta att hon idag fått ta hål i öronen, så nu ska också hon, som sina systrar, ha örhängen. Hennes ena syster, Vera, började skolan nu och var väldigt stolt över sin blåblommiga första skolväska.

Friden sluter sig runt mig. Om en stund går jag till grannens uthus och tar ut min cykel och ger mig ut i den vidunderligt vackra sommardagen (den sista?) för att låta mina artritvärkande lemmar få både värme och ljus, som gör dem så gott.

Jag konstaterar att Saska Saarikoski skrivit en bok som sin frånvarande pappa Pentti. Boken som heter Sanojen alamainen (ungefär Ordens undersåte uppger Husis) har utkommit på finska och jag kan bara hoppas att förlagsgiganten Schildts & Söderströms i Helsingfors ger ut den i svensk översättning. I den svenska förlagsvärlden har väl de flesta redan glömt bort att han ens fanns.

The Toyshop of Europe

Idag ett litet klipp ur min kommande bok. Bilden är tagen i Dudley. Motivet för detta verk berättar jag utförligt om i boken.

I sin essä The Toyshop of Europe skriver Shena Mason om Birmingham som tidig industristad. Vad som då mest tillverkades var föremål gjorde av mässing och plåt, som krävde stor styrka att forma och göra hushållsföremål av, såsom grytor för matlagning eller större saker som ångmaskiner. Men så fanns ju förstås också tillverkningen av det som då kallad toys men inte hade det minsta med leksaker att göra. Toys var helt enkelt småsaker gjorda av silver, brons eller andra metaller. Filosofen Edmund Burke beskrev Birmingham som ”The toyshop of Europe” och menade då förstås att staden hade flest sådana verkstäder.

Det var pionjärerna John Taylor och Matthew Boulton som startade massproduktionen av knappar, spännen och dosor, men fabrikerna tillverkade också fint dekorerade föremål för hemmet och för personligt bruk. Det fanns runt 1770 över hundra företag som tillverkade sådana småprylar. De flesta var små familjeföretag och bar oftast namn efter familjen.

En lustig sak som jag aldrig sett nämnas tidigare, är att denna tidiga industrialism också födde en speciell sorts turism. Dessa nya maskiner som tillverkade saker gjorde förstås människor nyfikna. Att ”se maskinerna” blev ett nytt skäl att komma till Birmingham. Och fabrikörerna var förnuftiga, de insåg att sådan turism skulle öka intresset för deras produkter. Nästa steg blev förstås att bygga små théhus i anslutning till fabrikerna och så en liten butik där besökarna kunde köpa något med sig hem. Här ser man ju ett mycket tidigt koncept som inte bara överlevt in i vår tid, utan rentav präglat mycket av den postmoderna massturismen.

Upp till tusen arbetare sägs ha varit anställda i Matthew Boultons Birminghamfabriker; män, kvinnor och barn.

Black Country. Ny bok.

Birmingham's Hall of Memory byggdes 1920 för att hedra minnet av de 12.320 Birminghambor som stupade i första världskriget (dessutom kom 35.000 hem med olika grader av invaliditet). Foto: AN

När jag meddelade att min bok om West Midlands och Birmingham var färdig, skrev jag att det behövdes 30 sponsorer för att säkra utgivningen. Det är därför en stor glädje för mig att konstatera att jag fram till idag har fått 32 stycken. Bland dessa finns de mest olika människor man kan tänka sig, ungefär hälften av dem trogna läsare som alltid återkommer och de resterande både för mig okända människor och andra som positivt överraskat mig med att ställa upp.

Jag har kunnat betala för sättning och formgivning i förskott, samt köpt på mig den stora mängd frimärken som krävs. När arbetet sätter igång i veckan som kommer vet jag av erfarenhet att det är svårt att ange exakt tid för hela arbetet. Vi ska försöka göra en realistisk tidsplan, och då lägger jag ut den här i bloggen. Här följer nu den ursprungliga texten om boken, för er som ännu inte sett den, och för andra som kanske vill ha en ödmjuk puff och anmäla sig som köpare eller sponsor.

***

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg? Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Baskerville House. Foto: AN

Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Kanaldistriktet. Foto: AN

Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok. Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Dudley Castle. Foto: AN

Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. 

Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion. Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com

Tisdagstyst

Tisdag. Myndigdag. Besök på lunch. Kväll i Kina. Men jag är förstås tillbaka imorgon. Om jag reser mig i rimlig tid före nästa nattvila.

Ny vecka. Nya veck i pannan

Foto: Ulrika W, Finland.

När måndagen både kommit och gått är det dags för mig att fira en viktig bemärkelsedag. Just som jag planerar för den stannar jag upp och frågar mig själv, om sådana dagar verkligen ska firas, eller om de ska beklagas.

Med födelsedagar som är ens egna är problemet obefintligt. Jag har varje år beklagat dem, eftersom de bara markerat att jag kommit ett år närmare min egen förintelse.Två sådana har jag dock gjort fest av för mina närmaste: fyrtioårs- och sextioårsdagen.

Men på tisdag är det inte en födelsedag som ska firas. Det är något helt annat och kanske bra mycket viktigare. Tankarna snurrar runt. Det gör minnena med. Och allt förenas, som genom en smal tratt, i nuet. Här och nu står jag inför den 28 augusti 2012, vilket varken är mer eller mindre än 18 år efter den 28 augusti 1994, året som började som en katastrof och slutade som en vacker saga.

Jag gör ett försök. Vi får se vad det blir av det.

***

Värt att notera: under den gångna helgen fick jag in tre nya sponsorer, varför totala antalet nu stigit till 29! En till, så är allt i land. Dessutom anmälde sig en handfull köpare av den kommande boken.

***

I DN kan jag idag läsa en text av Julia Svensson där det bland annat heter:

"Det finns en del oangelägenheter med att bo i staden mellan broarna, som den kallades fram till 1980." 

Det är helt i sin ordning att inte kunna svenska språket. Men att man kan publicera texter som denna gör mig både arg och ledsen. Jag ser det varje dag i en eller annan tidning. Den hyllade generationen kan inte sitt eget språk.

Monokulturalism kontra multikulturalism. Om Kenan Malik: Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (Voltaire Publishing, översättning av Joachim Retzlaff).

I min kommande bok diskuteras monokulturalism kontra multikulturalism utifrån engelskt perspektiv. Eftersom ämnet är hett dessa dagar vill jag visa er det kapitel som handlar om Kenan Maliks bok.

***

I sin bok om vägen från fatwan mot författaren Salman Rushdie, fram till dagens jihadiska terror skriver Kenan Malik mycket om det slarviga språkbruk som får oss att tala om ”multikultur”. Malik fångar istället upp det faktum att vi i själva verket, med Nobelpristagaren Amartya Sens ord ser ”monokulturalism i pluralis”, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur. De interagerar inte med andra och de behöver i själva verket inte göra det för att fungera. Malik vet förstås vad han talar om, han är statsvetaren och författaren som föddes i Indien men som växte upp och verkar i Storbritannien. Han har ägnat mycket kraft åt att bekämpa rasism och uttryck för hot mot yttrande- och tryckfriheten. I kapitlet ”Från gatukravaller till bokbränning” har han ett mycket intressant avsnitt om just Birmingham. Han visar bland annat på det faktum att ”engagemang via paraplyorganisationerna” leder till ännu mer separatism. Något samarbete mellan folkgrupperna förekommer överhuvudtaget inte. Varje grupp betraktar sig som missgynnad i förhållande till de andra.

Joy Warmington, ordförande för Race Action Partnership i Birmingham menar att om man säger att man ”verkar för sin folkgrupps eller kommunitets behov” så fungerar det som en nyckel till förmåner, och hon menar därför att den förda brittiska politiken mer eller mindre tvingar minoriteter att ”uppfatta sig själva i termer av etnicitet, ras, kultur och så vidare snarare än i vidare termer som skulle kunna föra människor samman”.

Man skulle rentav kunna säga att Warmington här mycket kärnfullt beskriver just monokulturalismens praktik. Malik spinner vidare på tråden och utgår från en sekulär bangladeshier i ett av Birminghams nedgångna områden:

”Du uppfattar dig inte som muslim och kanske inte ens som bangladeshier. Men du vill ha ett nytt föreningshus i din stadsdel. Det är svårt att få stadsfullmäktiges uppmärksamhet genom att enträget hävda att området är fattigt eller eftersatt. Men om du skulle säga att den muslimska kommuniteten är nödställd eller behövande skulle fullmäktiges kassakista plötsligt öppnas – inte för att fullmäktige är särskilt böjd att hjälpa muslimer utan för att i den byråkratiska hjärnan registreras ’muslim’ som en autentisk identitet, till skillnad från att vara ’fattig’ eller ’missgynnad’. Med tiden kommer du att uppfatta dig som muslim och bangladeshier, inte bara för att dessa identiteter ger dig tillgång till makt, inflytande och resurser, utan också för att dessa identiteter har kommit att besitta en social realitet genom att ständigt bekräftas och bejakas. Det är så du uppfattas, så det är så du kommer att uppfatta dig själv. Du kommer att bli rädd för och förbittrad mot afrokaribier och sikher och irländare, dels för att de är dina rivaler i kampen om fullmäktiges anslag och makt, dels för att din identitet enligt spelets regler måste bejakas som annorlunda och skild från andra gruppers identiteter.”

Det är en mycket mörk bild Malik ger av dessa realiteter och det behövs inte många minuters funderingar för att förstå att en sådan politik naturligtvis också sätter käppar i hjulet för de människor – sekulära eller ej – som verkligen vill bejaka en brittisk identitet och därmed upphöra att identifiera sig utifrån gettomentalitetens ramar, förväntningar och krav.

Malik fortsätter:

”Fallet Birmingham visar hur politiken kan göra myten till verklighet. Multikulturalistisk politik skapar det segmenterade samhälle och de fixerade identiteter som den utger sig för att vara ett svar på. Begreppet ’multikulturell’ har kommit att beteckna både ett samhälle som är särskilt diversifierat, vanligen till följd av invandring, och den politik som krävs för att styra ett sådant samhälle. Det har med andra ord kommit att stå för både en beskrivning av ett samhälle och en föreskrift om hur det bör styras. Multikulturalismen är både problemet och lösningen – och när problemet och lösningen är en och densamma kan vi bara ha med politiskt kvacksalveri att göra. Genom att behandla Birminghams problem med den multikulturalistiska undermedicinen skapade stadsstyrelsen klyftor mellan grupper och kommuniteter som tidigare hade kunnat hanteras.”

Malik berättar om Maxi Hayles som är ordförande för den kommunalt finansierade organisationen Birmingham Racial Attack Monitoring Unit, som menar att det råder en rent sydafrikansk situation i staden. Han är själv en av de mest respekterade afrokaribiska ledarna och säger att Birmingham har en struktur som låter sig beskrivas så här: ’De vita överst, asiaterna mitt emellan och afrikanerna nederst’ (…) Asiaterna har, hävdar Hayles ’en orättvis fördel: de kom hit från Uganda och Kenya med pengar.’”

Malik citetar också en afrokaribisk ledare, ordföranden för Afro-Caribbean Self-Help Centre, Bini Brown, som talar om den rasism som asiaterna i Birmingham visar mot de svarta, deras ’djupa rasism som ibland är dold… och ibland är öppen, kastar växelpengar på disken och ringaktar våra kvinnor.´ På gatorna talar svarta tonåringar om Paki rapists, medan asiaterna föraktfullt viftar bort svarta som kalas, skyller afrokaribiernas motgångar på dem själva och antyder att de är alltför lata och tafatta för att bli framgångsrika.” Nog får man säga att Malik ger en bild av situationen som är just ”monokulturalism i pluralis” och därmed ett slags lågintensivt krig mellan de olika grupperna. Hur har det kunnat bli så? Malik skriver:

”Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget som asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA.”

Skönheten och skapandet

Jag har tidigare här i bloggen skrivit om den skönhet som en läsande människa utstrålar. Idag fick jag se en bild som fick mig att tänka på det temat, fast här i den skapande och skrivande människans skönhet. Hon som skriver heter Cia Rinne. Jag har inte läst en rad av henne. Men det finns massor på nätet. Hon är född i Sverige, bosatt i Tyskland och både skriver och talar flera andra språk. Bilden illustrerade denna artikel i Dagbladet Information.

Dagens visdomsord.

"Arbejd hårdt, gør gode ting, hold dit navn rent og husk, at livet er hårdt. Smukt, men hårdt."

Så sade Patti Smith under dagens framträdande vid konstmuséet Louisiana i Danmark. Deras årliga litteraturfestival hade förstås dragit en delvis annorlunda publik, men som alltid grep den över flera generationer. Nog är hennes ord något man kan ha som ett slags preliminärt rättesnöre. Fast inte vet jag om man kan "hålla sitt namn rent". Själva livet är smutsigt och nog fastnar en hel del på en. Men som hon säger, livet är också vackert, mycket vackert.

Mohamed Omar: En opieätares bekännelser (Aguéli förlag, Uppsala)

Det finns knappast någon politiskt intresserad människa i bloggvärlden – eller utanför den – som inte hört talas om Mohamed Omars islamistiska deklaration i Expressen den 9 januari 2009 under rubriken ”Gaza har gjort mig radikal”. Däremot är det inte säkert att lika många följt hans blogg under dessa tre år, där inte minst judehatare och förintelseförnekare beretts plats för texter och föreläsningar. Dessa texter är, så vitt jag kan se, nu bortplockade från Omars blogg. Han slutade skriva i den bloggen den 12 juli 2012 och öppnade istället Nya Il Convito. Namnet anspelar på den italiensk-arabiska publikationen Il Convito/Al-Nadi för vilken Ivan Aguéli var redaktör. Bloggen har underrubriken Postislamismen ur ett personligt perspektiv. Man kan säga att det mesta han skrivit där är en självuppgörelse som är både befriande och smärtsam att ta del av.

Ivan Aguéli (1869-1917)

Jag känner i mycket igen mig själv i Omar. Han saknar, som jag, all formell utbildning efter grundskolan och är i ordets rätta bemärkelse en autodidakt. Han har barndoms- och ungdomsminnen som präglas av utanförskap och osäker identitet. Han arbetade på fabrik och försörjde sin familj. Han hade en frånvarande pappa och visste väldigt lite om hans bakgrund ända fram till vuxen ålder. På samma sätt har jag själv inte lyckats finna min farfars danska spår. Allt jag vet är att en piga födde honom i Köpenhamn och att han så småningom adopterades av en fiskarfamilj i Landskrona.

Därför läser jag nu hans självuppgörelse med respekt. Jag vet vad Omar talar om. Åren kring 1980 hade jag min självuppgörelse. Den har pågått i många år, eftersom utgångspunkten var min leninistiska sekttillvaro, där jag försökte kompensera de personliga tillkortakommandena med en monolitiskt hård dogmatik. Omars uppgörelse gäller islamismen av ett slag som uteslöt alla kompromisser med omvärlden. Man kan säga att denna Omars process började med att han den 17 juli 2012 i Folket i Bild skrev texten ”Jag ber om ursäkt för att ha torgfört antisemitiska idéer”. I den nya skriften går han längre och säger:

”I denna bekännelseskrift vill jag ännu en gång be om ursäkt för att jag har torgfört antisemitiska idéer. Denna ursäkt riktar jag särskilt till alla judar. Det var fel av mig att för min egen, egoistiska själsliga kamps skull såra judars känslor och bidra till att underblåsa antisemitismen. Jag erkänner att jag genom att på olika sätt hjälpa spridningen av judehat och förintelseförnekelse har gjort bort mig. Det erkände även den franske författare Céline efter sina rasande antisemitiska pamfletter. ’Det är dumt, dumt’, konstaterade han. Jag har med både min islamism och min antisemitism varit stor i munnen, jag har gått till ytterligheter, och det har gjort mig löjlig (…) I början av min resa mot mörkret försökte jag hålla isär Israelkritiken från ren antisemitism. Men med tiden suddades skillnader och nyanser ut och alltihop förvandlades till en enda illaluktande soppa. Till slut kunde jag uttala mig eller skriva som om det judiska i sig var något suspekt. Men framför allt gav jag utrymme åt andras antisemitiska idéer.”

Utöver denna viktiga aspekt, som går tillbaka på Omars verksamhet, där inte minst landets ledande förintelseförnekare, Lars Adelskogh, gavs en ny plattform i sällskap med andra judehatare som den Estlandsfödde filmaren Jüri Lina, vars hela världsbild handlar om de judiska konspirationerna i frimurarkretsar, och den ledande aktivisten Ahmed Rami, finns det avsnitt om relationen till islam och dess olika grenar.

Omar skriver också om sin familjebakgrund, som är en blandning av iranskt (biologiska fadern), kenyanskt (styvpappan) och jämtländskt (mamman). Den sidan av hans skrift är inte minst intressant för att den berättar om något som blir allt vanligare i Sverige, nämligen att människor föds och växer upp som frukterna av relationer och äktenskap där bara den ena parten är svensk. Jag kan inte låta bli att tänka att Omars islamism förmodligen också innehöll ett försök att närma sig den biologiske fadern, som med sin frånvaro också svek sonen. Omars entusiasm över den iranska revolutionen och den islamistiska regimen har ju varit särskilt framträdande, liksom hans stöd till Hamas-regimen i Gaza och gudspartisterna i libanesiska Hizbollah. Idag skriver han:

”En ny Khomeini är inget att längta efter.”

”Jag skrev att jag bestämde mig för att stödja Hamas och Hizbollah. Vad betyder det? Betyder det att jag ställer mig bakom Hamas och Hizbollahs stadgar och program? Det framgår inte vad jag menar. Hamas har dessutom visat sig vara minst lika ruttna som Fatah. Jag skrev att det är den islamiska tron som enar och leder palestinierna. Men vad ska vi göra av de kristna palestinierna? Vad ska vi göra med dem som har en annorlunda trosuppfattning eller inte alls tror?”

Omar har inte gett upp sin syn på Israel. Det hade jag inte heller väntat mig. Men han predikar inte landets ”nödvändiga undergång” som han gjorde när han var Iran-apologet. Däremot har hans blick tvättas fri från de fördomar och den fanatism som menar att enda vägen till frihet för palestinierna är att staten Israel utplånas. Den sortens ”rättvisa” har regionen sett nog av. Ett folks frihet får aldrig innebära ett annat folks undergång. I den meningen kan Israels folk aldrig leva i full frihet så länge ockupationen av de palestinska områdena fortsätter.

Thomas de Quincey (1785-1859)

Nå, hur är det nu med opiumet? Omars titel går förstås tillbaka på Thomas de Quinceys En engelsk opieätares bekännelser från 1821. Omar visar att islamismen för honom blev just den farliga och förgörande drog som opium blir för narkomanen. En drog som lugnade hans inre brottningar, en drog som var religiöst präglad, och som han själv skriver:

”Det finns både bra och dåliga tolkningar av religioner. Religioner kan vara till både nytta och fördärv. Den dåliga religionen gör oss dumma, intoleranta, arroganta och arga.”

Mohamed Omars tre år långa ”missbruk” ser ut att vara över. Omvärlden kanske betraktar honom precis som den vän han citerar, som en ”hoppjerka”. Det är inte bara dumt att göra det. Det är dessutom att inte vara förmögen att se hur en enskild människas kamp för överlevnad formas. Omars väg har varit full att smärta. Och han har gjort många människor illa med sin dumhet, intolerans, arrogans och ilska. Varför skulle man inte med glädje och nyfikenhet då läsa hans självuppgörelse? Jag gör det därför att jag tar honom på allvar. Varje ökenvandrare jag möter - de är inte många - får min respekt i samma ögonblick som jag förstår att det finns en uppriktighet och ärlighet bakom hennes eller hans ord. Jag ser att det bakom propagandisten finns en levande människa i Mohamed Omar, och han har förstås funnits där hela tiden. Att det var han själv som skymde denna människa hindrar mig inte från att läsa hans självuppgörelse och på djupet försöka förstå hur
processen sett ut.

Uppdatering 29/8: läs intervju med Omar i Svenska Dagbladet.

Suzanne Brøgger: Brev till prinsen av Mogadonien (Norstedts, översättning av Urban Andersson).

Suzanne Brøggers nya, till svenska översatta bok, skulle kunna karaktäriseras som en blandning av dagboksgnäll, mediaskvaller och politiskt naiv samtidsanalys. Den fiktiva formen gör att hon inte själv står som avsändare av breven till prinsen i det sovande landet Mogadonien (som har sömnmedlets namn), som förstås är hennes eget Danmark, utan ska tillskrivas fru Z. Denna Z. har Brøgger använt sig av tidigare, men då har det varit uppenbart att det är efternamnet som hon och maken bär, Zeruneith. Så: hur skulle man kunna tänka bort att det är Brøggers idévärld som avspeglas i breven? Jag gör det inte.

Bokens brev pendlar så kraftigt mellan fiktion och faktiska, verifierbara uppgifter att själva formen blir problematisk. Även om Suzanne Brøgger som vanligt doppat sin penna i giftigt bläck tycks hennes satiriska förmågor här gå på tomgång. För tomgång är det när man rapar upp sådant som redan sagts i tjugo år och låtsas att det är nyheter.

Som alltid skriver hon om invandringen, religionen och sexualiteten. När det gäller invandring verkar hon sitta fast i just den sorts fördomar som danska liberaler och socialister sprider om sitt eget land. Brøgger skriver på fullt allvar att invandrare i Sverige talar utan brytning (!), att konstnärer och invandrare "behandlas med respekt" här – men att de i Danmark närmast jagas av offentlighetens ”rasism”, och väl just därför "bryter".

Det är både billigt och okunnigt, och det förvånar mig att en intellektuell av Brøggers rang nedlåter sig till att skriva sådana dumheter. Kanske blir det för mig också en förklaring till varför hon av alla människor höjde Lena Sundströms Danmarksbok till skyarna – denna bok som är så full av svepande formuleringar och felaktigheter att den inte ens går att ha kvar i bokhyllan efter avslutad läsning. Brøgger borde - och kan - spela i en helt annan division men hon lägger sig frivilligt på lägsta tänkbara nivå för att flirta med en populistisk vänsteropinion.

Boken har två tidigare publicerade essäer inbakade, men förlagets sidanvisningar är felaktiga. Bara en sådan sak, att de stora, resursstarka förlagen inte ens gitter korrekturläsa det de ger ut gör mig så trött. Och inte ens en linnetrådbindning anser de sig ha råd med längre, utan låter limma sina böcker så eländigt att sidorna ramlar ur om man bryter en rygg. Idag är det de små förlagen som kvalitetsbinder.

***

Till min stora förvåning finner jag en recension i Helsingborgs Dagblad som ser samma fenomen som jag, vilket är oväntat i just den tidningen, som till vardags vårdar varenda liten flik av Danmarksförakt de kan hitta (och det finns det massor av i Brøggers bok):

"Hon bråkar med alla och retar upp även mig med dåligt insatt kritik av kvinnorörelsen och Pridetåg samt en ytlig tolkning av Marx. Hon balanserar hela tiden på en fin lina mellan att vara upprorisk och befriande och att bara låta som någon som tiden sprungit ifrån.Här finns stunder då Brøgger låter som en kvinnlig version av Ulf Brunnbergs famösa sommarprat från förra året: hopplöst gubbgnälligt."

Canetti och Edfelt. Tidskriftsminne

Som utgivare av tidskriften Studiekamraten (Ariel från och med 1993) hade jag framför allt privilegiet att få samarbeta med några av Sveriges bästa diktare och författare. Alvar Alsterdal var både redaktionsmedlem och mentor för mig. Honom har jag berättat om tidigare. Men i Svenska Akademien hade jag en verklig veteran som medarbetare, Johannes Edfelt. Han hade skrivit i tidskriften i sextio år! Jag publicerade ofta hans förnämliga översättningar av framför allt tyskspråkig poesi. Han hjälpte också tidskriften att överleva då han vid två tillfällen ordnade bidrag från akademien. Sådant glömmer man inte. 

När jag bara hade två år kvar som redaktör planerade jag att göra ett temanummer om Elias Canetti, så jag skrev till Edfelt och bad om hjälp. Brevet nedan är hans reaktion. Boken ovan, av hustrun till Elias Canetti, Veza Canetti, låg med i samma försändelse. Något temanummer blev det aldrig. 1997 gick mitt förlag omkull och jag tvingades överlåta utgivningsrätten av tidskriften till det företag som tryckte det mesta jag gav ut. (Det var förlag och tryckeri Gondolin, som upphört eftersom ägaren Helmuth Glöck avlidit i cancer). Jag kvittade en stor tryckeriskuld mot tidskriftsrätten på villkor att man äldste son Mikael fick vara redaktör. Det fick han och än idag driver han förlaget Ariel, som dock döpt om tidskriften till Kritiker. Mikael är endast ansvarig utgivare numera och tidskriften utges  från Stockholm. Vägen dit var lång. Men minnena och dokumenten kan ingen ta ifrån mig. (Klicka på brevet nedan så får du det i läsbart format).

Berättelser från Beslan. Islamistisk terror i ögonhöjd.

Fakta låter sig lätt redovisas. Den 1 september 2004 stormades Skola nummer 1 i Beslan, som just skulle fira Kunskapens dag och börja höstterminen, av en större grupp terrorister (de kan ha varit så många som 72). Fler än tusen barn, föräldrar, lärare och andra togs som gisslan. På tredje dagen, den 3 september, bröt helvetet ut och 186 barn och 147 vuxna dog i det drama som avslutade gisslantagandet.

Terroristerna hade ett enda krav, att Ryssland lämnade Tjetjenien. Ett sådant krav, framför ögonen på en gisslan av barn och vuxna, kunde naturligtvis inte uppfyllas. Putins makt över den upproriska republiken varken lät eller låter sig störas av de islamistiska rebellerna. Tvärtom stärks den när Putin nu åter är president.

Men när man redovisat fakta vill man gå närmare in i detaljerna och söka svar på alla de svåra frågorna. Norska författaren och socialantropologen Erika Fatland, född 1983, har gjort ett imponerade arbete med sin bok Änglastaden. Berättelser från Beslan (Norstedts, översättning av Cajsa Mitchell). Hon har ställt frågorna, gång på gång och till många människor. Hon har bott i Beslan i två längre perioder, lärt känna människor, redovisar samtalen och alla de grymma och fasansfulla detaljerna, men bjuder också läsaren på en längre, avslutande analys som försöker presentera en annan bild av förloppet än den officiella. Redan det gör starkt intryck. Boken är ett bra exempel på hur seriös och noggrann journalistik kan bedrivas idag, bara de praktiska och ekonomiska förutsättningarna finns där.

Nå, alla dessa människor samlades alltså i skolans nyrenoverade idrottshall. De fick varken äta, dricka eller gå på toaletten, varför förhållandena snabbt blev outhärdligt svåra. Man drack sin egen urin, hallen stank av avföring och barn somnade in i medvetslöshet. Terroristerna behandlade dem med maximal grymhet. Redan på första dagen sköts de flesta männen och kastades ut för att ligga och ruttna i den drygt 40-gradiga solen.

Fatland pratar framför allt med Beslans kvinnor om det som hänt. Männen drar sig undan. Mycket snart inser hon att hela det lilla samhället befinner sig i ett tillstånd av djupaste, förlamande sorg och chock, ingen talar högt, inga lekande barn syns utomhus och på kyrkogården sitter människor dagarna i ända hos sina barn eller barnbarn. Beslans döda är hela tiden närvarande. Massakern ägde rum just vid något av det viktigaste i en rysk skola, terminsstarten då också mycket fattiga människor skrapar ihop till nya kläder åt barnen. Den vackra högtiden avbröts av gevärseld och grymma kommandon från de ingusjiska och tjetjenska terroristerna. Små barn fick se föräldrar skjutas inne i skolbyggnaden. Skriken och gråten upphörde aldrig. De tre dygnen blev, också för de efterlevande, en mardröm vars sår alltjämt ligger öppna, blödande.

Erika Fatland lyckas med det svåraste av allt, att ge mig som läsare en möjlighet till medkänsla, eftersom offren här stiger fram med namn och personliga drag. De berättande är överlevande, efterlevande, men i grund och botten lika illa däran som de allra svårast sårade och de dödade. Beslan är ett samhälle där de levande hela tiden umgås med sina döda. Och som om det inte vore nog, har det fasansfulla dådet också splittrat människorna i rykten, förtal och lögner.

Recensionsdag för den här boken är först 12 september, men eftersom den går att köpa redan nu, så kan ni läsa mina tankar idag.

Janet Frame-fest

Janet Frame (1924-2004). Foto: Jerry Bauer. © Modernista

Imorgon är det Janet Frame-fest. Det finns få författare som betyder så mycket för mig som just Janet Frame. Hon är kvinnan som reste sig ur stämplarnas och diagnosernas värld och blev en egensinnig och mycket fin författare. Det har Modernista förstått, och imorgon utger de fyra romaner av henne. Det är hennes debutroman Ugglor gråter från 1957 (som på förlagets hemsida heter Hör du ugglorna, men som i den fysiska boken heter Ugglorna gråter), i översättning av Marita Zonabend, uppföljaren Ansikten i vattnet från 1961, i översättning av Annika Preis, Vid alfabetets gräns från 1962 och Doftande trädgårdar för de blinda från 1963 (Zonabends översättningar båda två).

Här finns det utmanande och gripande läsning för många höstkvällar. Jag har inte mer än hunnit börja läsa själv, för är det något Frame förtjänar så är det en långsam läsning. Ord för ord. Märkvärdiga ord som formar berättelser för hjärna och hjärta:

"Återigen kommer jag bort från ämnet som var tystnaden och tänker på ljuset istället. Jag är född i södern, i en trakt som på den tiden var elektrifierad, så när solen gick ner, som den tidigt fick för vana att göra, och gled ner bakom stränderna på den gyttjiga laxöringsfyllda floden som hörde till staden och var uppkallad efter den, eller staden var uppkallad efter floden, och vad spelar det för roll egentligen, men där låg de tillsammans på slätten i södern, många kilometer från havet, och när solen gick ner var man tvungen att möta ängslan, känd som mörker, och rusta sig mot den med stearinljus och fotogenlyktor, hållna i handen, som skred före en när man gick i mörka gångar eller in i mörka övergivna rum." (Inledningen av Doftande trädgårdar för de blinda)

*

 En tidigare text här i bloggen om Frame:

”Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno.

Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? I en äldre roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace: "Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer.

*

Så här presenterar Modernista de fyra nysläppta böckerna:


Nyzeeländska Janet Frame [1924–2004] räddade bokstavligen sig själv med sitt skrivande. Hon var intagen på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni, och ett datum var bestämt för lobotomi, när hennes första bok med noveller [Lagunen och andra berättelser, 1951] oväntat tilldelades ett av Nya Zeelands stora litteraturpriser och lobotomin avlystes. Mot slutet av sitt liv omtalades hon upprepade gånger som en självklar kandidat till Nobelpriset.

Modernista ger nu ut Janet Frames fyra första romaner: Ugglor gråter [1957], Vid alfabetets gräns [1962], Doftande trädgårdar för de blinda [1963] och Ansikten i vattnet [1961]. De tre förstnämnda presenteras här för första gången i svensk översättning av Marita Zonabend.

I sin första roman, Ugglor gråter, skildrar Janet Frame på ett akut sätt tillvaron som annorlunda människa och kvinna på 1900-talet. Barnen i den fattiga familjen Withers är vart och ett på sitt sätt utsatt i världen. Teresa, »Chicks«, skyddar sig som vuxen med en tillkämpad normalitet som hemmafru. Medan Toby, med sin epilepsi, och ännu mer Daphne, med sin »galenskap«, ser sammanhang som inga andra omkring dem.

I Doftande trädgårdar för de blinda möter vi Vera, modern som väljer att leva som blind; Erlene, hennes dotter, som sedan länge vägrar att tala; och Edward, fadern, som har tagit sin tillflykt i ett avlägset land. Bortom dessa karaktärer arbetar ett medvetande som för länge sedan sprängt alla broar till de hemvana, införstådda tolkningarna av världen för att i stället gestalta en egen, färgstark om än plågad verklighet. Doftande trädgårdar för de blinda är en roman som bedriver en bakvänd magi med språket, bländar med sin fantasi och tvingar läsaren att konfrontera skräck och ensamhet, samtidigt som den inger hopp.

I Vid alfabetets gräns ger sig epileptikern Toby Withers i väg från sin hemstad för att bevisa att han klara sig i världen, till skillnad från vad folk i hans nyzeeländska hemstad tror. På båten till London möter han två andra ensamma resenärer, var och en med sin egen känsla av utanförskap. Karaktärerna i Vid alfabetets gräns går hårda öden till mötes, bara för att de råkar vara annorlunda. I slutändan räddas de ändå av Janet Frames unika poetiska energi.

Ansikten i vattnet är Janet Frames mäktiga och gripande dokumentation i romanform av sin mångåriga erfarenhet som intagen på nyzeeländskt mentalsjukhus under fyrtio- och femtiotalen. Återkommande hot om lobotomi, tortyr med elchocker och ständiga förödmjukelser var hennes vardag under de här åren. Men också en inre värld av underligt klara känslor och tankar, syner och förnimmelser, korresponder och sammanhang som inte liknar någon annans. Till sist är det hennes okuvliga vilja att författa om sitt helvete i fängelset som river de murar som omgett henne.

Rätten att häda

Marianne Lindberg De Geer lämnar nu den kommande utställningen på Länsmuseet i Östersund, Jämtli, i protest mot behandlingen av Lars Vilks. Han har för övrigt själv på sitt oefterhärmliga sätt kommenterar det här. (Redan har konstnären Ola Åstrand anslutit sig till protesten och hoppat av).

Att det ska vara så svårt att skilja på de förlegade hädelseparagrafernas tid och den demokratiska yttrande- och tryckfrihetens, som får den politiska korrekthetens ängslighet att framstå som de totalitäras bästa allierade. Det bekymrar mig inte det minsta var, när och hur Vilks framträder. Det bekymrar mig betydligt mer att den mordiska och hatiska islamismen (aktivt verksam också här i Sverige, förstås) alltid har sina apologeter redo att dyka upp som gubben i lådan i varje ny konfliktsituation. Hade Vilks bjudits in av al-Shabaab för att berätta om hur det är att häda islam, så hade väl apologeterna applåderat och talat om mod och försoning, för det är så de fungerar. Men man kan alldeles frivilligt avstå från att ansluta sig till denna offentlighet. Vilket får mig att tänka på Winston Churchills ord: "You have enemies? Good. That means you’ve stood up for something, sometime in your life." Det är alldeles för lätt att tro att man "står för något" när man blir en del av den mediala kören. Det är förmodligen tvärtom, att man blir det därför att man saknar fantasi eller mod nog att avstå.

För övrigt utgav jag (på mitt dåvarande förlag, Studiekamraten som hämtat namn från den gamla bildningstidskriften som jag också utgav fram till 1997), i samarbete med Svenska Rushdiekommittén en skrift av Kerstin Ekman 1994. 

Rätten att häda heter den. Den borde spridas som flygblad i varje sådan situation. Dessvärre är den slutsåld sedan många, många år. 

Kort citat ur hennes skrift:

"Nu hotas Västerlandet av ett demokratiskt sammanbrott genom en grotesk karikatyr av dess värden (...) I Satansverserna har inte Salman Rushdie uppfunnit tvivlet på dogmerna, inte hittat på de hädiska tolkningar som sätter Muhammed och hans verksamhet i ett begripligt sammanhang. Han har inte ens hittat på att gyckla med det. Allt det där har bildade och sekulariserade muslimer gjort länge."

Det tragikomiska är att majoriteten av svensk offentlighet inte ens begripit detta. Den hugger så fort den får en chans - inte mot de människor som hotar vår frihet, utan mot budbärarna. Inte så sällan drabbas jag av insikten att denna offentlighet egentligen vill ha tillbaka hädelselagarna och spöstraffen för de konstnärer som "hädar", eller som det heter idag, "kränker" religiösa människor. Kanske skulle man rentav återinföra husförhören? En imam och en präst kunde tillsammans gå trappa upp och trappa ner och kontrollera så att allt går rätt till (så som sharia-poliserna i olika engelska städer gör redan idag under Ramadan). Så grotesk är samtiden. I tryck och på nätet.

En liten bit Kerstin Ekman får avsluta:

"Det må väl också finnas en tradition av västeuropeiskt stöd för dissidenter som så gott det går försöker använda förnuftet och framför allt arbetar för deras överlevnad. Som är ute i tid. När vi söker en tradition av stöd för det fria ordet, när vi letar på det i texter, i valfrändskaper och affiniteter som är djupt personliga avslöjar vi också karaktären av vårt eget engagemang. Själv har jag inte precis hittat någon frälsningsväg. Det skeptiska förnuftets humanism har aldrig gett sina anhängare mycket lycka. Inte heller särskilt mycket framgång."

Onsdag. Black Country. Uppdatering m.m.

I måndags kväll såg jag en dokumentär om Poundworld. Den kedjan, som skymtar till höger i bild, ligger nästan vägg i vägg med Poundland här i Walsall. Det speciella med dessa butiker är att allting betingar ett pris av 1 pund. Frågan är om någon vara där är värd mer än en tiondel. I dokumentären fick vi se hur de anställda piskas för minimilön, strax under sex pund i timmen. Och så fick vi veta att de "märkesvaror" som säljs där i själva verket är usla kopior av framför allt toalettartiklar, tillverkade i Kina - för Poundworlds räkning. Om inte annat så är detta ett exempel på hur det nygamla engelska klassamhället fungerar; skräp till de fattiga, äkta vara till de rika.

***

Uppdaterad information om Black Country-boken. Nu har det gått nio dagar sedan jag lade ut nedanstående information om min kommande bok. Jag summerar resultatet: 24 stycken har anmält sig som sponsorer. De flesta har betalt in pengarna, vilket gjort att jag kunnat förskottsbetala första ledet i processen. Jag behöver sex sponsorer till för att det ska gå runt. Samtidigt har jag fått in 26 förhandsbeställningar av köpare till boken, majoriteten av dessa är obetalda. Jag har satt 25 september som sista inbetalningsdag om man vill ha boken i det första utskicket. Nu hoppas jag att minst sex personer till anmäler sig som sponsorer och att fler förhandsbeställningar kommer in.

*** 

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg?

Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok.

Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl och två andra fotografer.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion.

Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com

"Det dummaste upproret i historien"

I nya numret av TLS anmäler Maria Golia sex böcker om "den arabiska våren". Jag fastnar genast för John R. Bradleys After the Arab Spring. How Islamists hijacked the Middle East revolts. Golia skriver att Bradely klär av myten om den arabiska våren som en folkens seger:

"When the gift of democracy is unwrapped it is the Islamists who will spring out of the box."

Nu nöjer sig inte Bradley med allmänt politiskt resonerande utan markerar en egen stark motvilja mot den retorik som västvärldens tröstat sig med. Han tar Tunisien som exempel, ett land där analfabetismen så gott som utrotats, där abort var tillåtet och sexualundervisning var obligatorisk i skolan. Det landet styrdes auktoritärt av Habib Bourguiba under en mycket lång frigörelseprocess från Frankrike, och den pågick i trettio år. Denna process hade kunnat fortsätta om hans efterträdare,

"Zine El-Abidine been less greedy and arrogant, his wife less ostentatious and her family less thuggish and opportunistic."

Tunisierna invände mot detta. Men vad fick de istället? frågar Bradley.

Bradley menar att den nye härskaren, islamisten Rashid Ghannaouchi, ledaren för Islamist Ennahda party kommer att leda landet bakåt mot medeltiden. Långt ifrån att ge folket makten kommer därmed "jasmin-revolutionen" att framstå som "det dummaste, mest kontraproduktiva upproret i historien."

När jag läser detta kan jag inte låta bli att tänka på Lina Ben Mhenni, som jag tidigare skrev om, och vars gripande skildringar av detta uppror ändå förblir en bild av frihetslängtan hos en yngre generation. Att de snuvas på friheten gör mig bara ännu mer övertygad om att varje folklig revolt förr eller senare manipuleras och kapas av någon ur härskarklassen, oavsett om den just då sitter vid makten eller om den står i skuggorna och väntar på sin tur. Det har inte minst den postupproriska situationen i Egypten och Libyen visat. Och i repris går samma tragiska drama vidare i Syrien, där wahhabiter, salafister och gudskrigare lovar massorna "frihet".

Tisdag. Ny bok på väg. England speglat i Sverige. Birmingham speglat i Malmö. Resor och läsningar.

Glasblåsaren i Stourbridge, nära Kidderminster. Konstnären heter John McKenna. Ett exempel på hur konsten förevigar Black Country´s industriella historia. Foto: Astrid Nydahl.

Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg?

Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Gammal kyrkogård i Selly Oak. Foto: AN

Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Dudley sett uppifrån borgen. Foto: AN

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok.

Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl och två andra fotografer.

Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Darwin utanför biblioteket i Shrewsbury

Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!

Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar. Priset är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.

Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion.

Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com